URBI ET ORBI 2010-12-25

Publicerat den 29 december, 2010 av Bengt Malmgren
Publicerat i Church | Lämna en kommentar

Analys av påvens Englandsresa: ”Business as usual” duger inte längre!

Publicerat den 25 september, 2010 av Bengt Malmgren

Påvens milda och vänliga framtoning
gjorde intryck på britterna.

Man kan inte summera det på annat sätt än att påvens resa till Storbritannien 16-19 september blev en stor framgång. Inför resan spekulerades om britternas skepsis mot religionen och särskilt mot påven, det talades om motdemonstrationer. Katolikerna hade förberett besöket väl, både organisatoriskt och i bön. Både i England och härhemma i Sverige bad vi för att att den helige Ande skulle använda besöket till Guds ära, att påven skulle inspireras att tala till hela den engelska nationen på ett sätt som blir hört och att det negativa skulle besegras genom kärleken så att Kristus blir upphöjd och ärad. Dessa böner blev i hög grad uppfyllda. BBC och även andra media hade en bra bevakning av besöket, och då brittnerna fick lära känna påven och hans milda vänliga framtoning på nära håll, så tonades den skeptiska inställningen till honom ned. Alla större evenmang sändes live av BBC, den stora vigilian i Hyde Park med 80.000 katoliker närvarande, många ungdomar som gav påven sin acklamation då han vände sig till dem, och hela församlingen i andäktig tyst tillbedjan inför sakramentet gjorde ett stort intryck på BBC-journalisterna. Just detta att se ungdomar vända sitt hjärta till något annat än celebra rockstjärnor, till påven med hans enkla kärva budskap om att fördjupa sin kristna tro och tjäna medmänniskorna och samhället genom ett liv i överlåtelse var något som man inte är van vid exponeras offentligt på det tydliga sätt som gjordes den kvällen.

Det förekom också en protestmarsch på lördagseftermiddagen, det hör till ett fritt demokratiskt samhälle, detta diskuterades friskt och öppet utan slagsida åt något håll på BBC´s TV-program. Dawkins som talesman för de militanta ateisterna gjorde en slät figur. Han kallade under protestmarschen påven för folkets fiende och liknades i sin överspända antikatolska retorik vid pastor Ian Paisley.

I det stora hela var protesterna fredliga och tog upp bl.a. kyrkans hantering av sex-övergreppsskandalerna. I mässan med närvaro av många av Storbritanniens katolska biskopar i Westminster Cathedral uttryckte sig påven väldigt tydligt och bad om förlåtelse för övergreppen som han kallade för grova brott och som han kände stor skam över, han träffade också 5 personer som blivit offer för prästers övergrepp. Han erkände också att kyrkans präster och ledning tidigare inte varit tillräckligt vaksamma och varit senfärdiga med att vidta nödvändiga åtgärder. Utomstående bedömare menade att detta är det mest långtgående uttalande påven gjort, och att det var ett erkännande av att kyrkan faktiskt brustit i sin handläggning. Han talade inte bara om ”synd” hos enskilda präster, han betecknade övergreppen som ”brott”. En företrädare för offren som intervjuades av BBC menade att det var visserligen bra att detta skedde, men att kyrkan borde göra mer för att ge offren och deras familjer upprättelse. Det finns så många traumatiserade människor, och behoven av läkedom och traumabehandling är enorma, och här önskar man se mera praktisk handling från kyrkans sida. Detta att några av offren träffar kyrkans högste ledare kan ha en positiv symbolisk betydelse, men det påpekades att det också finns en risk med detta. Att några för allmänheten anonyma offer träffar företrädare för kyrkan i ett diskret avskilt sammanhang likna sjäva traumasituationen och kan påminna många av offren om detta. Man behöver också ställa möjligheter till förfogande för terapeutiskt och mänskligt stöd utanför det interna kyrkliga sammanhanget.

Påven kom som en lärare och förkunnare, och parallellt trots sin milda vänliga framtoning värjde han inte för att framföra ett starkt budskap. I mötet med Drottning Elisabeth II och 400 företrädare för samhälle och kultur i Edinburgh varnade han för aggressiva former av sekularism som riskerar att underminera för samhället viktiga traditionella religiösa värden.  Han hänvisade till kristna personer i den brittiska historien som Florence Nightingale självuppoffrande arbete, William Wilberforce’s och David Livingstone’s arbete med att stoppa slaveriet, Johan Henry Newman m.fl, och då han beskrev ”ateistisk extremism” hänvisade han till nazismen, och anknöt till den aktuella minnesdagen, 70 år efter de massiva tyska bombningarna över Storbritannien.

