Olika falanger inom KD borde kunna samarbeta och ta sin utgångspunkt i den stora kristdemokratiska traditionen i Europa förankrad i katolsk sociallära. Det är egentligen inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell, men motståndarna vill gärna förstora upp konflikterna. Om KD har förmåga att höja blicken och inte gräva ner sig i de småttiga detaljfrågorna har man en jättechans att bli en tung medarbetare i byggandet av det framtida Europa. Schabbla inte bort detta…
De stridigheter som präglat KD under sista halvåret har gjort att fokus reducerats från den kristdemokratiska värdegrunden till småttiga dagspolitiska stridigheter. Skall KD överleva och motivera sin plats i den svenska politiken måste den återvända till den stadsmannamässiga idétradition som har sin grund i katolsk sociallära och som låg till grund för uppbyggandet av den Europeiska gemenskapen efter Andra världskriget. Kristdemokraterna Robert Schuman (Frankrike), Konrad Adenauer (Tyskland) och Alcide de Gasperi (Italien), alla praktiserande katoliker, tillhörde dem som lade grunden till det som nu är EU.
Alf Svensson formulerar värdegrunden i en DN-artikel: ”Det handlar om respekten för varje individs okränkbara värde. Det handlar om att vara den svages och oförmögnes röst. Det handlar om att stå upp för den mest naturliga av alla gemenskaper, familjen. Det handlar om att först av allt prioritera människovärdet. Det handlar rätt och slätt om alla människors fri- och rättigheter, värdighet och integritet.”
Det handlar också om en ärlighet och sannfärdighet i politiken som gör att man inte kompromissar med sanning och värdegrund. ”Jag är fast övertygad om att världen idag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum”, skriver Vaclav Havel (postum artikel i DN 4 jan 2012). Just för att vår tid gynnar motsatsen, det ögonblickliga, att haka på trenden, att inte tyda tidens tecken i djupare mening, men att höja fingret och känna av de aktuella opinionsvindarna, så är behovet större än någonsin. ”Det är min fasta förvissning”, fortsätter Havel, ”att politikens mening inte är att uppfylla kortsiktiga önskningar… han måste övertyga väljarna om att han förstår vissa frågor och att de därför bör rösta på honom”.
Visserligen har fanatiker, envåldshärskare och totalitära ideologier använt samma argument som argument, men politikens verkliga konst är att vinna människors stöd för en god sak, även om det kan störa deras eget tillfälliga intresse, och även om politikern äventyrar sin egen ställning på kort sikt. Att kompromissa med sitt intellekt, sanningen och sitt samvete hör till de onda handlingar politiker och de intellektuella som stöder dem kan begå. En god politiker förklarar utan att vilja manipulera och förföra, söker ödmjukt efter sanningen utan att påstå sig vara den professionella ägaren av sanningen och pekar också på andras goda egenskaper. Den typen av politiker behöver vi idag, inte bara i KD, utan i alla partier.
Det judisk-kristna arvet och dess människosyn står bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Antikens tänkande kring naturrätten binder samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen. Franska revolutionen medförde ett förakt och förlöjligade av religionen. Genom att de etablerade kyrkorna i Europa ofta var på statens sida, ofta i konflikt med demokrati och frihet blev det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man kämpade för utveckling och frihet. Vi ser reminiscenserna av detta idag då det är populärt att beteckna alla evangelikala bibeltrogna kristna med det nedsättande epitetet ”högerkristna”. Katolska kyrkan å sin sida framstod tidigare för intellektuella som ett möjligt alternativ med dess genuint humanistiska sociallära, men är för många inte längre heller ett alternativ, då den fastnat i en gammal oreflekterad försvarsposition där hon för utomstående framstår som maktfullkomlig och fyrkantig.
Kristdemokraterna har länge försökt tvätta av sig den konfessionella stämpeln och sagt att man är ett parti som bygger på den judisk-kristna värdegrunden, men att man inte är ett konfessionellt parti, där alla kan vara med som ställer upp på värdegrunden. Men man blir inte riktigt trodda, eller det är en information som inte riktigt går hem. I folkmun heter det fortfarande att det är ett konfessionellt parti, och att man inte vill rösta på Kristdemokraterna därför att man inte vill blanda ihop politik och religion. Därför blir det kanske extra nervöst mellan de olika falangerna i partiet. Mats Odell representerar gruppen aktivt kristna som värnar om kristdemokratins rötter, och de blir ofta stämplade som ”högerkristna” av utomstående debattörer och ser förekomst av denna falang som ett bevis på att partiet är konfessionellt (en mindre del av kärnväljarna kanske också vill ha det så), medan den falang som stödjer Göran Hägglund hör till dem som vill göra allt för att tvätta bort konfessionalitetsstämpeln och är därför överdrivet rädda för den första gruppen, och kanske är benägna till att kompromissa bort värdegrunden mer än vad de skulle behöva i en del frågor. Då drar de på sig kritik från den förstnämnda gruppen.
Båda dessa grupper borde rymmas och kunna ha sin hemvist i partiet. Den förstnämnda gruppen måste då ge upp alla nostalgiska ambitioner på att bli ett konfessionellt frikyrkoparti, och den sistnämnda gruppen får inte vara så rädd att stå för den kristdemokratiska värdegrunden att man kompromissar bort för mycket. Jag tror de flesta i båda grupperna är ense om detta och vill bygga ett icke-konfessionellt parti på kristdemokratisk värdegrund. I detta avseende är det inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell. Jag tror mera det är mera partiets fiender som vill förstora upp konflikterna.
Det borde finnas möjlighet till samarbete och kraftsamling kring det som är kristdemokratins grund och styrka, en sekulär stat på kristdemokratisk värdegrund. Katolska kyrkans sociallära som i sig integrerar en fullödig humanism borde kunna lyftas fram som ett instrument för försoning och ett öppet förhållningssätt i vårt pluralistiska samhälle. Men då måste man vara tydliga med att alla konfessionella anspråk är borta och som alla politiska partier jobba inom ramen för det som är det möjligas konst vilket ibland innebär kompomissande också med hjärtefrågor.
