Jesusmanifestationen den 21 maj var en stor dag, och det känns som om det behövs en god tid av reflektion innan vi kan fatta den fulla betydelsen av dagen.
Det finns ett givet behov att manifestera och fira det som är centralt i livet. Djupast är detta gudstjänsten, mässan som de flesta firar varje söndag, en del oftare. Genom liturgin, bönen och att se Jesus i medmänniskan och praktisera den evangeliska kärleken manifesterar vi Jesus varje dag. Biskop Anders Arborelius sa i Fatbursparken att vi bör komma ihåg att varje dag kan vara en Jesusmanifestation.
Den splittrade kristenheten kan inte fira gudstjänst med nattvardsgemenskap ännu, detta i sig är en stor brist som vi måste göra allt för att reparera. Den helige Ande för kristna av olika traditioner och inriktningar idag allt närmare varandra, samtidigt som medvetenheten om splittringens skandal ökar. Jesusmanifestationen kan ses som ett sätt att manifestera och fira den enhet som redan finns i Kristi kropp idag men också att föregripa den enhet vi längtar efter.
Jesusmanifestationen har vuxit fram som ett spontant initiativ, drivet av den helige Ande, men stöds och backas upp av många kyrkoledare. I gemensam bekännelse, bön och lovprisning ger vi uttryck för detta. Det var många kyrkoledare samlade på scenen i Kungsträdgården. Det var en symboliskt mycket viktig handling att alla tillsamman reciterade kyrkans trosbekännelse så som den formulerades i Nicéa och fortfarande är aktuell, att man tillsammans på knä ödmjukt bad om förlåtelse för det man försummat samt om den helige Andes ledning och kraft att tillsammans gå framåt i uppdraget att vittna om Jesus, samt att man hand i hand med alla de 18000 församlade sjöng den avslutande lovpsalmen O store Gud. Detta säger mer än alla ord och deklarationer om vart man är på väg.
Om vi ser vilka kyrkor som medverkade genom sina ledare eller representanter finner vi:
Katolska kyrkan: Representeras av sin ledare Biskop Anders Arborelius
Syrisk ortodoxa kyrkan: representeras av f Abdel Machih på uppdrag av Ärkebiskop Benjamin Atas
EFK: representeras av sin ledare Anders Blåberg
EFS representeras av sin ledare missionsföreståndare Stefan Holmström
Livets Ord: representeras av sin ledare Ulf Ekman
Frälsningsarmén: representeradess av sin nya ledare Marie Willermark
Det är tydligt att dessa samfund genom sin närvaro starkt stödjer Jesusmanifestationen.
Pingströrelsen medverkade också på hög nivå genom att ordförande i Pingst FFS Pelle Hörnmark är närvarande. Pingströrelsen består dock av fria församlingar, så Hörnmark har inget formellt mandat att representera dem alla, men han skulle knappast kunna närvara om det inte fanns ett strakt stöd bland pingstförsamlingarna för Jesusmanifestationen. Att det finns vissa pingstförsamlingar som är skeptiska till ekumeniskt samarbete i sammanhang där Katolska kyrkan medverkar vet vi, men mitt intryck är att de flesta är positiva i enlighet med den långa traditionen av dialog mellan Katolska kyrkan och Pingst som funnits allt sedan David du Plessis dagar.
Svenska kyrkan väljer att inte formellt medverka i Jesusmanifestationen, men förbjuder inte heller enskilda medarbetare och församlingar att medverka om de vill. Klart är att intresset från Svenska kyrkans sida varit litet, med undantag av några drivande personer bland vilka märks förre domprosten i Stockholm Hakon Långström som bidragit med sin erfarenhet och inspiration i ledningsgruppen, EFS-gemenskapen S:ta Clara kyrkas vänner med direktor Carl-Erik Sahlberg som ansvarade för programmet på Sergels torg samt naturligtvis OAS-rörelsen med Hans Weichbrodt som deltagit i ledningsgruppen och Berit Simonsson som närvarade på scenen i Kungsträdgården.
Vad det låga intresset från Svenska kyrkan beror på är oklart, om det enbart handlar om ointresse eller om man har invändningar mot själva projektet. Domprost Åke Bonnier hör till dem som besöker Jesusmanifestationen. Han dök upp i Fatbursparken i år, och skriver uppskattande ord på sin blogg om grundidén att samla alla kristna, han skriver också att han skulle önska ett större deltagande från Svenska kyrkans präster som antingten inte var där eller också kom förklädda. Åke hoppade ju av från ledningsgruppen för ett par år sedan, men att han varje år i prästkrage besöker Jesusmanifestationen och kommenterar på sin blogg får en officiell betydelse. Han har i år skrivit två inlägg, här och här. Mellan raderna anar man att det nog förs en del diskussioner om Jesusmanifestationen men att frågan är känslig.
Det tre samfunden som håller på att slås samman till ett har haft nog med sitt eget interna arbete och har av den anledningen inte hunnit med engagemang i Jesusmanifestationen.
Jesusmanifestationen är i grunden ett initiativ framsprunget ur kyrkans karismatiska dimension. Det handlar om att ett antal personer lyssnat till den helige Ande, försökt urskilja Guds vilja och agerat så som de uppfattar att Gud kallar dem. Ursprungligen var det Stanley Sjöbergs vision, som bekräftades av fler. Ledningsgruppens arbete har i stor grad präglats av karismatisk öppenhet, en god del av mötena har ägnats åt bibelstudium och bön för att verkligen urskilja Guds vilja, de förbönsmöten som hållits i olika kyrkor innan manifestationen har också präglats av de andliga nådegåvorna i funktion.
I efterhand har olika samfundsledare sedan bekräftat detta som Guds verk genom att ge processen sitt stöd. Bara Gud vet vart den fortsatta processen leder, och bara genom en öppenhet för den helige Andes ledning kommer den att bära rik frukt. Om vi människor exploaterar processen för egna personliga önskningar eller kyrkopolitiska överväganden kommer den att förtvina och dö. Låt oss därför fortsätta att be: Kom helige Ande över kristenheten i Sverige! Led oss i en fortsatt frimodig bekännelse att Jesus är Herre, led oss i en fortsatt öppenhet för hela Guds folk och hjälp oss att vara det vi är kallade till: Ett salt och ljus för Sverige. Hjälp oss att göra varje dag till en Jesusmanifestation. Amen!
Video Kungsträdgården Fler bilder
