Händelserik midsommarvecka, både för mig privat och i det offentliga. Vissa saker, ont som gott, händer bara, vi kan inte styra det. Men vi har frihet att välja hållning till det som sker och urskilja det väsentliga och tolka tidens tecken. Om man tror att allt är slumpartat och livet saknar mål och mening är det kanske vanskligt att göra så, men om man som jag tror att det finns en andlig dimension i varat och att begrepp som godhet, etik, kärlek äger en realitet även utanför människans subjektiva preferenser blir detta viktigt. Det blir också viktigt att göra etiskt och existentiellt rätta val där vi faktiskt har frihet att göra det, vilket leder oss närmare det som är syftet och meningen med våra liv.
Jag vid Björkberget, Siljansnäs
Att jag efter att ha varit ute på en lång stenpir i Siljan förra måndagen valde att småspringa tillbaka mot land visade sig vara ödesdigert. Sandalen fastnade och jag föll handlöst och slog ansiktet så illa att jag fick sys på två ställen. Inte nog med det, jag fick dubbelseende och efter skiktröntgen på Falu lasarett visade det sig att jag fått skelettskador i överkäken och benet som gränsar till ögonhålan. Jag visar inga närbilder på mitt blåslagna ansikte (fast bilden ovan är tagen efter olyckan) eller skiktröntgenbilder som illustrativt visar brott i benväggen mellan käkhålan och ögonhålan. Fick just besked att det blir operation imorgon på Öron, Karolinska i Solna.
Jag var ganska omskakad första dygnet efter fallet och kunde valt att fortsätta deppa och tänka att nu är midsommarfirandet med familjen förstört, och livet kan inte återgå till det normala förrän efter allt är läkt och återställt. Men varför det? Allmäntillståndet repade sig ganska snart, jag har mina kära runtomkring mig, vädret är vackert och livet runtomkring med allt vad det innebär i Dalarna i midsommartid fortsätter. Varför inte fokusera på det istället för på min egen belägenhet?
Vi människor lever ofta i framtiden som vi oroar oss för, alternativt tänker att bara det eller det problemet är ur världen, så kan jag börja leva. Bara min operation är över, bara IS är besegrade, bara Brexit blir genomfört så snart som möjligt så att vi kan återvinna kontrollen så blir allt mer bekymmerslöst och tryggt igen. Men det händer ju komplicerade saker precis hela tiden, så vi måste nog lära oss att livet är ett ständigt pågående provisorium. Den ultimata lösningen på detta finns inte på denna sidan graven.
Men saker och ting som sker i tiden kan ha olika signifikans i förhållande till livets fullhet och i att vara meningsskapande ur existentiellt perspektiv. För mig var folkomröstningen om Brexit en krusning på ytan jämfört med påve Franciskus besök i Armenien där ledaren för den Armeniska apostoliska kyrkan, catholicos Karekin II stod för värdskapet. När jag via Vatikanens YouTube-kanal uppkopplad till vår TV kunde följa den ekumeniska fredsbönen i Jerevan fylldes mitt hjärta av stor glädje, och jag glömde bort både uppståndelsen kring Brexit, min egen olycka och det faktum att Sverige åkt ur fotbolls-EM.
Armeniska kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka som grundades redan på 300-talet.Armenien är ett ganska litet land, kyrkan omfattar bara några få miljoner personer, och Karekin är en ganska obetydlig ledare jämfört med påven som är ledare för hela världens katoliker. Kanske var det därför världspressen inte uppmärksammade resan så mycket. Det var fint att se påvens ödmjukhet han såg sig själv som en gäst och behandlade Karekin som en jämlike och de uppträdde alltid sida vid sida.
Precis på andra sidan gränsen mot Turkiet ligger berget Ararat där enligt den gammaltestamentliga berättelsen Noas ark strandade. Påven är mycket för symbolik, och i samband med fredsbönen i Jerevan fick människor från de olika länderna i regionen bära fram jord från sina hemländer som de deponerade i en minimodell av Noas ark. Därefter planterades ett olivträd som påve Franciskus och catholicos Karekin båda bevattnade med vatten från krukor de bar fram. En mycket vacker och meningsfull fredsceremoni. Man såg hur deras ansikten strålade av glädje och frid, och samma ande vilade också över alla deltagarna i gudstjänsten, unga som gamla. Påvens tal vid fredsceremonin här.
