Irène Nordgren, som liksom jag var med på seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka Säby 21 maj skriver på den reformkatolska bloggen Katolsk Vision att hon uppfattade Linköpings-biskopen Martin Modérus (SvK) som den mest katolska av de närvarande biskoparna (bland vilka också fanns Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius).

Jag, liksom Irène uppskattade mycket biskop Martins föredrag, men vad jag noterade var att han inte så mycket nämnde Jesus i sitt föredrag, inte så mycket synd och omvändelse, utan mer reflekterade utifrån skapelseordningen. Detta föranledde biskop em Björn Fjärstedt under frågestunden senare att fråga biskop Martin om man skulle förstå honom så att skapelseordningen är tillfyllest, och att frälsningsordningen inte är så viktig, något som han givetvis förnekade.
 
Biskop Martin började med att definiera begreppet vision. Det är en upptäckt av vad som ligger dolt i människorna. Det är rätt ord i rätt tid. Franska revolutionen t.ex. drev ”frihet, jämlikhet och broderskap”,  någonting som alla förstod och det svarade mot människors längtan. Han nämnde också Martin Luther Kings ”dröm”, en dröm han delade med samtiden, men det var han som satte ord på drömmen. Detta bortglömda som kommer fram i visonerna jämförde biskop Martin med Jungs arketyper. Det bortglömda paradiset är en annan bild.

Med filosofen Jürgen Habermas talade han sedan om livsvärden och systemvärden. Livsvärden handlar om vad som är gott och dåligt, systemvärden handlar om vad som är rätt och fel och vad som är nödvändigt för att undvika kaos. Båda typerna av värden är nödvändiga i rätt proportioner för att livet skall fungera.

Att betona skapelseteologin och vad människan är utifrån skapelsen är ju inte främmande för katolskt tänkande, katolsk etik och sociallära utgår inte bara från Uppenbarelsen och vad som står i Bibeln, utan från naturrätten, vad människan redan utifrån sitt förnuft och samvete kan urskilja som rätt och gott. Jfr Rom 2:15

Människan är evangeliets första väg, så som det uttrycks i påven Paulus VI´s evangelisationsencyklika Evangelii nuntiandi:

”…what matters is to evangelize man’s culture and cultures (not in a purely decorative way, as it were, by applying a thin veneer, but in a vital way, in depth and right to their very roots), in the wide and rich sense which these terms have in Gaudium et spes, always taking the person as one’s starting-point and always coming back to the relationships of people among themselves and with God.

The Gospel, and therefore evangelization, are certainly not identical with culture, and they are independent in regard to all cultures. Nevertheless, the kingdom which the Gospel proclaims is lived by men who are profoundly linked to a culture, and the building up of the kingdom cannot avoid borrowing the elements of human culture or cultures. Though independent of cultures, the Gospel and evangelization are not necessarily incompatible with them; rather they are capable of permeating them all without becoming subject to any one of them.” (EN 20)

Så jag håller med om att biskop Martin framstår som katolsk i så måtto att framhålla den naturliga lagen, att uttrycka sig neutralt och inte uttrycka sig retoriskt utmanande på ett sätt som kunde tänkas favorisera en viss sär-inriktning inom kristenheten. Katolsk betyder allomfattande och en biskop skall vara fri från alla misstankar om sekterism och alla döpta och omvända som tror på Jesus Kristus skall kunna identifiera sig med honom.

Har katolska kyrkan i sin alltmer tydliga tendens till centralstyrning och kontroll över de lokala stiften, och organisationerna, i det benhårda motståndet mot eukaristisk gästfrihet blivit mindre katolsk och mer sekteristisk? Lite av en sådan anklagelse uppfattar jag i Irènes utsaga att biskop Martin framstod som mera katolsk än biskop Anders.

Samtidigt måste sägas att i katoliciteten ligger också en klar förkunnelse av frälsningen i Jesus Kristus och syndernas förlåtelse genom omvändelse och tro samt av den helige Ande som ges som en gåva åt var och en som omvänder sig och låter döpa sig. Katolska kyrkan upphör aldrig att förkunna Kristus. ”Kristus är världens ljus” heter det i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium). Och jag citerar Evangelii Nuntiandi igen:

”The split between the Gospel and culture is without a doubt the drama of our time, just as it was of other times. Therefore every effort must be made to ensure a full evangelization of culture, or more correctly of cultures. They have to be regenerated by an encounter with the Gospel. But this encounter will not take place if the Gospel is not proclaimed.” (EN 20)

”…There is no true evangelization if the name, the teaching, the life, the promises, the kingdom and the mystery of Jesus of Nazareth, the Son of God are not proclaimed. The history of the Church, from the discourse of Peter on the morning of Pentecost onwards, has been intermingled and identified with the history of this proclamation.”(EN 22)

Varhelst påven reser i världen finns inte minsta tvivel om att han inte representerar sig själv utan den som är Kyrkans uppdragsgivare och namnet Jesus Kristus förkunnas. Ibland sägs att Svenska kyrkans biskopar talar alltför lite om Jesus, att neutraliteten går så långt att budskapet blir otydligt. Det var väl det som låg i Björn Fjärstedst fråga till biskop Martin.

