den kyrkliga världen har vi våra peer-groups, dem vi trivs bäst med och som har ungefär samma värderingar som vi själva. Och vi distanserar oss mot dem som är oliktänkande och umgås inte gärna med dem, en del vill vi t.o.m. absolut inte se våra namn förknippade med. Detta är naturligt och mänskligt, man behöver inte känna samma känslomässiga affektion till alla, det är o.k. att vi är olika och tycker om olika saker.
Men det blir något oheligt över det hela om vi försöker göra teologi av det och beskriva oss själva som de rätta, de som vet bäst, och de andra som utanför och några som jag egentligen inte behöver ha att göra med. Som döpta kristna hör vi alla till familjen, och vi kan inte säga om någon att du hör inte till oss, precis som en syster inte kan säga till sin köttslige bror som hon hatar att du tillhör inte familjen.
Ulf Ekman och Livets Ord får ofta agera projektionsskärm för denna typ av preferenser och antipatier både inom och utanför kristenheten. Genom hans tydliga ställningstagande för att de evangelikala frikyrkorna bör erkänna sitt beroende av de gamla ursprungliga kyrkosamfunden, har han också blivit kritiserad av antikatolska kretsar inom frikyrkligheten. I ett uppmärksammat tal i samband med det ekumeniska seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka Säby 21 maj talade Ulf om nödvändigheten av ett läroämbete inom kristenheten och vikten av biskops-tjänsten. Det han sade var inte särskilt märkvärdigt, och inte heller överraskande för dem som följt honom och vad han skrivit de sista åren, men för varje steg Ulf tar i att bli tydligare får han allt kraftigare kritik från dem som menar att de evangelikala frikyrkorna är framtidens kyrka och att de gamla samfunden är döda. På bloggen Aletheia.se har man uppmärksammat Ulfs tal. S-E Daniel Nilsson, gästbloggare skriver:
”Vad tror vi leder till väckelse och mognad? Att vi övergår till att betona en mystisk, sakramental, kyrkans närvaro i världen där Guds nåd kommer genom själva dess väsen och genom heliga handlingar (dop och nattvard och annat)? Eller tror vi att Guds nåd gör sina under främst genom den tro som kommer till av Ordet? Bibelns ord har ju en sakramental verkan…”
Det finns inom delar av frikyrkan en djup misstro mot Katolska kyrkan, inte bara kritik av korruption och maktmissbruk, utan också ett avvisande av det sätt på vilket Katolska kyrkan tror. Man avvisar sakrament och läroämbete och ställer det i motsats till Bibeln och den enskildes tro i den lokala gudstjänstfirande gemenskapen. Till dem som är skeptiska till ekumenik med Livets ord, fast av helt andra skäl hör många traditionsbundna katoliker (som anser det är för frikyrkligt) , men också reformkatoliker (som ser en konservativ allians inom kristenheten mot kvinnliga präster, och mot andra reformer).
Denna bevakande misstroende inställning till andra aktörer inom kristenheten kan förvisso ha fog för sig ibland, men om vi låter det stanna vid det missar vi hela det ekumeniska skeende som den helige Ande verkar kalla kristenheten in i idag. Alla kortsiktiga personliga agendor, alla intriger och allt ränk-smidande kommer i den processen att komma på skam och förr eller senare bli uppenbarat. Alla vi i den kristna familjen bör ha rak och respektfull dialog med varandra, naturligtvis kritisera det som behöver kritiseras både hos våra syskon och oss själva, men framförallt inse att vi behöver varandra, pröva allt och behålla det goda.
Jesus har grundat en enda kyrka, inte flera, och trots splittringen är dopsakramentet det som strukturellt håller samman kristenheten, det finns många möjligheter för oss kristna att ännu mera än idag leva ut den enhet som finns därigenom. En ökad eukaristisk gästfrihet borde också vara en näraliggande möjlighet, ett önskemål som framfördes av flera av talarna på nämnda seminarium på Bjärka Säby.
Jesus grundade en konkret kyrka på jorden. Kyrkan är till sitt väsen katolsk, d.v.s. allmän och har uppdraget att föra evangeliet vidare genom alla tider. Till sin hjälp har hon fått Anden, hjälparen som är den dynamiska kraft som ger henne liv och förmåga att verka. Därför är det en motsägelse att säga att jag accepterar Jesus men inte Kyrkan. Som troende på Jesus är du kallad att vara en levande lem i Kyrkan som Paulus liknar vid en kropp. Vi kristna är Kristi kropp på jorden idag. Om vi är splittrade och förnekar att vi vill tillhöra de troendes gemenskap, då förnekar vi Jesus och den bön han själv bad för de troendes enhet (Joh 17).
Kyrkan som Kristi mystiska kropp som innesluter alla döpta är oförstörbar och Jesus har lovat att vara med henne till tidens slut. Kyrkan som de kristnas korporation, som byggs upp av oss skröpliga människor kan mer eller mindre väl återspegla detta. Vi kan stänga oss för Anden, bygga upp egna Babelstorn och kalla det för kyrkan. Därför behöver kyrkan hela tiden förnyas och återevangeliseras. När vi betraktar skandalerna i Katolska kyrkan idag med Vatileaks, pedofiliskandalerna, den allt större benägenheten till centralstyrning från Rom ser vi en tung koloss med mängder av oheligt bråte som behöver monteras ner. Den reformkatolska bloggen Katolsk Vision bevakar de problem Katolska kyrkan brottas med idag.