I sitt tal i Westminster Hall i London till företrädare för regering och olika sektorer i samhället fortsatte påven på detta tema, och betonade att människor med religiös övertygelse på många sätt kan bidra positivt i samhället att forma grundläggande etiska värden. Han varnade för ansatserna att marginalisera religionen och göra den till en enbart privat angelägenhet, och pekade på ett exempel som många kan ta till sig:  vissa gruppers försök att fördöma offentliga former för julfirandet. Det var tydligt att påvens ord var riktade mot kritiker som Richard Dawkins som anser religion vara en destruktiv kraft i samhället. 

Han hade också ett möte med ledare för andra religioner och tog där upp existentiella frågor, som fysikern Stephan Hawkin´s idé att universum skapat sig själv ur ingenting.

I sin förkunnelse till katolikerna återkom påven till samma tema genom att uppmuntra och uppfordra katolikerna att inte gömma undan sin tro, utan stå för den öppet i samhällslivet. Religion är i själva verket en garanti för verklig frihet och respekt för grundläggande mänskliga värden.  I den stora vigilian med 80.000 personer i Hyde Park uttryckte han detta mycket tydligt: 

 ”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”, sade han.

I ett möte 17 september med 4000 unga katolska studenter beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredställa våra hjärtans djupaste behov”, sade han.

Ekumeniken och relationen till Anglikanska kyrkan var också en viktig del i påvens besök. Det var en historisk händelse att påven talade och blev mottagen med acklamation i Westminster Hall, den plats där Thomas More en gång fick stå till svars för hans lojalitet med Katolska kyrkan vilket kostade honom huvudet. Påven hade desförinnan träffat anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams i Lambeth Palace, och på kvällen firade man tillsammans en ekumenisk vesper i Westminster Abbey, Rowan Williams var också tillsammans med företrädare för ortodoxa kyrkor närvarande i den katolska mässan i Westminster Cathedral på lördagen. Borta är alla frostiga relationer, nu ser man framåt.

Saligförklaringen av kardinal John Henry Newman vid en utomhusmässa i Birmingham 19 september med 60.000 närvarande  var besökets höjdpunkt. Se mera angående detta på Signumbloggen.

I god demokratisk anda diskuterades påvens argument om religion och Gud i media under besöket, men klart är att han gjorde ett helt annat intryck på britterna än vad de militanta kritikerna med Dawkins i spetsen hade hoppats på. Han framstod inte alls som en koservativ fanatiker, utan som en mild och vänlig person som med förnuft och sans talar om för samhället viktiga värden och det allmänna goda. I New York Times analyseras i en krönika bakgrunden till det positiva mottagandet av påven. I svenska media lyste rapporteringen från påvebesöket med sin frånvaro, bortsett från protestmarschen, givetvis.

På diplomatisk nivå synes också besöket ha lett till fördjupade relationer mellan Storbritannien och Vatikanen, samarbete när det gällde bistånd och miljöfrågor diskuterades, där Katolska kyrkan är en resurs genom sitt världsvida nätverk av kontakter. Politikerna gjorde sitt bästa för att tvätta bort bilden av britterna som ett påvefientligt folk. Både Tony Blair nuvarande premiärministern David Cameron har gått emot den religionsfientliga trenden. Premiärminister Cameron sade vid avskedscermonin på Birminghams flygplats att påvens ord hade ”utmanat hela landet att vakna upp och tänka efter” och att hans ord angick inte bara katolikerna, utan hela nationen:

“You have spoke to a nation of six million Catholics, but you have been heard by a nation of more than 60 million citizens and by many millions all around the world,” he said. “You have really challenged the whole country to sit up and think, and that can only be a good thing.”

Påvens slutord innan han reste här.

Sammanfattningsvis var det en resa av högsta betydelse både för Kyrkan och kristenheten i Storbritannien, men också för hela samhället, för den del även kristenheten och samhället i hela Europa. Förhoppningsvis främjar påvens resa en fortsatt möjlighet för kyrkan inom ramen för den sekulära pluralistiska staten att på olika sätt bidra positivt att bygga ett gott samhälle där varje person respekteras.

Påvens besök är en inspiration för alla oss katoliker, ja alla kristna i hela Europa. Det han sade till katolikerna i England gäller oss alla och höjde temperaturen betydligt i att medvetandegöra något som jag tror vi alla länge anat, men alltför ofta bara klär i vackra ord men inte i handling: Vi behöver vakna upp. Vi behöver gå ut ur våra privata privata sammanhang och församlingar där vi försöker upprätthålla någon slags skyddad verksamhet isolerad från samhället, komma ut i ljuset, upptäcka och förkroppsliga Kyrkans universalitet, inte privatisera religionen utan verkligen vara salt och ljus i världen. Trons kris i vårt samhälle är akut, och business att usual fungerar inte längre. Skall vi kunna förmedla positiva kristna världen till det framtida samhället måste vi vakna och engagera oss i ett utåtriktat vittnesbörd som hörs och syns i samhället.

