Katolska kyrkan och feminismen

Publicerat den 21 november, 2009 av Bengt Malmgren

Men stort intresse kastade jag mig över Gösta Hallonstens artikel i sista numret av Signum om katolsk feminism och hur katolska teologer och antropologer tänker kring den ideologibildning kring feminism och könsroller som präglat den sekulära debatten under senare årtionden. Man kan konstatera att det tänkts och skrivits en hel del både från kyrkans herdar och och från akademiskt håll under de senaste 50 åren. Katolska kyrkan har inte varit oberörd av den allmänna diskussionen i samhället. Exempel på personer som varit tongivande och inspiratörer:

Liksom Katolska kyrkan tidigare präglades av en patriarkal hierarkisk struktur där könsrollerna var ganska permanentade och inte föremål för diskussion, precis som i samhället i övrigt, så har man påverkad av den allmänna samhällsutvecklingen utvecklat och reflekterat över vad evangeliet egentligen säger om mannen och kvinnan. Ett gemensamt drag hos de teologer som representerar modern katolsk feminism är kritiken av den sekulära feminismens skarpa åtskiljande mellan biologiskt kön och socialt konstruerad könsroll (genus).  Genom att avvisa att det finns något i naturen som gör människan till kvinna och man avvisar den radikala feminismen en realistisk ontologi och kunskapsteori  och tar ställning för en ren medvetandefilosofi. Michele Schumacher hävdar t.o.m. att de radikala feministerna (utan att märka det själva) rör sig från en argumentation om könsrollernas sociala konstruktion till den den sociala konstruktionen av naturen. (Women in Christ, 23).

Jag sammanfattar några huvudlinjer:

Män och kvinnor är likställda inför Gud. Det gäller både skapelseordningen och frälsningsordningen. Skapelseberättelsen skall inte läsas som att kvinnan är underordnad mannen, utan att de kompletterar varandra och är jämlika. Man och kvinna tillsammans uttrycker vad det är att vara människa och skapad till Guds avbild.

Frälsningsordningen: ”Här gäller fundamental jämlikhet i allt.: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. (Gal 3:28)

Andra Vatikankonciliet betonade starkt kvinnans likställdhet med mannen i samhällslivet. (Ex: Pacem in terris nr 41, Gaudium et spec 8,9,60). En rättighetsdiskurs införes som införlivas i den katolska socialläran.

Trots ovanstående förblir Katolska kyrkan avvisande till kvinnliga präster. Motiveringen för detta:

  1. En obruten tradition från Jesus och apostlarnas tid
  2. Att prästen representerar Kristus och handlar in persona Christi. Man kan inte bortse från att Jesus var man.
  3. Brudtemat: Kristus är brudgummen, Kyrkan bruden. (Ef 5:21-33)

Å ena sidan jämställdhet i socialläran, å andra sidan brudmystiken där det finns ett visst förhållande mellan man och kvinna leder till en viss assymetri mellan könen. Ur denna asymmetri uppstår behovet av en teologisk antropologi som motsvarar detta, dvs en antropologi som gör rättvisa åt jämställdheten mellan könen, samtidigt som den räknar med skillnader och komplementaritet mellan könen.

Johannes Paulus II talar om en ny feminism som avvisar frestelsen att efterlikna modeller av manlig dominans för att istället erkänna och bekräfta kvinnans sanna begåvning (true genius of women) i alla aspekter av samhället och livet. (Evangelium vitae, 99). Påven Johannes Paulus II ses av många som en stor inspiratör till den nya katolska feminismen. Som nyvald påve höll han en lång serie meditationer vid onsdagsaudienserna över människans skapelse, kroppens betydelse och äktenskapet (Kroppens teologi). Som ung professor och biskop i Polen hade han skrivit boken Kärlek och ansvar.

Hans Urs von Balthasar är en annan inspirationskälla till den nya katolska feminismen.

En tredje källa är den judiska filosofen och sedan karmeliternunnan Edith Stein. Hon var lärjunge till filosofen Edmund Husserl.

—————————————–

Troskongregationens brev om förhållandet mellan könen från år 2004 samanfattar den nya feminismen:

Utgångspunkten är 1 Mos 2:4-25. ”Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.” Komplementariteten mellan könen är en grundtanke. När det sägs att den ensamme Adam behövde en hjälp (v 20) tolkas detta som en partner och det betonas att kvinnan är aav samma ”kött” och alltså på samma ontologiska nivå som mannen (jämlikhet). Nakenheten enl 1 Mos 2:25 pekar på könsdifferentieringens gemenskapskaraktär och visar på förmågan att älska, varigenom personen blir en gåva. Genom gåvan förverkligas meningen med existensen.

Den biologiska differentieringen mellan könen är alltså grundläggande för denna antropologi. Den hänvisar till äktenskapet och att varje människa är menad att vara en gåva till en annan. På så sätt avspeglar människans egen existens för den andre Guds gemenskap inom treeningheten. Människan är person, man och kvinna i lika grad. Sexualiteten är fundamental för människan och förmågan att älska är en återspegling av Guds kärlek.

Den mänskliga sexualiteten har en teologisk dimension. Det handlar om sambandet mellan Gudsrelation och de mellanmänskliga relationerna. Syndafallet har rubbat jämvikten utan att upphäva den i grunden. Relationen till Gud och medmänniskan är skadad och behöver helas.

1 Mos 3:15 enl vilket Herren skall sätta fiendskap mellan ormen och kvinnans avkomma, och att kvinnans avkomma skall krossa ormens huvud, brukar kallas protoevangelium och ses som ett förebådande av Kristus. Det visar att komplementariteten mellan man och kvinna även går som en röd tråd genom frälsningshistorien.

En brudmetaforik finns både i GT och NT. Förbundet mellan Gud och Israel ses som ett äktenskapligt förbund. Hosea och Höga Visan är särskilt viktiga i detta sammanhang. Höga Visan tolkas ofta som suftande på Kristus och kyrkan, men enl brevet brudgum-brud förbundet är mer än enkla metaforer. Det rör själva grunden för Guds förhållande till sitt folk. I NT når detta sin fullhet. Maria, dotter Sion som är utvald och som i sin kvinnlighet sammanfattar och förvandlar Israels (brudens) väntan på frälsningen. Jesus som är man sammanfattar och fullföljer allt som GT sagt om Guds kärlek till sitt folk. Ef 5:21-33 är en central text med dess genomförda analogi mellan äktenskapet och Kristi förhållande till kyrkan.

Äktenskapet blir genom frälsningen ett sakrament vilket leder till att förhållandet mellan mannen och kvinnan helas genom att dras in i relationen mellan Kristus och Kyrkan. Frälsningen övervinner antagonismen mellan män och kvinnor utan att upphäva skillnaden dem emellan.

I polariteten mellan manligt och kvinnligt har ofta kvinnliga värden i samhällslivet nedvärderats på bekostnad av det manliga. Katolsk feminism avvisar att kvinnor skall bli som män på männens villkor, utan vill framhäva specifikt kvinnliga egenskaper/värden som också är mänskliga egenskaper och som tillför samhällslivet något nytt som annars skulle saknas. En kvinnlig egenskap är att ha en djup intuition när det gäller att ge liv, låta det växa och bevara dess godhet. Detta är något mycket bredare än moderskapet. Katolsk feminism reserverar sig mot en syn som innebär att kvinnan betraktas enbart ur reproduktionens synpunkt. När det inte stannar vid att ge fysiskt liv handlar det om att låta den andre få sin existens i full mening.

Man betonar att kvinnliga värden som nämns här framförallt är mänskliga värden som också männen kan tillägna sig, även om kvinnor generellt står närmare dem. Att främja kvinnors rättigheter i samhället innebär att främja mänskliga värden, som återupptäcks tack vare kvinnor.

Brudmystiken innebär inte heller en strikt uppdelning av kvinnor och män. Även män är medlemmar i kyrkan, och därmed inkluderade i begreppet ”Kristi brud”. Men analogin kräver ändå till slut att prästen är man eftersom han representerar Kristus.

Även om katolska feminister inte förkastar tanken på att könsrollerna delvis är socialt och kulturellt betingade, så drar man inte slutsatsen att genus inte alls skulle vara beroende av biologiska och även metafysiska förutsättningar. Mot den radikala konstruktivism som dominerar västerländsk feminism vill Micelle Schumacher och andra katolska feminister försvara naturen såsom skapad av Gud. Kulturen ändrar inte på det faktum att det finns en given skapelseordning som måste respekteras eller åtminstone lyssnas till. Om vi konstruerar något som är mot naturen biter vi oss själva i svansen, precis som när vi tror att det går att kompromissa med naturen när det gäller klimatfrågorna bara för att vi prioriterar att världsekonomins hjul skall rulla framför en långsiktigt hållbar utveckling till förmån för jordens hälsa.

Anledning till att vi behöver en feminism är att det tidigare funnits en patriarkal samhällstruktur och felaktig manlig dominans vilket gjort att kvinnor varit i underläge. Sådana strukturer har smugit sig in i kyrkan också. Feminismens legitima ärende en återställning av en riktig balans där kvinnor och män fortsätter att vara olika men jämlika. I en sådan ny balanssituation förändras ju även männens roller, eftersom de måste förhålla sig till denna nya situation där de inte givet är i överläge. Också den manliga rollen behöver därför utvecklas, det handlar inte främst om att ”träda tillbaka” för att ge kvinnorna plats, utan att på ett positivt sätt utveckla manliga egenskaper som samverkar med de kvinnliga i ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka.

