På söndag helgonförklaras svenskan från Västergötland Elisabeth Hesselblad i Rom. För mig är det som att saker och ting knyts ihop. Jag föddes också i Västergötland för mer än ett halvt sekel sedan, jag döptes som barn i samma församling (Ryda) som en av medeltidens största svenska helgon (om än ej officiellt kanoniserad), biskop Brynolf av Skara kom från. Min mormor såg till att jag fick gå i söndagsskola och jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Allt detta gav en god grund för mitt kristna liv. Efter en liten utflykt i agnosticism återvände jag till min barndoms tro och blev efter fyllda 20 år upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap i Uppsala. Jag såg inte ”konversionen” till Katolska kyrkan som att jag vände mig bort från det jag fått tidigare genom Svenska kyrkan, utan snarare som en komplettering och utvidgning av detta.
Det mesta av katolikskräcken och antikatolicismen i den svenska postreformatoriska kristenheten är ett minne blott, kristenheten idag befinner sig i en centripetal rörelse tillbaka mot centrum som är Jesus Kristus. I höst hälsas påve Franciskus välkommen till Lund och Malmö av ärkebiskop Antje Jackelén i samband med att man uppmärksammar att det gått 500 år sedan reformationen (står vi nu vid bortre parentesen av 500 års splittring?).
Samtidigt finns en rörelse i det sekulariserade samhället där religionen håller på att återvända. Från tidigare stolta förklaringar att Gud är död att vi lever i en postkristen era, så finns i samhället idag många tecken på att man tar religionen på allvar, inte bara på så sätt att man uppmärksammar när den blir destruktiv och till skada, utan också vad Kyrkan kan betyda positivt om man låter den vara kvar i byn. Helgonförklaringen från Rom direktsänds i vår Public service-TV (undrar vad Christer Sturmark tycker om det?) och vår kulturminister Alice Bah Kuhnke medverkar på plats.
Bruket att vörda helgonen, att bevara deras reliker som minnen etc är ju en av de aspekter av katolsk tro som varit svårast för en del av nutidens protestantiskt kristna att av dogmatiska skäl förstå och acceptera. Och för icke-troende kan det bli något av hokus pokus och Harry Potter-stämning över det hela när man upptäcker att det i Vatikanen finns ett dammigt kontor där man precis lika prosaiskt som Försäkringskassan utreder en helgonkandidats liv och vilka mirakler som skett på helgonets förbön. Maja Hagermans beskrivning av detta i sin DN-artikel idag om Elisabeth Hesselblad tycker jag är helt underbar.
De protestantiskt kristna som är mest emot katolsk praxis att vörda helgon tror fullt och fast på mirakler, bara inte att det kan ske på ett helgons förbön. De betraktar katolsk helgonvördnad som spiritism. Det verkar som om både de protestantiska helgonkritikerna och de sekulära som får intrycket av magisk Harry Potter-stämning missförstår saken på samma sätt.
Ett helgon är en person som i sitt liv tillämpat de evangeliska dygderna tro, hopp och kärlek på ett heroiskt sätt i sitt liv. Enligt kristen tro är detta inget människan förmår göra av egen kraft, utan det är en följd av att hon tagit emot Jesus Kristus på ett så radikalt sätt i sitt liv att Guds nåd kan verka på ett synligt sätt redan i detta livet. I magi däremot, går det ut på att människan själv kontrollerar och försöker styra över de andliga krafterna. Skillnaden mellan dessa två förhållningssätt beskrivs mycket bra i CS Lewis Narnia-svit.
Vi alla döpta kristna är alla kallade att bli helgon och tillämpa dygderna tro, hopp och kärlek på ett radikalt sätt i våra liv. Helgon finns det många fler än de som kanoniserats av kyrkan. Det är bara Gud som vet hur många helgon som finns i himlen, men att Kyrkan kanoniserar några är för att vi nu levande människor skall få goda exempel att efterlikna.
Att bejaka helgonen är inget annat än en effekt av inkarnationen. Gud blev människa av kött och blod. Sedan Kristus i kroppslig gestalt lämnat jorden finns han kvar i sakramentet samt i Kyrkan, vi alla kristtrogna som av Paulus liknas vid lemmar i Kristi kropp (därför kan Andra Vatikankonciliet i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium säga att Kyrkan i sig själv är ett slags sakrament). Vi blir drabbade, eller får del av Guds nåd genom den Helige Ande redan här och nu. Att mirakler sker är inget märkligt, varför skulle det vara det, när vi tror på Kristi uppståndelse som är det största miraklet av alla. Ett mirakel är också att vårt hjärta förvandlas så att vi kan förmedla Guds kärlek till vår nästa, särskilt de fattiga och nödlidande.
Låt oss alla som tror på detta öppna våra hjärtan för Jesus, bjuda in honom att bli centrum i vårt liv och be om nåden att alltmer växa in i trons, hoppets och kärlekens praxis.
…och inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från ondo.
Ty riket är ditt, och makten och härligheten i evigheters evighet. Amen.
Litteraturrekommendationer: Förutom den nyutkomna boken om Elisabeth Hesselblad (klicka på bilden ovan) kan jag rekommendera Gunnel Vallquists klassiker HELGONENS SVAR.
Jag är 66. Under min livstid har jag fått erfara utvecklingen från ett enhetssamhälle där kyrkan stod tryggt mitt i byn till ett sekulariserat samhälle där den unga generationen nästan är andliga analfabeter och där det inte är naturligt att gifta sig, döpa barn eller ens ha begravning i kyrkan.
Utvecklingen är likartad över hela västvärlden. Läs denna artikel i Spectator som beskriver läget i Storbritannien.
I Sverige har vi ett kyrkopolitiskt system med Svenska kyrkan där många kyrkopolitiker inte ens är troende, än mindre besöker de alltmer folktomma gudstjänsterna. Svenska kyrkans ledning framstår alltmer som om de vore ett management-team för vilken sekulär organisation som helst och glömmer bort vad som egentligen skulle vara kärnverksamheten: Att fira gudstjänst och vittna om Jesus Kristus. Att ett 40-tal församlingar som granskats nu visar sig ha spenderat stora belopp på på dyra konferensresor med inbakade nöjen utomlands är ett tecken på en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Tänk om kyrkopolitikerna istället skulle använt tid och resurser till att gå i kyrkan, be och satsa pengarna på de fattiga, så skulle det ha gett mångdubbelt mer.
Ett hoppingivande tecken är att denna utveckling inte sker obemärkt, utan ger upphov till spänningar och kritik inom organisationen, och som när det gäller det nya kyrkohandboksförslaget långt utanför den interna organisationens gränser. Det senare ett tydligt tecken att Kyrkan angår oss alla, trots att Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder.
Samtidigt finns en annan sida av Kyrkan med levande och bedjande gemenskaper och församlingar som drar till sig nya troende, som växer i Andens gåvor och i socialt engagemang. Sådana oaser hittar man både inom Svenska kyrkan, och inom den övriga mångfacetterade kristenheten.
Situationen ser likadan ut över hela Europa. I Tyskland töms kyrkorna, men också tidigare starkt katolska länder som Polen och Irland går samma utveckling till mötes. Ett sätt att beskriva detta är att vi lever i ett post-kristet samhälle och att Kyrkan spelat ut sin roll. men riktigt så enkelt är det inte. Om vi skulle tänka bort kyrkan och den kristna traditionen från kulturen och samhället, så skulle det nog vara många fler än de idag aktivt engagerade kristna som skulle känna att de saknade något.