VIDEOÅTERBLICKAR OCH MERA MATERIAL FRÅN PÅVENS BESÖK I ENGLAND

DN DN  SvT Rapport  SvD GP Humanistbloggen Dagen

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | 3 kommentarer

Har kristendomen blandat gift i Eros bägare?

Publicerat den 16 augusti, 2010 av Bengt Malmgren

Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen ”sexism” något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.

Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.

Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.

Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att ”kristendomen har givit Eros gift att dricka”. Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, ”kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken”. Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.

Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken ”Kärlekens teologi” Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som ”Kroppens teologi”.

Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker.  Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden  (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”

Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:

”När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv… Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom.”

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer

Göran Skytte från mörker till ljus, från otro till tro

Publicerat den 3 augusti, 2010 av Bengt Malmgren

Göran Skytte har blivit något av vår nya riksevangelist. Från en framgångsrik karriär som journalist och ateist blev han kristen, och tar nu verkligen sin kristna tro på allvar och använder sin journalistiska talang i att vittna om sin tro. Hans böcker har en rykande åtgång, och var han kommer i Sverige samlar han fulla hus. Han tillhör formellt Svenska kyrkan men låter sig inte så lätt fångas in i en snäv samfundsfålla, utan rör sig över hela det kristna spektret. I sitt sökande efter att hitta rätt i sin andliga resa fann han karmelitbrodern Wilfrid Stinissen i Tågarp och nu har de skrivit en bok tillsammans: Ansikte mot ansikte (Libris förlag). Jag skaffade ett exemplar från förlaget så snart den kom ut, och nu hör jag att första upplagan sålde slut på några veckor. Boken bygger på att Göran Skytte läst Stinissens samtliga 21 böcker, valt ut vissa tematiskt ordnade texter och utifrån dem ställer han frågor som Stinissen besvarar.  Det blir som en slags modern katekes (Jfr Luthers ”lilla katekes”), skriven på ett intresseväckande sätt på ett språk som är tillgängligt för varje efter andligt liv törstande nutidsmänniska. Stinissen med sina 80 år och många års andlig erfarenhet som fördjupats i klosterlivets stillhet är en djup källa att ösa ur.

Sven Nilsson skrev om boken i gårdagens nummer av Världen idag (länk kräver inloggning). Jag saxar ur hans fina recension:

”Samtalsformen i boken känns autentisk i tonfallet men materialet har strukturerats i tydliga ämnesområden under tre längre kapitel: ”Vägen till Gud”, ”Det glada budskapet” och ”Allt kan förvandlas”.  Under dessa rubriker avhandlas många aspekter av kristen erfarenhet och svaren ges med en teologisk stringens, där Stinissen svarar inte bara för sig själv utan för kyrkan.
Som katolsk teolog vill han pröva allting i ljuset av kyrkans samlade erfarenhet. Men det sker utifrån ett relationsperspektiv som ger utrymme för mystik och innerlighet.Även när samtalet kommer in på frågor om synd, moral och etik betonas relationsaspekten – själva gudsförhållandet. ”Därför brukar jag betona att kristendomen i första hand är mystik och bara i andra hand etik” säger Stinissen…

Genom Stinissens djupa förankring i romersk katolsk tradition ger boken en intressant inblick i katolsk tro och fromhetsliv, vilket säkert kan betjäna dem som känner behov av att ompröva stereotypa attityder till den katolska kyrkan.  Därför fyller den också ett ekumeniskt syfte i dialogen mellan katoliker och evangelikala.”


Ledarkolumn av Skytte i SvD 2 aug om tolerans.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Varning för häxjakt – synden men inte syndaren skall bekämpas

