Runt 150 teologer deltog i ett internationellt symposium om Den helige Andes dop 17-20 mars i Rom. Det arrangerades av ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) i samarbete med Påvliga rådet för lekmännen.
Man fokuserade på den nutida erfarenheten av dopet i den helige Ande från utifrån bibliskt, teologiskt och pastoralt perspektiv, särskilt dess relation till dopets och bekräftelsens (konfirmationen) sakrament.
En av deltagarna var p Raniero Cantalamessa. Han sade att den första konsekvensen av Andens dop är en stark önskan att förkunna Kristus. P Cantalamessa konstaterade att till skillnad från många andra karismatiska och profetiska grupper i kyrkohistorien, så har den Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) en stark kyrklig anknytning. Den lierade sig med tidigare förnyelserörelser genom dess kapacitet till förnyelse och livsförändring, men skiljer sig från dem genom sin trohet mot den institutionella kyrkan. Cantalamessa betonade att detta inte bara är en förtjänst av CCR, utan att det också beror på kyrkans herdar, särskilt påvarna Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedikt XVI som haft modet att erkänna och stödja CCR.
F Denis Biju-Duval, professor vid det påvliga Lateranuniversitetet, talade om dopet i den helige Ande i relation till konfirmationen. han beklagade den sekulariserade atmosfär som brett ut sig i den västerländska kulturen, vilken försvårar integrationen av tron i det personliga livet, och därmed bromsar effekterna av ”pingstens sakrament”. För att andlig utveckling skall främjas är det nödvändigt att dopets och konfirmationens nåd måste få komma till uttryck i den personliga erfarenheten.
John Duiker, ledare inom CCR i Melbourne, Australien, karakteriserade den nutida västerländska kulturen som en narcissismens kultur, vilket är antitesen till att leva i Pingstens realitet. Narcissismens kultur känneteckan av ”a huge emphasis on material wealth, physical appearance, the worship of celebrities, fame at any cost, and extreme individualism. It results in shallow and short-term relationships, leaving people beset with isolation, loneliness and an inner emptiness and despair.” Duiker har observerat att genom att dopet i den helige Ande leder till att man fokuserar på den gudomliga försynen, Guds vilja och samverkan med den helige Andes ingivelser, så utgör det en inte obetydlig faktor i att gå emot dessa destruktiva trender.
Biskop Michel Santier från Créteil, Frankrike, talade om dopet i den helige Ande utifrån kyrkofädernas skrifter, och Beatriz Spier Vargas, en ledare inom CCR i Brasilien vittnade om den effekt förnyelsen haft i det landet. Andra lekmannaledare och präster vittnade om förnyelsens betydelse i Indien, Malta, Guatemala, Benin, Camerun, England och Korea.
Oreste Pesare, direktor för ICCRS, säger att ett dokument om dopet i den helige Ande kommer att publiceras som ett resultat av symposiet.
Vi har nyligen kunna läsa om ett av de åtskilliga oförklarliga helanden som inträffat i vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Det var en TV-reparatör, Serge Francois, som var nästan helt förlamad i ett ben efter komplikationer från diskbräcksoperationer som efter att ha bett om helande och badat i källvattnet där år 2002 blev helt återställd. Nu har han gjort en pilgrimsvandring längst den europeiska pilgrimsleden till Santiago de Compostella som tacksägelse.
2003 återvände Serge till Lourds och berättade om helandet för den medicinska undersökningskommissionen som sedan har tittat på fallet. Undersökningskommissionen som består av oberoende läkare har konstaterat att det rör sig om ett snabbt funktionellt helande utan relation till några terapeutiska insatser, och att helandet kvarstår ännu efter åtta år. Läkarna använder inte gärna termen mirakel, de konstaterar bara att det är oförklarligt utifrån den kunskap man har idag. Läkarna är angelägna att stå på en stadig vetenskaplig grund, och kyrkan är också angelägen om att uppmuntra dem till ett sådant förhållningssätt.
