den kyrkliga världen har vi våra peer-groups, dem vi trivs bäst med och som har ungefär samma värderingar som vi själva. Och vi distanserar oss mot dem som är oliktänkande och umgås inte gärna med dem, en del vill vi t.o.m. absolut inte se våra namn förknippade med. Detta är naturligt och mänskligt, man behöver inte känna samma känslomässiga affektion till alla, det är o.k. att vi är olika och tycker om olika saker.
Men det blir något oheligt över det hela om vi försöker göra teologi av det och beskriva oss själva som de rätta, de som vet bäst, och de andra som utanför och några som jag egentligen inte behöver ha att göra med. Som döpta kristna hör vi alla till familjen, och vi kan inte säga om någon att du hör inte till oss, precis som en syster inte kan säga till sin köttslige bror som hon hatar att du tillhör inte familjen.
Ulf Ekman och Livets Ord får ofta agera projektionsskärm för denna typ av preferenser och antipatier både inom och utanför kristenheten. Genom hans tydliga ställningstagande för att de evangelikala frikyrkorna bör erkänna sitt beroende av de gamla ursprungliga kyrkosamfunden, har han också blivit kritiserad av antikatolska kretsar inom frikyrkligheten. I ett uppmärksammat tal i samband med det ekumeniska seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka Säby 21 maj talade Ulf om nödvändigheten av ett läroämbete inom kristenheten och vikten av biskops-tjänsten. Det han sade var inte särskilt märkvärdigt, och inte heller överraskande för dem som följt honom och vad han skrivit de sista åren, men för varje steg Ulf tar i att bli tydligare får han allt kraftigare kritik från dem som menar att de evangelikala frikyrkorna är framtidens kyrka och att de gamla samfunden är döda. På bloggen Aletheia.se har man uppmärksammat Ulfs tal. S-E Daniel Nilsson, gästbloggare skriver:
”Vad tror vi leder till väckelse och mognad? Att vi övergår till att betona en mystisk, sakramental, kyrkans närvaro i världen där Guds nåd kommer genom själva dess väsen och genom heliga handlingar (dop och nattvard och annat)? Eller tror vi att Guds nåd gör sina under främst genom den tro som kommer till av Ordet? Bibelns ord har ju en sakramental verkan…”
Det finns inom delar av frikyrkan en djup misstro mot Katolska kyrkan, inte bara kritik av korruption och maktmissbruk, utan också ett avvisande av det sätt på vilket Katolska kyrkan tror. Man avvisar sakrament och läroämbete och ställer det i motsats till Bibeln och den enskildes tro i den lokala gudstjänstfirande gemenskapen. Till dem som är skeptiska till ekumenik med Livets ord, fast av helt andra skäl hör många traditionsbundna katoliker (som anser det är för frikyrkligt) , men också reformkatoliker (som ser en konservativ allians inom kristenheten mot kvinnliga präster, och mot andra reformer).
Denna bevakande misstroende inställning till andra aktörer inom kristenheten kan förvisso ha fog för sig ibland, men om vi låter det stanna vid det missar vi hela det ekumeniska skeende som den helige Ande verkar kalla kristenheten in i idag. Alla kortsiktiga personliga agendor, alla intriger och allt ränk-smidande kommer i den processen att komma på skam och förr eller senare bli uppenbarat. Alla vi i den kristna familjen bör ha rak och respektfull dialog med varandra, naturligtvis kritisera det som behöver kritiseras både hos våra syskon och oss själva, men framförallt inse att vi behöver varandra, pröva allt och behålla det goda.
Jesus har grundat en enda kyrka, inte flera, och trots splittringen är dopsakramentet det som strukturellt håller samman kristenheten, det finns många möjligheter för oss kristna att ännu mera än idag leva ut den enhet som finns därigenom. En ökad eukaristisk gästfrihet borde också vara en näraliggande möjlighet, ett önskemål som framfördes av flera av talarna på nämnda seminarium på Bjärka Säby.