Publicerat den 22 april, 2010 av Bengt Malmgren

De flesta initierade bedömare håller med om att kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI har haft en betydligt aktivare roll i att bekämpa sexövergreppen på minderåriga i Katolska kyrkan än hans föregångare Johannes Paulus II. Det påpekar även Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen, i en mycket bra krönika i Kyrkans tidning. Jag kan även hålla med henne i bedömningen att i kretsen kring påven, ”i kyrkohierarkin i Rom varierar insikten och engagemanget”. Det är nu upp till Katolska kyrkan att visa att man kan leva upp till det man sagt: Öppenhet, nolltolerans och omedelbar anmälan till polis av brott,  rening, bot.  Det finns från många både inom och utanför Katolska kyrkan skepsis och tvivel i huruvuda Kyrkan kommer att klara av sin hemläxa, eller om det blir återfall i gamla mönster när mediauppmärksamheten lagt sig. Mänskligt sett tror jag svårigheten är stor för Katolska kyrkan att bryta med gamla invanda möster, men med en process som börjar i bön och med en verklig öppenhet för den Helige Andes ledning och en öppenhet för förnyelse tror jag det är möjligt. Den Helige Ande gör stora ting i vår tid, och jag tror påve Benedikt understödd av ett bedjande och botgörande folk är den som har kraft och integritet att leda förnyelseprocessen även med motsträviga medarbetare runtomkring sig.

I en meditation till korsvägsandakten långfredagen 2005 skrev kardinal Ratzinger (strax innan han blev påve): ”Christ suffers in his own church… the falling of many Christians away from Christ and into a godless secularism… How much filth there is in the church, and even among those who, in the priesthood, ought to belong entirely to him…   (the church often seems like) a boat about to sink, a boat taking in water on every side.”

Med ”filth” (smuts, ogräs) avsåg han han uppenbart problematiken med sexuella övergrepp på minderåriga som han under flera år i egenskap av chef för Troskongregationen handlagt och läst igenom vartenda en av de många akter som skickats in från världens alla stift.  Han avsåg själva gärningarna, synden på alla nivåerna, både hos gärningsmännen, de faktiska övergreppen, och benägenheten att titta bort, underlåtenhetssynder av olika slag hos de ansvariga.

När detta nu upprepas som ett slagord i olika sammanhang, ”nu skall ogräset rensas ut” så finns i dagens samhällsklimat en risk att det får en obehaglig meningsförskjutning bort från gärningen mot gärningsmannen i sig. Vi är alla syndare, men trots det älskade av Gud och erbjudna att vända om och ställa våra liv under Jesu herravälde. Då får vi förlåtelse för våra synder och den helige Ande som gåva (Jfr Apg 2:38). Inte ens en pedofil kan som person kallas ogräs. Det finns i vårt samhälle en tendens till att utse syndabockar, så att vi övriga kan fortsätta som vanligt och slippa fundera över vår delaktighet i det onda. Se bara på det som hände i Bjästa. Det var visserligen riktigt att de våldtagna flickornas situation uppmärksammades och de fick upprättelse genom Uppdrag gransknings program, men sedan hörde vi hur mobbningskampanjen går i motsatt riktning, med hetskampanjer och utmobbning av förövaren. Han behöver också hjälp att få perspektiv på sin gärning såsom en grund för äkta ånger och att hitta en väg till rehabilitering andligt, psykologiskt och socialt. Det är viktigt att Kyrkan fortsätter att vara tydlig med att det är synden och inte syndaren som fördöms.

Hur är klimatet i våra församlingar? Finns det utrymme att misslyckas och ändå inte frysas ut? Hur tar vi t.ex. hand om våra präster som lämnat prästämbetet för att de gått och gift sig? (Apropå radiointervjun med Axel Carlberg, se mitt tidigare inlägg + diskussionen där)

SydSvD  SvT Rapport

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Insiktsfull Axel Carlberg i samtal i radions Människor och tro

Publicerat den 21 april, 2010 av Bengt Malmgren

Axel Carlberg, tidigare dominikanermunk och katolsk präst,  är välbekant för många katoliker. Han lämnade för en tid sedan prästämbetet och gifte sig. Han intervjuas i ett personligt samtal i P1´s människor och tro.

Axel tar på ett klokt sätt upp brännande frågor kring psykologi, sexualitet, makt och auktoritet som är livsviktiga för den fortsatta reflektionen i Katolska kyrkan. Jag rekommenderar alla att lyssna till detta. Programmet borde vara en bra utgångspunkt för samtalsgrupper och studiedagar.

Det är lätt att präster som lämnar prästämbetet och gifter sig uppfattas som ”svikare” inom kyrkan och att ingen vill ha med dem att göra. Detta är fel och en förlust. Om vi skulle behandla lekmän på samma sätt – hur många äktenskapbrytare, personer som skiljt sig eller misslyckats på andra sätt skulle då kunna finnas kvar inom den kyrkliga gemenskapen? Jag tror Axel har rätt att det finns ett problem med hela den oerhörda makt och upphöjdhet och förväntan som präster har och som också ges åt honom genom lekfolkets attityder, blir kontraproduktiv. Fallet blir då desto större och besvikelsen desto större när vi ser att prästerna inte kan leva upp till detta ideal mer än människor i allmänhet.

