Ny evangelisation borde vara högsta prioritet för SKR

Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda. 

Evangelisation, att vittna om Jesus Kristus är kyrkans viktigaste uppdrag i världen, ja inte bara viktigaste, hon finns till för att evangelisera. En däst kristenhet som blivit sig själv nog och en del av det etablerade systemet glömmer bort detta. En kristenhet som inte evangeliserar degenererar och gör sig själv onödig.

Den evangelika Lausanne-rörelsens manifest som gavs ut efter det stora världsmötet i Kapstaden förra året och som nu också kommer på svenska betonar evangelisationen.

Katolska kyrkan har i sina dokument och uttalanden alltsedan Andra Vatikankonciliet betonat att Kyrkan är en pilgrimskyrka vars uppgift i världen är att evangelisera. I påve Paulus VI´s apostoliska uppmaning Evangelii Nuntiandi, (”Om evangeliets förkunnelse i dagens värld”) drogs upp riktlinjerna för modern evagelisation: Det är något som gäller varje döpt kristen, inte bara biskopar, präster, ordensfolk och särskilda missionärer. Och vittnesbördet är både i ord och handling. Ord: Att kunna ge skäl för sin tro på Jesus Kristus. Handling: Att genom kärlekens gärningar vara ett levande tecken på Guds kärlek till alla människor.

Påven Johannes Paulus II myntade för första gången begreppet Ny evangelisation vid ett besök i Nova Huta, Polen. Han återanknöt till principerna i Evangelii Nuntiandi och konstaterade att den nya evangelisationen gäller inte bara hittills onådda folk, utan västvärlden behöver återevangeliseras.

Vi har i vår kultursfär gått in i en postkristen era vilket kyrkan måste se och förhålla sig till. I det nya rådet för evangelisation som påve Benedikt XVI tillsatt är fokus också främst inriktat på USA och Europa, både dialog med ateister och att väcka tron på nytt hos de nominellt kristna.

Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda, tragiskt då att en del vill ge upp detta mål och istället anpassa kyrkan till världen. Håkan Arrenius tar upp detta i en ledarkommentar i Dagen 24 mars. Den är så bra att jag gärna vill citera valda delar av den, citaten talar för sig själv:

”Ofta förefaller hon (kyrkan) tänka att hon inte ska tränga sig på. Ibland känner hon sig trängd och kräver irriterat respekt, likt en bortklemad och självupptagen lillasyster. Eller så är hon så ivrig att hålla fram alla sina goda gärningar att hon mest framstår som en självgod och beskäftig socialtant som man ser på med lika delar överseende och motvillig beundran.”

”Den svenska demokratin vilar på folkrörelserna, och den första folkrörelsevågen bestod av väckelsefolk. Det var de som i kraft av gudsmötet förmådde stå upp mot en förkvävande överhet och skapa nya rum för människor och idéer. Ur deras trotsiga mod föddes åtskilligt av det vi i dag förknippar med demokrati och välstånd.”

”…kyrkan (har) ett ansvar att berätta om Jesus också utifrån ett demokratiperspektiv. Man kan faktiskt inte bygga en demokrati på marknadskrafterna. Ändå tillåts marknaden att vara nästan hur högröstad och påstridig som helst och fylla ut allt från det offentliga rummet till barnkammaren. Allt medan prästen måste backa ur kyrkorummet vid skolavslutningen, om man alls vågar sig på att ta eleverna dit.”

”Svenska myndigheter gillar kyrkan som demokratibärare, men de lider allt oftare av beröringsskräck för den kraft som driver kyrkan. Man vill helst ha en kyrka utan Jesus. Det kan och ska inte kyrkan bjuda på.”

Detta inlägg publicerades i Church och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s