EU var ett projekt för fred och solidaritet, men mycket av den anda som drev unionsbyggandets pionjärer finns inte kvar. Så mycket har kompromissats bort. Det är inte bara Grekland och Italien som skamlöst levt över sina tillgångar och friserat sina siffror så att det skall se bra ut, även de rika kärnländerna har ju kompromissat med den ekonomiska unionens grundregler vilket bäddat för dagens kris. Vi kan inte längre leva på gamla lagrar.
Det är upp till vår tid att på nytt bygga på den hållbara värdegrunden och lägga fundamentet till framtidens Europa. Sverige med dess berömde och icke kompromissande finansminister har en av Europas bäst skötta ekonomier. Låt oss fortsätta på den vägen. Om Kristdemokraterna inte schabblar bort chansen kan partiet bli en tung medspelare i detta projekt.
Jag tror inte allt detta handlar om kristendom/religion mot den sekulariserade världen, även om Birros kristna tro denna gång råkar stå i fokus. Det handlar snarare om ett rått och mobbande kulturklimat över huvud taget där det finns väldigt lite utrymme för att avvika från mainstream. Temat var ju uppe också i samband med debatten om kulturvänstern som Bengt Ohlsson drog igång.
Alla kristna försvarar inte som Jacob Rudolfsson Marcus Birro, men den inom-kristna diskussionen ser lite annorlunda ut. Den vill jag gärna hinna kommentera senare.
”Efter Paulus ankomst till Antiochia kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.” (Apg 14:27)
11 oktober 2011 utlyste påve Benedikt ett Trons År som skall ta sin början den 11 oktober 2012, 50-års dagen för öppnandet av Andra Vatikankonciliet, och det skall avslutas på Kristus Konungens dag den 24 november 2013. I samband med tillkännagivandet publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse. Förnyelsen i fråga rör sig mycket kring begreppet Ny evangelisation, ett begrepp som användes första gången av påven Johannes Paulus II vid ett besök i Nowa Huta, Polen 9 juni 1979.
Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. Biskopssynoden som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och det nya Påvliga rådet för den nya evangelisationen instiftades med ärkebiskop Rino Fisichella som chef. Den 13:e generalförsamlingen för biskopssynoden som äger rum den 7-28 oktober 2012 i Rom kommer att ha temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Som förberedelse för synoden har getts ut ett arbetsmaterial, lineamenta som alla stift, församlingar och grupper i hela världen har möjlighet att svara på, även privatpersoner och kristna utanför Katolska kyrkan.
Troskongregationen hade fått i uppdrag att utfärda rekommendationer för Trons år, och en kommuniké har publicerats i veckan. Enligt kommunikén skall basen för aktiviteterna under året vara Andra Vatikankonciliet samt Katolska kyrkans katekes. Samma dag som vi firar 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande firar vi 20-årsdagen av publiceringen av Katekesen. Trons År är skall ge dagens katoliker möjlighet att bättre lära känna dessa milstolpar.
Andra Vatikankonciliet gav ut många viktiga dokument som vid sidan av Katekesen är en guldgruva när det gäller att tillägna sig katolsk kristen tro. Som ett tips kan nämnas att det pågår en föreläsningsserie under hela året hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm, nästa föreläsningskväll är 2 februari. Dessa föreläsningar rekommenderar jag starkt. mer info på Dominikansystrarnas hemsida.Jag vill också inbjuda alla att läsa arbetsmaterialet, lineamenta inför Biskopssynoden 2012 om Ny evangelisation och trons förmedling, och gärna komma med reaktioner, denna blogg är öppen för inlägg och diskussion.
Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande
Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.
Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.
Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).
F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 – 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).
I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: ”Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan.”
Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.
Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket ”Church outside Church” syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).
-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat ”Kyrkan”, menar Peter Hocken. – Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska kyrkans struktur.
Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum
Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden ”återvänder” till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.
Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också.
Började utanför murarna
På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade ”utanför murarna” i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.
Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar
Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag. Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).
Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. ”Som katolik”, sade Peter Hocken, ”har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt.”
Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:
”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.”
1 advent insattes Jan Blom som andrepastor i Livets Ords församling.
Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:
“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”
Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.
Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.
Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.
Experimentell ecklesiologi
De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Det är en spännande utveckling vi bevittnar när det gäller dialog mellan olika kristna inriktningar i Sverige.
Nu på torsdag möts domprost Åke Bonnier (SvK) och pastor Ulf Ekman (Trosrörelsen, Livets Ord) i en dialog på temat Vad är kristen tro i Elimkyrkan City, Stockholm. Moderator är Stefan Swärd.
Torsdag den 1 december medverkar jag själv tillsammans med biskop Anders Arborelius (katolska kyrkan), Stefan Gustavsson (generalsekr Svenska Evangeliska Alliansen) och pastor Sten Gunnar Hedin (Pingströrelsen) i en samtalskväll på temat katolskt och evangelikalt, likheter och skillnader. Moderator är Elisabeth Sandlund.
Den ekumeniska debatten har stundtals varit hätsk och profilerad mellan olika kristna inriktningar, och etiketterna, stundom i syfte att beskriva den andre i negativa termer har haglat: ”högerkristna”, ”katolska obibliska läror”, ”fundamentalism”, ”liberalteologisk” etc. Stefan Swärd skrev nyligen en bra ledarartikel i Världen idag om hur vi kristna etiketterar varandra. Många av etiketterna sätts nog mot bättre vetande på grund av felaktiga föreställningar vi har om de andra, ibland vill vi kanske inte ens veta sanningen, för då skulle det vara svårare att hålla fast vid den egna omhuldade ståndpunkten.
Samtidigt ser vi att intresset ökar som aldrig förr att mötas över samfundsgränserna för att be tillsammans, göra saker gemensamt, lära känna varandra och att samtala om skillnader och likheter. Att ekumenik behövs är egentligen ett undantagstillstånd, eftersom Jesus grundat en enda kyrka och han vill att hans efterföljare skall vara förenade utan inbördes stridigheter.