Axel Carlberg är fortfarande katolik, älskar sin kyrka och har vandrat en väg mot mognad och insikt genom sina livserfarenheter, både som tidigare munk och nu som gift och familjefar. Låt oss ta till vara  hans och många andras insikter.

Lyssna till programmet.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Troskongregationen, Joseph Ratzinger, påven Benedikt XVI och hanteringen av sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan

Publicerat den 5 april, 2010 av Bengt Malmgren

Kritiken mot Katolska kyrkan har sista tiden varit hård. Det är en berättigad kritik, fruktansvärda brott har begåtts, och vi som katoliker måste för en lång tid bereda oss på att stå ut med världens berättigade ilska. Jag håller med kardinal Schönborn i Wien som sade kloka ord om detta i påskdagens predikan. Vi måste göra bot och se till att de inte sker igen. Samtidigt med denna inre process måste vi ansvarsfullt göra allt vi kan för att reparera den skada som skett, framförallt genom att möta och ge offren adekvat upprättelse, samt genom en transparent process undersöka vad som gått fel och på så sätt bygga upp förtroendet hos allmänheten. Om vi lyckas göra detta på ett bra sätt kan Katolska kyrkan gå stärkt ur denna kris.

Varför säger jag ””vi””, som om jag vore medskyldig? Varför gör jag inte som en del arga kritiker rekommenderar mig: Skyll på påven och biskoparna och kräv förändring! Visst, Kyrkan behöver förändras och förnyas hela tiden, men Kyrkan är som Paulus skriver en enda kropp med många lemmar, och lider en lem så lider hela kroppen, och utifrån den kyrkosynen är det nu inte en tid för syndabockstänkande, utan för lugn och saklig analys där vi alla på bästa sätt bidrar med våra insatser. Det betyder just inte att sopa problemen under mattan utan att vara konstruktiv och skarp också i den interna kritiken.

Men kritiken måste vara saklig! Det är allderles tydligt att många grupper som redan tidigare ogillade eller närde ett hat mot Katolska kyrkan nu får vatten på sin kvarn och utifån en mer eller mindre dold,  eller i vissa fall helt öppen agenda utnyttjar situationen. Jag ser minst tre sådana grupper:

  • Sekulära ateister, t.ex. Humanisterna som i sexövergreppsskandalerna ser ett bevis på deras grundtes att religionen är ett elände i världen.
  • Antikatolska evangelikaler som fortfarande ser Katolska kyrkan som ett antikristligt system och nu tacksamt använder den uppkomna negativa publiciteten i sin propaganda.
  • Liberalteologiskt kristna som är starkt kritiska till Katolska kyrkan och vill ändra på mycket inom kyrkan, t.ex. avskaffa celibatet, göra äktenskapet könsneutralt och införa kvinnliga präster. De vill gärna se ett orsakssamband mellan att kyrkan inte ””modernisertats”” i den riktning de vill och förekomsten av pedofilibrotten, vilket inte är självklart. Den del av denna grupp som formellt är katoliker ser sig själva gärna som den riktiga kyrkan (””We are the Church””) men distanserar sig samtidigt mot påve och hierarki.

Med alla dessa kan Katolska kyrkan vara överens om att sexövergreppsbrotten utgör en fruktansvärd och oacceptabel verklighet som Kyrkan har ett ansvar att göra upp med både i relation till individuella förövare och offer och på ett strukturellt plan och utreda hur det kunde gå så snett och vidta åtgärder för att säkerställa en framtid där det inte händer igen.

Det är viktigt att i denna process skilja på vad som är vad. Många falska och ogundade anklagelser riktas ibland mot kyrkan, på sista tiden har vi haft rubriker i pressen nästan varje dag av typen ””nya avslöjanden””, ””påven har medvetet skyddat präster som begått brott””, ””påven kände till men gjorde ändå inget””, samtidigt har faktaudnerlaget varit dåligt framför allt har pressens tolkningar av faktaunderlaget fört helt fel, och de som är initierade i fallen måste gå ut med information och tillrättaläggningar. Man får känslan att detta är planerade försöksballonger som hela tiden släpps ut till nyhetsbyråerna för att så mycket som möjligt misstänkliggöra påven. Man kan tycka att tidningarna i dessa tider inte borde tolka alls, utan redogöra för fakta.

Trycket mot påven är starkt idag, det går nästan inte att försvara sig, man ser Vatikanens tillrättalägganden bara som ytterligare ett steg i mörkläggningsprocessen, och även jag själv när jag på denna blogg försöker skilja ut vad som är fakta och inte i den hårda blåsten, så får jag kritik. Bara det faktum att jag inte köper alla påståenden rakt av utan ””försvarar”” påven genom att ifrågasätta och undersöka det som inte är belagt gör att jag blir anklagad för att inte stå på offrens sida utan försvara brott och mörkläggning.