Grunden för vår enhet är Jesus, det levande ordet som Gud talat till människorna, tron på honom och den frälsning hans död och uppståndelse utverkat, samt den helige Andes liv som är en konkret verkande kraft i de troendes liv. Utan en personlig relation till Jesus Kristus, utan den helige Ande i gemneskapen och de enskilda troendes liv är Kyrkan ingenting. Detta betonar de evangelikala, och kritiserar Katolska kyrkan för att vara så fast i förstelnade strukturer att man missar detta centrala. Det är en berättigad kritik som framförs. Ett fullt katolskt liv måste också inrymma fokusering på den personliga relationen med Jesus och ett fullt liv i den helige Ande, vi kan vara tacksamma att de evangelikala så starkt framhåller det.
Det finns idag ingen återvändo. Hela kristenheten hör samman, en del kan inte säga till en annan del att du tillhör inte kroppen. Leva ut den enhet vi har i dopet gör vi genom att fortsätta tala med varandra, göra saker tillsammans, be tillsammans. Gemenskapen på Bjärka Säby är ett exempel på där en sådan ekumenisk anda odlas. Jesusmanifestationen är ett annat, och det finns många fler. Vi lever idag i ett globalt samhälle där människor har direkt kontakt med varandra genom media på ett helt annat sätt än tidigare. Det leder till många möjligheter, men också falska rykten och det som är fel kan spridas via dessa kanaler. Att vara kristen bloggare är ett stort ansvar. Denna blogg vill ialla fall vara ett försök att bidra till en god och konstruktiv ekumenisk anda.
Att katoliker och evangelikala idag närmar sig varandra och hittar ytor för dialog och att dela vår tro kan vi inte betrakta på annat sätt än med bejakande och tacksägelse. Prästen Håkan Sunnliden (SvK) som också var med på Bjärka Säby-seminariet håller med om detta. Det innebär inte att vi har snabba lösningar på hur en framtida enhet skall se ut, men vi söker oss fram i lyhördhet för den helige Ande och i lydnad mot kyrkans Herre som själv visar vägen.
Peter Hocken är en katolsk präst och forskare och kännare av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan samt av de nya pingstkarismatiska evangelikala fria församlingsbildningarna. Han var på ett seminarium om Anden och Kyrkan på Ribbingebäck i höstas, och har tankar på hur samarbetet mellan de historiska kyrkorna och den nya fria församlingarna skulle kunna ta sig form i en slags ”experimentell ecklesiologi”. Detta förutsätter en ömsesidig öppenhet och en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya fria församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och de måste sluta att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Jag rekommenderar er starkt att ta del av Peter Hockens tankar vilka förhoppningsvis kan inspirera till att öppna dörrar och lösa upp knutar. Vi har inget val annat än att samarbeta, för vi behöver som sagt varandra för att Kyrkan skall bli hel.
Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel på sådan saklig journalistik.
Lena Anderssons idékritik av kristendomen hör dock till det mer blodfattiga slaget, hennes kristendomskritiska texter lyfter sällan och för det mesta känns hennes kritik väldigt krystad. Kolumnen i DN denna påskafton var ett bottenrekord. Redan påståendet i artikelrubriken faller på sin egen absurditet: ”Alla vill hänga på korset”.
Som kontrast till Lena Anderssons texter vill jag nämna prästen Annika Borg som på påskaftonen också hade en text i DN. Den texten lyfter och känns verkligen relevant. Den handlar om att skilja verkliga hotbilder från ideologiskt producerade hotbilder, något som kanske är svårt för oss i Sverige som levt i fred under närmare 200 år. Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och tillhör dem som verkligen inte går ner i katakomberna utan representerar en frimodig kristendom mitt på offentlighetens torg. Det är där kyrkan hör hemma. Annika medverkar också på bloggen Kristen opinion och bidrar friskt till en nödvändig inomkyrklig debatt. Mera…
19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här.
Gud upphäver aldrig ett förbund
Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” /1 Mos 12:1-3
Gud överger eller avslutar aldrig ett förbund han instiftat, han endast utvecklar det i form av nya förbund. Så har det varit under hela det judiska folkets historia: Förbundet med Abrham åtföljdes av förbundet med Jakob, Moses, David etc. Att ett nytt förbund stiftas innebär inte att det tidigare förbundet ogiltigförklaras, det gäller fortfarande. Så var det också när Gud instiftade Nya testamentets förbund med alla folk genom Jesus Kristus: Det innebar inte att Gamla testamentets förbund med Israel blir inaktuella. Gud överger inte sitt förbundsfolk, och Kyrkan som Jesus instiftat står i nära förbindelse med Israel. Ur ett frälsningsperspektiv intar Israel ett allderles särskilt förhållande som förbundsfolket, i relation till vilket alla andra folk kallas hednafolk. Genom Jesus var judar och hednakristna kallade att höra samman i Kristi kropp. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi”, skriver Paulus i Ef 3:6.
Kyrkan står helt klart i ett särskilt förhållande till judarna: Genom judarna har vi fått tio Guds bud, Bibeln, Jesus Kristus och den kristna kyrkan, dess gudstjänstform, gudstjänstliv, dess symbolspråk, böner och uttrycksformer. Apostlarna var alla judar. I den övre salen, där Anden föll, fanns bara judar. Den judisk-kristna etiken, samhälls- livs och tidsuppfattningen är ett arv från de judiska patriarkerna som kommit hela den västerländska civilisationen till del. Paulus gick först till synagogan i de städer han kom till, först därefter gick han till hedningarna. Paulus använder bilden ”det äkta olivträdet” om Israel, och hednafolken blir genom Jesus ”inympade” i det äkta trädet. (Rom 11:17 ff).
Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.
I slutet av juli år 70 e Kr intog den romerske generalen Titus Jerusalem och förstörde staden. Det råkade vara samma tid på året som Nebukadnessar 656 år tidigare förstört Jerusalem och fört bort judarna i den Babyloniska fångenskapen. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare och ett utdrag ur hans berättelse ingick i 1695 års svenska psalmbok. Det var fasansfulla scener som skildrades. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.
Jerusalems belägring och förstörelse, David Roberts (1850).
På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg. Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten”
Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.
Ersättningsteologin tar form
Jerusalems kristna samfund hade flytt från staden innan romarna skar av området. När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad. Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försdvunnit helt ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.”
Kejsar Konstantin som godkände kristendomen i det romerska riket förordnade om att Jerusalem skulle restaureras, och hans mor Helena som var en tidig konvertit till kristendomen reste till Jerusalem och grävde ut de heliga platserna och hittade Jesu grav, och på dess plats byggdes den Heliga gravens kyrka upp. Det sägs också att Helena skulle ha hittat Kristi kors. Det var en praktfull kyrka som byggdes upp med storslagen skönhet. Basilikan hade fem mittgångar och rader av pelare som i sin tur genom absiden ledde till den heliga trädgården, som utgjordes av en förgård med en kolonnand och i vars sydöstra hörn Golgatakullen återfanns omgärdad av ett öppet kapell. Det gyllene kupolformade taket var öppet mot himlen så att ljuset sken ner på Jesu grav. Den prakt som dominerade Jerusalems heliga område överglänste fullständigt tempelberget, där Helena rev alla hedniska tempel och beordrade att bråte istället skulle belamra platsen för att visa hur den judiske Guden misslyckats.
Förföljelse av judar
Ersättningsteologin kom att blida bakgrund till ett förtryck av judar i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, ända fram till vår tids sanslösa förintelse som slutligen lett till att kristenheten börjat vakna och inse sin skuld i detta. Många stereotypa föreställningar om judar har florerat och förekommer in i vår tid: Judar som blodtörstiga och ritualmördare, judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt, judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta.
Det fanns en negativ attityd gentemot judar över hela Europa på medeltiden med utbrott av antisemitiskt våld, men i Spanien och Portugal från 1400-talet förekom en särskilt systematisk förföljelse där kungamakten samverkade med kyrkan. I Spanien bodde mellan 200000 och 900000 judar, fler än många andra europeiska länder och judarna kan ha utgjort så mycket som 10% av befolkningen. Progromer var vanliga, och i Sevillas judiska kvarter räknar man med att så många som 4000 kan ha dödats, andra såldes som slavar till araberna. Progromerna spred sig till andra städer. Inga judar kunde känna sig trygga. Enda möjligheten att undgå förföljelse var att döpas och bli medlemmar i Katolska kyrkan. Då ändrades status från jude till konverterad jude, och därmed var man skyddad.
1391 skedde den första vågen av massdop av judar som tvingades till detta under hot att annars dödas eller gå i landsflykt. Många judar höll god min och lät döpa sig, men höll i hemlighet fast vid sina judiska seder, vilket var strängt förbjudet. Kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien var fast beslutna att göra slut på denna form av kryptojudisk aktivitet. Många judar flydde. Inkvisitionen rannsakade dem. Flera tusen dödades.
Marranos: Hemlig judisk sedermåltid Spanien under inkvisitionen. Målning av Moshe Maimon
Den kristna kyrkan har ett stort ansvar för att möjliggöra den svåra situation med förföljelser och trakasserier av judar som skett genom historien och det patologiska hatet mot det judiska folket, och för lamhet och underlåtenhet att reagera då fruktansvärda saker passerat. I kontrast till den allmänna bekgrunden, så var förtrycket av judarna i Spannien, Portugal och sedan i kolonierna i latinamerika en av Katolska kyrkan medvetet vald policy. Eliminering av allt praktiserande av judendom var ett samarbete mellan Katolska kyrkan och kungadömena Spanien och Portugal, det var det mest systematiska och hänsynslösa försöket i historien sedan 100-talet att rensa ut allt explicit judiskt från kyrkan.
Ersättningsteologin roten till fortsatt splittring inom kyrkan
Grundtanken i ersättningsteologin var att en ny grupp, kyrkan, hade fått ta över och bli den rättmätiga arvtagaren till en välsignelse som ursprungligen givits åt en annan grupp, judarna, och att det på så sätt uppstår spänningar och fiendskap mellan de två grupperna. Det är exakt samma typ av splittringsmekanism som sedan gått igenom i alla senare schismer inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg sig båda vara den enda sanna av Gud välsignade kyrkan. Så såg också de reformatoriska kyrkorna på sig själva. Den gamla kyrkostrukturen var död och korrumperad, nu byggde man någonting nytt som skulle motsvara den sanna kristna kyrkan, och så har det fortsatt i steg efter steg då nya protestantiska samfund bildats som övertagit välsignelsen och förstått hur man skall förvalta och leva tron i motsats till de äldre samfunden som spelat ut sin roll. Så har det fortsatt in i våra dagar: Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.
Ungefär samtidigt som försoningsprocessen med det judiska folket tagit sin början efter Förintelsen och Andra världskriget, så har också en ny rörelse mot enhet inom kristenheten bromsat upp den tidigare splittringsprocessen. Samtidigt ser vi med början under andra hälften av 1900-talet att den judekristna delen av kyrkan återuppstår i och mer att allt fler judar i Jesus igenkänner den Messias som det judiska folket väntat på. De finns i USA, i forna Sovjetländerna, och i Israel återfinns idag mer än 10.000 messiastroende judar.