Perspektivet vi tänker i då vi talar om kristen enhet måste vara att vi alla redan är förenade i den enda universella (”allmänna”, ”katolska”) kyrkan som Jesus har grundat. Från katolsk horisont i alla fall betraktar vi dopets sakrament som grundläggande för tillhörigheten till den universella kyrkan, och därför behöver man inte döpas på nytt om man vill tas upp i Katolska kyrkans fulla gemenskap och redan är döpt i ett annat samfund.
Katolska kyrkan har dialoger med de flesta andra kyrko-och samfundsfamiljer. Under studieveckan som Trosrörelsens pastorer hade i Rom förra månaden där jag medverkade ingick ett besök på Påvliga rådet för de kristnas enhet. Där fick vi träffa biskop Brian Farrell från Irland. Han hade verkligen ett hjärta för ekumeniken, och han berättade om en upplevelse han hade haft som liten skolgrabb om hur splittringen mellan kyrkorna påverkade människors vardagsliv:
Det fanns segregation, man gick i protestantiska eller katolska skolor beroende på kyrkotillhörighet och man hade inget med varandra att göra. Men av praktiska skäl då det var långt avstånd till den katolska skolan fick han och hans kompis gå i den protestantiska skolan, men de fick inte be tillsammans med protestanter och inte ha kristendomsundervisning gemensamt. Sedan avled hans katolska kompis tragiskt, och det var stor sorg. Kistan var uppställd i den katolska kyrkan, men de protestantiska eleverna fick inte komma dit för att sörja. Då tog Brian ändå med sig en av sina bästa protestantiska kompisar till kyrkan, och blev efteråt inkallad till den katolska prästen och strängt tillsagd, att så fick han inte göra.
Sedan dess har Katolska kyrkan totalt ändrat inriktning när det gäller ekumeniken. Biskop Farrells barndomsminne understryker hans personliga engagemang för ekumeniken.
Enhetsrådet har dialog med många olika kristna kyrkor och samfund: Ortodoxa kyrkor av bysantinsk tradition, Orientala ortodoxa kyrkor, Assyriska kyrkan, Anglikanska kyrkan, Lutherska världsfederationen, Metodisternas världsråd, Reformerta kyrkorna, Baptisktiska världsalliansen, Pingströrelsen, Evangelikala kyrkor, Kyrkornas världsråd och Mennonitiska världskonferensen. De som man ännu inte upprättat en formell dialog med är de nya icke samfundsanknutna (”non-denominational”) karismatiska församlingarna, till vilka Trosrörelsen och Livets ord hör. Biskop Farrell sade att man trots det är intresserad att samtala också med dem, även om formella forum inte är upprättade. Det var ett givande och informativt möte på enhetsrådet som slutade med gemensam bön.
Vi fick höra om den pågående dialogen med de ortodoxa kyrkorna. Där har man kommit så långt att man har en gemensam syn på den universella kyrkans struktur: Varje stift leds av en biskop, och varje större sammanhållen struktur av flera stift, t.ex. Ryskortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan etc måste också ha en enda definierad sammanhållande ledare, ärkebiskop eller patriark. Man är också överens om att även på den globala världsövergripande nivån måste det finnas en enda definierad sammanhållande ledare, man är inte främmande för att den ledaren skulle kunna vara biskopen av Rom, d.v.s. påven. Däremot accepterar man inte från ortodoxa kyrkorna det sätt på vilket påven hitills i Romersk-katolska kyrkan utövat sitt ledarskap, där är diskussionerna nu, att man samtalar om och försöker komma överens om hur exakt detta av alla accepterade ledarämbete för den universella kyrkan skall vara gestaltat.
När det gäller dialogen med de lutherska kyrkorna konstaterade biskop Farrell att man sedan några år tillbaka är överens om rättfärdiggörelseläran, detta som var en av de viktiga skiljepunkterna efter reformationen är nu ur vägen. Katoliker och lutheraner är överens som framgår av det gemensamt framtagna dokument som undertecknades i Augsburg 1999.
Min uppfattning är att det finns mycket vi är överens om inom de olika kyrkofamiljerna, när det gäller grundläggande kristna läror är vi överens till 90%, att splittringen verkar så stor beror mera på att vi har fördomar om varandra och inte talar samma språk än på faktiska skillnader i lära.
För den som följt debatten t.ex. på olika bloggar, så kan man säga att en stor skiljelinje har varit synen på Katolska kyrkan, inte så att man gått in och diskuterat enskilda läropunkter, men frågan om huruvida man över huvud taget skall betrakta Katolska kyrkan som tillhörande Kristi kropp och någon som man skall ge sig i kast att ha dialog med. -En del betraktar katolska kyrkan som avfallen, uppenbarelsebokens sköka. -En del kan sträcka sig så långt att man erkänner att enskilda katoliker kan vara goda kristna, men att de är vilseförda som inte ser att de bör lämna sin kyrka. -Andra, en växande grupp, har börjat inse att protestanterna har 1500 års kyrkohistoria gemensamt med Katolska kyrkan, och att man inte kan förenka sina rötter.
Vi katoliker menar, utan att vara triumfatoriska, att vi är den stora kroppen i den universella kyrkan som representerar kontinuiteten genom alla århundraden, och som trots alla mänskliga brister och förbrytelser har bevarat den kristna läran och de av Kristus instiftade sakramenten oanfrätta genom århundradena. I kyrkans historia har det alltid funnits utbrytargrupper, en del rena heresier som försvunnit bort, en del har varit förnyelserörelser som initialt motarbetats men sedan kommit att spela stor roll för hela kyrkans förnyelse. Det borde stämma oss till en ödmjukhet när det gäller Kyrkan och dess väsen. Ingen enskild människa eller grupp har ensam förmågan att ha en helhetsbild, läroämbetets uppgift är grannlaga, men inte heller enskilda biskopar eller påven kan i sitt medvetande omfatta helheten. Vi är alla beroende av den helige Ande och att Kyrkan, ”Kristi kropp”, där vi alla är lemmar fungerar i harmoni och kärlek.