Efter att läkarna har konstaterat att ett helande ägt rum som är oförklarligt utifrån aktuell medicins kunskap, så kan kyrkan säga sitt. Genom åren har kyrkan förklarat 67 helanden som ägt rum i Lourdes som äkta helandeunder som en följd av förbön. Man skall då veta att kyrkan är ännu strängare i sina kriterier än läkarna. För att ett helande skall förklaras som ett äkta ingripande från Gud krävs att det har skett omedelbart, att det är fullständigt, och inte har skett i samband med andra terapeutiska ingripanden samt att det är bestående och att det objektivt kan verifieras med undersökningar före och efter, t.ex. röntgenbilder. Många tusental helanden har upplevts av människor i Lourdes, men finns inte med på denna sparsamma lista för att de inte blivit undersökta, eller för att det inte gått att verifiera med de stränga kriterier som ställts upp. Funktionella helanden som t.ex. från blindhet och lamhet kan ju ibland vara svårt att verifiera med objektiva undersökningsmetoder, men för personen som blivit helad är det inte mindre betydelsefullt för det. Alla blir ju inte helade, men de som reser till Lourdes brukar ändå bli gripna av den andliga atmosfären som är där och ändå känna att vistelsen varit värdefull och gett dem mycket.
I detta fall har biskop Emmanuel Delmas av Angers konfirmerat helandet och sagt att det får anses som ”en personlig gåva från Gud till denne man, såsom en handling av nåd, såsom ett tecken på Kristus, Frälsaren.”
I evangelierna handlar många texter om hur Jesus helar människor. Slående är också att Jesus ofta uppmanar dem som blivit helade att inte berätta det för något. Helandet ses visserligen som ett tecken på Guds rikes närvaro, men kanske mera för den som söker än för den som är stängd. Är man inte beredd att tro, så blir man inte övertygad ens av ett under. Så var det på Jesu tid, så är det idag. Därför talas inte heller idag vitt och brett om helande genom förbön som ett argument för att tro. Men nu som på Jesu tid är det många människor som söker helande genom förbön, och man kan bara konstatera att många helanden sker fysiskt som själsligt, inte bara i Lourdes utan överallt där man ber med tro och förväntan, i små bönegrupper och kristna gemenskaper inom alla samfund. Vallfartskyrkor över hela världen är fullkomligt tapeserade med votivgåvor, avlagda kryckor m.m. från människor som blivit helande. Så har man öppna ögon, så kan man konstatera att ”miracles do happen” – att påstå att oförklarliga saker inte sker är ingen vetenskaplig hållning. Sedan kan man ha olika teorier om vad som ligger bakom det oförklarliga som sker, men det är en annan sak.
Idag publiceras en debattartikel på SvD brännpunkt undertecknad av 108 läkare, varav jag är en, som pekar på den orimliga situationen att många patienter hamnar i kläm i den nya sjukförsäkringsreformen så att en del hamnar mellan stolarna och anses för friska för att få sjukbidrag och antingen för sjuka för att arbeta över huvud taget eller alternativt för sjuka för att få en rimlig chans att erhålla ett tillräckligt för deras handikapp anpassat arbete på en allt mer konkurrensutsatt arbetsmarknad.
Visst behövdes en reform, det var orimligt som det var tidigare att personer gick sjukskrivna år efter år i väntan på rehabilitering utan att något hände. Denna passivitet i sig själv gjorde patienterna ännu mer handikappade och de tvingades in i en sjukdomsroll som det var svårt att ta sig ur. Men nu har vi hamnat i andra diket, och det är en brådskande nödvändighet att hitta ett sätt att ställa till rätta avigsidorna av det nya systemet, därför att det är människor av kött och blod som drabbas och lider i onödan i vårt rika land som säger sig vilja slå vakt om välfärd och människovärde.
Jag tycker det har smugit sig in en teknokratisk kyla i den svenska politiken som mera ser till samhället som teknokratiskt system än till att bygga ett samhälle som är bra för människorna och slår vakt om grundläggande omsorg och trygghet lika för alla människor oberoende av betalningsförmåga och konkurrenskraft. Inte bara vi läkare protesterar mot detta, kristna i Sverige har satt igång ett påskupprop startat av Charlotte Björnström, det har blivit en snabbt växande gräsrotsrörelse, Svenska kyrkans biskopar, diakoner och Sveriges kristna råd har engagerat sig i frågan. Katolske biskopen Anders Arborelius tog upp frågan i herdabrevet inför fastan, och ärkebiskop Anders Wejryd skriver på sin blogg. Annandag påsk planeras demonstrationer på olika platser i landet.
Sjukförsäkringsminister Ulf Kristersson säger visserligen att man skall se över de negativa effekterna av reformen, men annars håller han en låg profil. Det är som om engagemanget saknas för att människor kommer i kläm i vårt samhälle. Samma brist på engagemang tyckte jag migrationsminister Tobias Billström uppvisade när det gällde utvisningen av förföljda kristna till Irak.