Påven hade också besökt minnesmärket efter det armenska folkmordet för 101 år sedan då 1,5 miljoner armenier dödades eller omkom efter att ha deporterats från sina hem. Påven betonade att fred kan inte byggas utan hågkomst av historien. Minnet av det förgångna får inte förtryckas, utan måste bejakas såsom grund för försoningsprocessen. L´Ossevatore Romano: Upon Memory ve build the Future
Besöket vid folkmordsminnesmärket ”Den stora 0ndskan” var ett viktigt moment i det fredsskapande arbete som påven ville åstadkomma genom sin resa. Trots en mycket ödmjuk hållning kunde påven ändå inte undandra sig kritik från Turkiet som anklagade påven för korsfararmentalitet. Turkiet har rätt att säga vad man vill, påven verkar ta detta med ro samtidigt som han oförtröttligt fortsätter sitt engagemang för att bygga broar. Ekumenisk enhet mellan kyrkor är viktigt för att Kyrkan, den samlade kristenheten i världen verkligen skall kunna vara ett tecken och en agent för fred också i världssamfundet mellan alla människor.
Påvens fredsskapande resa till Armenien tillsammans med alla goda krafter i världen som vill bygga fred väger på den positiva sidan upp många gånger om den ondska och kaos som terroristerna åstadkommer. Terroristerna kan inte besegra oss så länge vi låter tron hoppet och kärleken övervinna vår egen rädsla.
Bengts Blogg 
Uga.
Lycka till med operation och läkande.
När jag råkat ut för saker har jag först deppat, sen tänkt på hur samma skada hade format mitt liv om jag fötts som fattig i Afrika eller Asien och inte fått tillgång till vår vård, medicinska teknik etc. Ett svindlande perspektiv – som man ska akta sig för att pracka på andra! så kanske borde jag inte skriva det här. Det låter som om du är vid gott mod. Jag hoppas att du inte kämpar för att upprätthålla en fasad – alltför vanligt på sociala medier.
Rebella!
Ja, vi är verkligen privilegierade som har en så hög standard på vår sjukvård.
Upprätthållande en fasad, jag förstår precis vad du menar. Men nej, sådant är jag allergisk mot och skulle verkligen inte må bra av att slå blå dunster i mina läsares ögon.
Kan du möjligen förklara en sak om påvens möte med patriarken i Armenien? Det skedde väl under pågående ortodoxt koncilium – hur är den tidpunkten möjlig. Var den armeniska kyrkan en av de fyra som hoppade av från det panortodoxa koncilium som bara blev semi-pan? Är inte tidpunkten ändå jättemärklig?
Här finns något jag inte förstår.
Den armeniska Kyrkan är inte ”ortodox” i strikt mening och var därför inte inbjuden till konciliet. Detsamma gällde andra ”orientaliska” kyrkor, t.ex. syrianerna./Paul
Ah OK! Mycket jag inte har koll på vad gäller det östliga, märker jag. Tack!
Rebella!
Du är inte ensam om att ha svårt att förstå strukturen på den ortodoxa delen av kyrkan.
Det finns 14 s.k. autokefala kyrkor som har Patriarken av Konstantinopel som enande nav. Patriarken har dock inte samma autonoma auktoritet som påven. Varje kyrka är autonom och beslut i lärofrågor sker vid koncilier där alla är med. Nu finns inga politiska hinder som tidigare att mötas till ett panortodoxt koncilium, men då står istället inre strider, oenighet och brist på förtroende som splittrande faktor.
Sedan finns med Rom unierade östkyrkor.
Sedan finns tydligen ett antal kyrkor till i öst som varken tillhör den autokefala gruppen eller dem med Rom unierade gruppen, dit hör Armeniska apostoliska kyrkan som bildades redan på 300-talet.
Katolska kyrkan är mycket mån om ekumenik med hela kristenheten. Påven försöker förhålla sig till ekumenik gentemot den autokefala gruppen genom att ha relation till Patriarken av Konstantinopel, men om inte denna grupp kan enas om sitt förhållningssätt inbördes blir det naturligtvis svårare. De övriga kyrkorna, som den Armeniska apostoliska kyrkan, relaterar påven till individuellt med var och en och betraktar dem då relationellt på lika nivå, oberoende av om de är små eller stora. Därför betonade påven ekumeniken så starkt vid sitt besök i Armenien.
Länkar här till ett par informativa artiklar:
Signum: Håller ortodoxins väv på att repas upp?
CNA: What does catholics and eastern orthodox disagree about anyway?
Med tanke på de svårigheter som finns att komma överens inom kristenheten idag undrar jag om inte påveämbetet såsom det framstått i historien under de tre senaste påvarna är den viktigaste och effektivaste enande kraften idag.
Bengt
Det är så inne att tala om ”kyrkans enhet”.
Du talar om ”påveämbetet som den viktigaste och effektivaste enande kraften idag”.
Vad har du i tankarna när du säger så ? Vad innebär ”kyrkans enhet” för dig?