Jag vill också till sist gärna påminna om föreläsningsserien om Andra Vatikankonciliet av sr Madeleine Fredell OP hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Läs mer här.
Idag är jag på väg hem från en fantastiskt givande resa till Rom. En vecka har jag tillbringat som resursperson tillsammans med pastorer och predikanter från Trosrörelsen (Livets Ord), Det är ett fyrtiotal personer som varit i Rom för att studera kristendomens rötter, de tidiga martyrerna, men också för att lära känna Katolska kyrkan som den ser ut idag.
Det har inneburit bl.a. besök på ICCRS, Karismatiska förnyelsens kontor där vi träffade dess direktor Oreste Pesare samt besök på Påvliga rådet för kristen enhet där vi hade ett mycket givande och hjärtligt möte med biskop Brian Farrell, samt deltagande i karismatisk mässa i S:ta Anastasia kyrkan med f Alberto. – Och givetvis, deltagande i onsdagsaudiensen med påve Benedikt på Petersplatsen onsdag förmiddag. Genom Enhetsrådets försorg hade vi fått fina platser allderles nära påven. Påven fortsatte sin predikoserie över bönen, utgångspunkten denna gång var den 126:e psaltarpsalmen, han kommenterade också upp den svåra situationen för kristna i Egypten och vädjade om en varaktig fred.
Petersplatsen, onsdagsaudiens hos påven
Pastor Ulf och ICCRS´ direktor Oreste Pesare
Besök på Enhetsrådet, biskop Farrell t.v.
Sta Anastasia
När det gäller den historiska delen av besöken vill jag lyfta fram besöket i gravplatserna under Peterskyrkan ”Scavi” , med Petrus grav. Det som med allra största sannolikhet är Petrus ben har blivit återfunna och ligger i en grav direkt under högaltaret i S:t Peterskyrkan, under guidning av mycket kunniga prästkandidater från ett amerikanskt prästseminarium i Rom fick vi ta del av historien om utgrävningarna som genomfördes under Pius XII´s pontifikat och där man återfunnit delar av skelettet av det som med allra största sannolikhet är aposteln Petrus. Vi kunde beskåda käkbenet från den som en gång inför Jesus proklamerat att han är den levande Gudens son. Det var ett mycket gripande ögonblick för oss alla. Utgävningarna skildras i boken The bones of St Peter.
Vi besökte också Paulus grav i kyrkan S:t Paulus utanför murarna, där det också finns ett kapell med ett träkors där den heliga Birgitta har förrättat sina böner. Vi besökte också kyrkan S:t Clemens, en av Roms älsta kyrkor där man grävt fram den ursprungliga kyrkan från 300-talet e.Kr. Clemens var den fjärde biskopen av Rom efter Petrus.
Det har varit en oerhört berikande erfarenhet att delta i denna vecka och tillsammans med pastorerna och predikanterna från Trosrörelsen gemensamt studera dessa saker och tillbringa tid tillsammans som också inneburit att lära känna varandra. Som katolsk resursperson medverkade också Charles Whitehead från England, tidigare ordförande för ICCRS råd med sin hustru Sue (anglikanska kyrkan). Det var glädjande att få dela med sig av mina katolska erfarenheter till bröder och systrar som verkligen ärligt och och öppet ville lära sig mer och förstå mer innan man tar ställning och värderar.
Ett par saker som blev tydligt under veckan är att det behövs både en institutionell sida och andens frihet i kyrkan, samt att den tidiga kristna historien fram till 1500-talet har vi faktiskt gemensamt. Ulf Ekman påpekade att protestanter ofta har tänkandet att allt levande kristet liv tog slut och dog ut efter de första århundradena, för att sedan åter blomma upp på 1500-talet (reformationen), 1800-talet (evangelikaler) eller i början på 1900-talet (pingstvänner). Men det går inte att hoppa över historien, påpekade Ulf, det tror jag stod klart för alla efter denna resa, det är att göra sig urarva ett 1000-årigt kristet arv. Det är inte bara katolikernas Petrus som är begravd i S:t Peterskyrkan, det är ett kristet arv som tillhör oss alla.
Jag upplever att vi lever i en tid då Gud väldigt starkt för sitt folk, kristna från alla samfund samman på ett nytt sätt och att saker händer väldigt snabbt nu. Har vi människor 10-årsplaner, så har Herren 1-årsplaner. Det vi erfor denna vecka av vikten av öppenheten mot hela Guds folk och den universella kyrkan tror jag inte är unikt utan en återspegling av vad som händer på bred front händer inom kristenheten idag. Former för hur enheten mera strukturellt skall åstadkommas ser vi inte och behöver vi inte bekymra oss om, det viktiga är öppenhet för den helige Ande och att vi anförtror oss åt Herren som visar vägen. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan har ett tydligt uppdrag från kyrkans ledning att aktivt verka för denna enhet, påpekade Charles Whitehead.
Vi träffade också Charlotta Smeds från Vatikanradions skandinaviska avdelning som intervjuade undertecknad samt Ulf och Birgitta Ekman samt Charles Whitehead. Jag tror programmet sänds på måndag, det finns också att lyssna på i efterhand på Vatikanradions hemsida.
Charles berättade också om det nyinrättade påvliga rådet för evangelisation och arbetsmaterialet, lineamenta till kommande års biskopssynod som skall handla just om den nya evangelisationen. Evangelisation handlar i vår tid inte bara om att förkunna evangeliet för dem som aldrig har hört det, utan särskilt i USA och Europa också om att förkunna det på nytt för sekulariserade kristna som behöver höra evangeliet på nytt. Arbetsmaterialet har gått ut på remiss, och alla som vill kan svara på det. Inom Karismatiska förnyelsen studerar man det. De andliga nådegåvorna och livet i den helige Ande nämns visserligen i arbetsmaterialet, men det är något som borde lyftas fram mer. Likaså har vi de framgångsrika alpha-kurserna som ges världen över som introducerades av Nicki Gumbel vid Holy Trinity Bromton Church i London, något som är värt att titta på och lära sig av.