Den svarta legenden om Pius XII
Ärkebiskop Orsenigo, påvens nuntie i Tyskland vid Hitlers födelsedag 1939
Påven under Andra världskriget, Pius XII uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Denne påve har samtidigt blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen, det har oförtjänt uppstått en svart legend om honom som ”Hitlers påve”.
Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna Dessa skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna. Brevet lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz. Pius XII mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland och hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929. Han visste vad nazisterna gick för och kände Hitlers oberäknerlighet.
Under kriget bombades Rom och man vädjade till Pius XII att lämna staden och sätta sig i säkerhet. Han svarade : ”Jag lämnar aldrig Rom även om det betyder att jag skulle dö.” Under Roms svåra tid gjode han allt han förmådde att hjälpa människor som förlorat sina hem, som inte hade mat, som behövde hjälp. När nazisterna började jaga Roms judiska invånare öppnade han kyrkor,seminarier och kloster för att gömma de förföljda. Han skickade bud till alla kristna i Italien att ta emot och rädda judar och andra som hotades av deportation. På det sättet räddades mer än tiotusen judar i Rom och i övriga Italien från döden. Efter kriget förklarade Jerusalems överrabbin Isaac Herzog att ingen hade gjort så mycket för hans arma folk i deras tragiska situation än påven Pius XII och vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om den avlidne påvens stora insatser för judarna under andra världskriget.
Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L’Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna.” Kardinal Silvestrini säger vidare: ”I konfrontationen med Shoa (Förintelsen) så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion”.
Rabbinen David G. Dalin försvarar i en bok, THE MYTH OF HITLERS POPE, Pius XII. I en annan bok skriven av Pierre Blet SJ, PIUS XII AND THE SECOND WORLD WAR, får vi med hjälp av arkivmaterial från Vatikanen en bild av påvens agerande ibland timme för timme alltifrån maj 1939 då tyskarna marscherade in i Prag bara tre dagar efter det att han installerats som påve till krigsslutet. Här finns påvens offentliga uttalanden, korrespondens, detaljer kring det hemliga diplomatiska spelet. Påven var ställd inför en mycket svår situation, vi får också följa hans eget tvivel på effekten av de åtgärder han vidtog. Tidigare bedömningar av Pius XII har byggt på svagt underlag, denna bok bygger på allt arkivmaterial som nu öppnats upp, det visar hur angelägen påven var om freden och att göra allt han kunde för judarna och hur ogrundade tidigare anklagelser mot honom varit.
Pave the Way Foundation heter en organisation som arbetar med att öka tillgängligheten för dokument från Andra Världskriget kring Katolska kyrkan, påven Pius XII och Förintelsen. Syftet är att främja fortsatt bra dialog mellan katoliker och judar för att komma fram till en konsensus kring Pius XII´s roll i samband med Förintelsen. Gary Krupp, själv jude, är starkt engagerad i Pave the Way Foundations arbete och har studerat tillgängliga dokument, varav man redan gjort ett stort antal tillgängliga på internet via organisationens hemsida. “Till exempel har vi publicerat dokument som bevisar att påven själv agerade för att stoppa arresteringar 16 oktober 1943, varvid uppskattningsvis 12.000 judar räddades kvar i Rom”, säger han. Krupp menar att dokumenten visar att “påven agerade diskret men bestämt då Vatikanen var omringad av fientliga trupper, infiltrerad av spioner, (och) utan någon egen armé att försvara sig med”. Krupp säger att han har sett dokument som visar att Vatikanen sände pengar för att stödja judar i Österrike, Rumänien och Frankrike.
Det finns tiotusentals dokument i Vatikanen om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanens hemliga arkiv har låtit meddela att alla dokument som gäller påven Pius XII sannolikt kommer att vara tillgängliga inom loppet av ett eller två år. Det definitiva beslutet om publicering kommer att tas av påven. Detta gör att historikerna ytterligare kommer att kunna belysa Pius XII´s roll under dessa dramatiska år. Dokumenten kommer att kunna bemöta kritiska röster, och det kan bara vara till gagn för kyrkan, säger han.
I en utställning i Rom våren 2012 visas utvalda historiska dokument, däribland några som belyser judarnas situation i Italien. I ett dokument framgår att påve Pius XII 1941 sände en hög tjänsteman för att inspektera judarnas situation i sju olika läger i södra Italien. Ett år senare skriver en Rabbi som vistades i ett av lägren och tackar påve Pius för att säda hjälp till fångarna, bl.a. kläder till barnen.
En helgonförklararingsprocess har inletts för Pius XII, vilket det funnits judisk kritik mot. Vatikanen har emellertid försvarat Pius XII och menat att han använde den tysta diplomatin i syftet att försöka rädda så många judar som möjligt. Alla judar är inte kritiska mot Pius XII, utan många anser att han gjorde stora insatser för att rädda judar och att kritiken många gånger är orättvis.
Nostra Aetate
Andra Vatikankonciliet 1962-65 resulterade i många historiska dokument som framlade Katolska kyrkans lära i enlighet med de teman som avhandlats under konciliesessionerna. Ett sådant dokument var Nostra Aetate (”I vårt tid”) som lade ut den nya inriktning i förhållandet mellan kyrkan och judendomen som vuxit fram efter Andra världskriget och efter nära 2000 års sorger och bekymmer. Dokumentet avhandlade också Katolska kyrkans förhållande till andra religioner och religionsfriheten. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.