De folkkyrkokristna som gärna döper sina barn, kanske gifter sig i kyrkan och absolut inte kan tänka sig begravning utan präst, men som i övrigt är ljumt engagerade i sin kyrka har någon slags förtröstan på att Kyrkan ändå finns där och kommer att bestå och fortsätta att bidra med positiva värden till samhället som andlighet och moral utan att det kräver något slags engagemang från dem själva. Ledare för kyrkorna å sin sida hoppas på dessa folkkyrkokristna som en tyst majoritet, och om man bara fortsätter som tidigare kommer de att återvända till de tomt ekande kyrkovalven.
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Det finns också fundamentalistiska och karismatiska grupper som dömer ut folkkyrkligheten och är övertygade om att de är framtidens kyrka, och att en andlig väckelse är svaret. Men hur ivriga och segervissa dessa grupper än är i sin retorik, så tenderar dessa rörelser att inte hålla vad de lovar. Det finns en uppflammande entusiasm, vissa utvecklas till megakyrkor med betydande församlingstillväxt, men de blir trots allt isolerade företeelser som betraktas med skepsis av stora delar av samhället och når inte riktigt ut till yttervärlden på ett sätt som skulle behövas för att man skall kunna tala om en folkväckelse.
Hur det än är, så måste vi erkänna att Kyrkan befinner sig i en helt ny situation. Det går inte längre att förlita sig på gamla strukturer, vare sig det handlar om att befästa gamla liturgiska och sakramentala traditioner eller som pingst-karismatiska megakyrkor försöka kopiera den karismatik som rådde i urförsamlingen för 2000 år sedan.
På ett sätt är situationen likadan som under Kyrkans första tid, då gällde det att evangelisera en hednisk värld, nu handlar det om att evangelisera en post-kristen värld. Lika mycket nu som då är vi beroende av den Helige Ande som en kraftkälla, men Anden är ju levande och dynamisk, det räcker inte att härma vissa beteenden. Den entusiasm och andefylldhet som fanns i urkyrkan måste appliceras på en riktig bedömning av de utmaningar som finns i vår tid.
I ett tidigare inlägg skrev jag om att vi måste gå in i ett nytt sätt att tänka där vi betraktar kristenheten som helhet. Inget enskilt församling kan lägga beslag på en aspekt av den kristna trosarvet och hävda att det räcker. Full gospel är vad som gäller, och kristenheten har inte råd att vara splittrad längre om nyevangelisationen av vår tid skall bli effektiv.
Vi behöver:
Återvända till källorna, hålla fast vid den apostoliska tron och ta till vara den andliga erfarenhet som utvecklats i Kyrkan under 2000 års tid.
Ta tillvara folkkyrkan.
Ta till vara och utveckla de andliga nådegåvorna.
Folkkyrkan:
Många folkkyrkokristna är öppna för ett andligt liv men finner ofta att det är svårt att få utlopp för det inom den etablerade kyrkans ram. Den folkkyrkokristenhet som finns kvar genom den roll Kyrkan spelat i vår kultur under århundradena är en stor resurs som inte får schabblas bort. Kyrkan måste utveckla ett förhållningssätt som inkluderar och inte skrämmer bort de folkkyrkokristna. Det är ett misstag att tro att detta sker genom mindre andlighet eller genom att uppluckra trosinnehållet. Det finns både inom Katolska kyrkan o Svenska kyrkan o frikyrkor många goda präster och pastorer som är älskade och omtyckta av sin församling och som utan att kompromissa med trons innehåll har en pastoral hållning som bygger på barmhärtighet, hjälp och stöd, inte ställa krav på andliga elitprestationer och som hjälper människor att leva i vardagen och där söndagsgudstjänsten blir ett naturligt centrum, inte en tung plikt att prestera. Detta är också andan i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spec och en anda som genomsyrar hela påve Franciskus pontifikat med hans betoning av barmhärtighet, relationsbyggande och att dela och ha förståelse för människors vardag och engagemang för de fattiga framför att som fariseerna lägga tunga ok på människors axlar.
Den Helige Ande:
Den pingstkarismatiska dimensionen, det som inom Pingströrelsetraditionen kallas Andens dop och praktiserande av de andliga nådegåvorna är ingen speciell spiritualitet i Kyrkan förbehållet några få. Varje kristen behöver i sitt liv göra ett existentiellt val och medvetet säga JA till Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Denna situation där Jesus kallar och människan öppnar dörren genom sitt medvetna och aktiva JA kallar vi omvändelse. Alla som gjort denna erfarenhet vet vad jag menar. Detta är också grunden för att i praktiken öppna sig för den Helige Andes gåvor. Detta bör vara givet att beakta i samband med konfirmation och nyintroduktion av vuxna i det kristna livet och vuxendop.
Men vi vet att det är lätt att överge sin första kärlek, och Andens liv kan svalna i oss, därför finns också behov av förnyelse. Förnyelse av doplöften, förnyad bön om den Helige Andes utgjutande. Detta kan med fördel erbjudas i församlingarna i form av förnyelsekampanjer och erbjuda program som t.ex.Alpha-kurser eller Liv i Anden-seminarier under tiden mellan Påsk och Pingst.
Business as usual håller inte längre.
Kristenheten har en och samma Herre, Kyrkan är EN, det nya paradigmet är att ha detta framför ögonen framför det egna samfundets angelägenheter.
Bilder från Kristi Lekamens procession, Södermalm Stockholm
I min förra post skrev jag om det panortodoxa konciliet med 14 s.k. autokefala ortodoxa patriarkat och kyrkor som samlas på Kreta på den ortodoxa pingsten i juni.
Jag blev intresserad av vilka dessa 14 var, så nedan finns en förteckning över dem med länkar till Wikipedia-artiklar som ger mer information. Den femtonde kyrkan i listan, Ortodoxa kyrkan i Amerika är tydligen ett specialfall som ej alltid räknas in i gruppen men som ändå nämns då man talar om de autokefala kyrkorna.
Den östliga ortodoxa kristenheten är lite varierad. Det finns med Rom unierade öst-kyrkor, och så finns de autokefala, från Rom fristående kyrkorna som inte erkänner påven som överhuvud men som är förbundna med det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och patriark Bartholomeus. Påven skulle enligt ortodoxt synsätt kunna ses som patriarken av Rom.
Det finns mycket splittring och maktkamper också inom den ortodoxa kristenheten, t.ex. den Rysk-ortodoxa kyrkan som är nära lierad med Putin och som inte verkar ha protesterat mot förtryck av andra kyrkor i Ukraina och Krim, ej heller protesterat mot Rysslands annektering av Krim.
Men det är det bra att de ortodoxa kyrkorna nu efter 1200 år samlas och försöker främja enhet. På Georgiska patriarkatets hemsida hittade jag en till engelska översatt text, The mission of the Orthodox Church in todays World, som är ett dokument framtaget vid en förberedande konferens till konciliet. Jag citerar från inledningen:
The Church of Christ lives ‘in the world’, but is ‘not of the world’ (cf. Jn. 17:11 and 14-15).The Church is the sign and image of the Kingdom of God in history…
It is with this hope that the Church lives and foretastes it in particular when the Divine Eucharist is celebrated, bringing ‘together’ (I Cor. 11: 20) the scattered children of God (Jn. 111: 52) without regard to race, gender, age, social or any other station into a single body where ‘there is neither Jew nor Greek, there is neither bond nor free, there is neither male nor female: for ye are all one in Christ Jesus’ (Gal. 3: 28; cf. Col. 3:11).
Rooted in these principles, the accumulated experience and the teaching of her patristic, liturgical and ascetical tradition, the Orthodox Church shares the concerns and anxieties of modern-day humanity in relation to everyday problems that disturb the contemporary world and desires to act for their resolution so that in the world there should reign the ‘peace of God, which passeth all understanding’ (Phil. 4: 7), reconciliation and love.