Detta var en första rapport som sammanfattar denna vecks som var så rik på intryck och erfarenheter att varje delmoment vore värt en egen rapport. Jag återkommer nog med fler blogginlägg om denna resa.
Fr v Sue Whitehead, Oreste Pesare, Charles Whitehead
Minns ni Maria Johansson och hennes evangeliserande enmansorkester på Sergels torg? I många år var hon ett självklart inslag i stadsbilden, motarbetad av en del, hånad och förlöjligad av en del, men säkert var det också en hel del vars hjärtan öppnades upp för Jesus genom hennes enkla gestalt. Varför tar jag upp detta? Jo jag blir påmind om henne genom en artikel av Kenneth Ahlborn i kulturdelen i SvD idag. ”Jag har själv träffat två helgon, flyktigt bara”, skriver han och nämner Maria Johansson och Bengt Djupbäck (alias Jokkmokks-Jokke) och tecknar kärleksfullt deras porträtt. Troende, enkla människor, rättframma i sitt vittnesbörd. Författarens rekommendation till Vatikanen: Helgonförklara dem tillsammans med Johannes Paulus II.
Ett allderles utmärkt förslag tycker jag (även om det nog är orealistiskt). För de tillhör säkert den den skara av tusental och åter tusental okända människor ur vår vardag som levt ett ärligt och helgat liv som nu i helgonens skara finns hos sin Herre, men aldrig kommer att på ett särskilt sätt uppmärksammas av kyrkan genom en helgonförklaring.
Jesusmanifestationen den 21 maj var en stor dag, och det känns som om det behövs en god tid av reflektion innan vi kan fatta den fulla betydelsen av dagen.
Det finns ett givet behov att manifestera och fira det som är centralt i livet. Djupast är detta gudstjänsten, mässan som de flesta firar varje söndag, en del oftare. Genom liturgin, bönen och att se Jesus i medmänniskan och praktisera den evangeliska kärleken manifesterar vi Jesus varje dag. Biskop Anders Arborelius sa i Fatbursparken att vi bör komma ihåg att varje dag kan vara en Jesusmanifestation.
Den splittrade kristenheten kan inte fira gudstjänst med nattvardsgemenskap ännu, detta i sig är en stor brist som vi måste göra allt för att reparera. Den helige Ande för kristna av olika traditioner och inriktningar idag allt närmare varandra, samtidigt som medvetenheten om splittringens skandal ökar. Jesusmanifestationen kan ses som ett sätt att manifestera och fira den enhet som redan finns i Kristi kropp idag men också att föregripa den enhet vi längtar efter.
Jesusmanifestationen har vuxit fram som ett spontant initiativ, drivet av den helige Ande, men stöds och backas upp av många kyrkoledare. I gemensam bekännelse, bön och lovprisning ger vi uttryck för detta. Det var många kyrkoledare samlade på scenen i Kungsträdgården. Det var en symboliskt mycket viktig handling att alla tillsamman reciterade kyrkans trosbekännelse så som den formulerades i Nicéa och fortfarande är aktuell, att man tillsammans på knä ödmjukt bad om förlåtelse för det man försummat samt om den helige Andes ledning och kraft att tillsammans gå framåt i uppdraget att vittna om Jesus, samt att man hand i hand med alla de 18000 församlade sjöng den avslutande lovpsalmen O store Gud. Detta säger mer än alla ord och deklarationer om vart man är på väg.
Om vi ser vilka kyrkor som medverkade genom sina ledare eller representanter finner vi: Katolska kyrkan: Representeras av sin ledare Biskop Anders Arborelius Syrisk ortodoxa kyrkan: representeras av f Abdel Machih på uppdrag av Ärkebiskop Benjamin Atas EFK: representeras av sin ledare Anders Blåberg EFS representeras av sin ledare missionsföreståndare Stefan Holmström Livets Ord: representeras av sin ledare Ulf Ekman Frälsningsarmén: representeradess av sin nya ledare Marie Willermark Det är tydligt att dessa samfund genom sin närvaro starkt stödjer Jesusmanifestationen.
Pingströrelsen medverkade också på hög nivå genom att ordförande i Pingst FFS Pelle Hörnmark är närvarande. Pingströrelsen består dock av fria församlingar, så Hörnmark har inget formellt mandat att representera dem alla, men han skulle knappast kunna närvara om det inte fanns ett strakt stöd bland pingstförsamlingarna för Jesusmanifestationen. Att det finns vissa pingstförsamlingar som är skeptiska till ekumeniskt samarbete i sammanhang där Katolska kyrkan medverkar vet vi, men mitt intryck är att de flesta är positiva i enlighet med den långa traditionen av dialog mellan Katolska kyrkan och Pingst som funnits allt sedan David du Plessis dagar.
Svenska kyrkan väljer att inte formellt medverka i Jesusmanifestationen, men förbjuder inte heller enskilda medarbetare och församlingar att medverka om de vill. Klart är att intresset från Svenska kyrkans sida varit litet, med undantag av några drivande personer bland vilka märks förre domprosten i Stockholm Hakon Långström som bidragit med sin erfarenhet och inspiration i ledningsgruppen, EFS-gemenskapen S:ta Clara kyrkas vänner med direktor Carl-Erik Sahlberg som ansvarade för programmet på Sergels torg samt naturligtvis OAS-rörelsen med Hans Weichbrodt som deltagit i ledningsgruppen och Berit Simonsson som närvarade på scenen i Kungsträdgården.