Ska vi diskutera ”kyrkans enhet ” är det väl av avgörande betydelse att först definiera begreppet ? Tänk om inte alla menar samma sak ?
// Irène
.
Irène! Välkommen i samtalet.
Det är naturligtvis en enhet i mångfald, men ändå en enhet som inte är schismatisk utan där alla kristna är ett hjärta och en själ.
Jag har i åtanke de grundläggande dokumenten från Andra Vatikankonciliet, de sista tre påvarnas pontifikat så som de framträtt konkret i historien, jag tänker på JPII´s Ut unum sint, BXVI som teologiskt utvecklat VCII´s vision om Kyrkan och Franciskus pastorala hållning och hans programförklaring Evangelii Gaudium. Ekumeniken har varit ett ledande tema i Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet, och påven är den som konkret har den bästa positionen att driva detta. Jag menar att det i grund och botten också finns ett accept för detta inom kristenheten, om än misstron är stor på många håll fortfarande.
”Men det händer ju komplicerade saker precis hela tiden, så vi måste nog lära oss att livet är ett ständigt pågående provisorium.” Mycket sant, men ack så svårt att banka in i skallen på sig själv!
Hoppas operationen går bra och läkningen sker utan komplikationer.
Tack Thorsten!
Bengt, vi ber om ditt tillfrisknande och helande och att inga komplikationer tillstöter. Många hälsningar, i Kristus, från Jesper och Ing-Marie
Tack Jesper och Ing-Marie. Operationen gick bra och jag fick komma hem redan på fredagkvällen. Svullnad, sveda och värk återstår efter operationen, men nu vet jag att allt är tillrättalagt, så nu är det bara tiden som får läka såren.
Bengt,
Vilket elände du råkat ut för! Krya på dig!!!
Sedan får vi hoppas att de lugna och sansade människorna ska sätta ner foten mot fundamentalismen oavsett varifrån den kommer.
Anneli
Tack!
Bengt,
Det var tråkigt att du har skadat dig, men roligt att höra att operationen gick bra. Jag tror att man kan leva i nuet och ha sund medkänsla med sig själv.
Gunnar Ekelöf hade en båt som hette ”Naesan”. Namnet hade den fått därför att Ekelöf strax efter att båten blivit hans kära ägodel råkade falla och skada sin näsa. ”Naesan” var näsan och nesan (smäleken, inte dialekt ä som e) sammanslagna. Det var Ekelöfs sätt att komma över händelsen.
Att leva i nuet är väl också att uppskatta och inte ta för givet? Jag läser regelbundet din blogg med intresse och tänkte för mig själv att om Bengt la ned sin blogg skulle ett tomrum uppstå, en viktig plats för diskussion skulle förloras. Du har under lång tid gett oss läsare ett fylligt material skrivet med engagemang och kunskap. Jag känner inte till någon annan svensk välbesökt blogg där folk från olika kyrkor medverkar. Även om jag sannerligen inte alltid instämmer i dina ståndpunkter så lär jag mig mycket genom att följa debatterna och din personliga trosutveckling. Ser fram emot dina nya inlägg.
God läkning.
Inez
Tack Inez!
Hej Bengt befinner mig sedan i söndags i Almedalen men vill gärna diskutera kyrkans enhet när jag kommer hem i slutet av veckan . Ser av ditt svar att vi tänker lite olika ……som vanligt. I avvaktan önskar jag fortsatt tillfrisknande.
Tack!
Hej Bengt
Hoppas ditt hälsotillstånd stadigt förbättras.
Du skriver som svar på min fråga vad du lägger in begreppet ”kyrkans enhet”
”Det är naturligtvis en enhet i mångfald, men ändå en enhet som inte är schismatisk utan där alla kristna är ett hjärta och en själ.”
Jag förstår fortfarande inte vad du menar med ”kyrkans enhet” och preciserar därför min fråga till att fråga hur de ser på påvens roll i relation till kyrkans enhet ?
Tack,Irène. Sakta men säkert återhämtar jag mig.
Påvens roll är central i enheten. Dels ser jag påven som den enskilda ämbetsperson som praktiskt är lämpad för detta. Ingen annan kyrkoledare har tillnärmelsevis samma möjlighet att företräda enheten. Dels delar jag Katolska kyrkans teologiska gundsyn att Petrusämbetet är något som är ämnat att leva vidare i historien och just ha denna enande funktion. För att ge ytterligare bakgrund citerar jag mig själv från ett tidigare inlägg:
——————–
Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet varit mycket hängivna åt ekumeniken (ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper.