Guds förhållande till skapelsen och kyrkan beskrivs som ett förhållande man/kvinna. Gud skapar, skapelsen blir skapad, mottagare av Guds skaparkraft. Kristus var man och Kyrkan beskrivs som bruden. Sara Coakley framhåller att mottagande-underordning-lydnad är ett viktigt, nödvändigt element i människans förhållande till Gud. Detta brukar betecknas som en kvinnlig egenskap, men det är en egenskap som även män behöver ha. Att detta bildspråk finns i skapelseordningen och frälsningsordningen får inte missbrukas för att hävda kvinnans underordning under mannen. Kristi manlighet får inte betonas på bekostnad av hans fulla mänsklighet. Män och kvinnor utgör i kyrkan tillsammans Kristi brud, och kvinnliga egenskaper är främst allmänmänskliga egenskaper.

Det är bara i mässan som prästen agerar in persona Christi där han representerar  Kristi manlighet. Alla andra män, också präster i andra situationer än i mässan agerar in persona ecclesiae, d.v.s de representerar bruden, den kvinnliga principen. Det är alltså tydligt att genusmetaforerna inte är helt bundna till biologiskt kön.

Irène Nordgren, katolsk eldsjäl för feministiska frågor har också skrivit om Signumartikeln och lägger till några radanmärkningar. Irène är väl bevandrad i detta tänkande och tycker det är intressant att manliga katoliker i vår nordiska utpost nu upptäcker detta sedan länge kända katolska tänkande. När det kommer ur männens mun låter det plötsligt hur naturligt och enkelt som helst. Ett tecken på att vi fortfarande lever i en kyrka med manlig dominans. Kvinnor förblir ropande röster i öknen, mäns ord väger mycket tyngre.

Irène påpekar att inte alla de slutsatser  som dessa feminsttteologer kommit fram till är  accepterade inom katolska kyrkan. Tex deras åsikt att det inte föreligger några teologiska hinder för kvinnliga präster. Sarah Coakley är präst inom anglikanska kyrkan, påpekar Irène.

Irène fortsätter:

Och om TREENIGHETSTANKEN är ett uttryck för något ”relationellt” snarare än genus så borde det i grund och botten inte spela någon roll vilken terminologi vi använder för att uttrycka detta med. Och om Gud skapat människan till sin avbild GENOM att skapa man OCH kvinna så borde det i grund och botten inte spela någon roll om Gud SAKRAMENTALT representeras av en man ELLER kvinna om sakramentstanken är ett uttryck för en slags helig och mystisk relation mellan den i sig ?relationella? Guden och hans AVBILD. Dvs mannen OCH kvinnan.Det vågar nog inte Hallonsten hålla med om ????.än.

Irène säger slutligen att hon med egna öron  hört både Sarah Coakley och Tina Beattie erbjuda sig att åka till Vatikanen och ta en dialog  direkt med påven Benediktus XVI om argumenten FÖR kvinnliga präster.

Irène Nordgren hör till dem som inte anser att det finns några hinder för att öppna för kvinnliga präster i Katolska kyrkan, som jag tror menar hon som flera andra att detta är en moraliskt tvingande fråga eftersom frågan i första hand skall förstås som en jämställdhetsfråga. Om det vore en jämställdhetsfråga i första hand, så vore det emot katolsk teologi och sociallära att utestänga kvinnor från prästämbetet. Nu har vi hört, troskongregationens brev från 2004 sammanfattar Katolska kyrkans syn på läget, att Katolska kyrkan ser det inte så. Det finns ett utvecklat feministiskt tänkande inom Katolska kyrkan som framgår av ovanstående redovisning, ingen kan enbart hänvisa till Katolska kyrkans påstådda konservatism i genusfrågor, men när det gäller prästämbetet som ett manligt ämbete, så finns en grundmurad uppfattning bland världens katolska biskopar med påven i centrum att det är en riktig andlig urskiljning att det skall förbli så. Det främsta argumentet är att prästen i mässan agerar in persona Christi och man kan inte betrakta det som en oviktigt faktum att Jesus var man.

Coacley, Bettie m.fl lär nog inte kunna övertyga påven och världens biskopar om motsatsen så länge läroämbetets uppfattning i denna fråga är så grundmurad som den är. Påven har knappast något intresse att bedriva ett opinionsarbete bland sina biskopskolleger i denna fråga, snarare ser han nog som sin uppgift att förvalta och bevara trons skatt som man har tagit emot i samförstånd med världens biskopar.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag

Publicerat den 19 november, 2009 av Bengt Malmgren

Det var egentligen Ulf Ekmans initiativ att på sin blogg börja reflektera över Kyrkans väsen som fick mig att plocka fram Joseph Ratzingers bok KALLAD TILL GEMENSKAP (Catholica 1997) och läsa den på nytt. Det är en oerhört angelägen bok som hjälper oss att förstå vad Kyrkan egentligen är. Tidigare kommenterade kapitel:

  1. Kyrkans ursprung och väsen. Läs här.
  2. Petrusämbetet och enheten. Läs här.

Idag skall jag behandla tredje kapitlet som handlar om förhållandet mellan kyrkans universalitet och den lokala kyrkan/församlingen och hur biskopen är den person som är länken mellan lokalkyrkan och den universella kyrkan.

Joseph Ratzinger belyser ämnet på ett mycket pedagogiskt och universellt öppet sätt. Jag tror det är viktigt att vi alla, hela den ekumeniska kristenheten, måste gå tillbaka och begrunda kyrkans väsen på detta sätt och låta århundraden av lokala och samfundsmässiga preferenser och fördomar stå tillbaka för att få en ny frisk överblick och vision av kyrkans väsen. Vilka är vi? Hur gestaltar vi tillsammans Kristi kropp? Vad säger Anden till församlingarna idag? Det är alltför lätt att gräva ner sig i olika skyttegravar där vi försvarar vår provinsiella bild av hur det skall vara och sätta skygglappar för ögonen som hindrar oss att se helheten. Också vi katoliker kan bli väldigt provinsiella i det romerskt-katolskta utan att höja blicken och se hela den mångfald av kristna som tillhör Guds kyrka. Inom och utanför katolska kyrkans gränser är denna bok en utmärkt ciceron på vägen, en ögonöppnare. 

   

Kyrkan blev till då Herren under brödets och vinets gestalt utgav sin kropp och sitt blod och sade: Gör detta till min åminnelse.

Kyrkan är svaret på detta uppdrag. Kyrkan är eukaristi. Ständigt firande tacksägelseoffret. Guds lamm som borttager världens synder.

Kyrkan innebär att Gud samlar och renar människor från alla fyra väderstrecken. Kyrkan är ecclesia. En församling av människor, inte en intressegrupp för några som delar samma intressen, utan universell, alla hör hemma där.

Båda dessa bilder sammanfattar kyrkans väsen, en vertikal och en horisontell process i förening. Det är en vertikal förening av människan med Guds trefaldiga kärlek. Men kärleken är i sig inklusiv, därför blir det också en horisontell förening som förenar det splittrade människosläktet. Kyrkofäderna sammanfattade båda dessa aspekter, eukaristi och samling, i uttrycket communio. Kyrkan är kommunion i Kristi ord och kropp, och kommunion människor emellan, som genom denna kommunion blir ett folk, en kropp.

Mer än så skulle egentligen inte behöva sägas. Gång på gång borde vi begrunda detta, att kyrkan är denna gemenskap innesluten i Guds kärlek. Hur paradoxalt är det då inte att kyrkan i människors ögon ofta framstår som platsen för splittring och maktkamp och ett särintresse för några få? Det måste bero på att vi begrundar denna bild allderles för lite eller för ytligt. Herre förbarma dig!

Kyrkan på orten

Eukaristin firas på en konkret plats med de där bosatta människorna. Här börjar samlingsprocessen. Kyrkan är inte en klubb av vänner eller en fritidsförening. Guds kallelse gäller alla som är bosatta på orten. Kyrkan är till sitt väsen offentlig. Om kyrkan skulle ha definierat sig som en privat kultförening eller annan privaträttslig grupp skulle hon ha åtnjutit den romerska rättens fulla skydd under förföljelsens tid i Romarriket. Samma gäller idag när man vill privatisera religionen. Det blir en stötesten att kyrkan vill vara lika offentlig som staten. Alla som kommer till tro på en viss plats hör till samma eukaristi. Unga och gamla, bildade och obildade, män och kvinnor, alla nationaliteter… Där Herren kallar räknas inte längre några skillnader (Gal 3:28)

 Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen – utifrån sitt eget sätt att tänka och känna – inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att eukaristin firas, eftersom Kristus är haelt och hållet närvarande i eukaristin. Men, menar Ratzinger, denna ortodoxa ecklesiologi är ändå inte helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium.

 Kriterium för universaliteten i lokalkyrkanBibelhänv.anm
katolsksamband med petrusämbetet + biskoparnas kollegialitetMatt 16:18Episkopal kyrkosyn. Påven-biskopen av Rom
ortodoxeukaristin, biskoparnas  kollegialitet Episkopal kyrkosyn. Permanent koncilium
protestantiskordetMatt 18:20Kyrkan skapar sig själv ”underifrån” där ordet förkunnas.Kongregationistisk kyrkosyn.

R Sohms sade att man under första årtusendet uppfattade Kyrkan som Kristi kropp, medan man under andra årtusendet betraktade den som de kristnas korporation. Det skedde enl honom ett avfall kring sekelskiftet 1000 som skapade den romersk-katolska kyrkan som hon uppfattas idg, d.v.s mera som en korporation än som Kristi kropp. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur är Kristi kropp, därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till förljd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Biskopen förkroppsligar lokalkyrkans enhet och offentlighet utifrån enheten i sakrament och ord. Samtidigt är han förbindelselänk till de andra lokalkyrkorna. Detta kommer till uttryck t.ex. vid vigningen: En församling kan inte ge sig sin egen biskop, utn vigs  av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar och därvid prövas också trosbekännelsens identitet.