Grunden för försoning och helande är att ge en sannfärdig beskrivning av det som varit och komma fram till en gemensam förståelse. Visst, vi behöver inte till varje pris som Kyrka försvara oss för all kritik, mycket av den är som sagt berättigad, men samtidigt får vi inte överge sans och förnuft utan ändå försöka beskriva vad som skett, utan falska anklagelser och utan mörkläggning. Syftet med mitt skrivande är att så gott jag kan bidra till detta.

I fokus för debatten på sista tiden har stått Vatikanens Troskongregation och dess tidigare chef Joseph Ratzinger, vad han och Troskongregationen tidigare gjort och inte gjort samt vad Ratzinger under sin tid som påve Benedikt XVI gjort och inte gjort. Jag sammanfattar den bild jag för närvarande har av detta utifrån min nuvarande kunskap. Det är oerhört viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna bedöma de olika ””fall”” som nu nästan dagligen dyker upp i pressen. Då isen nu är bruten efter offentliggörandet av de omfattande kartläggningarna av problematiken från USA och nu senast  Irland, så kan vi räkna med att fler och fler träder fram och berättar.

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 – 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Munchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i Munchen men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var väldigt få fall över huvud taget som handlades av Rom. De få fall det handlade om i så fall var när en biskop ville avkraga en präst och prästen överklagade till Rom (). Då var det i allmänhet någon av de kanoniska domstolarna som handlade ärendet, och Kongregationen för prästerna var närmast involverad, inte Troskongregationen. I enstaka fall, då övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av bikten hamnade på Troskongregationens bord. Det är på så sätt som Troskongregationen kom i beröring med fallet med Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallet som skrevs om i New York Times nyligen, Fr Lawrens Murphy det senaste i pressen omnämnda fallet Teta.

Ratzinger hade personligen mycket lite att  att göra med de flesta av fallen av sexövergrepp mellan 1981 ch 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.


Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av  Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk.

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. (Läs mer om detta i en till svenska översatt artikel av John Allen, NCR)

Kardinal Ratzingers omsvängning illustreras också av en liten vinjett som kardinal Francis George, ordförande i USA´s biskopskonferens berättar: George mötte Ratzinger för att diskutera den amerikanska noll-tolerans-policyn för sexuella övergrepp i USA som hade beslutats om 2002 att gälla för en 5-årsperiod. George ville nu diskutera med Ratzinger att permanenta denna regel. Ratzinger hade enligt George en god insikt i situationen. Två dygn senare hade Ratzinger valts till påve. Som brukligt samlades kardinalerna i Sixtinska kapellet för att en efter en träda fram till den nye påven för att lova honom trohet. När det blev Georges tur att kyssta påvens hand sade Benedikt XVI till honom att han kom ihåg konversationen de haft för två dagar sedan angående normerna för hantering av sexuella övergrepp och att han tänkte stå fast vid det.

Påven Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary, från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare vasr turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt är på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. ””Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått””, sade påven i Australien och försäkrade dem att han ””som deras herde deltar i deras lidande””.

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA.  Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan kan man knappast göra. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen är ””falskt förtal””.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Europas andliga arv och Katolska kyrkans möjliga roll i dess framtid

Publicerat den 3 mars, 2010 av Bengt Malmgren

Då jag länkade till Justitia et Pax i samband med en nyhetsnotis om Katolska kyrkans uppmaning till Carl Bildt att Sverige skall ratificera FN-konventionen mot klustervapen hittade jag en mycket intressant föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP om Vatikanen och Europas andliga fundament. Föreläsningen hölls på Katolsk Akademi i Oslo den13 februari i år. Den är av största relevans för den nu pågående debatten med Humanisterna angående kristendomens betydelse för Europas utveckling och dess plats i skolans religionsundervisning. Jag vill gärna uppmärksamma mina läsare på den och återger här några väl valda citat:


Det finns idag all anledning att reflektera över hur vår mentala Europakarta ser ut…

Även om inte de mänskliga rättigheterna enbart har sin hemvist i Europa så är det ändå vår kontinents filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till dem. Här finns otvivelaktigt något som vi kan lyfta fram som en gemensam ikon för Europa om än med rötter i den judiskt-semitiska traditionen. Det torde stå klart att det är det judisk-kristna arvet, främst människosynen, som stått bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Här återfinner vi också antikens tänkande kring naturrätten och därmed binder vi samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen…