I encyklikan Ut unum sint påpekade påven Johannes Paulus II att ekumenisk dialog inte bara är horisontell, utan det finns en rörelse uppåt med fokus på Herren som åstadkommer enheten:
Vi inser då att:
Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterade denna text av påve JPII i en artikel i Keryx (numera Teologi och Ledarskap) 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Han skrev:
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den:
Benedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:
Bengt
Ju större ordmassa du svarar med desto oklarare blir det hela för mig.
Jag är nyfiken på vad just du menar med ”kyrkans enhet”. Vad du menar med ”inte är schismatisk” ”utan där alla kristna är ett hjärta och en själ” dvs vad menas RENT KONKRET med att världens fn 2,4 miljarder kristna är ”ett hjärta och en själ?”
// Irène
Irène! Bortse då från min bifogade från tidigare inlägg citerade text. Det korta svaret på din specifika fråga att Petrusämbetet är centralt för enheten förstår du nog.
Kyrkans enhet, konkret. Du är ju själv kristen och går fortfarande i mässan som jag förstår. Det känns konstigt att behöva framhäva det enkla som jag förutsätter vi har gemensamt:
Det korta svaret är JESUS. Ju närmare Jesus, ju mer närmar vi oss varandra och blir ett hjärta och en själ. Konkret i sakramentet, brödet som bryts, i Ordet, genom vilket vi lär känna Jesus och kan bli lärjungar på allvar, och genom Anden hjälparen som styrker oss i vår svaghet och hjälper oss att åstadkomma det vi inte kan i egen mänsklig kraft.
Tack Bengt
Det är mycket mer givande att tala direkt med varandra än via referenser.
”Det korta svaret är JESUS. Ju närmare Jesus, ju mer närmar vi oss varandra och blir ett hjärta och en själ. Konkret i sakramentet, brödet som bryts, ”
Det är ju just genom att kristenheten INTE delar brödsbrytelsens sakrament som vi FJÄRMAR oss från Jesus.
Om du med NÄRMANDE menar rent teologiskt och kyrkorättsligt så kommer ur katolsk synpunkt närmandet ALDRIG ALDRIG att före nästa istid hinna bli TILLRÄCKLIGT NÄRA för att utgöra grund för gemensam brödsbrytelse.
Därför pläderar jag för att katolska kyrkan skippar allt teologiskt TJAFS som förutsättning för delat nattvardsbord.
Låt oss tillsammans alla kristna unisont be trosbekännelsen utan att kolla vad grannen menar med alla ord och begrepp som förutsättning för att tillsammans vid samma bord äta Herrens måltid.
Redan för 8 år sedan skrev jag tillsammans med Gert Gelotte nedanstående artikel i DAGEN
http://www.dagen.se/debatt/varfor-inte-nattvard-med-alla-kristna-1.187837
Om katoliker inte ens tillåts att på nätet
http://www.katolskvision.se/pages/manifest.htm
ha en KATOLSK VISION om vilka förändringar man drömmer om utan att av sin katolska biskop på katolska kyrkans officiella hemsida få smäll på fingrarna och förbjudas att kalla denna VISION för KATOLSK så måste du förstå att allt tal om ”ENHET I MÅNGFALD” i mina öron bara klingar som en tjusig teori ………..som biskop Anders bestraffar i PRAKTIKEN.
// Irène
PS ”Du är ju själv kristen och går fortfarande i mässan som jag förstår.” Blev sårad av dessa ord från just dig eftersom jag aldrig sett att du skrivit så till någon annan katolsk debattör ……..I den katolska världen i Sverige blir jag och Gert Gelotte ofta ifrågasatta att vara katoliker pga av att biskop Anders för ca 10 år sedan år sedan tog ifrån Katolsk Vision ”bemyndigande att kalla sig katolsk”. Något biskop Anders ett par år senare valde att ytterligare upprepa…………
Irène! Jag trodde bestämt att du går till mässan, men kan ju inte veta eftersom det var ett tag sedan vi hade kontakt, därför smög jag in denna brasklapp. Med din mycket starka kritik mot Katolska kyrkan kan ju finnas risk att du tröttnar och söker dig till ett annat samfund där det skulle kännas lättare för dig.
Att du håller fast vid mässan i Katolska kyrkan tolkar jag som att du är nära Jesus och ett hjärta och en själ med de övriga över hela jorden som firar mässan. Jag tänker också att det innebär att du har en vision om Kyrkan också som en struktur grundad av Kristus konkret på jorden med läroämbete, biskopar och påve.
Biskop Anders önskan att i officiella sammanhang reservera användande av begreppet katolsk för det som utgår från Stiftet eller godkänts av Stiftet officiellt har vi pratat om tidigare. Jag tycker ni skall låta den konflikten vara utagerad.