Jesus grundade en konkret kyrka på jorden. Kyrkan är till sitt väsen katolsk, d.v.s. allmän och har uppdraget att föra evangeliet vidare genom alla tider. Till sin hjälp har hon fått Anden, hjälparen som är den dynamiska kraft som ger henne liv och förmåga att verka. Därför är det en motsägelse att säga att jag accepterar Jesus men inte Kyrkan. Som troende på Jesus är du kallad att vara en levande lem i Kyrkan som Paulus liknar vid en kropp. Vi kristna är Kristi kropp på jorden idag. Om vi är splittrade och förnekar att vi vill tillhöra de troendes gemenskap, då förnekar vi Jesus och den bön han själv bad för de troendes enhet (Joh 17).
Kyrkan som Kristi mystiska kropp som innesluter alla döpta är oförstörbar och Jesus har lovat att vara med henne till tidens slut. Kyrkan som de kristnas korporation, som byggs upp av oss skröpliga människor kan mer eller mindre väl återspegla detta. Vi kan stänga oss för Anden, bygga upp egna Babelstorn och kalla det för kyrkan. Därför behöver kyrkan hela tiden förnyas och återevangeliseras. När vi betraktar skandalerna i Katolska kyrkan idag med Vatileaks, pedofiliskandalerna, den allt större benägenheten till centralstyrning från Rom ser vi en tung koloss med mängder av oheligt bråte som behöver monteras ner. Den reformkatolska bloggen Katolsk Vision bevakar de problem Katolska kyrkan brottas med idag.
Grunden för vår enhet är Jesus, det levande ordet som Gud talat till människorna, tron på honom och den frälsning hans död och uppståndelse utverkat, samt den helige Andes liv som är en konkret verkande kraft i de troendes liv. Utan en personlig relation till Jesus Kristus, utan den helige Ande i gemneskapen och de enskilda troendes liv är Kyrkan ingenting. Detta betonar de evangelikala, och kritiserar Katolska kyrkan för att vara så fast i förstelnade strukturer att man missar detta centrala. Det är en berättigad kritik som framförs. Ett fullt katolskt liv måste också inrymma fokusering på den personliga relationen med Jesus och ett fullt liv i den helige Ande, vi kan vara tacksamma att de evangelikala så starkt framhåller det.
Det finns idag ingen återvändo. Hela kristenheten hör samman, en del kan inte säga till en annan del att du tillhör inte kroppen. Leva ut den enhet vi har i dopet gör vi genom att fortsätta tala med varandra, göra saker tillsammans, be tillsammans. Gemenskapen på Bjärka Säby är ett exempel på där en sådan ekumenisk anda odlas. Jesusmanifestationen är ett annat, och det finns många fler. Vi lever idag i ett globalt samhälle där människor har direkt kontakt med varandra genom media på ett helt annat sätt än tidigare. Det leder till många möjligheter, men också falska rykten och det som är fel kan spridas via dessa kanaler. Att vara kristen bloggare är ett stort ansvar. Denna blogg vill ialla fall vara ett försök att bidra till en god och konstruktiv ekumenisk anda.
Att katoliker och evangelikala idag närmar sig varandra och hittar ytor för dialog och att dela vår tro kan vi inte betrakta på annat sätt än med bejakande och tacksägelse. Prästen Håkan Sunnliden (SvK) som också var med på Bjärka Säby-seminariet håller med om detta. Det innebär inte att vi har snabba lösningar på hur en framtida enhet skall se ut, men vi söker oss fram i lyhördhet för den helige Ande och i lydnad mot kyrkans Herre som själv visar vägen.
Peter Hocken är en katolsk präst och forskare och kännare av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan samt av de nya pingstkarismatiska evangelikala fria församlingsbildningarna. Han var på ett seminarium om Anden och Kyrkan på Ribbingebäck i höstas, och har tankar på hur samarbetet mellan de historiska kyrkorna och den nya fria församlingarna skulle kunna ta sig form i en slags ”experimentell ecklesiologi”. Detta förutsätter en ömsesidig öppenhet och en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
- De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
- De nya fria församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och de måste sluta att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Jag rekommenderar er starkt att ta del av Peter Hockens tankar vilka förhoppningsvis kan inspirera till att öppna dörrar och lösa upp knutar. Vi har inget val annat än att samarbeta, för vi behöver som sagt varandra för att Kyrkan skall bli hel.
Posted 2012-5-30 8:26 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Den Helige Ande, ecklesiologi, karismatisk förnyelse, bjärka-säby[
Bengts Blogg 