Vad det låga intresset från Svenska kyrkan beror på är oklart, om det enbart handlar om ointresse eller om man har invändningar mot själva projektet. Domprost Åke Bonnier hör till dem som besöker Jesusmanifestationen. Han dök upp i Fatbursparken i år, och skriver uppskattande ord på sin blogg om grundidén att samla alla kristna, han skriver också att han skulle önska ett större deltagande från Svenska kyrkans präster som antingten inte var där eller också kom förklädda. Åke hoppade ju av från ledningsgruppen för ett par år sedan, men att han varje år i prästkrage besöker Jesusmanifestationen och kommenterar på sin blogg får en officiell betydelse. Han har i år skrivit två inlägg, här och här. Mellan raderna anar man att det nog förs en del diskussioner om Jesusmanifestationen men att frågan är känslig.
Det tre samfunden som håller på att slås samman till ett har haft nog med sitt eget interna arbete och har av den anledningen inte hunnit med engagemang i Jesusmanifestationen.
Jesusmanifestationen är i grunden ett initiativ framsprunget ur kyrkans karismatiska dimension. Det handlar om att ett antal personer lyssnat till den helige Ande, försökt urskilja Guds vilja och agerat så som de uppfattar att Gud kallar dem. Ursprungligen var det Stanley Sjöbergs vision, som bekräftades av fler. Ledningsgruppens arbete har i stor grad präglats av karismatisk öppenhet, en god del av mötena har ägnats åt bibelstudium och bön för att verkligen urskilja Guds vilja, de förbönsmöten som hållits i olika kyrkor innan manifestationen har också präglats av de andliga nådegåvorna i funktion.
I efterhand har olika samfundsledare sedan bekräftat detta som Guds verk genom att ge processen sitt stöd. Bara Gud vet vart den fortsatta processen leder, och bara genom en öppenhet för den helige Andes ledning kommer den att bära rik frukt. Om vi människor exploaterar processen för egna personliga önskningar eller kyrkopolitiska överväganden kommer den att förtvina och dö. Låt oss därför fortsätta att be:Kom helige Ande över kristenheten i Sverige! Led oss i en fortsatt frimodig bekännelse att Jesus är Herre, led oss i en fortsatt öppenhet för hela Guds folk och hjälp oss att vara det vi är kallade till: Ett salt och ljus för Sverige. Hjälp oss att göra varje dag till en Jesusmanifestation. Amen!
Sedan 2003 pågår en officiell dialog mellan Pingst och katolska kyrkan i Sverige. Inga högljudda protester mot denna dialog har hörts tidigare, men när det nu blir känt att dialgo-gruppen skall göra en studieresa till Rom hörs plötsligt protester här och där i insändare och på bloggar.
Pastor Sten-Gunnar Hedin,en av deltagarna från Pingst-sidan skriver en mycket bra artikel i Dagen idag där han bemöter kritiken och förklarar förutsättningarna för dialogen. Sten-Gunnar gör på ett förtjänstfullt sätt distinktionen mellan dialog och diskussion. Han skriver:
”Till skillnad från debatter och diskussioner handlar dialog aldrig om att försöka övertyga eller övertala. Det försöker vi göra genom förkunnelse, skrifter och andra uttryckssätt. Dialogen däremot har ett enda syfte – att söka en klarare insikt i den andres ståndpunkter och förhållningssätt. Som kristna är vi av evangeliet förpliktade att möta alla människor med respekt och vördnad, oavsett vilka åsikter de har. Det gäller i synnerhet i relation till våra bröder och systrar i olika delar av kristenheten. Dialog förutsätter därför att de parter som samtalar med varandra är rotade och trygga i sin egen tro och tradition. Endast då är det möjligt att lyssna till den andre med ett öppet sinne, utan att förfalla till polemik och ängsliga försvar.”
Precis så! Men kritikerna resonerar på ett sätt som om det inte behövs någon dialog – De vet tydligen redan bäst vad Katolska kyrkan är utan att behöva umgås och möta katoliker. Man hör de mest bisarra uttryck i diskussionsforumen.
Sten-Gunnar Hedin och hans vänner inom Pingst fullföljer ju en gammal fin tradition av dialog mellan Pingst och Katolska kyrkan och andra av de äldre samfunden vars föregångare är pingstvännen David du Plessis, som jag själv mött en gång på en karismatisk konferens i Rom 1984. När andedopet och de andliga nådegåvorna succesivt gjorde sitt intåg i de äldre protestantiska samfunden under 1960-talet fanns en djup skepsis mot detta bland pingstvännerna. Det var djupt störande för många att höra om detta utbrott av pingstförnyelse inom de traditionella kyrkorna. De betraktades ju som döda, inte kunde de ta emot den helige Ande! Än mer skeptiska var man mot att den Karismatiska förnyelsen också vann insteg i Katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936.
Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.
För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.
För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.
sr Madeleine
Bell
Jag tänkte också på Dostojevskiljs legend om storinkvisitorn i Bröderna Karamazov (spelas just nu på Stockholms stadsteater). Jesus kommer själv på besök till storinkvisitorn, som kastar Jesus i fängelse och en dialog mellan dem utspelar sig där storinkvisitorn kritiserar Jesus. Jesu budskap om frihet är allderles för komplicerat för vanliga människor, möjligen med undantag av några starka och upplysta. För de flesta är bördan av det fria valet allderles övermäktigt. De önskar istället en auktoritet som de kan vältra över sitt ansvar på. Inkvisitorn förebrår Jesus:
”Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ‘Stig ned från korset och bevisa vem Du är.’ Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång förslava människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks-tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna, ty de är ju trälar, även om de är skapade som upprorsmakare. Se dig omkring och döm själv: femton sekler har förflutit, men gå bort och betrakta dem: Vem har du höjt till dig? Jag bedyrar, människan är skapad svagare och sämre än du trodde … Människan är svag och usel.”