Kyrkan är främst vad den gör och firar, och du och dina vänner inom KV har faktiskt inte blivit exkommunicerade. Det är det ultimata tecknet på att ni av biskopen tillhör gemenskapen fullt ut.
Att ta ett steg vidare och låta inte bara dopet vara gemensamt för alla kristna, utan även firandet av Eukaristin är jag vän av och ivrar för en sådan utveckling.
Så enkelt som du säger är det inte, och jag tycker inte man kan avfärda alla invändningar mot det som teologiskt tjafs.
Din misströstan om att kunna lösa de teologiska och kyrkorättsliga frågorna: Jag svarar att för människor må det vara omöjligt, men för Gud är allting möjligt. Viljan och visionen måste finnas, vi måste be mycket och låta oss ledas av Anden.
Bengt
Jag vet att du är konvalescent och kanske inte orkar med mina invändningar ………? Säg till i så fall.
Men om du orkar höra så vill jag säga följande. Om vi ska fortsätta prata så undrar jag om vi kan enas om att
1. Sanning känns igen på att vara KONSEKVENT.
2. Människan är skapad med en medfödd känsla för RÄTTVISA.
”Biskop Anders önskan att i officiella sammanhang reservera användande av begreppet katolsk för det som utgår från Stiftet eller godkänts av Stiftet officiellt…”
Det stämmer inte. Biskop Anders har aldrig tagit ifrån Katolsk Observatör ett bemyndigande att kalla sig ”katolsk” trots att Ulf Silfverling marknadsför åsikter, teologer och teologier som är kontroversiella åtminstone ur nuvarande påvens perspektiv. KO har tex hyllat kardinal Burke mot vilken Franciskus gjort kraftig markering mm mm Det finns hur många exempel som helst på att KO är lika extremt för status quo som KV är för reformer.
Skulle biskop Anders ha samma förhållningsssätt mot KO som till KV vore han åtminstone RÄTTVIST tillrättavisavisande. Nu är biskop Anders ORÄTTVIS och INKONSEKVENT och därmed i mina ögon inte sann och därmed inte TROVÄRDIG.
”Med din mycket starka kritik mot Katolska kyrkan kan ju finnas risk att du tröttnar och söker dig till ett annat samfund där det skulle kännas lättare för dig.”
Häpnadsväckande ! På din blogg finns ju några anonyma debattörer som är jätteengagerade i katolska kyrkan och som KRITISKT skriver under signatur pga att de inte vill bli igenkända i katolska sammanhang…… Enligt egen uppgift är de inte katoliker och jag undrar i konsekvensens namn varför du aldrig frågat dem varför de inte håller sig till sitt eget samfund / kyrka och struntar i katolska kyrkan ?
Stockholms katolska Stift är en nivå vi kan diskutera. En annan nivå är katolska kyrkan i västvärldens demokratier och en tredje nivå är katolska kyrkan i tredje världen där katolska biskopar är självutnämnda förmyndare åt katolska lekmän.
Eftersom Stockholms katolska Stift mer sammanfaller med nivå 3 än nivå 2 så är det oundvikligt att Katolsk Vision sticker ut i biskop Anders domesticerade Stift. På kontinenten skulle KV inte märkas.
Det finns nog få på din blogg som är så katolskt tryckimpregnerade som jag som gått i katolska skolor mellan 6 -20 års ålder. Varken du eller biskop Anders eller de flesta av dina läsare har någon egen erfarenhet av hur katolska barn indoktrinerats i katolska lära. Varje kyrka och samfund har sina positiva och negativa sidor…….
”Jag tänker också att det innebär att du har en vision om Kyrkan också som en struktur grundad av Kristus konkret på jorden med läroämbete, biskopar och påve.”
Självklart krävs en KYRKOSTRUKTUR men en struktur kan ju vara antingen demokratisk eller en diktatur. Jag pläderar för en demokratisk struktur utan över-och underordning mellan män och kvinnor.
Jesus var jude och inte romersk katolik. Jesus satte aldrig sin fot i Rom och vi vet ytterst lite om den historiske Jesus. Efter 4 år på THS och bla kurser om ”Den historiske Jesus” och ”Jesus och evangelierna” så vidhåller jag att dagens teologiska strider är TJAFS. Jesus levde och dog i mellanöstern och jag är övertygad om att den kyrka som Jesus rent liturgiskt mest skulle känna sig hemmastadd i om han gjorde en visit hos oss idag är i den ortodoxa kyrkofamiljens liturgi. Det är också den ortodoxa kyrkofamiljens syn på Petrus och påveämbetet som jag delar mer än jag delar den romersk katolska synen. Men även ortodoxa kyrkoledare är maktbenägna och låter dagspolitik styra sitt ledarskap. Det har vi ju nyligen bevittnat när Kirill satte sig på tvären……
Till sist. Jag undrar vad Franciskus skulle tycka och tänka om han fick reda på när han kommer till Sverige på en slags FÖRSONINGSRESA mellan katoliker och protestanter hur TASKIGT den svensk-katolska eliten uppförde sig mot ärkebiskop Antje Jackelén för 2 år sedan……?