Det behövs ett engagemang för människovärdet i vårt land. När kyrkorna reagerar får man kritik från moderat håll att man lägger sig i politiken. Men det handlar inte om att kyrkor eller tjänstemän lägger sig i eller har synpunkter på detaljer i politiken, men när människor far illa i systemet utan att någon bryr sig, då måste man reagera. Det är ett grundläggande imperativ enligt Katolska kyrkans sociallära vars grundprinciper jag tror alla kristna kyrkor och samfund skriver under på.
På papperet och i politikernas visioner och löften är vi det bästa landet i världen. Vi har handlingsplaner för allt, och när något går snett, och ”det som inte fick hända har hänt”, så tillsätts snyggt och propert en utredning som ansvariga chefer och politiker kan hänvisa till när man får besvärliga frågor.
Visst, mycket är bra i vårt land, men skillnaden mellan de tjusiga deklarationerna på papperet och att det så ofta händer att människor kommer i kläm i systemen känns ibland som en smärtsam dissonans. Tack och lov att det finns människor som bryr sig och har mod att protestera och stå upp för människovärdet när de ser att det behövs. Det gör samhället mänskligare och bättre att leva i! Tack Charlotte, tack biskopar och diakoner, tack artikelskrivande läkarkolleger!
Det är intressant att jämföra dessa två texter, eftersom det tydliggör skillnaden mellan två olika perspektiv på kärleken: Ett sekulärt perspektiv representerat av Anderssons text där kärleken är rent biologisk, känslor, begärande,något vi drabbas av och inte kan styra över, och ett kristet andligt perspektiv, representerat av Cantalamessas text där den erotiska kärleken, lusten innefattas i ett större sammanhang och fullkomnas av den självutgivande kärleken, agape, som ser den andre och vill den andres bästa.
Om jag skulle dela den grundläggande sekulära syn på kärleken som Lena Andersson omfattar skulle jag hålla med om hennes analys. Hennes kritik av en småborgerlig förljugen syn på äktenskapet och parrelationen som något att till varje pris hållas ihop och som förutsätter säkerhetsventiler som prostitution och den nu omdebattrade otrohets-siten, är skarp och bestickande. I själva verket delar vi kristna med Lena Andersson kritiken av en förljugen dubbelmoralistisk syn på parrelationer och äktenskapsideal utan förankring i ett djupare andligt eller naturrättsligt perspektiv, men på grund av olikhet i grundsyn kommer vi fram till olika slutsatser. Det kan vara intressant att ställa utdrag ur Anderssons och Cantalamessas texter bredvid varandra för att illustrera detta:
Lena Andersson:
Raniero Cantalamessa:
Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn. Otrohetsreklamen föreslår inte uppriktighet eller att otrohet är ett symtom värt att tolka, snarare är det ett sätt att liva upp ursprungsrelationen, den som aldrig får hotas. Språkbruket är avslöjande. En relation med någon utanför äktenskapet är en ”affär”, ett möte av lägre dignitet.
There is a realm in which secularization acts in a particularly pervasive and negative way, and it is the realm of love. The secularization of love consists in detaching human love in all its forms from God, reducing it to something purely ”profane,” in which God is out of place and even an annoyance….While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.
Kärlek är aldrig en institution, är inte monoton, man längtar inte bort från den, den vill fysisk närhet. Kärlek är inte en praktisk lösning, en strävan efter att vara som andra. Kärlek är att bli drabbad och längta efter sammansmältning. Den är ett provisorium, det kan vara i decennier eller en kort tid. När känslorna är sanna säger tidsaspekten inget om kärlekens vikt.
Eros without agape is a romantic love, very often passionate to the point of violence. A love of conquest which fatally reduces the other to an object of one’s pleasure and ignores every dimension of sacrifice, of fidelity and of gift of self. There is no need to insist on the description of this love because it is a reality that we see daily with our own eyes, propagated as it is in a hammering way by novels, films, television fiction, the Internet, the Gossip magazines. It is what common language understands, moreover, by the word ”love.”…
Men vi biter oss fast i den utvecklingsfientliga idén att man är duktig om man håller ihop fast man inte skulle ha valt varandra om man träffats i dag.