Det talas inte så mycket explicit om ekumenik med andra kyrkor i dokumentet, men den ecklesiologiska grundsynen är samma som Romersk katolska kyrkans syn.
I tredje stycket i den citerade texten ovan känner man igen tongångarna från inledningen till Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spec:
1. The joys and the hopes, the griefs and the anxieties of the men of this age, especially those who are poor or in any way afflicted, these are the joys and hopes, the griefs and anxieties of the followers of Christ. Indeed, nothing genuinely human fails to raise an echo in their hearts. For theirs is a community composed of men. United in Christ, they are led by the Holy Spirit in their journey to the Kingdom of their Father and they have welcomed the news of salvation which is meant for every man. That is why this community realizes that it is truly linked with mankind and its history by the deepest of bonds.
Från början fanns bara en kyrka, den som Jesus grundade. Så är det egentligen än idag, alla kristna bekänner en enda helig katolsk (allmän) och apostolisk kyrka enligt den trosbekännelse som antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381 och som ännu inte blivit omodern.
Alla kristna har gemensamt Bibeln, Dopet (även om det kan finnas skillnader i dopteologi) de sju första koncilierna (som därför verkligen kan kallas ekumeniska) samt den Helige Ande som ledsagar oss i att ta till oss tron, vittna om den och verka i världen.
Nicea 325
Konstantinopel 381
Efesos 431
Chalcedon 451
Konstantinopel II 553
Konstantinopel III 680
Nicea II 783
Det är inte bra att kristenheten därefter på grund av inre stridigheter splittrades upp på olika kyrkor och samfund. Speciellt är det inte bra att vi idag funnit oss i denna nya splittrade situation så att vi regelmässigt tänker på vårt eget samfund som det som jag har mitt hela fokus på och inte har en vision av Kyrkan som helhet innefattande allt Guds folk. Vi talar här inte om att mångfald inte skulle få förekomma, mångfald är positivt, utan jag talar om sådan splittring som beror på att vi kristna inte kan hålla sams och ägnar oss åt inre strider istället för att fokusera på Jesus.
Det är dags nu att i vårt tänkande börja fokusera på samhörigheten med hela Gudsfolket som innefattar alla döpta och sluta att luta oss mot en bekvämlighet med det nuvarande tillståndet och inte se de övriga kristna.
Ekumenik är ett måste, och målsättningen måste vara att i framtiden få till stånd ekumeniska koncilier som reparerar mer än 1000 års splittring.
Det finns många tecken idag på ett ökat medvetande i den riktningen. De olika frikyrkornas sommarkonferenser är sedan ett antal år långtifrån samfundsinterna angelägenheter, utan talare från hela kristenheten bjuds in och som kristen kan man röra sig i olika sammanhang runtom i den kristna mångfalden utan att känna sig som gäst och främling.
De ortodoxa kyrkorna samlas i sommar till ett panortodoxt koncilium på Kreta, en historiskt händelse då det var 1200 år sedan det skedde sist. Att den ortodoxa kristenheten samlar sig underlättar givetvis också ekumeniken med väst och Rom-kyrkan. Patriark Bartholomeus av Konstantinopel ber om våra förböner för detta koncilium som samlar 14 olika s.k. autokefala ortodoxa kyrkor med en gemensam strävan mot styrkta relationer och att vara ”ett tecken på enhet i en värld som är hemsökt av konflikt och splittring”
När olika delar av kristenheten på detta sätt samlas och försöker bygga enhet, så är det alltid bra och bidrar till främjandet av Kyrkans enhet i det stora perspektivet. Också inom frikyrkligheten i Sverige ser vi liknande strävanden med sammanslagning av samfund, samarbete kring gemensam pastorsutbildning med mera.
Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet varit mycket hängivna åt ekumeniken (ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper.
I encyklikan Ut unum sint påpekade påven Johannes Paulus II att ekumenisk dialog inte bara är horisontell, utan det finns en rörelse uppåt med fokus på Herren som åstadkommer enheten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att:
” …vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterade denna text av påve JPII i en artikel i Keryx (numera Teologi och Ledarskap) 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Han skrev:
” …Det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den:
95. …When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ‘vicars and ambassadors of Christ’ The Bishop of Rome is a member of the ‘College’, and the Bishops are his brothers in the ministry.
Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ‘a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator’.
In this way the primacy exercised its office of unity. When addressing the Ecumenical Patriarch His Holiness Dimitrios I, I acknowledged my awareness that ‘for a great variety of reasons, and against the will of all concerned, what should have been a service sometimes manifested itself in a very different light. But … it is out of a desire to obey the will of Christ truly that I recognize that as Bishop of Rome I am called to exercise that ministry … I insistently pray the Holy Spirit to shine his light upon us, enlightening all the Pastors and theologians of our Churches, that we may seek—together, of course—the forms in which this ministry may accomplish a service of love recognized by all concerned’
96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ‘that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me’ (Jn 17:21)? ( Ut Unum Sint p 95-96).
Benedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)
För påve Franciskus är ekumeniken också en förstarangsfråga. 2014 sade han vid en audiens att den kristna splittringen är en skandal.
Gunnel Vallquist skulle i högsta grad hålla med påve Franciskus om att splittringen är en skandal. Kanske några minns att hon en gång föreslog att kyrkan borde pålägga sig själv ett kollektivt interdikt, (en period under vilken man avstår att ta emot sakramenten) och att inte bryta den perioden förrän hindren var borttagna så att kristna kunde fira Eukaristin gemensamt igen. Jag tror inte Gunnel avsåg att det verkligen skulle ske, men genom att introducera tanken fäste hon uppmärksamheten på den väldiga skandal som vägran att enas kring det mest centrala i firandet av den kristna tron är. Splittringen som en så stor synd att den egentligen kräver att kyrkan exkommunicerar sig själv.
Splittring och maktkamper finns givetvis inte bara mellan samfunden, utan också inom samfunden. Nyss sade påve Franciskus vid en predikan i sitt huskapell, att då kristna strider inbördes finns inget vittnesbörd.
Kyrkan är både en synlig struktur och en andlig gemenskap. Det finns en hierarkisk dimension med ett läroämbete som getts auktoritet att lägga ut läran och det finns en karismatisk dimension med den helige Andes nådegåvor som ges åt varje döpt kristen. Den helige Ande verkar både genom läroämbetet i Kyrkans hierarkiska struktur och genom de karismatiska nådegåvorna som ges åt var och en. Idealt samverkar dessa båda dimensioner till en helhet.
Om vi betraktar läroämbetet och samtidigt besinnar det perspektiv jag vill framhäva här, att vårt fokus från och med nu måste vara på den enade världskyrkan, så blir konsekvensen att det inte är rimligt att varje enskilt samfund måste ha sitt eget autonoma läroämbete, som om resten av kristenheten inte hade någon relevans. Istället samverkar man lämpligen och tar del av varandras skatter. Att det finns behov av ett läroämbete även inom frikyrkan skrev Joel Halldorf om nyligen i en ledartext i Dagen. Men om Kyrkan är en enda, så måste också läroämbetet vara gemensamt. Givetvis måste man söka sig fram där man står i sitt lokala sammanhang, men samtidigt i gemenskap med resten av kristenheten och den universella Kyrkan.
Den helige Ande känner inga samfundsgränser brukar man säga, och så är det. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som började i världskristenheten i början av 1900-talet i USA har spridit sig, både som klassisk pingströrelse och som karismatiska förnyelserörelser inom de gamla samfunden och som nya pingstkarismatiska fristående församlingar under 1900-talets senare del. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen. Under loppet av 100 år har den kommit att omfatta 25% av den totala kristenheten.