Biskopen betraktas som efterträdare till apostlarna. Endast biskopen av Rom betraktas som efterträdare till Petrus och har därmed ett ansvar för hela kyrkan, alla övriga biskopar är efterträdare till alla apostlar och inte till någon bestämd. Biskoparna tillhär ett kollegium som efterträder apostlakollegiet. Denna kollegiala aspekt hör till biskopsämbetets väsen. Biskopen företräder kontinuiteten med hela kyrkan inte bara genom kollegialiteten med de övriga nu levande biskoparna, utan också diakront: Kyrkan är inte begränsad i tiden. I Kristi kropp sammanfogas det förflutna, samtiden och framtiden. Biskopen representerar aldrig bara sig själv och han förkunnar inte sina egna tankar. Han representerar Kyrkans ”vi” under alla tider.

Den helige Augustinus var väldigt angelägen att betona Kyrkans katolicitet. När donatisterna under 300- och 400-talen försökte upprätta en egen afrikansk kyrka som inte längre ville stå i förbindelse med den universella kyrkan skrev Augustinus: ”Jag är i kyrkan, vars lemmar är alla de kyrkor, om vilka vi utifrån den Heliga skrift i sanning vet, att de uppstått och utvecklats genom apostlarnas verksamhet. Deras communio kommer jag aldrig att ge avklaa på, varken i Afrika eller någon annanstans, så sant Gud hjälpe.”

1985 års biskopssynod hänvisade på nytt till communio som en central tanke. Kyrkan är kommunion med hela Kristi kropp. I eukaristin kan jag inte önska att kommunicera enbart med Jesus. Han har givit sig en kropp. Den som kommunicerar med Jesus kommunicerar samtidigt med alla hans bröder och systrar som är lemmar i den enda kroppen. Communio är katolsk (universell) eller också är den inte alls. Kristus kan inte delas.

 ————–

Jag lämnar här själva referatet av kapitlet och gör några avslutande reflektioner. Boken är skriven på ett allmänt öppet plan och borde kunna användas som utgångspunkt för en dialog om förståelse av Kyrkan mellan alla kristna.

Kyrkan som communio, kyrkan som Kristi kropp innefattar alla kristna, det är inte begränsat till Romersk-katolska kyrkan. Detta tror jag inte är svårt att bejaka. När andra kristna ser på Katolska kyrkan och är kritiska ser de kanske mera romersk-katolska kyrkan som korporation i tiden, behäftad med en massa saker som tynger, precis som Ratzinger skriver, ”mänskliga strukturer som vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum”. Här måste den ekumeniska dialogen komma in, och här rör sig Katolska kyrkan framåt precis som de övriga samfunden inom kristenheten mot att en dag vi upptäcker den enda kyrkan som vi alla tillhör.

Posted 2009-11-19 14:05 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, Kyrkan, ecklesiologi, biskopar

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa

Publicerat den 15 november, 2009 av Bengt Malmgren

Jag fortsätter att läsa ur Joseph Ratzingers bok om Kyrkan, ”Kallad till gemenskap”. Kardinal Joseph Ratzinger, då boken skrevs chef för Vatikanens troskongregation, numera påven Benedikt XVI. Första kapitlet sammanfattade jag här.

Nu fortsätter jag med andra kapitlet som verkligen är intressant och heter ”Petri primat och kyrkans enhet”, något som ju verkligen är aktuellt. En del protestanter är idag livrädda för Rom när många kristna öppnar sig för enhet också med den kyrka man tidigare så kraftigt distanserade sig mot, och man säger, ”Jag böjer inte nacken får påven, bara för Kristus”. Men det är nog precis andan hos Petrus och hans efterföljare också, påven kallar sig ”Guds tjänares tjänare”, och har ingen annan uppgift än att i trons lydnad tjäna evangeliet. Därför vittnar uttryckssättet ”böja nacken för påven” om att man inte alls förstått vad det handlar om. Jag tycker till och med det finns en touch av egenstolthet i uttrycket. Böjer vi vårt huvud för Jesus vördar vi väl också våra kristna medbröder och systrar, Jesus bor ju i dem.

Temat i bokens andra kapitel behandlar alltså frågan om Petrus hade en av Kristus fastställd ledande roll i Kyrkan, vad Nya Testamentet säger om detta och vad det i så fall innebär. Ratzinger delar upp frågan i tre delar:

  1. -Kan man över huvud taget utläsa en förstarang-ställning för Petrus ur texterna i NT?
  2. -Kan man i så fall utifrån NT rättfärdiga en succession som utgår från Petrus?
  3. -Är det i så fall Rom som med rätta gör anspråk på att vara dess säte?

 Innan jag går in på hur författaren behandlar dessa tre frågor, två inledande anmärkningar:

1. Påvens ämbete har alltid varit ifrågasatt. Under medeltiden hade vi en kamp där furstarna ville ha makten över tillsättning av kyrkliga ämbeten (investiturstriden). Detta ifrågasättande har kommit igen i olika tidsepoker, och vår tids starka ifrågasättande av påveämbetet är inget nytt.

2. Idag framstår behovet av ett gemensamt centrum för kristenheten starkare än någonsin, det erkänns också av många icke-katoliker. Bara ett sådant centrum kan ge skydd mot tendensen att glida in i beroende av politiska och kulturella system och ge den kristna tron en stämma som är tydlig i virrvarret av ideologier.

 Petrus förstarangställning i NT

Att Petrus var den främste av apostlarna och har en särställning bland apostlarna går inte att förneka utifrån NT´s texter. Detta är helt otvetydigt. Ratzinger nöjer sig då inte med att presentera det klassiska vittnesbördet i Matt 16:13-19, han menar att det kan försvåra förståelsen att bygga på en isolerad text, utan han går igenom hur bilden av Petrus presenteras i NT som helhet. Både evangelierna och Paulus-breven tar upp Petrus-temat på ett speciellt sätt, vilket visar att det har en universell betydelse, inte begränsad till en lokal eller personlig tradition.

I 1 Kor 15:3-7 tas temat upp genom att Paulus betonar att den uppståndne Kristus visar sig för Petrus (Paulus kallar honom Kefas) först:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, men några är insomnade.

I urförsamlingen kom Petrus att betraktas som det första vittnet till uppståndelsen. Det förekommer en viss polemik mellan Paulus och Petrus, vilket kommer fram i Galaterbrevet, men just denna polemiska kontext ger brevets vittnesbörd om Petrus så mycket större betydelse, menar Ratzinger. Paulus beger sig till Jerusalem för att ”lära känna Petrus” (Gal 1:18). ”Någon annan av apostlarna såg jag inte”, tillfogar Paulus, ”bara Herrens bror Jakob” Det står klart att syftet med besöker i Jerusalem var mötet med Petrus.

Fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat ”för de ansedda” (Gal 2:2) för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt, så att hans slit inte varit förgäves. Han träffar då de tre som kallas ”pelarna”, Jakob, Kefas och Johannes. Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Kefas och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse, menar Ratzinger. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. ”Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått”, berättar Paulus, ”räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap” (Gal 2:9).

Mycket tyder på att Jakob utövat ett slags primat bland de judekristna med centrum i Jerusalem. Detta fick aldrig universalkyrklig betydelse och försvann ur historien. (En intressant sak är att den judekristna delen idag är på väg in i Kyrkan igen som en felande länk, men det är en annan historia, läs här.)

I Johannesevangeliet framställs Petrusämbetet som kontrapunkt till älsklingslärjungen (Johannes), vilket kulminerar i den stora sändningsperikopen Joh 21:15-19. Bultmann har framhållit att Petrus i denna text anförtros den högsta kyrkoledningen, och han menar att här ser vi urversionen till den i Matt 16 upprepade traditionen och betraktar stycket som ett gammalt förjohanneiskt traditionsskikt. Texten visar att Jesu ord till Petrus hade en stor betydelse även efter apostelns död.

I alla de tre synoptiska evangelierna finns temat med. Petrustemat har alltså tillhört förkunnelsens grundform och finns med i alla traditionsgrupper: den judekristna, den antiochenska, det paulinska missionsområdet och i Rom. Hos synoptikerna kan man konstatera att Petrus intar en särställning bland de tolv. Tillsammans med Sebedeios-sönerna Jakob och Johannes bildar han en inre tremannagrupp som tillerkänns särskild betydelse, och bland dessa framträder Petrus särskilt som den som är talesman. Vid tre särskilda händelser är bara denna grupp med:

  1. på förklaringsberget
  2. vid dödskampen på Oljeberget
  3. vid uppväckandet av Jarius dotter (Mark 5:37)

Det är också Petrus som försöker göra som Herren och gå på vattnet (Matt 14:28 ff). I förteckning över lärjungarna sätts alltid Petrus främst: (Matt 10:2-4, Mark 3:16-19, Luk 6:14-16, Apg 1:13). Lärjungakretsen omnämns ofta i formen ”Petrus och de som var med honom (t.ex. Mark 1:36)”.

Till detta kommer att Petrus tilldelas ett nytt namn. Petrus, ”Klippan”. Paulus använde ännu den arameiska formen som härrör från Jesus själv, Kephas. Att man översatt ordet och att aposteln gått till historien med den grekiska titeln Petrus bekräftar att det var en titel och inte ett egennamn. Egennamn översätter man ju inte. Det var inte ovanligt att rabbiner gav eleverna tillnamn. Sebedaios-sönerna kallades ”åskans söner” (Mark 3:17).

Ratzinger reflekterar över hur vi skall förstå tillnamnet klippan. Det utgör förvisso ingen beskrivning av karaktären hos Petrus. Det har ingen pedagogisk eller psykologisk betydelse, det kan bara förstås utifrån mysteriet, kristologiskt, ecklesiologiskt. Simon Petrus kom ju att visa sig som den som genom sitt eget kött och blod just inte är en symbol för klippan: När det väl kom till krita förnekade han Jesus. Petrus tjänst beror inte på egen kraft utan på något som blir honom givet av nåd.

Abraham kallas också i GT klippa. (Jes 51:1) Abraham beskrivs som klippan ur vilken Israels folk är uthuggna. Inte heller hos Abraham berodde detta på egen kraft, utan på att han trodde.

Abraham, alla troendes fader, är genom sin tro klippan som håller kaoskrafterna tillbaka och bär på skapelsen. Petrus var den förste att bekänna Jesus som Kristus och det första vittnet till uppståndelsen. Han blir med sin kristologiska förnyelse av Abrahams tro klippan som står emot otrons flod och dess förstörelse av människan. Därför, säger Ratzinger, inrymmer benämningen av fiskaren från Betsaida som ”klippan” hela teologin i Matt 16:18:

Jag säger dig, du är Petrus och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Ratzinger har en lång utläggning om uppdragsorden Matt 16:17-19 och beskriver hur det i olika epoker funnits olika uppfattningar hos bibelforskarna huruvida det är genuina Jesus-ord eller inte, hypoteserna växlar, men att helig skrift förblir giltig beror på att det hör till Skriftens kanon, vilket kyrkans tro går i borgen för som Guds ord, inte från hypotetiska konstruktioner hur välgrundade de än må vara.

För att förstå vad det innebär att Petrus är klippan och att han inte har denna förstarangställning utifrån sig själv föreslår Ratzinger att vi ser på berättelsens fortsättning hos Markus, det är där Petrus förebrår Jesus för att han säger att han skall lida och dö, varvid Jesus utbrister ”Gå bort från mig, Satan, du är en stötesten (skandalon) för mig…” (Matt 16:23). Han som genom Guds nåd får vara en klippgrund, är utifrån sig själv en sten på vägen som får foten att snubbla. Och här citerar jag Ratzingers text ordagrant:

”Spänningen mellan Herrens gåva och den egna förmågan framträder här mycket klart. I viss mån föregrips i detta påvehistoriens hela drama, där vi ständigt på nytt möter båda fenomenen: att påvedömet genom en kraft som inte härrör från det själv förblir kyrkans fundament och att samtidigt enskilda påvar utifrån det eget mänskliga ständigt på nytt blir till en stötesten, eftersom de vill gå före Kristus och inte vill följa honom, eftersom de tror att de utifrån sin egen mänskliga logik kan ange vägen, vilken dock endast han själv kan bestämma: ‘Dina tankar är inte Guds tankar utan människors’ (Matt 16:23)”

 Nyckelmakten som ges åt Petrus erinrar om Jes 22:22. Eljakim får nycklarna till ”herraväldet och makten över Davids ätt”. Det erinrar också om Herrens ord till de skriftlärda  som anklagas för att stänga himmelriket för människorna (Matt 23:13). Dessa perspektiv hjälper oss att förstå betydelsen av uppdraget att förvalta nyckelmakten. Och här citerar jag författaren ordagrant igen:

”Hjärtpunkten i det nya uppdrag som fråntar förstörelsekrafterna deras makt, är nåden att kunna förlåta. Det är den som konstituerar kyrkan. Kyrkan är grundad på förlåtelsen. Petrus själv åskådliggör detta i sin person. Han, som fallit för frestelsen och bekänt sin skuld får förlåtelse, får uppdraget att bära nycklarna. Kyrkan är till sitt innersta väsen en plats för förlåtelse, och så hålls kaoset tillbaka. Genom förlåtelsen hålls kyrkan samman, och Petrus är för alltid symbolen för denna sammanhållning. Kyrkan är inte en församling av fullkomliga utan en gemenskap av syndare som behöver och söker förlåtelse. Genom fullmaktsordet uppenbaras att Guds makt är förbarmande och som sådan själva grundvalen för kyrkan. Vi hör i bakgrunden Herrens ord: ‘Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare’ (Mark 2:17)”

Så visar författaren betydelsen av Petrus primat som vi kan utläsa det ur NT´s skrifter. Kyrkan finns där människor finner vägen till sanningen, och sanningen är att hon behöver nåden. Om högmodet fördunklar den insikten finner hon inte vägen till Jesus. Nycklarna till himmelriket är orden som ger förlåtelse.

Sedan följer passionshistorien. Med sin död har Jesus sonat världens skuld och därmed spärrat vägen för dödens och helvetets makt. Ur Jesu död kommer oupphörligt förlåtelsens kraft.

Frågan om en succession som utgår från Petrus

 Det står alltså klart att NT i alla sina stora traditionslinjer har kunskap om Petrus primat. Då kommer vi till den andra stora frågan: Finns det fog för tanken på efterträdare till Petrus?

I NT finns ingen utsaga om efterträdare till Petrus, kanske inte så konstigt eftersom frågan om en efterapostolisk kyrka inte berörs i några av texterna. Men kanske det ändå berörs indirekt, menar Ratzinger, eftersom Johannes-evangeliet som ju tillkom först mot slutet av första århundradet då Petrus varit död sedan länge fortfarande talar om Petrus primat som något närvarande i kyrkan. Många hypoteser har lanserats i denna fråga, mer eller mindre underbyggda.

I de NT-skrifter som kan placeras vid övergången till andra generationen (Apostlagärningarna, pastoralbreven) tar succsessonsprincipen konkret gestalt. Den protestantiska tanken att ”eftetrföljelse” endast finns i Ordet som sådant men inte i några som helst ”strukturer” är utifrån det faktiska nytestamentliga textinnehållet anakronistisk, menar Ratzinger. Ordet är bundet vid ett vittne som ger det en otvetydighet, vilket det inte skulle ha som ett enskilt, fritt svävande ord. Men vittnet är ingen självtillräcklig isolerad individ, lika lite som Simon Petrus kunde vara klippa av sitt eget kött och blod. Det är vittnets bindning till Anden som borgar för sanningen. Hjälparen, Anden talar inte utifrån sig själv, utan utifrån ”det han hör”, d.v.s det som tillhör Kristus. (jfr Joh 16:13).

Men när han kommer, sanningens Ande skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.” (Joh 16:13-15)

Denna bindning till Anden och hans väsen är formen för ett sakrament. Sakramentet är det trefaldiga sambandet ord – vittne – Helig Ande och Kristus. Ratzinger menar att man utifrån pastoralbrevens och  Apostlagärningarnas vittnesbörd med viss säkerhet kan säga att, redan i den apostoliska generationen gavs detta samband mellan person och ord i tron på Andens och Kristi närvaro handpåläggningens form.

Varför just Rom?

 Ganska snart uppstod en intellektualistisk och antiinstitutionell modell där den fria utläggningen och den spekulativa utvecklingen av ordet görs till princip. Ratzinger kallar denna modell gnosis. Gentemot de intellektuella anspråk som denna strömning ställde räckte det snart inte för den unga kyrkan att hänvisa till enskilda vittnen. Det blev nödvändigt med referenspunkter för vittnesmålet, och dem fann man i apostlasätena, de orter där apostlarna varit verksamma.

  • ROM
  • ANTIOKIA
  • ALEXANDRIA

 Alla dessa tre apostlasäten betraktas som efterföljare till Petrus sändning, även Alexandria där petruslärjungen Markus varit verksam togs in i kretsen av petrinska apostlasäten. Ganska snart framträder Rom, den plats där Petrus och Paulus led martyrdöden, som den avgörande måttstocken som i sig sammanfattar allt annat. Detta framträder tydligt hos Ireneus av Lyon. Varför finns inte Jerusalem med? Helt enkelt därför att genom att Petrus lämnade Jerusalem för Rom, så fördes Jerusalems förstarangsställning över till den hedniska världens huvudstad.

Erkännandet av det romerska primatet, alltså erkännandet av Roms kyrka som kriteriet för den rätta apostoliska tron är äldre än Nya testamentets kanon. Sammanställningen av skrifterna (de olika källorna) till Skriften (kanon) är ett verk av traditionen som började under första århundradet men slutfördes någorlunda först i tredje/fjärde århundradet.

Ratzinger drar två slutsatser av denna genomgång:

  • En traditionsprincip med överföring av apostlasuccession i sakramental form med handpåläggning var konstitutiv för kyrkans ursprung och vidareutveckling.
  • Utan denna princip vore NT inte tänkbart, man hamnar i en självmotsägelse om man  bejakar det ena men vill förneka det andra.

Avslutande funderingar:

Jag citerar från Ratzingers text som jag tycker är så bra att jag inte vill undanhålla den er:

”När överlåtelsen av en sådan fullmakt (nyckelmakten) till människor under historiens gång – och det inte utan orsak – ständigt framkallat oro för mänsklig egenmakt, så visar inte bara det nytestamentliga löftet utan också den historiska utvecklingen som sådan på motsatsen. Den mänskliga förmågans disproportion i förhållande till en sådan funktion är så skriande, så iögonfallande, att just det faktum att klippfunktionen överlåts åt människor visar att det inte är dessa människor som upprätthåller kyrkan utan Gud ensam, och detta mera trots än på grund av människorna. Korsets mysterium är kanske aldrig så gripbart nära som i primatets kyrkohistoriska realitet.”

—————————————-

På Ulf Ekmans blogg pågår just nu en intressant debatt med katoliker.

Posted 2009-11-15 16:07 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, ecklesiologi, påven, påvedömet

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Kristi kyrka är offentlig.

Publicerat den 7 november, 2009 av Bengt Malmgren

Idag läser vi mycket om hur kristna förföljs i olika delar av världen. Många kristna blir idag torterade och får lida martyrdöden, särskilt i muslimska länder. Open Doors, som har till uppgift att uppmärksamma och stötta kristna som förföljs för sin tro, räknar med att 100 miljoner kristna förföljs för sin tro – och då är det lågt räknat menar många bedömare. Situationen är inte så olik den som var under Kyrkans första tid då de kristna släpade inför lejonen i Romarrikets arenor.

En viktig orsak till de kristnas utsatthet är att Kyrkan har en universell kallelse, den förkunnar att Kristus är för alla. I sin bok Kallad till gemenskap skriver Joseph Ratzinger (nuvarande påven) att om den tidiga kyrkan valt att framträda som en privat kult-förening, så skulle de kristna åtnjuta ett mycket större skydd av den romerska rätten, men just genom att Kyrkan inte kan definiera sig på det sättet blir de kristna mera utsatta, kanske för att de utgör ett större hot mot makthavarna.

I vårt demokratiska västerländska samhälle är inte kristna fysiskt hotade på det sättet, men däremot är det inte för mycket att säga att problemet med kristendomen som en offentlig, universell religion är en stor stötesten för många. Det finns en uppsjö av andliga rörelser i vår tid, veckotidningar och TV-kanaler svämmar över av sådant material. Ingen har något emot det, så länge det förblir privat. Men kristendomen skall bort från det offentliga rummet. Inga skolavslutningar i kyrkan, inga krucifix på väggarna i italienska skolor etc.

Jag hör till dem som menar att denna nitiska utrensning av det kristna kulturarvet för länge sedan har gått över styr och lämnat all sans och förnuft. Jag hör till dem som menar att religion, på gott och ont, är en viktig del av den mänskliga kulturen, och som sådan kan den inte utrotas. Istället för att förbjuda handlar det om att se hur man kan göra det bästa av det faktum att religion finns som en del av den mänskliga kulturen och ta vara på dess positiva sidor. Domprost Åke Bonnier hade en förslag angående Sveriges nationaldag, men som tydligen inte föll i så god jord.

Att ta in och acceptera religionerna som en del av samhället betyde både att vi kan ta till vara deras positiva delar, emn också att vi får kunskap om det som är extremt och att vi kan hjälpa och beskydda våra medborgares mänskliga fri- och rättigheter inklusive religionsfriheten. Nalin Pekgul påpekar helt riktigt att vi måste våga konfrontera islamsk fundamentalism, vilket inte är detsamma som att vara islamofob eller emot islam som sådan. Men hon verkar vara en ropandes röst i öknen.

Hassan Hanafi, professor i filosofi från Kairo och muslim gästade nyligen Sverige och en konferens om mänskliga rättigheter. Att det är så problematiskt med mänskliga rättigheter i muslimska länder beror på att islam inte har reformerats ännu. hävdar Hassan Hanafi. – Islam och mänskliga rättigheter hör hemma i två olika historiska perioder. Mänskliga rättigheter är en produkt av den moderna tiden. Och islam ligger fem århundraden efter. Västerlandet har gått igenom reformation, rennässans, rationalism, upplysning, positivism och den stora krisen på 1900-talet med två världskrig, och nu möter man postmodernismen.
I muslimska länder håller man fortfarande på att separera det religiösa livet från staten. Hassan Hanafi, som tidigare har gjort det i den muslimska världen kontroversiella uttalandet att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter”.

Detta är ju en oerhört viktig och angelägen diskussion. Att föra dialog om sådana saker kan man göra bara om man accepterar religionerna och möter dess företrädare på ett seriöst sätt. Det gäller också kristendomen. Uttrycket att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter” skulle ju också kunna gälla Bibeln om man läser den okunnigt och utan tolkningsnyckel i den kristna tron.

KT

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det nya intresset för Kyrkan

Publicerat den 7 november, 2009 av Bengt Malmgren

Det är glädjande och intressant med det ökande intresset för Kyrkans natur, vad Kyrkan egentligen är och representerar i världen. Detta är en diskussion som gäller alla kristna.

  • I Svenska kyrkans beslut om könsneutrala äktenskap är både kritiker och försvarare angelägna om att framhålla att Kyrkans enhet är viktigt. Kritikerna säger att Svenska kyrkan splittrar, försvararna av beslutet säger att det vill man absolut inte, istället går vi före, och vi vill absolut fortsätta att finnas mitt i den ekumeniska gemenskapen.
  • Ulf Ekman reflekterar på sin blogg över kyrkans väsen.
  • Katolsk vision som av en del anklagas för att vilja gå sin egen väg och splittra säger likaså att de vill absolut inte splittra kyrkan, tvärtom att ta sitt ansvar för att kyrkan skall bli hel.

Själv håller jag i denna anda på att läsa om kardinal Josph Ratzingers bok ”Kallad till gemenskap” som kom ut på svenska 1997, översatt av Yvonne Maria Werner. Den har mycket att säga om ämnet. Första kapitlet handlar om Kyrkans ursprung och väsen.  Ratzinger börjar med att ge en expose över tre generationers exegeter under 1900-talet som tolkat Kyrkans väsen på olika sätt:

  • Liberal exegetik (början av 1900-talet): Jesus den store individualisten. Nedtoning av institutionalism och kult. Betoning av privatmoralen.
  • Kultisk exeges (Första världskriget): Jesu tänkande och vilja tolkas utifrån gudstjänstlivet. Bl.a. inom Skandinavisk protestantism utvecklas detta tänkande. Nattvarden i centrum.
  • Den liberala individualismens betonande av det karismatiska framför det institutionella. (Efter Andra Världskriget): Präster, kult, institutioner tonas ner, Jesus förutsätts stå på profeternas sida. Marxistisk läsning av bibeln – befrielseteologin. Klasskampens dialektik, ämbetskyrkan sätts i motsats till folkkyrkan.

Alla dessa tolkningar utgår från respektive epoks tankesystem, men de kan samtidigt alla lära oss någonting om Kyrkans väsen. Detta är utgångspunkten för Ratzingers fortsatta reflektion.

I Nya testamentet betonar han dels bönen, Jesus undervisar lärjungarna om hur man ber och lär dem bönen Fader vår, dels gemenskapen i Jesu kropp, den sista måltiden där det nya förbundet i Jesu kropp och blod instiftas. Det nya förbundets folk blir till ett enda folk utifrån Jesu kropp och blod.

Bilder för Kyrkan:

  • Folkförsamling, ecclesia
  • Kristi kropp
  • Kristi brud

Apostlagärningarna:

  • Lärjungarna och den lilla gemenskapen av Jesustroende samlade i bön i nattvardsalen (”övre salen”) tillsammans med Maria.
  • Pingstdagen: Anden faller över Kyrkan.
  • Den nya gemenskapen som håller fast vid apostlarnas lära, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.

Posted 2009-11-10 7:58 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: Katolska kyrkan, Kyrkan, ecklesiologi

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den existensiella positionen: Om tro och psykoanalys

Publicerat den 6 oktober, 2009 av Bengt Malmgren

I helgen föreläste jag för mina kolleger i NFKL (Nordiska föreningen för Katolska Läkare) om tro och psykoanalys. Lördageftermiddagen hade temat Den sjuka tron och tron hos den sjuke. Jag tog upp ämnet ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, och Håkan Jerrhage, katolsk präst, talade utifrån organisatoriskt och själavårdande perspektiv. Han talade utifrån sin egen erfarenhet som fängelsepräst, och han berörde Knutby.


Undertecknad och Håkan Jerrhage i samtal

Freud ansåg ju att religionen var en neuros, och att människan styrs av de libidon och aggressiviteten, som är uttryck för de två urkrafterna i universum, eros och thanatos. Inom den klassiska psykoanalysen som Freud gav upphov till hanteras begreppen gott och ont på ett ganska oövertänkt sätt. Aggressiva impulser likställs med onda impulser, medan libidinösa driftsimpulser likställs med goda impulser. Gott och ont får därför inom klassisk psykoanalys en egocentrisk och hedonistisk betydelse.

Senare generationers analytiker däremot som utvecklat analysen såsom Lacan, Bion, Winnicott och Melaine Klein har en mycket mera differentierad syn på detta. Man fokuserar mera på den tidiga utvecklingen innan 6 månaders ålder och menar att driftsfusionen sker mycket tidigare än vad Freud ansåg. Vidare har man en annan syn på drifterna: Den aggressiva driften är inte enbart av ondo, utan är viktig för att på ett konstruktivt sätt bygga upp personligheten, liksom den libidinösa driften både kan vara av godo men också kan kanaliseras i osublimerade begär som verkar traumatiserande under utvecklingen.

Det existentiella diagrammet

Den kristna psykoanalytiker som gjort det mest intressanta försöket att integrera psykoanalys och religion är Eva Basch-Kåhre. I sin bok Bortom drifterna introducerar hon något som kallas den existentiella positionen.

I det existentiella diagrammet finns graden av psykisk hälsa eller trauma på den lodräta axeln och graden av positiva existentiella val (som för människan närmare Gud) på den horisontella axeln. Dessa två dimensioner samverkar hela tiden, och någonstans i detta diagram har varje människa sin existentiella position. Vägen till psykisk hälsa går uppåt och åt höger i diagrammet, t.ex. genom psykoterapi eller att personen i sitt liv gör positiva existentiella val vilket frigör energi som annars skulle vara bunden i osublimerade driftsbegär.

I det positiva existentiella valet blir libidon integrerande – utvecklande – länkande, och den aggressiva driften avskiljande – gränssättande – analyserande. I det negativa existentiella valet förblir både de libidinösa och aggressiva driftsbegären själviska och omättliga. Positiva existentiella val s.a.s. ”lyfter” drifterna ur deras biologiska grund och gör människan i stånd att tänka och älska med en kärlek som är en avspegling av Guds kärlek.

 
Undertecknad bland nordiska kolleger.

Ignatius av Loyola med sina Andliga övningar anvisar en metod för att medvetandegöra och bli varse våra val i syfte att hjälpa personen att göra positiva existentiella val.

Utgångspunkten är att sann religion bygger på äkta Guds-möten och att varje människa har en förmåga att möta Gud i sitt inre, det finns nedlagt redan från början en slags för-förståelse av Gud. Alla folk och kulturer har religion och ett begrepp för Gud, och när man talar med små barn om Gud förstår de genast vad det handlar om. Men religiösa föreställningar kan ibland bygga på projektioner av människans osublimerade drifter eller på försvar mot driftsbegären. Religionen får då en kringbyggnad av fantasier och föreställningar av vidskeplig eller fundamentalistisk art. Människan kan bara nå en ofullständig kunskap om Gud, men står inte ut med ofullständig kunskap utan tenderar att fylla ut bristerna med egna fantasier. På så sätt förvränger hon spontant och omedvetet sin Gudserfarenhet. Utfyllnaden bestäms av jagets försvarsstruktur å ena sidan och av den kultur hon lever i å andra sidan.

Min powerpoint-presentation från föreläsningen. Föreläsningen som MP3-fil

Publicerat i Tro och vetande, vetenskap | Märkt | 2 kommentarer

”Skitsnacket” om påven fortsätter i Svensk Kyrkotidning.

Publicerat den 24 maj, 2009 av Bengt Malmgren

Att en grupp journalister och intellektuella, varav somliga med ett ben i kyrkan, satt i system att döma ut påven Benedikt XVI som ses som alltför konservativ för att genomföra det liberala projektet har jag tidigare skrivit om. Det är alltifrån katoliken och GP-redaktören Gert Gelotte, DN-kolumnisterna Barbro Hedvall och P C Jersild, till fp-politikern och tillika svenskyrkliga prästen Cecilia Wikström och Aftonblads-redaktören och också tillika svenskkyrkliga prästen Helle Klein. Svensk kyrkotidnings ledarredaktion verkar också gå med i denna allians. Lyssna vad Göran Lundstedt skriver i en ledare (nr 20 2009)

”Påvens misstag har varit omfattande och reaktionerna mot honom världen över har minst sagt varit starka. Det har gällt allt från det ökända talet om muslimer i Regensburg till hävandet av bannlysningen mot SSPX och sambandet mellan AIDS och användandet av kondomer.  Beslutet om att upphäva bannlysningen av prästerna i SSPX har följts av de mest intrikata och komplicerade förklaringar av vad detta beslut egentligen innebär. Många har varit behjälpliga för att förklara för oss alla ”som inte förstår” vad påvens beslut i grunden handlat om. Trots detta verkar ingen riktigt fatta förutom påven själv. Till och med hans närmaste som kardinalerna Tarcisio Bertone, statssekreteraren och Walter Casper, ordförande i påvliga rådet för kristen enhet, har uttryckt förvåning över beslutet och hur det kommit till.”

Vad är detta annat än kvalificerat skitsnack (om man nu får uttrycka sig så grovt)? Vad man kan hålla med om är att papa Benedikt inte har samma fingertoppskänslighet och utstrålning som sin föregångare när det gäller diplomati och dialog med allmänheten, men det kompenserar han med många andra goda egenskaper. Föreläsningen i Regensburg var ju strålande, inte fientligt mot Islam på något sätt, det innehöll ett litet citat från en medeltida författare som mot påven illlvilliga fanatiker drog fram, och så var en kampanj igång i ohelig allians mellan militanta islamister och västerländska påvefientliga sekularister. Utgången av detta blev ändå genom påvens försorg strålande genom att han samlade muslimska ledare hos sig till en fredlig dialog. Så kan man gå igenom skandal efter skandal och konstatera att påven är mycket skicklig på att reda ut missförstånden och vända det till något gott i slutändan.

Nu senast kan man konstatera att hans resa i mellanöstern där han besökte Jordanien, Israel och de palestinska områdena blev mycket lyckad. Det talar medierna tyst om, för det stämmer inte med den diskurs de vill diktera.För Svensk Kyrkotidnings ledarskribent och övriga i hetskampanjen mot påven tycks inte vilja förstå, utan man är helt upptagna med att med sin maktposition i massmedia som bas torgföra den diskurs man själva bestämt: Att påven är omöjlig och har fel. Göran Lundstedt fortsätter:

”Jag tror att det är att göra analysen av påvens fyra år litet väl enkel och onyanserad att hela tiden skylla på att det är organisatoriska problem i Vatikanen, dålig kommunikation utåt och brist på bra rådgivare som gjort att påven gjort den ena blundern efter den andra. I grunden handlar det i stället om att vi har att göra med en kyrka som fortfarande styrs som en absolut monarki och har en högsta ledning som fungerar som ett medeltida hov. Demokrati ses som ett skällsord och något som bara naiva och dåligt pålästa lutheraner hänger sig åt enligt detta betraktelsesätt.  Det är tydligt att den modell som den romersk-katolska kyrkan styrs efter i dag inte fungerar i vår tid. Det är grundorsaken till att Benedictus XVI riskerar att skada kyrkan mera än han gagnar den och att han i historien kommer att betraktas som en förlorad påve.”

Återigen en bild jag och många katoliker inte känner igen oss i. Detta är en nidbild av påven. Jag har noga studerat påven, själv varit närvarande i samband med att han träffade Rörelserna i kyrkan pingsten 2006, och jag har läst en hel del av hans teologiska skrifter, där framkommer en helt annan nyanserad bild av en klok teologiskt och filosofiskt skolad man som är mycket medveten om de stora frågorna i tiden och upptagen med hur Kyrkan skall hantera dem. Det är värt att lyssna till påven!En som sett påvens förtjänster är Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson. Mycket riktigt påpekar hon att även den förre påven var konservativ (fast det märktes inte så mycket på grund av hans utåtriktade folklighet). Hon intervjuades i Dagen. Hon säger bl.a.:

  • Varje påve genom historien har haft sin karisma, sin profil och sin mission. Benedikts karisma och mission är att hela, ena och konsolidera sin kyrka. Det är hans prioritet nummer ett, det har han sagt, och det präglar hela hans pontifikat. Hans prioritet nummer två är att förbättra relationerna till östkyrkorna.Teologiskt sett är det inte så stor skillnad mot Johannes Paulus II. Joseph Ratzinger var under många år chef för Troskongregationen – det var Johannes Paulus som utnämnde honom – och de två jobbade väldigt mycket ihop. Han är konservativ, men Johannes Paulus II var det också.Jag kallar honom för en dialektisk påve: Han gör något men effekten blir den motsatta. Det blev så i affären med SSPX. När påven upphävde bannlysningen av Förintelseförnekaren Williamson höll det på att bli en allvarlig konflikt med judarna. Men i stället har vi fått ett närmande och ett varmare klimat mellan påven och de judiska företrädarna.
Jag läser på Katolsk visions hemsida att Sveriges påvehatare nummer ett, Irène Nordgren har framfört kritik mot Ulla Gudmundsons positiva omdöme av påven, så att hon såg sig föranledd att fråga vilka punkter kritiken gällde, varvid Irène svarar i ett blogginlägg:

”Genom att du väljer att tex inte låtsas om att Vatikanen är västvärldens enda kvarvarande autokrati som utövar ett åsiktsförtryck bland sina undersåtar och hotar och bestraffar oliktänkande uppfyller du katolska förväntningar på sk “saklighet och stringens”. Jag kanske ska påminna om att även envåldshärskare kan ha sin “karisma, vara charmerande och ha sin profil och sin mission…”

Så går hon på i samma stil i ett långt inlägg.Det förvånar mig att Gert Gelotte, vars åsikter jag inte delar i allt, men vars saklighet vida överstiger Irène Nordgrens kan fortsätta att engagera sig i Katolsk Vision vars blogg domineras av återkommande känslosamma utfall mot olika personer i Katolska kyrkan. Gert har en del poänger i det han skriver, men genom att han identifieras med Katolsk vision förlorar han sin möjlighet att kunna påverka. Möjligtvis är detta ett val han gör därför att han räknar med att den liberala falang han tillhör med tiden automatiskt kommer att dominera över kyrkans herdar. Gert skriver en gästblogg i Segloria smedja-bloggen, en del riktig bra saker. T.ex:

  • ”Katolska kyrkan har en tvåtusenårig historia. Denna historia är en ständig kamp mellan förstening och förnyelse.””Katolska kyrkan står inför en förändringsprocess som kan jämföras med sammanbrottet för den medeltida världsbilden”. (styrelseskick, synen på kvinnans ställning, sexualiteten…) Att kyrkan är i otakt med det sekulariserade samhället  ”fördunklar… kyrkans budskap och ärende”.
Detta är viktiga och tunga teman som diskuteras inom och utom kyrkan. Om man läser något ur påvens/kardinal Ratzingers digra teologiska produktion, så förstår man att även han är ytterst medveten om dessa teman. Gerts analys av situationen är allderles för tunn och enligt min mening helt felaktig. Gert igen:

”I Sverige finns … en förväntan om att katolska kyrkan skall vara en konservativ monolit där en man bestämmer vad alla skall tro, tänka och säga och hur alla skall leva. Att det är på detta sätt är inte konstigt. Det är så kyrkans ledning vill ha det, det är så kyrkan framställs från officiellt katolskt håll i Sverige och det är så många konservativa katoliker kräver att få ha det… Katolska kyrkan domineras för tillfället av en konservativ reaktion mot andra Vatikankonciliets reformer…”

Nej, Gert, det är inte alls så kyrkans ledning vill ha det, det är absolut inte min bild av Katolska kyrkan, och inte min tolkning av viljan hos ”kyrkans ledning”. Visst finns det stora problem inom kyrkan, det är uppenbart för alla, visst finns det stockkonservativa krafter som bara blundar för problemen, är rädda för förändring och förnyelse och längtar tillbaka till en strikt hierarki som det var förr, men det är ju en nidbild av kyrkan Gert framställer när han beskriver påven och ledningen som roten till allt ont och den liberala agenda som Gert Gelotte och Katolsk vision står för som lösningen på alla problem.Kyrkans nuvarande herdar och ledning har sina bra och dåliga sidor, den liberala opositionen har sina poänger, men också sina negativa sidor. Tack och lov att det finns en balans.

Politiska vindar blåser snabbt över och ersätts av nya, det är viktigt att Kyrkan har en viss inneboende konservatism som står emot alltför snabba förändringar. Sanningen kommer ändå att segra till slut. Om nu kyrkan står emot något som är temporärt i tiden, så kommer det att bli prövat, en del förkastas, en del tas till vara. Kom ihåg att de som kommer att vara präster och herdar i kyrkan i framtiden är de barn som nu växer upp i våra familjer, det är där grunden till påverkan finns i en långsiktig process där medvetna och goda vuxna fostrar sina barn i en sann och äkta fromhet. Däri ligger det kristna folkets makt, inte i att kortsiktigt göra politisk revolution. Den nuvarande påven är som sagt ytterst medveten om dessa frågor, den som tvivlar på det ber jag att tränga in i en del av hans teologiska produktion varav det finns flera bra böcker på svenska.Nej, Göran Lundstedt, Benedikt XVI är ingen förlorad påve, förlorad möjligen för det liberala projektet, men inte för evangelisationen, inte för ekumeniken, inte för Kyrkans roll att vara en positiv kraft i samhället, inte för en positiv Gudstro, för människovärde, fred, tolerans och kärlek.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Hur bidrar man till freden?

Publicerat den 5 januari, 2009 av Bengt Malmgren

Varför uppstår krig? Varför slutar man med dialog och övergår till att bekämpa varandra med våld istället?
Utomstående diplomater, filosofer, alla vi som inte är direkt involverade säger att man  bör sluta upp med våldshandlingarna, inleda humanitära insatser och förhandla istället.
Inte desto mindre gör gör världen runt de politiker och folkopinioner som är direkt involverade i konflikterna andra bedömningar och prioriteringar: Det finns inget förhandlingsutrymme, enda sättet att komma vidare är att kriga för vår sak. Och jag tror inte de människor som är filosofer och utomstående bedömare är annorlunda funtade än de människor som råkar vara direkt involverade i dessa konflikter.

Israel och dess relation till sina grannar är en konflikt som i alla tider funnits i fokus, och som i vår tid är något som tilldrar sig hela världens intresse. Extrema islamister, dit får man väl räkna Hamas, vill inte tillerkänna staten Israel existensberättigande, medan mera moderata bedömare inte vill att de skall bruka sin militära styrka för att försvara sig mot de ständiga raketanfallen.

Läget på Gaza-remsan var fruktansvärt redan tidigare, och det är knappast bättre nu under pågående strider. Ett snabbt eldupphör samt att öppna gränserna för humanitär hjälp är som utrikesminister Carl Bildt säger ett akut behov.

Men hur skulle det vara om Stockholm och östra Sverige skulle vara under långvarig raketbeskjutning från Åland, inget händer trots diplomatiska ansträngningar och den åländska retoriken mot Sverige blir alltmera grov och oförsonlig. Skulle då inte svenska folket ställa krav på att regeringen ingriper?

Oppinionen i mellanösternkonflikten tenderar att ta parti för antingen ena eller andra sidan, så fortplantas Mellanösternkonflikten till en konflikt mellan olika politiska grupperingar i hela världen där Israel resp Hamas söker bundsförvanter i olika läger. Skall man som utomstående kunna hjälpa tror jag det är viktigt att se till hela konfliktens komplexitet och inte låsa sig i att ta parti för endera parten. Niklas Ekdal gör i DN en bra analys där han speglar de olika aspekterna i dramat.

Det sägs ofta att Israel är den starka parten, men detta är en sanning med modifikation, menar Ekdal:

De iranska kärnvapenplanerna under ledning av en irrationell president, ett militant Hizbollah beväpnat med minst 30.000 rysktillverkade raketer i norr och ett fanatiskt Hamas i söder ställer Israel inför en helt ny hotbild. Tiden, demografin, tekniken och geografin arbetar obönhörligt för dem som vill utplåna denna lilla judiska enklav i den vidsträckta Mellanöstern. I en artikel i International Herald Tribune pekar den israeliske historikern Benny Morris på ett fjärde hot, det interna som kommer från 1,3 miljoner arabiska medborgare. I takt med att de radikaliseras och tar parti för palestinierna i exil, i takt med deras högre födelsetal, kommer konflikten att ställas på sin spets.

Jag har ofta frågat mig, vilken psykologi som ligger bakom bredvilligheten hos den arabiska befolkningen att bli terrorister, även självmordsbombare. Jag tror inte bara det har med förtryck och nödlidande att göra. Ledarna och de som har inflytande över propagandan måste ha ett stort ansvar. Palestinska terrorister utnyttjar barnen i den pågående konflikten som självmordsbombare och barnsoldater. Barn utnyttjas när palestinska terrorister  transporterar sprängmedel i ambulanser, de indoktrineras systematiskt till rasism och dödslängtan. Hamas uttnyttjar barn till mänskliga sköldar och skryter med det.  Redan från tidig barndom fostras de in i detta, och jag förmodar att det uppstår ett socialt tryck där den eller de som inte vill ställa upp ses som förädare. Det år oroväckande vad detta och liknande förhållanden i Mellanöstern-regionen kommer att betyda för möjligheten till stabilitet och fred i framtiden.

Niklas Ekdal ber oss göra ett tankeexperiment: Tänk er ”att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära”. Men istället för detta fortsätter man att gräva ner sig i en offer-roll vilket leder till fortsatt underutveckling och underhållande av konfliktklimatet.

Kyrkan underminerar sin roll om att alltför lättvindigt tar poltisk ställning för endera parten, däremot är det viktigt att Kyrkan gör sin röst hörd när mänskliga rättigheter och humanitetens principer kränks av alla parter. Påven har uppmanat Israel och Hamas att omedelbart upphöra med våldshanlingarna. I morse hörde jag på nyheterna att Hamas hade accepterat en inbjudan från Egypten att delta i fredsförhandlingar. Relevansen av detta vet jag inte, möjligen är det något som man skall se hoppfullt på.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Tro och evidens, piller, placebo, förbön och helande

Publicerat den 8 mars, 2008 av Bengt Malmgren

Att bevisa en medicinsk behandlings effekt är inte lätt. Nu senast har antidepressiva läkemedels effekt varit uppe till diskussion då en vetenskaplig studie kartlagt att man övervärderat deras effekt eftersom man gjort ett selektivt urval av de artiklar som publicerats: De artiklar som visar på stor effekt har favoriserats i förhållnande till de artiklar som visar på sämre effekt. Det är fortfarande inget tvivel om att antidepressiva läkemedel, såsom SSRI-preparat som används mycket idag har en mycket god effekt när det gäller att bota mycket djupa depressioner, men vid mildare former av depressivitet är effekten inte klarlagd. Detta erkänner även företrädare för läkemedelsindustrin. Inte desto mindre används antidepressiva idag i mycket stor utsträckning även för milda och måttliga depressionstillstånd. Även ungdomar ges i allt större utsträckning dessa medel.

Det får inte vara så att en övertro på piller gör att man överger andra sätt att hjälpa ungdomar i kris, såsom relationsskapande åtegärder, tillräckligt hög lärartäthet, tillgång till kurator och skolsköterska etc. och att man inte i tillräcklig utsträckning är uppmärksam på bieffekter när nu preparaten används i stor skala. T.ex har det uppmärksammats att antidepressiva medel  varit inblandade i flera av de våldsdåd och skolskjutningar som begåtts av ungdomar. Vad har månne detta för relevans?

Tron kan försätta berg brukar man säga. Detta vet också vetenskapsmännen. Placebo-effekten är en erkänd faktor att räkna med i vetenskapliga studier, så alla försök som skall visa på ett läkemedels effekt körs numera ”dubbel blind”, dvs en försöksgrupp får verksam substans och en annan grupp får sockerpiller. I upplägget ingår också att varken försökspersonen eller behandlande läkare får veta om det piller som ges innehåller verksam substans eller inte. Och genomgående är det så när man summerar slutresultatet av sådana studier, att både placebo och verksam substans har effekt på de symtom som är föremål för behandling. Endast om verksam substans har större effekt än placebo anses studien ha klarlagt att läkemedlet har bevisad effekt.

Vi lever i ett samhälle som har en oerhörd tro på vetenskap och farmakologiska substansers effekt. Läkemedelsindustrin pumpar ut reklam, vetenskapsmän förväntar sig att de skall få framgång i sin forskning, läkare tror på de preparat som de skriver ut, och patienter har ofta en stark förväntan på bot och lindring genom medicinen. I detta positiva förväntans-klimat kan man tänka sig att placebo-effekten är förstärkt. Det skulle vara intressant om man på samma sätt som man studerar läkemedel skulle studera andra metoder såsom psykoterapi, själavård och förbön. I ett positivt förväntansklimat är jag övertygad om att man får starka positiva effekter av dessa metoder också.

Problemet är att man inte kan göra dubbel-blind studier där man jämför dessa olika metoder med piller. Men jag tror det finns en meta-placebo-effekt i vår kultur till förmån för biologiska metoder. Man har förväntan att piler skall kunna ge vetenskapligt bevisad effekt, men någon sådan förväntan finns inte när det gäller t.ex. själavård och förbön. I den mån effekt kan visas, så hänvisas till placebo-effekten. Men hos kristna finns en stark förväntan och tro på att Gud hör bön och kan hela genom förbön och själavård. Tittar man vetenskapligt på detta skulle man t.o.m. kunna säga att det är bevisat att mirakler sker. Därmed inte sagt att man kan föra i bevis vad som är orsak till miraklet, men om det har skett i ett kristet sammanhang med förbön och själavård, så tror givetvis den kristne att det är Gud som helar. En troende människa behöver inte ha några ytterligare bevis. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. Jag kan själv hänvisa till många personer jag känner som kan vittna om helande genom förbön. Och på kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna tapetserade med kryckor och olika votivgåvor srån tacksamma människor som blivit helade.

  basilikan i klostret Jasna Gora, Czestochowa

I Lourdes t.ex. finns en oberoende vetenskaplig delegation som undersöker alla påstådda helandeunder. Det är många hundra helanden genom åren som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga mirakler. Och då skall man veta att man över huvud taget inte befattar sig med funktionella åkommor såsom botande av blindhet och lamhet, utan kravet är att helandet skal vara omedelbart och kunna verifieras med oberoende metoder som t.ex. röntgenundersökningar. Kyrkan har ännu strängare kriterier för att förklara något som ett äkta helandeunder, och av de helanden som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga har Kyrkan valt ut drygt 60 fall som man betraktar som äkta helandeunder.

Detta med kristet helande genom förbön är en mäktig och omfattande verklighet, det är märkligt att det vetenskapliga samhället så lite uppmärksammar det och avfärdar det som övertro, samtidigt som det i samhället finns en lika stor övertro på piller och biologiska metoder som åtföljs av betydligt mindre vetenskaplig skepsis.

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Guds schäferhund” åter i skottgluggen på DN kultur

Publicerat den 29 januari, 2008 av Bengt Malmgren

Att DN´s kulturredaktion tillmäter påven Benedikt XVI stor betydelse står klart. Annars skulle han inte två gången under loppet av ett år tillägnas en helsidesartikel. Tyvärr skriver man inget positivt om denne bildade och filosofiskt skolade man. I en stort uppslagen artikel förra våren fick Amanda Peralta fritt utgjuta sin indignation över Ratzinger som sades vara en stockkonservativ bakåtsträvare och en tros-polis som inte skyr några medel för att bringa rättning i leden. Peralta gav honom i artikeln öknamnet schäferhunden, ”il pastore tedesco”.

Nu blev detta försök att misstänkliggöra påven utan framgång. Påven Benedikt XVI, f.d. kardinal Ratzinger har inlett sitt pontifikat på ett mycket lyckat sätt, hans strama akademiska sätt som chef för Troskongregationen trodde man skulle ligga honom i fatet, men han har blivit riktigt folkkär, och det har visat sig att han har en förmåga till diplomati och dialog, t.ex. i samband med krisen kring den missförstådda föreläsningen i Regensburg vilket han vände till en positiv dialog med Islam. Dessa utåtriktade sociala sidor kombinerar han med en intellektuell skärpa och filosofisk briljans som överträffar de flesta.

 DN´s kulturredaktion verkar ha svårt att acceptera denna popularitet, för nu lånar kulturredaktionen på nytt sitt utrymme, denna gång åt Erik Tängerstad historiker från högskolan på Gotland, i ett nytt försök att misstänkliggöra påven. Innehållet i kritiken är snarlikt Amanda Peraltas, men aggressiviteten i kritiken har tonats ner: Påven är en taktiker av Guds nåde som säger en sak och menar en annan och som i själva verket vill tillskansa sig makt över forskningen och hämma den fria forskningen. Han överskrider sina befogenheter när han vill föra en akademisk dialog om teologiska frågor vid ett statligt universitet. Tro och teologi bör han hålla för sig själv innanför Vatikanens murar.
I fokus för artikeln stod forskarnas protester på La Sapienza-universitetet som tidigare rapporterats om, jag började läsa artikeln med intresse och förväntade mig nya intressanta infallsvinklar till detta ämne. Men  inte så, artikeln består av påståenden och teorier om maktbalans mellan olika fakulteter i den italienska universitetsvärlden och att påven har intresse i att agera politiskt i detta. Det hela verkar i mina ögon mest som spekulationer, Tängerstad ger inga objektiva fakta som stöder det han säger. Vi har rika källor att ösa ur när det gäller påvens egna skrifter och tal, varav en del även finns på svenska, t.ex. boken På väg till Jesus Kristus som innehåller ett antal artiklar ur hans tidigare produktion innan han blev påve. Sedan har vi talet vid universitetet i Regensburg, och det tal han skulle ha hållit personligen vid La Sapienza-universitetet. Dessa briljanta texter belyser på ett utmärkt sätt hur påven tänker i teologiska frågor. Han skiljer noga på Kyrkans tro och teologisk forskning. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Tron är en gåva Kyrkan fått ta emot, den kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad. 

I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:

Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution.

Därefter utvecklar han sina tankar om relationen mella tro och vetande, här ytterligare några utdrag ur talet:

…Vi ser det tydligt idag, hur religionernas tillstånd och kyrkans situation, kriserna och förnyelserna hon går igenom, inverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just i sin egenskap av herde för sin gemenskap allt mer blivit till en röst som uttrycker mänsklighetens etiska förnuft. Här kommer naturligtvis genast invändningen att påven dock inte kan tala med utgångspunkt i det etiska förnuftet, eftersom han hämtar grunden för sina utlåtanden i sin tro och de därför inte kan äga någon giltighet för dem som inte delar denna tro….

På denna plats skulle jag nu först helt kort vilja hänvisa till den amerikanske filosofen John Rawls som även om han förnekar att religiösa läror skulle äga ett ”offentligt” förnuft, i detta ”icke-offentliga” förnuft trots allt ser ett förnuft, som inte får ifrånkännas religionens anhängare av dem som förespråkar en sekularistisk och hård rationalitet. Ett kriterium på detta förnuft ser han bland annat däri att dylika läror härstammar ur en ansvarskännande och välgrundad tradition, där under en längre tidsrymd det hunnit utvecklas tillräckligt goda argument och grunder som stöd till respektive lära.

Men sanningen är inte endast teoretisk. När Augustinus jämförde Bergspredikans saligprisningar med Andens gåvor så som de uppräknas i Jesaja 11, bekräftade han att det fanns ett ömsesidigt innehåll i ”scientia” och ”tristitia” – det rena vetandet, ansåg han, gör människan sorgsen….

Ja, det är verkligen så – den som endast håller sig till det som händer och sker i världen blir till sist sorgsen. Men sanning betyder mer än enbart kunskap. Insikten om vad sanning är har som mål insikten om det goda. Det är också det som är avsikten med Sokrates frågor: Vad är det goda som gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant: Detta är den optimism som finns i kärnan av den kristna tron, eftersom tron har fått del av Logos, av det skapande förnuftet, som i Guds människoblivande på samma gång visade sig vara det goda, vara godheten själv.

Men när förnuftet av rädsla för att förlora sin förmodade renhet förhåller sig döv för det glada budskapet som kommer till det ur den kristna tron och dess vishet, då förtorkar det som ett träd, vars rötter inte längre når ner till det livgivande vattnet. Läs hela talet här.

Det verkar som om de protesterande forskarna vid La Sapienza-universitetet och Erik Tängerstad inte har satt sig in i hur påven tänker i dessa frågor, eller också vågar de inte möta honom på sin egen planhalva i en akademisk diskussion utan väljer istället att göra politik av det hela. Det är inte påven som försöker politisera det akademiska livet, han inbjuder ödmjukt till en diskussion om tro och vetenskap, men dessa forskare vill inte lyssna. istället håller de för öronen och skriker att han skall hålla sig på sin kant och inte blanda sig i det sekulära samhället.

Filosofen Roger Scruton intervjuades nyligen på TV Axess. På frågan om vad som är det största hotet mot västerlandet svarade han att det är faran att ”nihilismen blir till ortodoxi”. Dessa forskar-protester är ett illustrativt exempel på detta. Kyrkan har mycket positivt att bidra med i samhället, Kyrkan är en del av samhället, historiskt och genom att den stora skaran av troende också är samhällsmedborgare, det är att förneka en bit av verkligheten då samhälle och offentliga institutioner agerar som om denna verklighet inte existerade.

Kyrkan finns i samhället, men det är inte Kyrkans intresse att bli accepterad av samhället, hon har alltid blivit utsatt för förföljelse och snarare stärkts i de perioder det funnits motstånd, men såsom påven vittnar om kommer Kyrkans röst inte att tystna, hon känner ett ansvar för samhället och mänskligheten och måste därför vittna om den tro som hon förvaltar, men samhället har mycket att förlora på att inte lyssna till den rösten och att förneka sitt kristna arv.

Ett förslag till DN: Låt påven få ett genmäle genom att publicera hela La-Sapienzatalet i kulturdelen!

Publicerat i Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , | Lämna en kommentar