…agape without eros seems to us a ”cold love,” a loving ”with the tip of the hairs” without the participation of the whole being, more by imposition of the will than by an intimate outburst of the heart, a descent into a pre-constituted mold, rather than to create for oneself something unrepeatable, as unrepeatable is every human being before God. The acts of love addressed to God are like those of certain poor lovers who write to the beloved letters copied from a handbook.
Det finns ett hederligare befrielseprojekt än smusslande ”affärer” i äktenskapets heliga namn. Det heter skilsmässa.Även om den gör den ena mer bedrövad är den ärligare än det kollektiva hyckleri som bevarar tvåsamheten som enda ansedda levnadssätt och den livslånga samvaron som högst bland parformerna.
If worldly love is a body without a soul, religious love practiced that way is a soul without a body. The human being is not an angel, that is, a pure spirit; he is soul and body substantially united: everything he does, including loving, must reflect this structure.If the component linked to affectivity and the heart is systematically denied or repressed, the result will be double: either one goes on in a tired way, out of a sense of duty, to defend one’s image, or more or less licit compensations are sought, to the point of the very painful cases that are afflicting the Church. It cannot be ignored that at the root of many moral deviations of consecrated souls there is a distorted and contorted conception of love.True and integral love is a pearl enclosed within two valves, which are eros and agape. These two dimensions of love cannot be separated without destroying it, as hydrogen and oxygen cannot be separated without depriving oneself of water.
Cantalamessa kritiserar i sin predikan den uppdelning och motsatsställning mellan Eros och Agape som vissa teologer, han refererar till den svenske teologen Anders Nygren, givit upphov till. istället ansluter han sig till den syn som även påven Benedikt XVI gav uttryck för i sin encyklika Gud är kärlek (Deus Caritas est), nämligen en syntes mellan Eros och Agape, och att de två inte kan skiljas åt:
”Love suffers from ill-fated separation not only in the mentality of the secularized world, but also in that of the opposite side, among believers and in particular among consecrated souls. Simplifying the situation to the greatest extent, we can articulate it thus: In the world we find eros without agape; among believers we often find agape without eros… The repercussion of this operation is the radical worldliness and secularization of eros. While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.”
Freud, psykoanalysens fader, gav en teorietisk ram åt detta förvärldsligande av kärleken. I boken ”Vi vantrivs i kulturen” talade han om den ohämmade libidinösa driftens önskningar som det vi innerst inne vill tillfredsställa, men som överjagets kontrollerande funktioner hela tiden hindrar oss från.
Den erotiska kärleken återgiven sitt gudomliga sammanhang och återinlemmad i en syntes med Agape hjälper oss människor att återfå ett helhetsperspektiv. Cantalamessa säger:
The rescue of eros helps first of all human couples in love and Christian spouses, showing the beauty and dignity of the love that unites them. It helps young people to experience the fascination of the other sex not as something torbid, to be lived taking cover from God, but on the contrary as a gift of the Creator for their joy, if lived in the order willed by Him. To this positive function of eros on human love the Pope also makes reference in his encyclical, when he speaks of the path of purification of eros, which leads from momentary attraction to the ”forever” of marriage (Nos. 4-5).
Between God and our neighbor there is now the Word made flesh who has reunited the two extremes in one person. It is in Him, moreover, that love of neighbor itself finds its foundation: ”You did it to me.”
Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda.
Evangelisation, att vittna om Jesus Kristus är kyrkans viktigaste uppdrag i världen, ja inte bara viktigaste, hon finns till för att evangelisera. En däst kristenhet som blivit sig själv nog och en del av det etablerade systemet glömmer bort detta. En kristenhet som inte evangeliserar degenererar och gör sig själv onödig.
Den evangelika Lausanne-rörelsens manifest som gavs ut efter det stora världsmötet i Kapstaden förra året och som nu också kommer på svenska betonar evangelisationen.
Katolska kyrkan har i sina dokument och uttalanden alltsedan Andra Vatikankonciliet betonat att Kyrkan är en pilgrimskyrka vars uppgift i världen är att evangelisera. I påve Paulus VI´s apostoliska uppmaning Evangelii Nuntiandi, (”Om evangeliets förkunnelse i dagens värld”) drogs upp riktlinjerna för modern evagelisation: Det är något som gäller varje döpt kristen, inte bara biskopar, präster, ordensfolk och särskilda missionärer. Och vittnesbördet är både i ord och handling. Ord: Att kunna ge skäl för sin tro på Jesus Kristus. Handling: Att genom kärlekens gärningar vara ett levande tecken på Guds kärlek till alla människor.
Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda, tragiskt då att en del vill ge upp detta mål och istället anpassa kyrkan till världen. Håkan Arrenius tar upp detta i en ledarkommentar i Dagen 24 mars. Den är så bra att jag gärna vill citera valda delar av den, citaten talar för sig själv:
”Ofta förefaller hon (kyrkan) tänka att hon inte ska tränga sig på. Ibland känner hon sig trängd och kräver irriterat respekt, likt en bortklemad och självupptagen lillasyster. Eller så är hon så ivrig att hålla fram alla sina goda gärningar att hon mest framstår som en självgod och beskäftig socialtant som man ser på med lika delar överseende och motvillig beundran.”
”Den svenska demokratin vilar på folkrörelserna, och den första folkrörelsevågen bestod av väckelsefolk. Det var de som i kraft av gudsmötet förmådde stå upp mot en förkvävande överhet och skapa nya rum för människor och idéer. Ur deras trotsiga mod föddes åtskilligt av det vi i dag förknippar med demokrati och välstånd.”
”…kyrkan (har) ett ansvar att berätta om Jesus också utifrån ett demokratiperspektiv. Man kan faktiskt inte bygga en demokrati på marknadskrafterna. Ändå tillåts marknaden att vara nästan hur högröstad och påstridig som helst och fylla ut allt från det offentliga rummet till barnkammaren. Allt medan prästen måste backa ur kyrkorummet vid skolavslutningen, om man alls vågar sig på att ta eleverna dit.”
”Svenska myndigheter gillar kyrkan som demokratibärare, men de lider allt oftare av beröringsskräck för den kraft som driver kyrkan. Man vill helst ha en kyrka utan Jesus. Det kan och ska inte kyrkan bjuda på.”
Det är naturligtvis bra med ett så brett och kontaktskapande samarbete som möjligt mellan olika delar av kristenheten som delar samma grundläggande tro på vår frälsare Jesus Kristus och som, åtminstone enligt katolskt sätt att se, redan är förenade i ”Kristi kropp” (jfr Rom 12:12 ff) genom ett och samma dop. Ur den synpunkten kan man inte annat än glädjas åt initiativet att ett antal katoliker och pingstvänner gemensamt åker på studiebesök till Vatikanen.
Acceptansen för andlig ekumenik byggd på kärleken och goda relationer har blivit allt större bland majoriteten av världens kristna, och få är de isolationistiska grupper som genast reagerar och sätter upp garden så snart initiativ till samarbete tas.
Inom pingst och den evangelikala frikyrkligheten i Sverige är det några bloggar som särskilt utmärker sig i antikatolicism.
1. Aletheia som dock oväntat ännu inte kommenterat pingsts Rom-resa. Aletheia är inte bara allergisk mot allt vad Katolska kyrkan heter, utan är också på kollissionskurs med många protestanter i att vilja hoppa över 2000 års teologisk utveckling och konsolidering av den kristna tron, avskaffa söndagen och kristna högtider och återgå till att fira de judiska högtiderna på GT-vis.
2. Erevna, bloggaren Michael G Helders som tror sig kunna tolka katolsk tro mycket bättre än Katolska kyrkans egna biskopar och teologer.
3. apg29 som utifrån tidens katastrofer framför braskande eskatologiska profetior, men där dygden att pröva profetia tycks lysa med sin frånvaro.
Delvis ser man att samma signaturer återkommer i kommentarerna på dessa bloggar, en liten grupp som eldar upp varandra. Katolska kyrkan tål nog detta utan att rubbas, men man skulle önska en bra dialog även med dessa, men det är klart, skall det bli en dialog måste intentionen vara ömsesidig . I enskilda mail-växlingar med ansvariga för bloggarna skall dock sägas att jag haft bra dialog. Det är i den utåtriktade retoriken, och framföralli i kommentarerna som den stridiga retoriken trappas upp till höjder som snabbt blir omöjlig i ett möte ansikte mot ansikte.
De som skriver på Aletheia, Erevna och apg29 tillhör ändå familjen genom en och samma tro (nicénska trosbekännelsen) och ett och samma dop. Även om barnen bråkar, så gör det dem inte till mindre syskon för det. Katolska principer för ekumenik har jag skrivit om tidigare. Läs här.