Den karismatiska förnyelsen är till sin natur ekumenisk. Det var vid en stor ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 som en allvarlig profetia om tillståndet i kristenheten framfördes:
Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!…
En av dem som var med på konferensen var p Raniero Cantalamessa, känd förkunnare inom katolsk karismatisk förnyelse som är anlitad som talare inom hela kristenheten. Han berättar:
”Jag blev starkt berörd av denna profetia, och av hur människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp. Framför podiet stod skrivet med stor text: ‘JESUS IS LORD’, och jag tänkte, att om kristna en gång i framtiden förenas så kommer det att vara på detta sätt.”
P Raniero Cantalamessa vid 10:e generalsynoden för Anglikanska kyrkan i Westminster Abbey 2015. Han framförde ett starkt ekumeniskt budskap utgående från profeten Haggai. Samma budskap framförde han också på Europakonferensen i Uppsala 2013. Foto: Picture Partnership/Westminster Abbey
Då påven kommer till Lund i höst inleds fokuseringen på Reformationen 500 år. Må det inte bli ytterligare ett till intet förpliktigande festlighet som tillåter allt att rulla på som vanligt i gamla banor, utan låt det bli en kraftfull markering, ett styng i hjärtat som tvingar oss att vi verkligen tar vår tro på Jesus Kristus på allvar och fokusera på Kyrkan som helhet, inte på våra egna panelprydda hus (Hagg 1:4). Låt Lutherjubileet bli bortre gränsen för 500 års, ja, mer än 1000 års splittring.
Läroämbetet representerar konkret ordning och struktur, vilket behövs så länge vi lever i en konkret värld och är människor av kött och blod. De karismatiska nådegåvorna representerar Andens fria liv som driver oss att följa de ingivelser Anden ger oss. Men båda dimensionerna behövs i Kyrkan. Struktur utan Ande kan urarta till maktmissbruk och mänsklig kontroll som förkväver Anden. Men det vore fel att tro att det bara behövs Andens fria liv. Ett samfund som bygger bara på det urartar lätt till kaos då mänskliga tillkortakommanden gör att korten blandas bort. Andens fria liv behöver en struktur att verka i. Därför har, måste Kyrkan ha, både en strukturell och en karismatisk dimension.
I urkyrkan kan detta illustreras genom spänningen mellan Paulus och Petrus. Paulus representerar karismatiken, medan Petrus representerar den strukturella ordningen, läroämbetet, auktoriteten. Delvis kan dessa sidor fungera oberoende av varandra, men till slut måste de samverka och stämma av mot varandra. Det utesluter inte att Paulus också var en ordningens man, det visar inte minst den vikt han lägger vid att utse dugliga ledare i de församlingar han grundat och de förmaningar han ger i sina brev till församlingarna. Likaså var Petrus en person verkligen fylld av den helige Ande som vi kan förstå av skildringen i Apostlagärningarna.
Paulus fick ett kraftfullt Andedop i anslutning till omvändelsen på vägen till Damaskus, då Ananias, en lärjunge från Damaskus fick profetera över honom och lägga händerna på honom. Därefter agerade Paulus direkt under ledning av den Helige Ande i sjutton års tid som evangelist i Arabien, Damaskus, Syrien, Kilikien utan att stämma av med apostlarna i Jerusalem. Efter tre år i evangeliets tjänst begav han sig dock till Jerusalem för att lära känna Petrus och stannade hos honom i 14 dagar. (Gal 2:15-21)
Men först fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat ”för de ansedda” för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt. Han träffar då de tre som kallas ”pelarna”, Jakob, Petrus och Johannes och lade för dem fram det evangelium han förkunnat bland hedningarna för att stämma av och få deras godkännande, ”för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves”, skriver Paulus (Gal 2:2)
Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Petrus, och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. ”Och när Jakob, Petrus och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått”, berättar Paulus, ”räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet” (Gal 2:9). [Läs mera i min tidigare bloggpost Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa.]
Katolska kyrkan, som har självbilden att vara en fullödig kyrka med ett fullödigt läroämbete till tjänst åt hela kristenheten har kanske inte alltid varit lyhörd för Andens kallelse. Kanske hierarkin i vissa tidsskeden, som under den ultramontanistiska och antimodernistiska tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet varit alltför rigid för att ge Anden fritt spelrum, så kanske det därför var nödvändigt att Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans struktur. Och kanske det fortfarande är så att fria församlingar behövs som ett komplement för att Katolska kyrkan har en alltför stor benägenhet att domesticera Anden och därmed oskadliggöra den. Men förr eller senare måste de återvända till ”pelarna” för att stämma av.
Katolska kyrkan har dialog med alla andra kristna samfund, inte bara Ortodoxa kyrkor och de äldre protestantiska kyrkorna, utan också med de nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingarna. Peter Hocken som jag nämnde ovan medverkade 2011 på ett seminarium anordnat av Livets Ords teologiska seminarium (Numera Skandinavisk teologisk högskola) med temat Anden och Kyrkan.
Peter Hocken utvecklade tankar om en experimentell ecklesiologi i samverkan mellan Katolska kyrkan och de nya pingstkarismatiska församlingarna. De senare är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Slutsats: 1000 år sedan öst och väst gick skilda vägar, 500 år sedan reformationen. 50 år sedan Andra Vatikankonciliet och 40 år sedan profetian från Kansas City om nödvändighetan av enhet inom Guds folk. Signalerna om vad Anden säger till församlingarna om enhet har varit övertydliga under de år som gått. Låt oss slippa 40 år till då vi talar om och beundrar profetiorna utan att något händer. NU ÄR TID ATT AGERA!
PS Vad skulle hänt om Paulus efter sin omvändelse skulle valt att förkväva Anden, istället stannat i Damaskus, studera, springa på konferenser, Liv i Anden seminarier och annat som erbjuds en trött men konsumtionstörstande kristenhet? DS
Det är en allmän kristen inställning att vara mot våld och dödande. För en kristen är det därför naturligt att vara mot abort. Denna grundinställning har också katoliken och teologen Tina Beattie, professor vid Roehamtons universitet och de andra 98 katoliker, varav många teologer som undertecknat ett öppet brev till Polens biskopar med en vädjan om dialog och reflektion angående konsekvenserna av att kriminalisera abort och ytterligare skärpa Polens redan mycket restriktiva abortlag. Polska biskopar har nämligen uppmanat katolikerna att stödja politikernas förslag om en skärpt abortlag.
Inte desto mindre har Tina Beattie och övriga som skrivit detta brev blivit hårt ansatta och anklagade för att vara pro abort istället för pro life och svika grundläggande katolska värden.
Prof Beattie kommenterar anklagelserna på sin blogg. Det finns all anledning att stilla sig och lyssna till hennes argument innan man dömer. I grunden handlar det om att det kristna livet inte går ut på att kräva av andra moralisk perfektion, ännu mindre konformitet med uppställda lagregler, utan en medvetenhet om att livet är skört och bristfälligt, att det handlar om misslyckande och förlåtelse, synd och nåd, helande och frälsning, tro och tillit och att det är i den andan vi skall hjälpa våra medmänniskor. Hon skriver:
There are situations in life when the Christian vocation to peace is profoundly challenged by the reality of a violent and often tragic world. To pretend that one can remain entirely innocent of violence in such a world is escapist. To ask when, if ever, a Christian can engage in an intentionally violent act, is to step into a quagmire of competing and conflicting moral claims, where certainty demands too high a price by way of denial, selective engagement and responsibility, and wilful self-delusion. That is why Christianity is ultimately not about moral certainty but about forgiveness and healing, renewal and hope.
….