http://signum.se/hur-gammal-ar-svenska-kyrkan/
http://signum.se/850-ar-i-lutherskt-perspektiv/
http://dagensseglora.se/2014/09/16/se-hur-de-alskar-varandra/
// Irène
Irène, tack för omtanke, jag klarar mig bra, det är ren rehabilitering för mig att fortsätta samtalet.
Ja.
Ja. Se bara på barn när man skall hälla upp saft i glas, då är det milimeterrättvisa som gäller. Det är bara det att den typen av rättvisa fungerar inte i levande livet. Som chef och ledare kommer alltid någon att känna sig förfördelad vilka beslut man än fattar, och prioriteten för en biskop kan inte ligga på det, utan på att se till att hans stift på bästa sätt kan verka i det som är dess huvuduppdrag. Alla vi katoliker har del i samma ansvar att stödja vår biskop och samverka med honom i detta.
Katolsk observatör har ju en längre historia bakåt i tiden till en tidskrift som utgavs i Domkyrkoförsamlingen under Msgr Johannes F Kochs tid, men det hör inte hit. Diskussionen om vem som får kalla sig katolsk eller inte tycker jag är smått överdriven, det borde inte vara någon stor sak för vare sig biskop Anders eller för dig och KV. Men du återkommer ständigt till denna konflikt, och vad samtalet än handlar om mynnar det ut i hur orättvist behandlad du blivit och min blogg blir ett forum där du kan ge uttryck för detta, men jag tror de flesta som läser min blogg inte ens vet vad detta handlar om och inte är intresserade av att sätta sig in i det. Det enda de märker är din ilska mot biskop Anders och andra konservativa kyrkliga prelater.
Irène, jag tycker det är dags för dig att släppa detta nu och se framåt. Det finns mycket konstruktiva tankar på KV´s blogg som kan bidra till att bygga upp Katolska kyrkan, risken är att detta förfelas och människor ser bara att ni är arga och kritiska. Glöm det gamla och se framåt. Du och övriga på KV har ett forum där ni kan vara konstruktiva och skriva fritt vad ni vill, ni är inte exkommunicerade, det är det viktiga som gäller.
Jag ser det som en stor tillgång att många oberoende av samfundstillhörighet deltar i samtalet på min blogg. Man deltar antingen utifrån att man är kristen, eller om man inte är det för att man ändå känner att man vill delta i ett samtal med kristna. Det är det som räknas, jag vill att samtalet skall vara universellt och inte partikulärt samfundsanknutet. Alla de stora teologiska frågorna är allmänkristna och allmänfilosofiska, och det skall vara perspektivet på min blogg. Du och jag har tuffa diskussioner utifrån att vi båda är katoliker, men jag skulle kunna ha samma tuffa diskussion med dig om du tillhörde ett annat samfund. Likaså finner jag ingen anledning att vara mer finkänslig och diplomatisk i diskussion med sådana som tillhör andra kyrkor, dom tillhör lika mycket familjen som mina katolska vänner.
Jag tycker du överdriver. OK, vi har kanske inte varit så fina i kanten alla gånger, men i det stora hela har vi en bra ekumenisk dialog, hellre får den vara lite hetare och engagerande än avmätt och tassande på tårna. Den ekumemniska gemenskapen i Sverige är unik och så stark att den tål hårda tag. Och spänningarna och skiljelinjerna går ju inte mellan samfund, utan lika mycket tvärs igenom samfund.
http://www.svspress.com/primacy-of-peter-the
Bengt
Gläder mig ! Då vill jag gärna påskynda rehabiliteringen……
I katolska kyrkan råder megastora orättvisor mellan män och kvinnor och mellan hetero-och homosexuella. Är det då så att en katolsk biskop tycker det är ICKEKATOLSKT att ha Visioner om RÄTTVISA mellan dessa grupper så är det illa. Mycket illa. Jag har svårt att stödja en katolsk biskop som ENSIDIGT stödjer lekmän som i sin tur stödjer kvarhållande av katolska orättvisor.
Det är vad det hela ytterst handlar om.
// Irène
Ja det är ju stora och viktiga frågor som verkligen diskuteras i världskyrkan just nu. Du och jag har diskuterat dem i omgångar genom åren.