Varför har Malmö, med sprutbyte, har haft fler hiv-fall än Göteborg, utan sprutbyte? Det är en fråga bland många. Vissa studier har påvisat en positiv smittskyddande effekt av sprututbytesprogram, men andra studier inte. Någon klar evidens för att det är effektivt föreligger inte, menar några läkare i en brännpunktsartikel i SvD.
Det finns något paradoxalt i detta, att å ena sidan ställs mycket höga krav på evidens, så att av erfarenhet beprövade metoder, t.ex. psykodynamisk psykoterapi, rensas ut, medan å andra sidan politiska och ideologiska processer ibland tycks styra handlandet hos våra myndigheter på ett sätt som att evidensbaseringen plötsligt inte alls är lika viktig längre.
Det gäller att ta detta med evidensbasering med en nypa salt. Självklart skall man förnuftigt granska alla metoder inom vården och sträva efter evidens. Men vi kan för den skull inte avstå från allt som inte är evidensbaserat. Många behandlingar som används utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet är inte evidensbaserade, men det betyder inte att de saknar effekt, bara att det inte har utförts tillräckligt många kontrollerade studier för att fastslå deras effektivitet.
I våras tillsatte biskop Anders Arborelius en utredning angående sexuella övergrepp av präster i Katolska kyrkan i Sverige. 4 fall har anmälts som gäller övergrepp under tiden 1940-1970. Utredningen publiceras idag, och Biskop Anders Arborelius presenterade den i en intervju på TV4´s Nyhetsmorgon. Utredningen granskar dessa 4 fall, inga ytterligare fall är kända, men biskopen kan inte utesluta att ytterligare fall finns och vill gärna få in anmälningar i så fall. 3 av fallen gäller övergrepp av präster där kyrkan bedömer berättelserna belagda. I två av fallen är prästerna nu döda, ett fall som är belagt gäller en nu levande pensionerad präst. Fallet är dock preskriberat och den drabbade vill inte att man går vidare. Ett annat fall gäller anmälan om grova rituella övergrepp av flera personer och vanvård av barn men där man inte kunnat hitta några som helst belägg för att det verkligen inträffat. Biskopen har i samband med att utredningen publiceras skrivit ett brev till Sveriges katoliker och , som det presenteras på stiftets hemsida, till ”alla av god vilja”.
En särskilt allvarlig sak är om uppgifter om övergrepp kommer fram, men inga åtgärder görs för att gå vidare. Bikthemligheten är absolut i Katolska kyrkan, men man kan alltid påverka den biktande att själv anmäla sig, eller att ställa det som villkor för absolution. I andra fall handlar det om vad som kommer fram i själavårdande samtal, och där vara uppmärksam på när saker kommer fram som borde föranleda fortsatta åtgärder. I ett fall har biskop Anders i en själavårdsituation varit involverad där han inte uppfattade att det rörde sig om en anmälningssituation som han borde ha gått vidare med. Biskop Anders har själv kommenterat detta tidigare och hade även varit beredd att avgå på grund av detta om sådana krav ställts. Han kommenterar det nu på nytt i brevet som följer med utredningen. Han skriver:
”Man riktar ofta en förebråelse mot kyrkoledningen att mörka… fall av sexuellt övergrepp mot minderåriga. Också jag själv har i ett fall beskyllts för detta. Vi har också försökt granska denna anklagelse. I ett samtal som jag uppfattade som ett själavårdssamtal av mer konfidentiell art hade en person anförtrott mig att ett övergrepp hade skett i personens ungdom för länge sedan. Men jag uppfattade inte det som en formell anmälan som skulle föras vidare. Jag beklagar om jag har missuppfattat detta. Detta har lärt mig att skilja noga mellan de samtal som har mer själavårdskaraktär eller är mer av formell art.”
I intervjun med TV 4 frågade reportern även om prästcelibatet, och biskop Anders sade att detta är en fråga för sig som inte har samband med sexövergreppsproblematiken. Det torde var en mycket rimlig bedömning. Det finns s.a.s. inga belägg som tyder på att det finns en relation mellan hög frekvens av övergrepp och prästernas celibat. Skall man upphäva celibatstvånget för katolska präster bör det vara på andra grunder än att förebygga övergrepp. Däremot finns det skäl att se över hela urvalsprocessen då präster rekryteras, och att alla kanske inte är lämpade att leva i celibat. En berdskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar finns framtagen inom stiftet.
Lena Andersson:
Raniero Cantalamessa:
Bengts Blogg 