De franska revolutionärerna föraktade och förlöjligade religionen medan de amerikanska åtskiljde staten från religionen, främst för att skydda den senare. I Europa hamnade de etablerade kyrkorna på statens sida, inte sällan i en motsatsställning till demokrati och frihet, medan de religiösa rörelserna i USA både anammade demokrati och en liberal marknadsekonomi. I Europa var det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt ville utveckling och frihet…

Evangelikal och fundamentalistisk kristendom tycks trivas förträffligt tillsammans med demokrati, teknologi och liberal ekonomi. Kanske är det snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro? Och den verklige förloraren i det hela tycks vara det mänskliga förnuftet. Här skulle både europeisk forskartradition och katolsk teologi kunna skapa intellektuell och andlig reda. Olyckligtvis fastnar katolska kyrkan alltför ofta i en oreflekterad försvarsposition för en stelnad lära liksom i frågor om sexualitet. Den allt överskuggande frågan borde vara vad som är en mogen kristen tro i det tjugoförsta århundradet…

Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll…

Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att härdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör.  Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. men allra först måste dessa redskap användas inåt i kyrkan där det måste få finnas en öppen teologiskt debatt i syfte att nå fram till en i ordets äkta bemärkelse katolsk dogmutveckling…

Robert Schuman var aktivt praktiserande katolik… De andra grundarna av Kol- och stålunionen, Konrad Adenauer från Tyskland och Alcide de Gasperi från Italien var också praktiserande katoliker…

Man ville ha en sekulär stat men som byggde på kristna värderingar. När det till exempel gällde världsekonomin så talade Maritain om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om klerikalism, konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar däremot en effektiv ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns också integrerad i den katolska socialläran…

Europeiska Unionen är på väg mot solidaritet och fred. Man kan kalla det för en byggarbetsplats. Robert Schumans vision ligger fortfarande i framtiden och vi varken kan eller ska avkräva politiker och tjänstemän inom EU en färdigutstakad plan…

Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa.

Sr Madeleine avslutar med att reflektera över frågan huruvuda det finns ett europeiskt andligt förhållningssätt:

…Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Tariq Ramadan må vara ifrågasatt, men någon annan väg till fred än att möta den andre på djupet lär vi inte erbjudas. Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.

Hela föreläsningen finns här.

SvD SvD SvD SvD

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jesusmanifestationen: Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka

Publicerat den 1 december, 2009 av Bengt Malmgren

En diskussion kring Jesusmanifestationen har uppstått. Det är naturligt att en så stor sak som denna manifestation blivit väcker debatt. Det är ett mäktigt och spännande skeende som Anden leder kristenheten i Sverige in i. Det gäller att inte vara för snabb med tvärsäkra omdömen om manifestationen och om olika kristna som inte tror precis som vi själva, utan vara lyhörd för ”vad Anden säger till församlingarna”.

Manifestationens ledningsgrupp med Lennart Möller i spetsen förhåller sig mycket klokt neutral till den pågående debatten. ”Vem som helst kan och får ha åsikter om Jesusmanifestationen men det är ledningsgruppen som har ansvaret för vad det hela handlar om. Vi är neutrala inför debatten utanför”, säger han till Dagen.” Jesusmanifestationen är en aktion för något, det vill säga att Jesus är vägen, inte en väg bland andra till Gud. Detta är vår enda teologiska definition”.

Sedan vill jag säga att det inte är något fel med att saker diskuteras och att det finns olika meningar, konstigt vore det väl annars så mångfacetterad som kristenheten i Sverige och världen är. Det är tecken på liv att det förekommer diskussion och det vore värre om locket lades på och det vore tabu att uttrycka olika åsikter i någon slags konformistisk anda. Ju mer vi respekterar varandra, ju mer vågar vi uttrycka både vår egen särart och även kritisera andra utan att det förstör gemenskapen i grunden.

Men det är viktigt att diskussionen sker i en anda av respekt och tillit. Jesusmanifestationen måste få fortsätta att utvecklas och äga rum i en positiv anda. Så som utvecklingen varit de två sista åren, så är detta en oerhört glädjande, positiv och viktig sak som händer i den svenska kristenheten. Därför tycker jag Stanley Sjöberg gör fel när han ställer ultimatum och att han kommer att protestera och dra fler evangelikala med sig i att nobba Jesusmanifestationen om vissa andra personer kommer med. Det vore verkligen ett negativt vittnesbörd och ett bevis på att vi kristna är lika oförmögna att samarbeta som människor i allmänhet och låter vår partiskhet omintetgöra gemensamma initiativ.