Ur dokumentets text:
”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”
”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“
”what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”
Johannes Paulus II
Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.
1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?
I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.
Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.
I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.
För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:
Forskning – Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.
Bekännelse – Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.
Identifikation – Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.
Sörjande – Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.
Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.
Benedikt XVI
Dialogen med judarna har fortsatt med oförminskad intensitet under Benedikt XVI´s pontifikat, och att påve Benedikt delar sin föregångares vilja och intention att försonas med judarna kan man inte tveka om. 2001 gav Påvliga Bibelkommissionen ut ett dokument med titeln THE JEWISH PEOPLE AND THEIR SACRED SCRIPTURES IN THE CHRISTIAN BIBLE” Det är ett djuplodande bibelstudium som belyser förhållandet mellan Kyrkan och Israel, Gamla och Nya förbundet. Påve Benedikt, som då var Joseph Ratzinger och chef för Troskongregationen skrev i förordet till dokumentet:
Jesus of Nazareth claimed to be the true heir to the Old Testament — “the Scriptures” — and to offer a true interpretation, which, admittedly, was not that of the schools, but came from the authority of the Author himself: “He taught them as one having authority, and not as the scribes” (Mk 1:22). The Emmaus narrative also expresses this claim: “Beginning with Moses and all the prophets, he interpreted to them the things about himself in all the Scriptures” (Lk 24:27)… From this viewpoint, the Fathers of the Church created nothing new when they gave a Christological interpretation to the Old Testament; they only developed and systematised what they themselves had already discovered in the New Testament… The Document of the Pontifical Biblical Commission introduced by this Preface declares: “Without the Old Testament, the New Testament would be an unintelligible book, a plant deprived of its roots and destined to dry up and wither” (84)…
Duda Gracz korsväg Jansa Gora
Ratzinger reflekterar över två frågor som i den samtida kontexten med erfarenheten av Förintelsen sätts i fokus i dokumentet:
Kan kristna efter allt som hänt fortfarande med gott samvete hävda att man är arvtagare till Israels Bibel? Har de rätt att tillämpa en kristen tolkning av denna Bibel, borde man inte hellre efter allt som hänt betrakta varje form av spådant anspråk som ett orättmätigt rov?
Har inte NT själv genom sin framställning av Judarna och det Judiska folket bidragit till att skapa en fiendskap mot det Judiska folket som givit stöd åt ideologin hos dem som vill förgöra Israel?
Angående första frågan, säger Ratzinger att det står klart, att om kristna skulle förskjuta Gamla testamentet, så skulle det inte bara innebära slutet för kristendomen själv, det skulle också förhindra odlandet av positiva relationer mellan kristna och judar, på grund av att då skulle saknas gemensam grund. Han menar att kristna och judar har mycket att lära av varandra genom sina resp sätt att tolka Bibeln. Särskilt i ljuset av Förintelsen borde vi kristna nu visa en ny respekt för den judiska tolkningen av Gamla testamentet:
”…it declares that “the Jewish reading of the Bible is a possible one, in continuity with the Jewish Scriptures of the Second Temple period, a reading analogous to the Christian reading, which developed in parallel fashion” (no. 22). It adds that Christians can learn a great deal from a Jewish exegesis practised for more than 2000 years; in return, Christians may hope that Jews can profit from Christian exegetical research (ibid.). I think this analysis will prove useful for the pursuit of Judeo-Christian dialogue, as well as for the interior formation of Christian consciousness.”
Angående tolkningen av Nya testamentets texter i en antijudisk riktning, så menar Ratzinger att det finns ingen grund för en sådan tolkning:
”The question of how Jews are presented in the New Testament is dealt with in the second part of the Document; the “anti-Jewish” texts there are methodically analysed for an understanding of them. Here, I want only to underline an aspect which seems to me to be particularly important. The Document shows that the reproofs addressed to Jews in the New Testament are neither more frequent nor more virulent than the accusations against Israel in the Law and the Prophets, at the heart of the Old Testament itself (no. 87). They belong to the prophetic language of the Old Testament and are, therefore, to be interpreted in the same way as the prophetic messages: they warn against contemporary aberrations, but they are essentially of a temporary…”
Williamson-affären:
Reaktionerna i samband med det olyckliga sammanträffandet med upphävandet av exkommuniceringen av fyra SSPX-biskopar, där samtidigt en av dem, Richard Williamson, offentligt förnekade Förintelsen var förståeliga, men det är en felaktig slutsats att Katolska kyrkan och påven ändrat sin hållning till judarna i negativ riktning. Detta har påven och andra talesmän för Katolska kyrkan betonat gång på gång. I intervjuboken Världens ljus där Williamson-affären kommenteras säger påven till intervjuaren, att om han känt till Williamsons förintelseförnekelse, så skulle han ha hanterat honom separat från de andra biskoparna vars exkommuniceringar upphävdes. ”Beklagligtvis var det ingen av oss som gick till internet för att ta reda på vilken person vi hade att göra med”, sade påven. Påven har uttalat sig mycket kraftfullt fördömande om Förintelsen, och ledande rabbiner har konstaterat att kontroversen med Katolska kyrkan efter Williamson-affären är helt utredd.