I believe that the perfect Christian life is incompatible with all forms of violence, including abortion and war. I have the greatest respect for those who set an example by holding to those principles, even when the cost to themselves is very great. But the Christian life is not a life of moral perfection, far less of dutiful conformity to rules imposed by law. The Christian life is a life of failure and forgiveness, sin and grace, healing and redemption, faithfulness and trust. It is, above all, as Pope Francis reminds us, a life that puts mercy and love before judgement and condemnation, and a life that offers hope amidst the messy confusion and tragic dilemmas of the human condition.
Det är sant att många aborter i västerlandet idag är livsstilsaborter, men att helt kriminalisera aborter drabbar ofta de allra svagaste, och en oförsonlig inställning hos kyrkan leder till ökade spänningar i samhället och hjälper inte de människor som bäst skulle behöva det att få rätt perspektiv på dessa frågor i sina liv.
Vi katoliker borde därför sluta att hårdfört anklaga varandra och istället i ödmjuk dialog hantera dessa frågor. Då kan vi verkligen vara till hjälp för dem som mest behöver det och praktisera barmhärtighet i den anda påve Franciskus anbefaller under barmhärtighetens jubelår.
100 år har förflutit sedan det armeniska folkmordet. Fortfarande vill Turkiet och president Erdoğan förneka att det skett. Samtidigt hör vi från en talartribun på Sergels torg Turkiska riksförbundets vice ordförande, Erdoğan-trogne Barbaros Leylani ropa ut ”Död åt de armeniska hundarna”. Erdogan vill bygga en muslimsk stat och friheten för de oliktänkande sitter allt trängre i Turkiet, minoriteter förföljs. Pressfrihet är inte att tala om, inte heller religionsfrihet. Den senaste nyheten är att Erdoğan förbjöd invigningen av en kyrka i Özlüce, och den ekumeniske patriarken Bartholomaios tvingades ställa in sitt planerade besök till invigningen som skulle skett den 7 maj.
72 år har gått sedan Stalin 18 maj 1944 deporterade 50.000 krimtatarer i godsvagnar till Centralasien där hälften av dem dog inom loppet av 2 år. De överlevande kunde komma tillbaka till Krim först i samband med Sovjetimperiets sönderfall.
Krimtatarernas ledare Mustafa Dzjemilev tror att Rysslands annektering av Krim idag inte var en impulsiv handling utan planlades långt innan folkresningen i Kiev. Idag är Mustafa på nytt förvisad från sin hembygd, hindrad att återvända av ryska gränssoldater. Putin ville förhandla med Mustafa om att stödja Rysslands annektering mot att Krimtatarerna rättigheter skulle skyddas. Idag stängs tatariska tidningar och tv-kanaler på Krim, politiska möten är förbjudna, dussintals personer har försvunnit spårlöst, en del har hittats mördade med spår av tortyr.
”1944” heter Ukrainas bidrag i Eurovisionschlagertävlingen som framföres av Jamala, själv krimtatar.
När främlingar kommer
De kommer till ditt hus
De dödar alla
Och säger
Vi är inte skyldiga
Detta dubbla. Döda och förneka skuld – och förneka historien.
Varför inte erkänna historien och be om förlåtelse och försäkra att det inte skall upprepas om man nu har rent mjöl i påsen? Nej, istället detta ständiga misstänkliggörande av dem som inte vill förtiga sanningen, vilket innebär ett fortsatt förtryck av de minoriteter som drabbats och som förnekas rätten till sin historia…
Är könen sociala konstruktioner? Är dikotomin kvinna/man fullständigt egal när det gäller att beskriva vem jag, en människa, är? En del genusteoretiker och ideologer tycks vilja se det så, men verkligheten motsäger dem. Hela kampen mellan könen och det faktum att det behövs en feminism är bevis nog för att män och kvinnor är olika.
Det finns ett samband mellan kropp/biologi och ande/själ, och det ingår i den mänskliga naturen att vara man eller kvinna. Bibelns skapelseberättelse har tolkat naturen och gett en mytisk inramning åt detta: Gud skapade MÄNNISKAN till sin avbild. Till MAN och KVINNA skapade han DEM. (jfr 1 Mos 1:27). Som man ensam kan jag inte representera människans fullhet, inte heller som kvinna, endast tillsammans kan mannen och kvinnan representera människans fullhet. Könskriget är en pervertering av detta där vi människor istället för att bygga upp och förverkliga denna plan med skapelsen konkurrerar med varandra och vill ta varandras plats.
Inte så att en man och en kvinna är väsenskilda och inte kan representera och i sin ande integrera det allmänmänskliga, inte så att män och kvinnor har totalt olika egenskaper och att vissa egenskaper kan betraktas som helt kvinnliga, andra som helt manliga. Vi vet att olika egenskaper som vi spontant uppfattar som mera kvinnliga eller mera manliga kan gå in i varandra och förekomma på ett varierat sätt hos båda könen, vare sig dessa är nedärvda genetiskt eller miljöbetingade. Till sin spets kommer detta i egenskaper som homosexualitet och transsexualitet, vilket genusideologer tar som det yttersta beviset på att kön är något relativt.
Men jag håller inte med om detta. Homosexualitet och transsexualitet är snarare undantagen som bekräftar regeln, och båda dessa fenomen definieras utifrån grundformen som är heterosexualitet. Att konstatera detta har ingenting med diskriminering av icke-heterosexuella att göra, utan jag tror varje människa, oaktat sexuell läggning bäst blir hjälpt att förstå sin egen identitet utifrån grundformen man/kvinna.
Det finns en tilltagande medvetenhet även hos radikalfeminister att likhetsfeminismen har kommit till vägs ände, och jag tycker mig se att den ideologiska striden mellan likhetsfeminister och särartsfeminister håller på att mattas av. Från den tid i början på 2000.talet då queer-ideologin som mest odlades på t.ex. Lärarhögskolan (se min tidigare bloggpost Rosa khmererna på Lärarhögskolan sätter kränktheten i system) har en betydande tillnyktring skett.
Särartsfeminismen betraktar män och kvinnor som olika och komplementära men jämlika. Kampen för jämlikhet, lika lön, lika villkor, mot kvinnoförtryck, våld, trafficking etc är gemensam för dessa båda riktningar, men enligt den senare riktningen som jag delar så handlar det om att både män och kvinnor måste vara grundade i och acceptera fullt ut det som konstituerar deras manlighet rep kvinnlighet och utifrån det samverka på ett konstruktivt sätt. Att bara se varandra som konkurrenter att bekämpa tar fram de sämsta sidorna hos båda könen och leder till ett okonstruktivt könskrig som ingen kan vinna, det gäller både i det lilla sammanhaget, familjen och i samhället i stort.
Felicia Fereira skrev nyligen en fin krönika i Dagen där hon uppmanar till ökat kvinnligt självmedvetande och självförtroende. ”Är normkollisionen och det biologiska könsförnekandet i verkligheten ett hot mot kvinnorna själva”, frågar hon sig.
Ebba Witt-Brattström är enligt mig en av de mest vältaliga och konstruktiva feministerna i Sverige idag. Hon representerar särarten därigenom att hon både vill lyfta fram den positiva och kraftfulla i det kvinnliga, samtidigt som hon också bejakar det positiva hos männen. I sin skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig beskriver hon hur det kan te sig i en familj där könskampen på ett destruktivt sätt drivs till sin spets. Hon lyfter upp detta till en allmänmänsklig nivå, och jag tror fler med mig kan känna igen sig i mycket.