Åke Bonnier och Eva Brunne tar inte upp Stanley Sjöbergs kastade stridsyxa utan tar det med ro och blåser inte upp striden ytterligare. ”Jag kommer fortsatt varken att avråda eller uppmuntra våra församlingar ifrån att medverka i Jesusmanifestationen. Med domprosten (Åke Bonnier) delar jag synen att vår Jesustro måste få ta sig olika uttryck. Kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, driver också mig att vara nyfiken på många människors uttryck och avtryck utifrån sin tro”, säger Eva Brunne till Dagen.

Visst är det så att gamla gränslinjer har tunnats ut i det ekumeniska landskapet och nya förstärkts. Evangelikala, karismatiska, katolska och ortodoxa finner varandra plötsligt i en gemensam uppslutning kring det som är den kristna trons grunder uttryckt i den nicenska trosbekännelsen som är gemensam för alla. Att man sedan gör det utifrån vitt skilda motiveringar och skilda synsätt på bibeltolkning och tradition är en annan sak. På andra sidan gränslinjen står de inom Svenska kyrkan och en del frikyrkosamfund som utifrån ett liberalteologiskt synsätt verkar vara beredda att ge upp vissa delar av tros-arvet formulerat vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel (åtminstone är det så som det uppfattas) men ändå håller fast vid kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Katolska kyrkan som av tradition har ett etablerat läroämbete och en mycket tydlig utläggning av vad som är kyrkans tro verkar ha lättare med den ekumeniska dialogen härvidlag än vissa evangelikala grupper som tycks ha ett mycket större behov att snabbt markera gränserna, ofta gentemot liberalteologiska tolkningar och i vissa fall också mot Katolska kyrkan.

Oberoende från vilket sammanhang vi kommer, om vi är trygga i oss själva, vet var vi står och positivt vittnar om det, så behöver vi inte vara rädda att samarbeta med dem som inte tror exakt som vi. Som om vi trodde att den kristna tron skulle ruineras på så sätt. Jag tror vi måste ha ett visst tålamod och inte för snabbt slunga ut våra förkastelsedomar utan vänta in, lyssna in, vad den helige Ande har för avsikt med det som händer. Det kan ju lika väl vara så att de som vi samarbetar med inspireras av vår glädje och våra uttryck för tron så att vi som gemensam kristenhet mer och mer återupptäcker trons fullhet. Och även de som inte tror exakt som vi kan ju ha ett och annat att lära oss. Tillåt inte onödiga konflikter att blockera det ekumeniska skeende som Gud kallar oss kristna in i idag.

KV Mikael Karendal 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fältverksamheten på Medborgarplatsen får ickevålds-pris

Publicerat den 29 november, 2009 av Bengt Malmgren

Jag och andra frivilliga från Katolska domkyrkan brukar medverka i fältverksamhet på Medborgarplatsen tillsammans med fler kyrkor på söder och hjälporganisationen Hela människan.  Varje fredagkväll är vi ute med varm dryck och smörgåsar och träffar olika människor, ungdomar, hemlösa. Vi ingår i ett nätverk med Brottsförebyggande rådet på Södermalm kallat Söderandan och syftet är att göra Söder tryggare och trivsammare, skapa kontakt och erbjuda hjälp för de mest behövande.

Nu har fältverksamheten tillsammans med organisationen Hjärtslaget mycket glädjande utsetts att dela på Ickevåldsfondens stora pris.  Motiveringen lyder: ”Hjärtslaget och Fikavagnen får dela på Ickevåldsfondens stora pris för att de i Stockholm och Göteborg genom samverkan mellan olika kyrkor, polis och socialtjänst samt lokalt näringsliv och med stor hjälp av engagerade volontärer i praktisk handling visar hur fysisk närvaro och inbjudande verksamhet minskar våldet i närsamhället.”

Välkommen till prisutdelning i S:´t Jakobs kyrka nu på måndag. Evenemanget är öppet för allmänheten – ingen föranmälan krävs:

______________________

Ickevåldsfondens styrelse har glädjen att bjuda in till utdelningen av Ickevåldsfondens stora pris 2009 den 30:e november kl. 18.00 i S:t Jacobs kyrka (vid Kungsträdgården). Utdelningen av Ickevåldsfondens pris för att förebygga våld leds av Alice Bah Kuhnke. Medverkar gör bland andra Immanuel Gospel. Före evenemanget serveras smörgåsar, te och kaffe från 17.30.

http://www.youtube.com/watch?v=7WDsN_CO84Y

Posted 2009-11-29 9:55 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: socialt arbete, katolska kyrkans sociallära, söderandan, hjärtslage

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar