Idag läser vi mycket om hur kristna förföljs i olika delar av världen. Många kristna blir idag torterade och får lida martyrdöden, särskilt i muslimska länder. Open Doors, som har till uppgift att uppmärksamma och stötta kristna som förföljs för sin tro, räknar med att 100 miljoner kristna förföljs för sin tro – och då är det lågt räknat menar många bedömare. Situationen är inte så olik den som var under Kyrkans första tid då de kristna släpade inför lejonen i Romarrikets arenor.

En viktig orsak till de kristnas utsatthet är att Kyrkan har en universell kallelse, den förkunnar att Kristus är för alla. I sin bok Kallad till gemenskap skriver Joseph Ratzinger (nuvarande påven) att om den tidiga kyrkan valt att framträda som en privat kult-förening, så skulle de kristna åtnjuta ett mycket större skydd av den romerska rätten, men just genom att Kyrkan inte kan definiera sig på det sättet blir de kristna mera utsatta, kanske för att de utgör ett större hot mot makthavarna.

I vårt demokratiska västerländska samhälle är inte kristna fysiskt hotade på det sättet, men däremot är det inte för mycket att säga att problemet med kristendomen som en offentlig, universell religion är en stor stötesten för många. Det finns en uppsjö av andliga rörelser i vår tid, veckotidningar och TV-kanaler svämmar över av sådant material. Ingen har något emot det, så länge det förblir privat. Men kristendomen skall bort från det offentliga rummet. Inga skolavslutningar i kyrkan, inga krucifix på väggarna i italienska skolor etc.

Jag hör till dem som menar att denna nitiska utrensning av det kristna kulturarvet för länge sedan har gått över styr och lämnat all sans och förnuft. Jag hör till dem som menar att religion, på gott och ont, är en viktig del av den mänskliga kulturen, och som sådan kan den inte utrotas. Istället för att förbjuda handlar det om att se hur man kan göra det bästa av det faktum att religion finns som en del av den mänskliga kulturen och ta vara på dess positiva sidor. Domprost Åke Bonnier hade en förslag angående Sveriges nationaldag, men som tydligen inte föll i så god jord.

Att ta in och acceptera religionerna som en del av samhället betyde både att vi kan ta till vara deras positiva delar, emn också att vi får kunskap om det som är extremt och att vi kan hjälpa och beskydda våra medborgares mänskliga fri- och rättigheter inklusive religionsfriheten. Nalin Pekgul påpekar helt riktigt att vi måste våga konfrontera islamsk fundamentalism, vilket inte är detsamma som att vara islamofob eller emot islam som sådan. Men hon verkar vara en ropandes röst i öknen.

Hassan Hanafi, professor i filosofi från Kairo och muslim gästade nyligen Sverige och en konferens om mänskliga rättigheter. Att det är så problematiskt med mänskliga rättigheter i muslimska länder beror på att islam inte har reformerats ännu. hävdar Hassan Hanafi. – Islam och mänskliga rättigheter hör hemma i två olika historiska perioder. Mänskliga rättigheter är en produkt av den moderna tiden. Och islam ligger fem århundraden efter. Västerlandet har gått igenom reformation, rennässans, rationalism, upplysning, positivism och den stora krisen på 1900-talet med två världskrig, och nu möter man postmodernismen.
I muslimska länder håller man fortfarande på att separera det religiösa livet från staten. Hassan Hanafi, som tidigare har gjort det i den muslimska världen kontroversiella uttalandet att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter”.

Detta är ju en oerhört viktig och angelägen diskussion. Att föra dialog om sådana saker kan man göra bara om man accepterar religionerna och möter dess företrädare på ett seriöst sätt. Det gäller också kristendomen. Uttrycket att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter” skulle ju också kunna gälla Bibeln om man läser den okunnigt och utan tolkningsnyckel i den kristna tron.

KT