Inom den kyrkliga sfären är Guds moder Maria en gestalt som likhetsfeministerna gärna ger sig på som urtyp för konservativ nedvärdering och passivisering av kvinnan. 2008 var en utställning på Historiska Museet – ”Maria – drömmen om kvinnan” där denna negativa syn på Maria kom fram. En av dem som kritiserade denna alltigenom negativa syn på Maria var just Ebba Witt-Brattström. Eftersom queer-ideologin som har problem med att definiera kvinnlighet och moderskap över huvud taget, då dominerade inom tongivande feministiska kretsar, så är det givet att man också får problem med bilden av Maria i Kyrkans liv. I en essä i DN var hon inte nådig i sin kritik: Om det funnes en dumhetsvarnare i svensk kulturoffentlighet så skulle den blinka rött nu. Ty här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall.
Marias roll i den kristna frälsningshistorien reduceras genom utställningen till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor, menade Witt-Brattström Utställningen ”sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad”.
Witt-Brattström visar att hon liksom tidigare generationers feminister har förstått Marias positiva roll. Hon skriver:
”Den unga kvinna som med orden ”Se, Herrens tjänarinna” (Lukasevangeliet) väljer att föda ett barn utanför lagen äger nämligen ett mod bortom allt förnuft… Bebådelsescenen är en uppmaning till kvinnor att i likhet med Maria bortse från världens dom, att bli Herrens, men icke herrarnas tjänarinnor. På inga villkors vis bör kvinnan gå patriarkatets (”herrarnas”) ärenden, hon ska endast lyda det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud. I klartext: visa civilkurage.”
I sin antologi Kulturmannen och andra texter driver Witt-Brattström tesen att det främst är männen som tar plats och lyfts fram i kulturhistorien, medan kvinnorna (trots att det finns många framstående kvinnliga författare och konstnärer) inte uppmärksammas och får spela en mer undanskymd roll. Witt-Brattströms ärende är inte att förringa männens insatser och bidrag till kulturarvet, men att sätta fokus på och lyfta fram en god portion Kulturkvinna också. Med en bättre balans här skulle vi få en helt annan dynamik i samhället.
Den obalans som Witt-Brattström lyfter fram återspeglas i hög grad i Katolska kyrkan där klerikalismen och det manliga prästerskapets dominans motsvarar Kulturmannen.
Liksom allmänt i kulturvärlden finns det inom Katolska kyrkan många framstående kvinnor. Maria som enligt ängelns hälsning är högt benådad och enl Elisabeths hälsning är välsignad bland kvinnor är den mest framträdande, men en bland en stor skara genom alla tider. Precis som när det gäller Kulturmannen handlar det inte om att förringa männens roll i kyrkohistorien, men att lyfta fram kvinnorna på jämbördig nivå. Kvinnorna är hälften av Kyrkans historia.
Övervikten av manlig dominans med fokus är på det klerikala och prästen är ännu mycket mer framträdande i Katolska kyrkans liv än i samhället i övrigt. Men också inom kyrkans sfär finns öppningar och en kritik av detta. Samtidigt som Katolska kyrkan kanske är kraftigare fast i stela patriarkala strukturer än det västerländska samhället i övrigt, så finns kanske också inom kyrkan en sprängkraft och utvecklingspotential som kan föra långt längre än sekulära ideologiers försök till förändring.
Att prästämbetet exklusivt förbehålles män är en sak som jag gärna vill diskutera för sig, men oaktat det, så finns det en patriarkal dominans i Katolska kyrkan.
Det finns i vår tid många duktiga kvinnliga teologer och andra kvinnliga medarbetare, men precis som i Kulturmans-perspektivet, så syns de inte och dras in i skeendets centrum på samma sätt som män. Ett exempel: För en tid sedan anordnades en konferens i Vatikanen, just med syfte att lyfta fram det kvinnliga perspektivet. Ett nätverk har bildats, Catholic women speak och en bok, en antologi med bidrag av framstående kvinnor, bl.a. vår egen dominikansyster Madeleine Fredell har publicerats med samma namn. Men det har gjorts väldigt lite PR för boken i katolska media, och enligt bloggaren Anneli Magnusson har det t.o.m. varit svårt att få tag på den i katolska bokhandlar, t.o.m. så att man aktivt valt att inte ta hem den. När jag ringde Katolsk bokhandel i Stockholm idag skulle man enligt katalogen ha ett exemplar hemma, men expediten kunde inte hitta det i hyllan.
Ett annat exempel: I antologin beskriver den nigerianska teologen Anne Abome hur afrikanska kvinnor socialiseras in i tron att deras enda värde är att kunna föda barn. Det är ju en grov reducering av vad det är att vara kvinna.
Annars är det ju ett framsteg, bara detta att en sådan konferens kunnat hållas i Vatikanen. Och ser man bakom de stela kyrkliga strukturerna har mycket hänt sedan Andra Vatikankonciliet som gror under ytan och mer och mer kommer till uttryck. Även en så enligt allmänna uppfattningen konservativ person som kardinal Ratzinger/påve Benedictus XVI hörde till dem som var kritisk till könsstereotypier. T.ex. då han var chef för Troskongregationen sade han: ”Femininitet i bemärkelsen ’förmåga att relatera till den Andra’ är mer än bara ett attribut till det kvinnliga könet /…/ kvinnliga värden är framför allt mänskliga värden. Men i sista hand är varje människa, man eller kvinna, bestämd att ’vara för den Andra’.”
Och påve Franciskus betonar alla människors, män som kvinnors, lika värde i kyrkan och är kritisk till en klerikalism som överbetonar prästerskapets makt på bekostnad av varje döpt kristens roll som representant för Kristus i världen.
Frågan om kvinnliga präster är delvis frikopplad från den allmänna diskussionen om klerikalism och mansdominans i kyrkan. Det finns de som vill göra det till en samvetsfråga att inte förvägra hälften av mänskligheten tillträde till prästämbetet. T.ex. den f.d. prästen Roy Bourgeois som avkragades och exkommunicerades på grund av sitt aktiva stöd till en katolsk kvinna som illegalt låtit sig prästvigas, resonerar så, och jag kan förstå det från ett likhetsfeministiskt perspektiv. Har man den synen blir det helt och hållet en fråga om människorätt och kvinnodiskriminering. Men utifrån ett särartsperspektiv blir det möjligt att hävda att prästvigning är förbehållet bara ena könet utan att det behöver vara frågan om diskriminering. Att bli präst är ju ingen mänsklig rättighet, utan något man kallas till.
Irène Nordgren, företrädare för nätverket Katolsk Vision som förordar bl.a. kvinnliga präster, stöder Roy Bourgeoise och kritiserar i ett debattinlägg i Dagen dem som förordar samvetsfrihet i samhället när det gäller t.ex. medverkan vid abort men som håller tyst när det gäller att inte lika starkt ta ställning för samvetsfrihet inom Katolska kyrkan genom att inte uppmärksamma och vara kritiska till avkragningen av denne präst.
Men detta resonemang haltar. En ideell organisation eller kyrka måste självklart ha möjlighet att försvara och slå vakt om de grunder man omfattar och tror på. Om en viktig funktionär, som i detta fall en präst pläderar för och aktivt stöder något annat har man både rätt och plikt att agera, annars blir det ju kaotiskt och organisationen motarbetar sig själv. I fallet Bourgeoise var det enligt min mening Katolska kyrkans ledning agerat helt rätt. Roy Bourgeoise har kvar sin samvetsfrihet i samhället och är fri att agera och plädera för det han tror på, men bara inte som katolsk präst.
Sedan detta är sagt kan vi konstatera att det inom ramen för den allmänna genusdebatten i samhället också finns en diskussion i Katolska kyrkan om hur man skall förhålla sig till det manliga prästerskapet, självklart! Hittills har Kyrkans läroämbete under de tre sista påvarnas ledarskap sagt att frågan är avgjord, och att det inte är aktuellt att öppna en process angående detta. Därför är det tämligen säkert att ingenting kommer att hända på den fronten under nuvarande påves livstid.
