Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel på sådan saklig journalistik.
Lena Anderssons idékritik av kristendomen hör dock till det mer blodfattiga slaget, hennes kristendomskritiska texter lyfter sällan och för det mesta känns hennes kritik väldigt krystad. Kolumnen i DN denna påskafton var ett bottenrekord. Redan påståendet i artikelrubriken faller på sin egen absurditet: ”Alla vill hänga på korset”.
Som kontrast till Lena Anderssons texter vill jag nämna prästen Annika Borg som på påskaftonen också hade en text i DN. Den texten lyfter och känns verkligen relevant. Den handlar om att skilja verkliga hotbilder från ideologiskt producerade hotbilder, något som kanske är svårt för oss i Sverige som levt i fred under närmare 200 år. Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och tillhör dem som verkligen inte går ner i katakomberna utan representerar en frimodig kristendom mitt på offentlighetens torg. Det är där kyrkan hör hemma. Annika medverkar också på bloggen Kristen opinion och bidrar friskt till en nödvändig inomkyrklig debatt. Mera…
Visst vill alla hänga på korset och vara martyrer det handlar om någon form av underdog position i samhället. Det kan handla om sjuka människor som tävlar om vem som har mest ont till judarnas i princip position av att kunna utöva utpressning mot samhället genom att hela tiden åberopa 2:ndra världskriget, så visst ger det fördelar att hänga på korset och vara ett offer.
Maria! Poängen var inte att förneka att vi människor har ett beteende att gärna ta å oss offerkoftan för att vinna fördelar. Det är inte att rekommendera. Poängen var att detta är inte alls andan i kristendomen, och inte syftet med Jesu korsdöd och kristet martyrskap.
Ping: Blodfattig kristendomskritik och mera relevant sådan. - Bengts Blogg