Problemet med diskussioner om tron är att det ofta är otydligt om man utgår från teologisk reflektion eller från att vara representant för renlärigheten, ortodoxin eller den ”rätta” bibeltolkningen. Joseph Ratzinger gör den distinktionen tydlig. I en essä med titeln ”Är Katolska kyrkans katekes aktuell idag?” författad för några år sedan (innan han blev påve) skriver han:
”Katekesen är inte en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära. Det är en grundläggande skillnad som inte tillräckligt beaktas i dagens teologiska tänkande. Teologin ”uppfinner” inte genom en intellektuell reflektion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den…
Katekesen är trosförkunnelse och inte teologi. När det gäller att redogöra för denna vår tro måste vi naturligtvis också redogöra för våra egna tankar och försök till förståelse och i så motto finner vi naturligtvis ett samband mellan tro och förståelsefull teologi. Men det hindrar inte att det finns en fundamental skillnad mellan förkunnelse och vittnesbörd å ena sidan och teologisk reflexion å den andra…
(Katekesens litterära genre) är vittnesbördets, förkunnelsens som kommer sig av vetskapen att tron är sann och önskan att förmedla den till andra. Också här finns nyanser. Också vittnesbördet vänder sig till den andre och måste alltså utformas på ett sätt som den andre kan förstå. Också vittnesbördet innebär att man förstår och accepterar ordet som givits oss, men vittnesbördets språk är ändå ett helt annat än den resonerande stil som förnuftet använder sig av när det på vetenskapliga vägar söker sig fram till ett svar….
(När vi betänker) …det faktum att katekesen talar till alla kontinenter och till en mångfald kulturella situationer, förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir det bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext. Den måste förswöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka. /(På väg till Jesus Kristus, en antologi med texter av Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI, Catholica 2006)
Kanske de stora motsättningarna t.ex. i relation till diskussionen om Bells bok handlar om att de olika roller Ratzinger talar om blandas ihop. Bell kanske uppfattar sig tala som en reflekterande teolog, men uppfattas av kritikerna som en förkunnare och drar därmed på sig kritik för att vara för diffus. Stefan Swärd som tillhör dem som reagerat på boken tar tydligt på sig rollen av förkunnare och förmedlare av tron. Stefan företräder en evangelikal inriktning enligt vilken Bibeln är högsta auktoritet. När församlingen läser Bibeln i den helige Andes ljus så ger tolkningen sig själv, och något ledarskap för auktoritativ uttolkning skulle egentligen inte behövas. Men att Stefan Swärd m.fl frikyrkliga ledare uppenbarligen tar på sig att vägleda i korrekt bibeltolkning och ortodox tro (helt rimligt) och att samverkan kring t.ex. Lausanne-processen sker visar på att de insett att det behövs ett normerande läroämbete också i detta sammanhang. Bibeln är kyrkans bok, och den läses hela tiden i trons kontext, utifrån den samlade troserfarenhet kristenheten samlat på sig, inte bara under 2000 år, utan också i den tradition som nedärvts från Gamla förbundet.
Det är viktigt att det får förekomma en fortsatt fri teologisk reflektion kring tron, utan att det för den skull behöver uppfattas som ett hot mot den nedärvda tro som kyrkan förvaltar och ”vet med sig är sann”, som Ratzinger skriver. Syster Madeleine Fredells text, som jag äntligen kommer till efter denna långa inledning uppfattar jag som en reflekterande teologisk text, men också med relevans för det som Ratzinger talar om som handlar om att ta emot tron i en kulturell kontext som blir förståelig. Madeleine utgår från begreppet ”en levande tro” som just är en tro i frihet som vi bara kan tillägna oss som levande människor som som strävar efter att utvecklas och ta ansvar.Hon skriver:
”Det finns anledning att kritiskt granska om vi är företrädare för en levande tro eller snarare för ett visst trossystem, trosläror, dogmer, bekännelser, eller vad vi nu vill kalla det. Tron är inte ett intellektuellt tankegods utan ett förhållningssätt grundat i en djupt rotad tillit och en levande och realistiskt skapande handling.”
Har Dostojevskij rätt? Har kyrkan abdikerat från uppdraget att förkunna tron som en fri gåva att tas emot under ansvar och låst in den i ett system av dogmer som lyfter av människorna deras ansvar? Är det därför kyrkan har så stora problem med att bli relevant för dagens människor? Sr Madeleine:
”Det finns anledning att fråga sig om kyrkligt revirtänkande och enskilda företrädares medvetna eller omedvetna maktanspråk har något intresse av att förkunna en levande tro som bygger på tvivel, omprövning och icke-kontroll? Jag anar att de skandaler och oegentligheter vi sett den senaste tiden bottnar i att många kyrkliga företrädare och lekfolk, absolut inte det stora flertalet, faktiskt inte lever sin tro, utan bara ”har” den i form av en ”trygg” lära och bekännelse. Rädslan för trons verkliga kraft till förändringar, skapar hos den människan som antingen önskar makt eller som tjänar på status quo ett behov av säkerhet i form av fastställda dogmer och bekännelser, och då är inte steget långt till den totala upprustningen i form av fundamentalism, totalitära ideologier eller ateism i sin mer hårdföra form.”
Tro och vetande kan aldrig stå i konflikt med varandra, en tro som inte tål förnuftets granskning blir inte trovärdig. Tron svarar på frågan varför och vetenskapen på frågorna hur och vad. Men om tron reduceras till ett kvasivetenskapligt försanthållande eller ett fastklamarande vid trossatser som dåligt tål granskning i förnuftets ljus uppstår en klyfta mellan kyrkan och den sekulariserade världen som är svår att överbrygga.Sr Madeleine skriver:
”Dramatiken idag är att det finns en avgrund mellan de båda svarsmodellerna vilket bland annat beror på att vi reducerat tron till ett försanthållande, en bekännelse, till dogmer, riter och inte så sällan också en magi. Våra olika trosläror gör inte sällan unika, absoluta och slutgiltiga sanningsanspråk, vilket riskerar att låsa in oss i en ensidig tolkningsmodell även av Gud själv… Om tron endast förkunnas som en lära i form av dogmer, i form av en katekes, eller ännu värre i form av moralism stelnar själva tron och upphör att svara på frågan varför. Istället börjar tron svara på hur och vad, något som dess tradition i form av existentiella berättelser aldrig varit avsedd att göra.”