Men diskussionen är levande, det är tillåtet att teologiskt diskutera frågan, vilket också görs och inte går att hindra, och det finns många kvinnliga teologer, också manliga som menar att de teologiska argumenten för att prästämbetet skall förbehållas män är svaga, och som lyfter fram flera goda teologiska argument för att prästens kön är ovidkommande. Dominikansyster Madeleine Fredell tillhör dem som anser att tiden är mogen för att öppna prästämbetet för kvinnor i Katolska kyrkan. Lyssna till detta samtal i P1´s Människor och Tro (10 mars 2016) mellan sr Madeleine Fredell och p Anders Piltz, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms Katolska stift som belyser hur det aktuella klimatet när det gäller manligt/kvinnligt är i Katolska kyrkan idag.
Själv är jag öppen för var frågan om kvinnliga präster en gång hamnar i Katolska kyrkan. Framtiden får utvisa huruvida motståndet mot kvinnans tillträde till prästämbetet enbart handlar om könsmakt och Kulturmannens dominans eller att det faktiskt handlar om en riktig urskiljning av Läroämbetet som kommer att bestå och bli accepterat även i ett läge då jämställdheten mellan könen på det allmänna planet hunnit längre både i samhället och kyrkan.
Idag anser jag det riktigt att inte driva på frågan, utan istället öppna upp mera för jämställdhet och kvinnligt ledarskap i de många sammanhang där det redan idag är möjligt samt motverka klerikalism och Kulturmannens dominans.
Frisk morgon, luften sval men inte kylig.
Dagen har ännu inte hunnit bli nedsolkad.
Blånade berg bortanför vattenspegeln.
Röda stugor och björkars skira grönska i sluttningen ner mot sjön.
Kråkfåglar kraxar kring på gräsmattan och i snåren.
I fjärran gal en tupp.
När jag skall formulera en tanke fokuserar jag på mitt inre universum och glömmer tillfälligt natursceneriet jag är en del av.
Ändå hör det yttre och det inre ihop men på ett sätt jag inte kan greppa och ha kontroll över.
Livet är nåd och åter nåd…
…………………………………..
Fakta: medvetandets bandbredd är bara c:a 20 bit/sekund, en ytterst liten bråkdel av all den information som strömmar in via våra sinnen. Den bild av verkligheten jag observerar är redan historia. (Från Tor Nørretranders bok Märk världen)
Är jag det jag självidentifierar mig som? Är jag en katt, en kvinna, en japan, så OK, cool. Uppfostras vi idag till att inte våga säga uppenbara sanningar: Titta på denna avslöjande video som visar intervjuer med några studenter från Södertörns högskola.
Jag tillhör nog dem som tänker att det inte är omodern metafysik att tala om människan som man och kvinna. Det är inte bara för att det står i Bibeln att människan skapades till man och kvinna, utan det är den naturens ordning som för de flesta framstår som självklar. Att det finns olika från grundmönstret avvikande former som homosexualitet, transsexualitet etc motsäger inte detta. Det är ett faktum att dessa former definieras just i förhållande till grundmönstret.
Jag menar att en ideologi som under gender-vetenskapens täckmantel vill relativisera könen är självdestruktivt för mänskligheten. Att detta har ett ganska stort inflytande på hur man tänker åtminstone i den akademiska världen visar intervjun med studenterna. De verkar märkbart besvärade, nästan som de får dåligt samvete för att de inte är fördomsfria nog att bejaka vad intervjuaren som exempel vill identifiera sig som. Det blir en konflikt mellan det som deras förnuftet betraktar som uppenbart och det normkritiska förhållningssätt de tror de borde underkasta sig.
Det finns de som vill gå så långt att de vägrar att behandla sina barn som pojkar eller flickor för att de skall få välja själv vad de vill identifiera sig som när de blir vuxna. Detta är ett feltänk som bara skapar identitetsförvirring, precis lika orimligt som det vore att tänka att man inte pratar med sina barn för att de skall få välja vilket språk de vill ha som vuxna. Man växer alltid upp i en kontext, kulturellt, språkligt, religiöst, etc. och det är inget ont eller dåligt med det, för människan behöver en kontext att identifiera sig i. Jag tror det blir lättare med identifieringen även för de barn som avviker från normen, t.ex. sexuellt om man inte relativiserar hela systemet utan har något att utgå från.
Handskakningsdebatten visar i ett nödskal hur vi här i Sverige silar mygg och sväljer kameler.
Åsa Romsons jämförelse mellan Auschwitz och flyktingar som drunknar i Medelhavet, Gahrtons förslag att israeliska konspirationer ligger bakom Kaplan-affären, Kaplans egen jämförelse mellan Israels Palestina-politik och Förintelsen, och annat som kan uppfattas som att man inte håller rågången till antisemitism tydlig. – Låt det passera!
Peter Erikssons påstående (som han delar med islamister) att Kaplan var utsatt för islamofobisk mobbing, Romsons beteckning av 11-september som ”olyckan”, Kaplans egen jämförelse av européer som reser för att kriga för IS med frivilliga under Finska vinterkriget, hans återkommande samröre med Milli Görüs som många bedömer som en islamistisk och antisemitisk organisation, och annat som går ut på att se mellan fingrarna på islamism. – Låt det passera!
Men ve den som inte tar en kvinna i hand utan visar sin artighetsbetygelse på annat sätt. Här slår plötsligt delar av den politiska och journalistiska eliten bakut. – Nu får det vara stopp!
Statsminister Löfven pekar med hela handen i riksdagen och säger att i Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand. Språkröret Gustav Fridolin skyndar sig genast att göra en pudel. Han hade tidigare vetat att Yasri Khan som var nominerad till en plats i Miljöpartiets styrelse hade förhållningssättet att inte ta kvinnor i hand, men accepterade denna vana och lät det uppvägas av många andra fördelar som han bedömde att Yasri Khan hade. Men efter stormen från partimedlemmarna erkände han snabbt att han gjort fel som inte förstått hur kränkande det var att någon kunde ha ett sådant förhållningssätt. Yasri Kahn själv har fått ta emot hot och hatmejl.
Stopp och belägg. Besinning om jag får be. Jag känner ett obehag över detta snabba domslut över en symbolfråga. Att delar av den politiska eliten, med de regeringsbärande partierna och statsministern i spetsen så kategoriskt dömer ut dem som har en annan hälsningstradition än den svenska känns minst sagt lika obehagligt som när Viktor Orban säger totalstopp för flyktingar.
Orban är åtminstone konsekvent. Här i Sverige bjuder vi in och säger att vi har öppna gränser, för att sedan stänga gränserna. Här har vi, kanske på grund av islamofobi-fobi överseende och bagatellisering av islamistiska och antisemitiska tendenser hos muslimer för att sedan reagera med tvärstopp på en symbolfråga.
Detta rimmar illa med vår påstådda vilja att vara multikulturella och välkomnande mot dem som kommer från andra kulturer och det bådar inte gott för framtiden då vi nu står inför att integrera 150.000 flyktingar som kommit till Sverige bara under förra året.
Som tur är har många fler än jag reagerat mot det vansinniga i denna panikreaktion.
”Eftersom ingen har tid att bilda sig en åsikt om komplicerade saker längre hugger folk på bagateller de begriper”, twittrade en statsvetare från Lund.
”Statsministerns statement om hur ‘vi’ hälsar i Sverige utesluter uppenbart alla med andra bruk. Varför inte även fastslå hur ‘vi’ klär oss?”, twittrade Per Hammarström, historiker från Mitt-universitetet.
Ledarskribenten i dagens DN har också förstått det absurda i situationen: ”I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer och som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.”