2005 besökte Benedikt XVI besökte synagogan i Köln, och 2006 besökte han koncentrationslägret Auschwitz och uttalade sig mycket kraftfullt om ”Shoah”, Förintelsen:
At Auschwitz-Birkenau humanity walked through a “valley of darkness”. And so, here in this place, I would like to end with a prayer of trust – with one of the Psalms of Israel which is also a prayer of Christians: “The Lord is my shepherd, I shall not want. He makes me lie down in green pastures; he leads me beside still waters; he restores my soul. He leads me in right paths for his name’s sake. Even though I walk through the valley of the shadow of death, I fear no evil; for you are with me; your rod and your staff – they comfort me … I shall dwell in the house of the Lord my whole life long” (Ps 23:1-4, 6).
Besök i Israel 2009
2009 besökte påven Israel. På Ben Gurion flygplatsen togs han emot av president Shimon Peres och premiärminister Benjamin Netanyahu.Påven tackade presidet Shimon Peres för att få möljgheten att göra denna pilgrimsfärd till ett land som helgats av patriarker och profeter, och som de kristna vördar särskilt som den plats där Jesu liv död och uppståndelse ägde rum. ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden – fred här i det heliga landet, och fred i hela världen”, sade han och avslutade talet med orden ”Må Gud välsigna ert folk med fred!”
Påven fördömde förintelsen och antisemitismen:
”Tragiskt nog, har det judiska folket upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av ideologier som förnekar den mänskliga personens grundläggande värdighet. Det är rätt och passande att jag under min vistelse i Israel, har möjlighet att hedra minnet av förintelsens sex miljoner judiska offer, och att be om att mänskligheten aldrig någonsin mer ska behöva vittna till ett liknande enormt brott. Tyvärr, fortsätter antisemitismen fula anlete att sticka ut i många delar av världen. Detta är helt oacceptabelt. Alla ansträngningar måste göras för att bekämpa antisemitismen, oavsett var den är, och att främja respekten och aktningen för alla människor, oberoende ras, språk och nation i världen”.
Påven talade om Jerusalem och freden:.
”Under vistelsen kommer jag att få nöjet att träffa många olika religiösa ledare i detta land. En av de saker som de tre stora monoteistiska religionerna har gemensamt är en särskild vördnad för denna Heliga Stad… Även om namnet Jerusalem betyder ‘fredens stad’, är det uppenbart att freden tragiskt har gjort invånarna på denna heliga mark besvikna. Världens ögon ligger på folket i denna region, medan de kämpar för att nå en rättvis och varaktig lösning på konflikterna som har orsakat så mycket lidande. Den säkrare och mer stabila framtid som oräkneliga män, kvinnor och barn hoppas på, beror på resultatet av fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier.
Tillsammans med alla människor av god vilja ber jag de som har ansvar att undersöka alla möjliga sätt att finna en rättvis lösning på de enorma svårigheterna, så att båda folken kan leva i fred i ett land som är deras, inom säkra och internationellt erkända gränser. Jag ber och hopas på att ett mer tillitsfullt klimat ska skapas parterna emellan, I detta avseende, jag hoppas att ett större förtroende snabbt kan skapas, som gör det möjligt för parterna att göra verkliga framsteg på vägen mot fred och stabilitet.”
Till biskoparna och katolikerna i det Heliga Landet sade han: ”Jag ber om att er fortsatta närvaro i Israel och de palestinska områdena ska bära riklig frukt för att främja freden och den ömsesidig respekten mellan alla folk som bor i Bibelns land.”
Påven hälsades med applåder då han anlände och välkomnades av överrabbinen Riccardo di Segni. Presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, talade och tog upp den judiska kritiken mot Pius XII under Andra Världskriget. Han sade: ”Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz”. Pacifici konstaterade också att kloster i Rom som gömde judar undan förföljelsen och uttryckte tacksamhet över detta.
Påven sade bl.a. i sitt tal: ”Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York.” Han fortsatte att tala om Förintelsen och nazisternas utrotningspolitik nådde också till Rom: ”Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar”, sade påven. Han nämnde inte Pius XII vid namn men sade att ”också Den Heliga Stolen erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt”, vilket får ses som en kommentar till den judiska kritiken kring Pius XII.
Påven avslutade sitt tal med att konstatera att i Rom har judar och kristna levt sida vid sida under nästan 2000 år. ”Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss.”
Sammanfattning
Guds förbund med Israel har aldrig upphört.
Anspråket att Kyrkan övertagit Israels roll (”Ersättnignsteologin”) har lett till svårt förtryck av den judiska folket och givit upphov till fortsatt splittring inom kristenheten
Efter Förintelsen har inletts en process av försoning med Israel.
Påven Paulus VI´s deklaration Nostra aetate om religionsfriheten uttryckte den nya synen på judarna, erkände kyrkans beroende av och samhörighet med det judiska folket samt satte punkt för ersättningsteologin.
Johannes Paulus II var den påve som på allvar inledde en försoningsprocess med judarna och bad om förlåtelse för kyrkans tidigare förbrytelser. Han införde begreppet ”Minnenas renande”.
Påve Benedikt XVI´s relationer till judarna har fortsatt i samma anda som hans föregångare.
Skall juridiskt definierade män kunna bli mödrar och juridiskt definierade kvinnor bli fäder? Allt detta är snart möjligt genom vår lagstiftning och teknik.
Nyss diskuterades dessa frågor i samband med debatten om sterilisering vid könsbyte. Då var kritiken enorm och KD som framförde avvikande åsikter klassades som hopplöst bakåtsträvande och finetligt mot mänskliga rättigheter.