Sr Madeleine misstänker att skandalerna i kyrkorna är symtom på en mycket djupgående bakomliggande troskris. Hon håller med den franske teologen Henri de Lubac som menar att kyrkan själv bäddat för den trons kris som finns idag genom att i nyskolastisk anda gå alltför långt i att rationalisera trons innehåll i mötet med upplysningstiden och positivistisk kunskapsteori. Nyskolastiken genomsyrade alla teologiska läroböcker fram till Andra Vatikankonciliet. Lubac menade att det är kyrkans egen teologi som givit upphov till den moderna ateismen. Madeleine:
”(Henri Lubasc skriver) ‘Vilken usel teologi detta är som behandlar trons objekt som ett naturvetenskapligt fenomen, som inte kan urskilja religionens inre och universella verklighet utan bara ser den som ett system av sanningar och föreskrifter och som skulle äga giltighet enbart på basen av ett visst antal fakta!’ I en artikel från 1936 påpekade han att teologin inte längre handlade om ‘en trosförståelse och än mindre om en förståelse av tillvaron genom tron. Den är snarare en vetenskap om uppenbarade sanningar än en vetenskap om att se allting i trons ljus’.”
Är det inte detta också en del av bakgrunden till meningsskiljaktigheterna i diskussionen om Bells bok? Trossatser diskuteras på samma nivå som positivistisk vetenskap, inte som uppenbarade sanningar med relevans på ett existentiellt plan som svarar på frågan varför.
Uppgivenhet och misströstan kan ofta hindra människor från att tro. Men också en alltför glättig orealistisk positiv hållning kan vara ett hinder för en djup och realistisk tro. Här framför Madeleine en viktig kritik mot alltför fundamentalistiskt karismatiska grupper som isolerar sig i ett lättköpt positivt budskap som inte riktigt håller i verkligheten:
”Ofta tolkar vi verkligheten och våra medmänniskor utifrån ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv, och båda är lika förödande. Där en pessimistisk syn tar över blir vi förlamade, vi resignerar och backar helt enkelt ut ur verkligheten. Hänger vi oss åt optimism riskerar vi att leva i en drömvärld av fantasier och vi blir oförmögna att lösa problem och bidra till verkliga förändringar. Våra tolkningsglasögon hindrar oss att upptäcka möjligheterna i vår sociala tillvaro, hur vi faktiskt kan förändra det vi tycker är fel, hur vi kan bryta upp förtryckande mönster av olika slag. Även optimisten missbedömer möjligheterna, eftersom det som optimisten ser inte är något verkligt, utan snarare fantombilder, låt vara positiva sådana. Hur ofta bedömer vi inte också våra medmänniskor utifrån de fantombilder vi har av dem. Då får vi kontroll och verkligheten blir en teaterscen med marionetter och vi håller i trådarna. Vi har gjort oss till Gud varje gång vi bedömer och begränsar en människa efter vår tolkning av henne. Att vara realist förutsätter två saker. Först att erkänna att vi faktiskt ser tillvaron utifrån vår förförståelse om densamma och därefter försöka våga förstå varför vi tolkar den som vi gör. Först då blir det i någon mån möjligt att lämna bedömningarna åt sidan, eller i varje fall lyssna på andras tolkningar och bedömningar. Det är i det ögonblicket som en öppen dialog kan ta form och något nytt födas eller uppenbaras för oss. Det är när vi försöker bortse från våra egna bedömningar som verkligheten kan få nya dimensioner och förvandlas till något bättre, fredligare och mer rättfärdigt.”
Madeleine ställer den självrannsakande frågan:
”…vill vara denna trons skapande realister. Vågar vi möta både vårt samvete och andras motstånd och så bli verkligt ensamma? Eller gör vi hellre eftergifter till vår omgivning för att inte förlora sällskap och uppmuntran, hur falskt det kanske än är? Fogar vi in oss i den allmänna tolkning av verkligheten som lämnar oss kvar i bekvämlighet eller orkar vi ifrågasätta de allmänna normerna? Försöker vi hävda det komplexa i tillvaron eller föredrar vi en förenklad bild som kräver mindre ansträngning? Är status quo lättare att uthärda, även i förtryck och orättfärdighet, än att arbeta på förändringar som skapar både fiender och motstånd bland de egna? Israels folk längtade efter köttgrytorna i Egypten och föredrog en guldkalv, det vill säga ett liv som slavar under både världsliga och gudomliga makter. Att vandra genom öknen och skapa mening utifrån ett vagt löfte om ett förlovat land under en Gud som säger om sig själva att ”Jag ska bli den jag ska bli” kräver både osjälviskhet, mod och en total tillit till att livet i sig självt är meningsfyllt. Det är bara i denna öken som något nytt kan födas, som en verklig förvandling kan ske.”
Det är nyttigt att reflektera över sådana frågor. Skall vi kunna bygga upp en tro som håller för oss själva och som är trovärdig då den förkunnas utåt måste vi våga ta steget ut i öknen och framhärda i tillit till den Gud vi tror på. Jag vill också påpeka att detta inte handlar om att välja mellan teologisk relativism eller att hålla fast vid grunderna i kyrkans traditionella trosarv och dogmer. Både ”liberalteologiska relativister” och ”traditionalistister” och försvarare av den nedärvda trons grunder behöver rannsaka sig själva på dessa punkter.
En liberalteologisk relativistisk hållning kan lika mycket vara en trygghetsskapande livshållning att gömma sig bakom som en karismatisk fundamentalistisk överpositiv livshållning.
Den helige Ande utrannsakar hjärtan och njurar. Öppenheten för Anden hjälper oss att ta steget in i en realistisk, meningsskapande och levande tro. Men det gäller att skilja på andarna och inte nöja sig med något mindre på det sätt som Dostojevskij eller syster Madeleine Fredell beskriver.
F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 
Pastor Ulf och ICCRS´ direktor Oreste Pesare
Besök på Enhetsrådet, biskop Farrell t.v.
Pastor Ulf och F Alberto
Bengts Blogg 