En del präster och teologer går så långt att de explicit nedtonar Kristus unicitet och talar om att det finns många vägar till frälsning. Det betraktas rentav som kränkande mot andra människor att framhäva Kristus som den universella vägen. Håkan Sunnliden är inne på liknande tankar i sin blogg han refererar bisk Martins anförande och skriver:

”I nästa steg talade han (=bisk Martin) om den goda kyrkan och definierade denna som den kyrka som människor uppskattar. Jag fick intrycket av att han tänkte sig att kyrkan finns nerlagd i varje människa, att den hör till skapelsen och att vi behöver leva och verka på ett sådant sätt att människor känner igen paradiset. Jag insåg genast att det är just så våra biskopar och präster nu driver frågan om dopet. Det reduceras till ett välkomnande…

…Jag funderade vidare på hemvägen. Har jag så fel eller vad är det som inte stämmer? Kanske är det vad vi kallar synden som är den felande länken? Jag tror det. Arketypen paradiset som eventuellt finns inom varje människa är väl färgad av synden? Kanske till och med genomsyrad av eller helt förstörd av synden. Varför sa han ingenting om synden? Och ingenting om försoningsdöden? Varför talar svenska biskopar aldrig om omvändelsen? Är det verkligen så att de hoppar över Jesu person och verk för att i stället landa på allmänningen, om de än kallar det för skapelseteologi? Är inte risken den att alla mänskliga visioner vill bygga Babels torn?…”

I samband med prinsessan Estelles dop har dopteologin inom Svenska kyrkan debatterats. Prästerna Johanna Andersson och Annika Borg på bloggen Kristen opinion uppmärksammar att Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt med ansvar för dopfrågor i ärkestiftet svävar på målet när det gäller dopets innebörd och tonar ner dess kristologiska aspekt. Hammar framhäver alla människors delaktighet i dopet, illustrerat genom förbundet med Noa och förbundet på Sinai. Men att alla människor har lika mycket värde är självklart och behöver inte förtydligas genom dopet, menar Andersson och Borg och skriver:

”Det kristna dopet sker på Jesu Kristi uppmaning och ger oss en delaktighet i hans död och uppståndelse. Vi trodde att ärkebiskopen idag döpte detta dop i denna tro och lära. Visst finns Noa, Sinai, eller för den delen förbunden med Abraham, Hagar, Sara, Mose, förbundet i Sikem, förbundet med David osv. Men vi trodde att förbundet med Kristus var det viktigaste i en kristen kyrka.

Ärkebiskop Anders Wejryd höll ett tydligt doptal. Och kärnan i ritualets ord om vad dopet betyder har varit densamma generation efter generation. Vad det handlar om är inte otydligt eller förborgat. Desto mer undrar man över denna ärkestiftets nya dopsyn. Är prinsessan döpt till ett noaitiskt, sinaitiskt förbund eller till Jesu Kristi lärjunge?”

Den svenska kyrkohandboken är ju under omarbetande, ett förslag går i dagarna ut på remiss till Svenska kyrkans församlingar via kyrkans intranät. Återstår att se om kärnan i ritualen där uttrycks med samma tydlighet. Dag Sandahl, en annan bloggande präst oroar sig för att den teologiska stringensen nedtonas på bekostnad av ett poetiskt språk som kan passa i alla sammanhang.

Vi behöver en kyrka som är katolsk i dubbel bemärkelse. Allomfattande i motsats till sekteristisk, att hon omfattar och innesluter alla döpta. Renlärig och klart förkunnande kerygmat, så att det inte blir otydligt eller skymt, budskapet om frälsning genom omvändelse och dop och tron på Jesus Kristus. Detta borde vara en grund för ekumeniken. Olika kyrkotraditioner har olika delaspekter som de bidrar med i denna process, och varhelst en människa tar emot tron eller förnyas i sitt trosliv och tar emot den helige Ande bidrar hon till den processen.

---

Posted 2012-5-24 15:07 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, katolicitet, bjärka-säby