Nu problematiserar Marc Bygdeman, känd professor emeritus i kvinnosjukdomar från Karolinska sjukhuset frågan i en DN-artikel och menar att frågan inte alls är så självklart okomplicerad som den massiva media-opinionen försökte ge sken av. Precis vad jag försökte säga. Framför allt är det inte självklart att det finns ett brett stöd i den allmänna opinionen för detta när det väl går upp för människor vad det handlar om. I samband med den nya lagstiftningen är det därför viktigt att Socialstyrelsen klargör vilka regler som skall gälla för fader- och moderskap i samband med könsbyte och att dessa blir föremål för en bred diskussion. Jag kan bara instämma.
Vi i Sverige berömmer oss av en human flyktingpolitik. I verkligheten verkar det vara si och så med det. Tack pastor Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, församlingen i Elimkyrkan och andra som inte nöjer er med att vaggas in i likgiltighet utan engagerar er i medmänsklighet och humanitet och kräver handling bakom munnens bekännelse. Man undrar över på vilka grunder Migrationsverket egentligen har för sina bedömningar. Var finns kvalitetskontroll och uppföljning? Migrationsverket skyller på politiker och lagstiftare, och politikerna skyller på tjänstemännen. Var finns den som tar ett reellt ansvar?
Stefan Swärd har deltagit i den allmänna debatten och aktivt bidragit till att bilda opinion. Här är ett par av hans artiklar:
Det är bra om det blir en ordentlig diskussion om KD´s framtid precis som det varit inom Socialdemokraterna. En diskussion som inte bara skrapar på ytan och stannar vid spänningar mellan olika falanger där den ena försöker utmanövrera den andra. Göran Hägglund tycks ha mera förtroende utanför partiet än hos de egna väljarna där förtroendet sjunkit från 24% till nu 10% enl senaste Sifo-mätning. Katastrofalt dåliga siffror.
Åke Rangborgs analys i SvD idag tycker jag träffar rätt. Håller dock inte med om att insemination av ensamstående är en ”underlivsfråga”, det är en barnfråga. Tyvärr tycker jag också han som många andra använder begreppet ”högerkristen” på ett slarvigt och onyanserat sätt istället för att diskutera sakfrågor.
Att driva realpolitik och inte få igenom allt är en sak. Att i fråga efter fråga ha fått en berättelse om sig att streta emot och sedan ge sig är en annan sak. Det hjälper inte att man säger att man fått igenom 90% av det man gått till val på om det är denna berättelse som dominerar i den allmänna uppfattningen om partiet.
KD har tagit en allderles riktig ställning i frågan om insemination till ensamstående. Att C Fp o M påstår sig tänka på barnens bästa när man förklarar papporna oviktiga är rena skämtet. Tyvärr är det ingen som tror att KD orkar stå på sig i denna fråga heller.
Hinner inte kommentera debatten så mycket just nu men lägger ut ett par länkar.
KD kapitulerar för trycket och ger upp steriliseringskravet, fast jag tycker hela artikeln i övrigt argumenterar för att det var rätt att vänta och tänka efter. Det är uppenbart att partiet förlorat det politiska initiativet. DN idag: Dags att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.
I dag skriver Lena Andersson mycket bra om samvetet i DN. Hon skriver om samvetet som uttolkare av rättfärdighet och rätt. Skarpsinnigt dyker hon ner i människans benägenhet till lögn och att undfly samvetets pockande röst. Känn bara på följande citat:
De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga.
Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.
Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.
Den falska indignationen utmärks av att samvetet inte kopplas in.
Det moraliska imperativet är jobbigt att möta. Det vore inte jobbigt om de hade helt fel
En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande.
Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör.
Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri.
När man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.
Med indignationsprivilegiet följer emellertid lätt en självbelåtenhet och en samförståndsanda.
Hon avslutar med följande kloka ord:
”Indignationsprivilegiet ska man vara rädd om, utan att förlama motståndare. Sökandet efter det goda och rätta är en oklanderlig uppgift. Och krävande för alla. Dessutom gör den nytta. Historiskt tycks mänskligheten röra sig framåt på de punkter som intresserar samvetet. Resten är idéer om hur vi ska kringgå samvetets protester och slippa ändra på något.”
Jag tycker Lena Anderssons sätt att tänka kring samvetet är naturrätts-centrerat, precis som är fallet med Katolska kyrkans sociallära. Hennes beskrivning av oss människors uppfinningsrikedom när det gäller att lura oss själva och undfly samvetet känns ju igen från varje ärlig självrannsakan inför en bikt och i t.ex. ökenfädernas livsvisdom.
Vad Lena missar är att samvetet behöver fostras för att inte känslomässigt svepas med i tidsbundna trender och kompletteras med det reflekterande förnuftet. För samvetet kan missta sig, eller kanske vi skulle säga, det vi uppfattar som det genuina samvetet är inte alltid det, utan känslomässiga bindningar av annat slag.
Då kommer vi in på katolsk sexualetik som aktualiserats genom kritiken mot Obamas lagförslag att tvinga på katolska institutioner att tillhandahålla gratis preventivmedel till sina anställda. Det blev en stark reaktion från USA´s katoliker, inte bara de mest konservativa, utan även från dem som kanske tycker att kyrkan har en felaktigt stram inställning i dessa frågor och själva inte är negativa till preventivmedel. Man uppfattade att detta inkräktade på religionsfriheten. Obama fick backa.
Lena Andersson påpekar att vissa saker som vädjar till samvetet är lättare att ta till sig än annat som inte alls lika lätt apellerar till samvetet. Till det förra hör Katolska kyrkans sociallära i de avseenden som gäller arbete, rättvisa, fred, alla människors lika värde etc, till det senare hör Katolska kyrkans sexualetik med betonadet av det starka sambandet mellan sexualitet, intim trogen relation och skapandet av nytt liv. Buden om avhållsamhet, att vänta med sex till äktenskapet och att inte genom tekniska hjälpmedel stänga den sexuella relationen från möjligheten att skapa nytt liv tycks inte beröra den moderna människans samvete.