Lekmän i allmänhet och kvinnor i synnerhet skulle ha en mycket större plats i kyrkan för att bryta klerikaliseringen. Nu avgår f Lombardi som pressekreterare och ersätts av två lekmän, varav en kvinna, spanjorskan Paloma Garcia Ovejero. Inte desto mindre går processen att få in kvinnor på olika ledande positioner i kyrkan betydligt trögare än att få in fler kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Men vi får se, går kanske korken ur flaskan snart med en snabb utjämning. Det skulle vara mycket bra för kyrkan att kvinnorna kom in mera.
Du syftar säkert också på att kvinnor inte kan bli präster, vilket du och jag diskuterat mycket tidigare, och du vet att jag ser det i ett annat perspektiv än rättvisa. Men diskussionen lär fortsätta i världskyrkan, och det är ju också en fråga som är avgörande för ekumeniken. I en fortsatt avklerikaliseringsprocess där lekmännens nådegåvor kommer mer till uttryck också på ledande positioner parallelt med en ökad jämlikhet mellan könen där kvinnors inflytande ökar i tyngd, så får vi se om det enbart manliga prästämbetet visar sig enbart vara en fråga om könsmaktsordning eller om det förblir en grundläggande trosfråga. Du vet var du står i denna fråga, jag håller mig avvaktande och avstår att driva på i någondera riktning.
Synen på äktenskap och familj och att äktenskapet ses som mellan man och kvinna ser jag inte heller primärt som en rättvisefråga. Det nya dokumentet Amoris Laetitia som påven gav ut efter de två synoderna om familjen anslår visserligen en mycket mer pastoral ton där barmhärtighet sätts i centrum framför att kyrkan centralt skall diktera alla detaljer när det gäller olika situationer som människor befinner sig i, som t.ex. skilda omgifta, homosexuella som lever tillsammans, men det finns ingen ansats att ändra grundläggande lära. Också i denna fråga har du och jag olika mening som våra tidigare diskussioner visat.
Diskussionen lär fortsätta, i världskyrkan, i Sverige, på våra bloggar. Dock inte just här eftersom det är ett sidospår på ett blogginlägg som inte primärt handlade om detta.
Bengt, Irène,
Jag har förståelse för att Irène känner sig sårad. Sorgligt nog verkar inte KV förstå att de har sårat andra. Det fanns ett stort intresse för att medverka på KV, men alla jagades bort. KV fungerar numera som en webbtidning, det är bäst så.
Det verkar vara kutym att biskopar förmenar vissa oliktänkande grupper rätten att få kalla sig katoliker. DignityUSA är en organisation för homosexuella katoliker och deras ledare Marianne Duddy-Burke säger:
”The bishops try to discredit DignityUSA by saying we’re not authorized to use the word Catholic. Well I was baptized as a Catholic. That gives me the right to use this word. The bishops don’t own brand. But can we create a church that welcomes all?”
https://www.believeoutloud.com/latest/dignityusa-shows-another-side-catholicism
Det är klart att man främst ska kritisera sin egen kyrka. Svenska kyrkans akilleshäl är bristen på en fördjupad teologisk reflexion över de grundläggande trosfrågorna, särskilt kristologin. Vem Kristuspersonen är finns det ingen enighet om. Tolkningspluralism är inte godtycklighet och medför kyrkoledningens ansvar för argumentation, dialog och vägledning. Jag väntar fortfarande på att ärkebiskop Antje ska förklara vad hon menar med ”jungfrufödelsens övertoner”, som hon formulerade det i en intervju hos Malou-tv4.
Ulla Gudmundsson speglade sina intryck av katolska kyrkan och skrev i Kyrkans Tidning:
”Borde kanske Svenska kyrkan också ta sig en funderare på om en auktoritativ, men inte auktoritär, troskongregation vore något att ha? Som uppmuntrar sökande samtal…”
En sådan fördjupning verkar vara lika svår att genomföra som reformer i katolska kyrkan. Däremot är jag övertygad om att Svenska kyrkan varit profetisk i sin upprättelse av kvinnor och homosexuella. Jag har haft funderingar på att konvertera till både katolska och ortodoxa kyrkan, men kom fram till att det är omöjligt på grund av deras lära om kvinnor och homosexuella. På den vägen blev jag intresserad av reformrörelsen, de som vägrar låta enhet betyda tiga, lida och lyda.
Det är bloggägaren som bestämmer om signaturer ska tillåtas. Det kan finnas olika skäl till att personer vill skriva anonymt, t.ex. feghet. Det borde få vara vars och ens ensak.
Inez
Inez,
Jag håller,som så ofta,i stort sett med dig och lånar gärna åtminstone delar av din kommentar till ett inlägg.
