Dominikansyster och Dostojevskij ger perspektiv på Bell-debatten.

För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.

Jag tänkte också på Dostojevskiljs legend om storinkvisitorn i Bröderna Karamazov (spelas just nu på Stockholms stadsteater).

Läs mina reflektioner på Bengts blogg…

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s