Också många katoliker vacklar när det gäller kyrkans lära på denna punkt. Men ändå har många kanske på känn att det ändå ligger något i detta, därav den starka reaktionen från USA´s katoliker att försvara kyrkans rätt att hävda detta. Något som man inte riktigt förstår men har på känn att det kan ligga något i är man beredd att ändå bejaka eller försöka förstå och ta till sig om man har förtroende för de människor som står för det. Om det är oförvitliga människor som utstrålar mogenhet, vänlighet, integritet och strävan efter helighet i sina liv. Visst finns det biskopar och präster som är på det viset, men den offentliga bilden och förtroendet för Katolska kyrkans biskopar och prästerskap har betydligt skadats genom sexövergreppskandalerna.
Därför skorrar det falskt i allmänhetens öron idag när katolska präster och biskopar gör ingående teoretiska utläggningar om katolsk sexualetik, där det 1) inte understöds av ett genuint förtroende för budbäraren, 2) inte omedelbart av mottagaren identifieras som relevant. Denna artikel i National Catholic Reporter diskuterar problemet och hur tankarna går hos katolska teologer.
Det kraftiga stöd de katolska institutionernas motstånd mot Obamas reform fick även av ordinära katoliker visar att man anar att det ändå ligger något i kyrkans lära som man har en beredskap till öppenhet inför även om man inte tillämpar det i sitt eget liv. Att det handlar om en visdom på en mycket mer grundläggande tidlös nivå som inte kan reduceras till simpla moralistiska förbudskrav. Denna apologetiska artikel försvarar sexualetiken i positiva ordalag. Sr Sofies bok om Kroppens teologi som jag nyligen skrev om försöker också ge en bild som träger bakom den vulgärmoralistiska schablonen.
Grundläggande för den kristna tron är kallelsen till helighet, och det gäller alla från påven och biskoparna till de sista lekmännen. Tidsandan handlar om att förverkliga det mänskliga projektet, särskilt när det gäller njutning och sexualitet där allt ses som tillåtet som inte skadar andra, och att varje form av moraliskt påbud som begränsar detta närmast ses som omoraliskt, medan katoliker i allmänhet är beredda att erkänna sin egen ofullkomlighet och bejaka att det finns moraliska standards för helighet som är högre än vad de själva förmår leva upp till utan att för den skull känna sig kränkta. Jag citerade nyligen kardinal Johan Henry Newman som menade att kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, inte när ”hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse.”
Som kardinal Newman säger är det väl ofta idag. Det finns en kultur inom kyrkan som är i otakt med tiden, som inte uppmuntrar människor till helighet, men lär ut blind underkastelse under moraliska påbud utan att bekymra sig om att hjälpa och uppmuntra människor på ett mera grundläggande plan till växt i tro, hopp, kärlek och helgelse. Då blir det som Jesus kritiserade de laglärda för i Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”
Samtidigt som den sexualiserade tidsandan har bedövat vår moraliska känslighet så att kraschen mot kyrkans sexualetik blir extra stor, så finns idag en hunger efter helighet, renhet, trohet, att återupptäcka sin egen kropp som Andens tempel, och nyfikenhet på vad kyrkan har att säga om detta. Utmaningen för Katolska kyrkan är att inte förstöra det genom att förkunna en inskränkt moralism och bära fram de skatter som finns i hennes förråd och uppmuntra människorna att smaka.
För att detta skall lyckas behöver vi en ovändelse hos både biskopar, präster och lekmän, en ny kallelse till helighet och en öppenhet för livgivaren, den helige Ande utan vilken det inte går. Det måste till ett samarbete mellan vigda ämbetsbärare och lekmän där allas nådegåvor kan komma till uttryck och samverka.
Tillbedjan är endast förbehållet Gud, men Maria och helgonen vördar vi, och vi kan be om deras förbön. Jag vet att redan detta är kontroversiellt för protestanter, men det är inte den frågan jag vill diskutera nu, utan just det som Ivar Lundgren tar upp, vad är tillbedjan och vad är det inte?
Signaturen ”Katolsk mamma på nätet” Har uppmärksammat Lundgrens insändare, och jag tycker hon reder ut begreppen mycket bra.
Bengt Ohlsson sammanfattar i DN idag debatten efter hans artikel om kulturvänstern 4 jan. Han försvarar sig bra. Man blir inte höger bara för att man vågar bryta tabun och säga obekväma saker. Reaktionerna på hans artikel har i många fall bekräftat det han säger. Just benägenheten att definiera ut den som bryter mönstret, att då definiera det som att han gått över till höger-lägret istället är väl just ett av de mest tydliga tecken på kulturvänsterns dogmatism och brist på självkritik.
Bengt Ohlsson har vågat stå upp för och säga vad han tycker sig se och inte vika sig trots stormen. Det är nyttigt och bra för kulturen, och nyttigt och bra för demokratin. Jag högaktar den mannen.
Det jag sagt betyder inte att jag inte har sympatier för dem som har hjärtat till vänster och månar om de svaga, eller att jag menar att vänstern över lag är fyrkantigt dogmatisk. Det betyder inte heller att jag menar att höger nödvändigtvis betyder att man är egoistisk och värnar om sina egna privilegier och ser ner på de fattiga.
—————————————
(Detta är min reservblogg. Min ordinarie blogg hittar du här.)
Bengts Blogg 