Inget samfund är fullkomligt, men Katolska kyrkan har stora problem inte ”bara” med synen på kvinnor och homosexuella utan också med bristen på demokrati. Och vilka ska förändra det om inte katolikerna gör det?
Det är verkligen vettigare att hålla sig till kritik av det egna samfundet. Samtidigt förstår jag att det är frestande att s.a.s. se stickan i den andres öga, men inte bjälken i det egna.
Anneli
Inez, Anneli!
Det är klart att man främst skall kritisera sin egen kyrka. Anneli missförstår mig dock om hon tror att kritik av andra kyrkor är ett sätt att blunda för brister i den egna. Inte alls så. Min utgångspunkt är istället att vi alla kristna är en enda stor familj och att konstruktiv fruktbar kritik som kan vara både intern inom det egna samfundet och extern är OK att framföra.
En familj rymmer tillräcklig kärlek för att också tåla kritik och till och med gräl. Inom familjen behandlar vi inte varandra på armlängds avstånd med finstämd diplomati.
Det viktiga är, att vare sig vi ger beröm eller kritik har intentionen för ögonen att det skall leda till uppbyggelse och utveckling. Till sist skall vi alla kristna tillsammans samfällt vittna om Kristus.
Bengt
Jag instämmer
”Diskussionen lär fortsätta, i världskyrkan, i Sverige, på våra bloggar. ”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=19514
// Irène
Bengt
Om du vore konsekvent i dina uttalanden på din blogg skulle det minska vår ömsesidiga irritation.
Du skriver nu
”Biskop Anders önskan att i officiella sammanhang reservera användande av begreppet katolsk för det som utgår från Stiftet eller godkänts av Stiftet officiellt har vi pratat om tidigare.”
I konsekvensens namn måste du då också erkänna att biskop Anders godkänner bla ersättningsteologi och kristna människors ensamrätt att kalla sig Guds barn.
Ty om biskop Anders inte godkänner detta så skulle han ju enligt din logik frånta Katolsk Observatör sitt bemyndigande att kalla sig ”katolsk.”
Du skriver nu
”Diskussionen om vem som får kalla sig katolsk eller inte tycker jag är smått överdriven, det borde inte vara någon stor sak för vare sig biskop Anders eller för dig och KV.”
Om du hade skrivit så 2009 hade jag gett dig beröm. Men då skrev du istället så här om biskop Anders när han fråntog Katolsk Vision bemyndigande att kalla sig katolsk.
”…….det är t.o.m. hans skyldighet och plikt att reagera när den sanna katolska och apostoliska tron enligt hans bedömning och andliga urskiljning ifrågasätts.”
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2009/09/09/quot-katolsk-vision-quot-inte-katolsk.aspx
Till sist vill jag gärna kommentera detta uttalande
”Det enda de märker är din ilska mot biskop Anders och andra konservativa kyrkliga prelater. ”
Högste ledaren i en stat/ organisation/ rörelse/ kyrka /samfund är alltid utsatt för kritik av olika slag från olika håll. Det ingår i en ledarroll att kunna hantera kritik.
KRITIK ÄR INTE SYNONYMT MED ILSKA !
Jag är inte ilsken på biskop Anders !
Jag är kritisk till att biskop Anders inte tillåter yttrandefrihet utan förbehåll dvs ENSIDIGT bestraffar yttrandefrihet från progressivt håll. Därigenom medverkar biskop Anders till att förstärka polarisering inom kyrkan.
Jag är kritisk till att biskop Anders saknar förmåga till dialog med sina medlemmar !
Jag är kritisk till att biskop Anders låter sig styras av ENSIDIGT ärkekonservativa krafter i sitt Stift!
// Irène
OK Irène.
Jag anser fortfarande att biskop Anders har rätt att utifrån sin ansvarsposition reagera som han finner bäst. Sedan kan det vara rätt eller fel, och han är inte immun mot kritik. Jag håller med om en ledare alltid är utsatt för kritik och det ingår i ledarrollen.
Efter alla dessa år tycks vi nu vara överens om att vi nu kan lägga grälet om vem som får kalla sig katolsk på hyllan.
Nej, kritik är inte synonymt med ilska.
Däremot brukar en hel mening med versaler uppfattas som att man skriker, vilket ofta tolkas som att man är arg.
Å andra sidan finns situationer när man har rätt att bli arg. T.ex. när man blir trampad på.
Å tredje sidan brukar det ändå vara taktiskt att i första hand exponera andra saker än sin ilska.
Bengt
Jag är fortfarande nyfiken på om ersättningsteologi och synen på att kristna har ensamrätt att kallas Guds barn ingår i katolsk troslära ?
// Irène