Det verkar vara främst från feministiskt håll som man fått för sig att vägran att skaka hand med en kvinna innebär en kränkning av alla kvinnor och ett bakslag för kvinnorörelsen. Lena Mellin påstår i Aftonbladet att muslimska män inte skakar hand med kvinnor för att man anser dem orena. Detta är ett falskt rykte som sprids bland dem som inte är pålästa säger Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi på Uppsala universitet: ”Jag är förvånad över att sådana myter sprids av ledande personer. Det här handlar om patriarkala traditioner, inte om orenhet. Ett annat påstående som också sprids i debatten är att detta handlar om islamister. Det är också fel, för det finns många islamister som faktiskt skakar hand”
Låt oss konstatera: Den muslimska handskakningsregeln är inte i sig vare sig sexistisk eller islamitisk. Den gäller ju muslimska kvinnor lika väl som män. Det finns gott om regler inom islam som verkligen är problematiska ur ett jämställdhetsperspektiv. Handskakningsregeln hör inte dit.
Jag har själv någon gång blivit nobbad då jag räckte ut handen för att hälsa på en kvinna, och det är klart, det föranledde en känslomässig reaktion av avvisande och kränkning hos mig, men vid närmare eftertanke insåg jag att det kan finnas olika traditionella eller personliga skäl till att en person väljer att inte ta i hand. Det behöver inte innebära att hen inte accepterar mig, och som Khan förklarat menar han att han visar respekt genom att buga och lägga handen på bröstet.
Företeelsen att inte skaka hand är ganska marginell i Sverige. Det är ingen stor grupp ens bland muslimerna, och det är ömsesidigt, det finns också kvinnor som väljer att inte ta män i hand. Även bland ortodoxa judar förekommer denna tradition.
Fridolin kunde gott stå på sig och stå upp för sin tidigare tveksamhet inför att låta Khans fasthållande vid sitt sätt att hälsa vara enda bedömningsgrunden för hans lämplighet som styrelseledamot istället för att vända kappan efter vinden. Det handlar om pluralism och personlig finkänslighet. Här skall inte staten eller politiska partier gå in med en ideologisk styrning. Istället får var och en försöka vara pragmatisk och försöka undvika att kränka personer som vill hälsa på ena eller andra sättet och omvänt att inte låta hens personliga känsla av kränkthet ta överhanden om någon vill hälsa på ett alternativt sätt.
Sedan skall man vara medveten om att ett drev som detta kring handskakningen direkt spelar de islamistiska krafterna i händerna. Budskapet är att ”renläriga” muslimer aldrig kan bli accepterade i det västerländska samhället. De får nu vatten på sin kvarn och kommer att utnyttja detta maximalt för att värva medlemmar.
Thomas av Aquino kan tyckas ha blivit för detaljerad i att försöka med förnuft och filosofi bena ut olika teologiska problem, men traditionen från honom är ovärderlig när det gäller att hålla huvudet kallt och tänka innan man rusar åstad och reagerar på sina känslor. Joel Halldorf, kristen teolog som utför ett ovärderligt arbete i vårt samhälle genom sina texter om om olika företeelser som rör kyrka och samhälle försöker i den andan reda ut och hålla isär begreppen:
Den första distinktionen som måste göras är den mellan Yasri Khan och själva frågan. Det är möjligt att Khan har dåliga värderingar – det har kommit ut klipp och citat som skulle kunna tyda på det – så låt oss inte diskutera honom utan sedvänjorna i sig.
I vissa kulturer – exempelvis bland ortodoxa judar och en del muslimer – undviker man fysisk beröring mellan män och kvinnor utanför familjen, eftersom beröring uppfattas intimt. Män och kvinnor hälsar på varandra genom att exempelvis lägga handen på bröstet och buga lätt, i stället för att ta i hand.
Detta leder oss till nästa distinktion: Khan tar inte alla i hand, men han hälsar på både män och kvinnor.
Här måste vi skilja mellan att behandla alla lika och behandla alla på samma sätt. Jag vet att det låter som en svordom i den socialdemokratiska kyrkan, men detta är inte nödvändigtvis samma sak.
Att hälsa är att signalera vänskap och fredlighet. Det borde vara möjligt att se bakom de kulturella uttrycken, till denna underliggande intention. Om en politiker vägrat att hälsa på kvinnor, då hade det varit ett problem. Då hade den jämförelse som Aftonbladets ledarsida gör (20/4) med de amerikanska raslagarna – separate but equal – varit möjlig. Nu blir den absurd, eftersom Khan visar respekt, men genom olika åtbörder mot kvinnor och män.
Det sista har blivit det främsta argumentet mot honom: att han beter sig olika mot män och kvinnor anses förnedra kvinnan. Det är ett uttryck för att hon betraktas som oren (vilket inte stämmer) eller för att hon sexualiseras. Problemet med det argumentet är att det inte tar hänsyn till att det finns kvinnor som inte tar män i hand…Detta handlar inte om kvinnoförtryck, utan om intimitetsgränser. Sådana finns i alla kulturer.
Det är ett välbehövligt distinktionsarbete mellan förnuft och känsla som behövs. Mycket blir tilltrasslat i våra personliga relationer därför att vi går på vår första känsla (t.ex. av kränkthet) istället för att stanna upp och analysera situationen med förnuftet innan vi agerar. När det fungerar så på det politiska planet o i synnerhet då de styrande i landet reagerar så, undra på att deras förtroende närmar sig bottennivån. Joel igen:
Den nationella samlingen visar att detta är en fråga som går bortom politik och ideologi. Det handlar om mentalitet. Sverige har, som det ofta konstaterats, en av världens starkaste konsensuskulturer. När någon inte gör som alla andra blir det lätt lite dålig stämning – vilket alla som frågat efter alkoholfritt utan att vara gravida vet; eller för den delen den som med hänvisning till samvetet bett om att få slippa utföra aborter.
Sanningen är att vi inte gillar olika i det här landet. Vi uppskattar på sin höjd ett brett utbud av exotiska maträtter, men tycks inte beredda till att göra det arbete som förståelse och samlevnad kräver i ett mångkulturellt samhälle. Det bådar inte gott inför uppgiften att integrera de 150 000 nyanlända som kom hit under 2015.
————————–
Till sist: Om människans benägenhet att vända kappan efter vinden handlar en av mina favoritsketcher från Monty Python-gänget om:
På söndag helgonförklaras svenskan från Västergötland Elisabeth Hesselblad i Rom. För mig är det som att saker och ting knyts ihop. Jag föddes också i Västergötland för mer än ett halvt sekel sedan, jag döptes som barn i samma församling (Ryda) som en av medeltidens största svenska helgon (om än ej officiellt kanoniserad), biskop Brynolf av Skara kom från. Min mormor såg till att jag fick gå i söndagsskola och jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Allt detta gav en god grund för mitt kristna liv. Efter en liten utflykt i agnosticism återvände jag till min barndoms tro och blev efter fyllda 20 år upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap i Uppsala. Jag såg inte ”konversionen” till Katolska kyrkan som att jag vände mig bort från det jag fått tidigare genom Svenska kyrkan, utan snarare som en komplettering och utvidgning av detta.
Benedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:
Peter Hocken utvecklade tankar om en experimentell ecklesiologi i samverkan mellan Katolska kyrkan och de nya pingstkarismatiska församlingarna. De senare är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Krimtatarernas ledare Mustafa Dzjemilev tror att Rysslands annektering av Krim idag inte var en impulsiv handling utan 
Det finns i vår tid 
Men ve den som inte tar en kvinna i hand utan visar sin artighetsbetygelse på annat sätt. Här slår plötsligt delar av den politiska och journalistiska eliten bakut. – Nu får det vara stopp! 
Bengts Blogg 