Olika tolkningar av bibeltexter och den kristna trons konkreta utformning i varat kommer alltid att finnas, sådana skillnader finns inom samfund, inte bara mellan samfund. Men Jesus grundade en enda Kyrka, det finns en enda Uppenbarelse som är avslutad i och med apostlarna som levde tillsammans med Jesus här på jorden. Det är tron på den vi kristna sätter i centrum. Tillsammans söker vi fördjupa förståelsen för den, eller så anser vi att vår partikulära grupp har funnit den och tar avstånd från andra grupper som vi menar är heretiska. Men vi är alla överens om att allting inte är relativt, var och en blir inte salig på sin tro.

Genom samtal och konfrontation mellan olika tolkningar utvecklas kyrkans tro. Debatten kring Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER har fått mig att reflektera över olika sätt att förhålla sig till konfrontationen mellan olika tolkningar inom kristenheten.

Tes-antites kan vara en fruktbar modell som Anders tillämpar och som han också får andra att tillämpa som svarar honom. Genom att renodla och tydliggöra de olika tolkningarna kan en dialog uppstå som leder till förståelse på en högre nivå. Detta förutsätter intellektuell hederlighet och en genuin önskan att lyssna till och förstå motparten. Risken med detta förhållningssätt är annars att man bygger skyttegravar och gräver ner sig i sin egen uppfattning. Då får vi en utveckling av sekterism vilket är skadligt.

Att utgå från det gemensamma och på den basen bygga relationer och vänskap är en annan modell. Om parterna står långt från varandra och misstron är stor mellan dem kan detta vara den enda möjliga vägen att börja. Riskerna med det förhållningssättet är att man trivs för bra med varandra, och kombinerat med konflikträdsla och ovillighet att rubba sina egna cirklar kan detta leda till att man underlåter att konfrontera skillnader och slutar utvecklas, eftersom den spänning som finns mellan olika tolkningar är en konstruktiv drivkraft till utveckling.

Jag har ibland funderat över varför jag som lekman bloggar så mycket och engagerar mig i teologiska och kyrkopolitiska frågor. Det finns ett ideal att som lekman jobbar man helhjärtat med de angelägenheter man är engagerad i i världen utanför kyrkan, familj, yrkesliv, volontärarbete, grannar, fritid, sedan sköter sig kyrkan själv, man går dit och deltar i gudstjänstfirande och sakrament som på ett andligt plan sammanfattar det som är livets djupaste mening.

Så skulle det kunna se ut för mig om jag snävar in mitt perspektiv och bara ser till den församling jag tillhör, går till mässan på söndag och stänger mig för allt det som händer utanför. Så skulle det säkert också kunna se ut för en medlem i Livets ord eller Hillsong som går till deras härliga gudstjänster och dras med i lovsången och deltar i något av deras evangelisations- eller sociala projekt och inte låtsas om att det finns en värld utanför det.

Men det fungerar ju till sist inte att vi kristna lever med vattentäta skott mellan varandra, speciellt som det lätt uppstår sekteristiska tendenser där det vi visar utåt är mera oenighet och bråk än enighet, och speciellt som samhället blir alltmer sekulariserat och det uppfattas som alltmer suspekt att vara kristen. Som kristen i världen finner jag det nödvändigt att öppna upp samtalet både med mina medkristna och med den sekulariserade världen. Jag vill inte att min kyrka skall sova eller leva i det förgångna, utan att hon skall ha en alert dialog med dagens värld. Det går inte att undandra sig att bidra till detta på det sätt man känner sig kallad till. Så tror jag många lekmän med mig tänker som uppfattar Kyrkan och den kristna tron som en existentiellt viktig del av varat. Det går inte att ducka i vår globaliserade medieintesiva värld och inte bidra till utvecklingen

En annan broder som jag inte känner som engagerar sig är juriststudenten och nyblivne katoliken Lucas Eriksson från Uppsala. Han bidrar till samtalet om Anders Gerdmars bok genom en debattartikel i Dagen idag: Förvrängda fakta om katoliker. Jag tycker den var bra skriven. Han tar upp kyrkofadern Irenaeus som han tycker att Gerdmar läser alltför selektivt. I och för sig kan man väl läsa selektivt, bara man är tydlig med det. Anders Gerdmar har sagt att han är kritisk till en del av det kyrkofäderna lär och att de automatiskt inte kan betraktas som auktoriteter.

Också Mikael Karlendal tar upp vad Anders skriver om Irenaeus i ytterligare ett blogginlägg där han sakligt kritiserar Anders bok.

Debatten som den utvecklats hittills styrker mig i att Anders Gerdmars bok mera främjar än försämrar en ökad förståelse för Katolska kyrkan. Om vi på ömse sidor är mogna att tillämpa metodologin tes-antites utan att förfalla till sekterism, så kan utvecklingen gå framåt.

Själv har jag ju skrivit flera inlägg där jag fått möjlighet att ge katolska perspektiv på Anders bok:

• Kyrkan måste bli mer av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution
• Är Skriften allena förenligt med Skriften?
• Avlat
• Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien
• En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på
• Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa
• Katolicitet ett mångtydigt begrepp
• Anders Gerdmars bok inte antikatolsk
• Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

Och jag planerar ytterligare följande inlägg:

• Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
• Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
• Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)