Det känns som mera än en slump att Lena Anderssons kolumn om Kärlek och parliv i DN råkar sammanfalla i tiden med att p Raniero Cantalamessas första fastepredikan för det påvliga hushållet publiceras. Hans predikan handlar också om kärlek: Kärlekens två ansikten, Eros och Agape.

Det är intressant att jämföra dessa två texter, eftersom det tydliggör skillnaden mellan två olika perspektiv på kärleken: Ett sekulärt perspektiv representerat av Anderssons text där kärleken är rent biologisk, känslor, begärande,något vi drabbas av och inte kan styra över, och ett kristet andligt perspektiv, representerat av Cantalamessas text där den erotiska kärleken, lusten innefattas i ett större sammanhang och fullkomnas av den självutgivande kärleken, agape, som ser den andre och vill den andres bästa.

Om jag skulle dela den grundläggande sekulära syn på kärleken som Lena Andersson omfattar skulle jag hålla med om hennes analys. Hennes kritik av en småborgerlig förljugen syn på äktenskapet och parrelationen som något att till varje pris hållas ihop och som förutsätter säkerhetsventiler som prostitution och den nu omdebattrade otrohets-siten, är skarp och bestickande. I själva verket delar vi kristna med Lena Andersson kritiken av en förljugen dubbelmoralistisk syn på parrelationer och äktenskapsideal utan förankring i ett djupare andligt eller naturrättsligt perspektiv, men på grund av olikhet i grundsyn kommer vi fram till olika slutsatser. Det kan vara intressant att ställa utdrag ur Anderssons och Cantalamessas texter bredvid varandra för att illustrera detta:

Lena Andersson:	Raniero Cantalamessa:
Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn. Otrohetsreklamen föreslår inte uppriktighet eller att otrohet är ett symtom värt att tolka, snarare är det ett sätt att liva upp ursprungsrelationen, den som aldrig får hotas. Språkbruket är avslöjande. En relation med någon utanför äktenskapet är en ”affär”, ett möte av lägre dignitet.	There is a realm in which secularization acts in a particularly pervasive and negative way, and it is the realm of love. The secularization of love consists in detaching human love in all its forms from God, reducing it to something purely ”profane,” in which God is out of place and even an annoyance….While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.
Kärlek är aldrig en institution, är inte monoton, man längtar inte bort från den, den vill fysisk närhet. Kärlek är inte en praktisk lösning, en strävan efter att vara som andra. Kärlek är att bli drabbad och längta efter sammansmältning. Den är ett provisorium, det kan vara i decennier eller en kort tid. När känslorna är sanna säger tidsaspekten inget om kärlekens vikt.	Eros without agape is a romantic love, very often passionate to the point of violence. A love of conquest which fatally reduces the other to an object of one’s pleasure and ignores every dimension of sacrifice, of fidelity and of gift of self. There is no need to insist on the description of this love because it is a reality that we see daily with our own eyes, propagated as it is in a hammering way by novels, films, television fiction, the Internet, the Gossip magazines. It is what common language understands, moreover, by the word ”love.”…
Men vi biter oss fast i den utvecklingsfientliga idén att man är duktig om man håller ihop fast man inte skulle ha valt varandra om man träffats i dag.	…agape without eros seems to us a ”cold love,” a loving ”with the tip of the hairs” without the participation of the whole being, more by imposition of the will than by an intimate outburst of the heart, a descent into a pre-constituted mold, rather than to create for oneself something unrepeatable, as unrepeatable is every human being before God. The acts of love addressed to God are like those of certain poor lovers who write to the beloved letters copied from a handbook.
Det finns ett hederligare befrielseprojekt än smusslande ”affärer” i äktenskapets heliga namn. Det heter skilsmässa.Även om den gör den ena mer bedrövad är den ärligare än det kollektiva hyckleri som bevarar tvåsamheten som enda ansedda levnadssätt och den livslånga samvaron som högst bland parformerna.	If worldly love is a body without a soul, religious love practiced that way is a soul without a body. The human being is not an angel, that is, a pure spirit; he is soul and body substantially united: everything he does, including loving, must reflect this structure.If the component linked to affectivity and the heart is systematically denied or repressed, the result will be double: either one goes on in a tired way, out of a sense of duty, to defend one’s image, or more or less licit compensations are sought, to the point of the very painful cases that are afflicting the Church. It cannot be ignored that at the root of many moral deviations of consecrated souls there is a distorted and contorted conception of love.True and integral love is a pearl enclosed within two valves, which are eros and agape. These two dimensions of love cannot be separated without destroying it, as hydrogen and oxygen cannot be separated without depriving oneself of water.

Cantalamessa kritiserar i sin predikan den uppdelning och motsatsställning mellan Eros och Agape som vissa teologer, han refererar till den svenske teologen Anders Nygren, givit upphov till. istället ansluter han sig till den syn som även påven Benedikt XVI gav uttryck för i sin encyklika Gud är kärlek (Deus Caritas est),  nämligen en syntes mellan Eros och Agape, och att de två inte kan skiljas åt:

”Love suffers from ill-fated separation not only in the mentality of the secularized world, but also in that of the opposite side, among believers and in particular among consecrated souls. Simplifying the situation to the greatest extent, we can articulate it thus: In the world we find eros without agape; among believers we often find agape without eros…  The repercussion of this operation is the radical worldliness and secularization of eros. While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.”

 Freud, psykoanalysens fader,  gav en teorietisk ram åt detta förvärldsligande av kärleken. I boken ”Vi vantrivs i kulturen” talade han om den ohämmade libidinösa driftens önskningar som det vi innerst inne vill tillfredsställa, men som överjagets kontrollerande funktioner hela tiden hindrar oss från.

Den erotiska kärleken återgiven sitt gudomliga sammanhang och återinlemmad i en syntes med Agape hjälper oss människor att återfå ett helhetsperspektiv. Cantalamessa säger:

The rescue of eros helps first of all human couples in love and Christian spouses, showing the beauty and dignity of the love that unites them. It helps young people to experience the fascination of the other sex not as something torbid, to be lived taking cover from God, but on the contrary as a gift of the Creator for their joy, if lived in the order willed by Him. To this positive function of eros on human love the Pope also makes reference in his encyclical, when he speaks of the path of purification of eros, which leads from momentary attraction to the ”forever” of marriage (Nos. 4-5).

Between God and our neighbor there is now the Word made flesh who has reunited the two extremes in one person. It is in Him, moreover, that love of neighbor itself finds its foundation: ”You did it to me.”