Det händer mycket inom Katolska kyrkan i vår tid, och det pågår många engagerade samtal. En positiv tolkning av det livliga samtalsläget är att tron är viktig för många människor och inget man vill lämna åt slumpen eller kompromissa med. En negativ tolkning är att människor är obotliga egoister som hellre kör sitt eget race än att ödmjuka sig. Säkert finns med både den ena och andra komponenten, och det finns utrymme för att se situationen ur olika perspektiv, där vart och ett kan innehålla en nyckel till ökad förståelse.
Vi människor är olika, vi har olika livserfarenheter och ser ur olika synvinklar. Därför gäller det att stå ut med att alla inte tror och tänker exakt som jag. Enhet i det väsentliga, kärlek i allt och därutöver gärna hur livliga och engagerande samtal som helst.
På sista tiden har diskussionen om ärendet mellan de amerikanska nunnornas paraplyorganisation LCWR och USA´s biskopar och Troskongregationen varit i fokus. Som bekant sattes LCWR under förvaltning 18 april i samband med att ett dekret från Troskongregationen publicerades där systrarna anklagades för brist på renlärighet.
I år firar vi 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet, ett koncilium som ville öppna dörrarna till den moderna världen och göra Katolska kyrkan effektiv i att möta dagens människor och förmedla evangeliets sanningar. Kyrkan minns detta med att fira ett Trons år som tar sin början 11 oktober i år.
Katolska kyrkans tro borde egentligen inte diskuteras i termer av konservativt och radikalt. Kyrkan skall fortsätta att vara hur konservativ som helst i att hålla fast vid det evanegelium som en gång förkunnats och som aldrig blir inaktuellt, och samtidigt hur radikal som helst i att vara salt och ljus i världen och ligga i framkanten när det gäller att ge exempel på Guds kärlek till alla människor och den värdighet varje mänsklig person har i Kristus. Evangeliet förkunnas i gärningar och ord, som påven Paul den VI uttryckte det i encyklikan Evangelii nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld).
Det hjälper inte hur renläriga vi än är om vi samtidigt beter oss på ett sådant sätt att vi i praktiken skymmer det som evangeliet står för, så att människorna på grund av vår praktik inte kan ta till sig de trossanningar vi som kyrkan representerar.
Folk i allmänhet, och som det verkar majoriteten av USA´s katoliker tycker att biskoparna överreagerar mot systrarna, och att det finns en obalans mellan (de kraftfulla) åtgärderna mot systrarna och åtgärderna mot de betydligt allvarligare pedofiliskandalerna (som man visserligen också tagit tag i, men inte med samma radikalitet).
Jag är absolut inte den som förnekar läroämbetets rätt och plikt att hantera lärofrågor och även vidta disciplinära åtgärder. Läran är viktig. Den ligger fast och bygger på Jesus undervisning, Bibeln och Kyrkans tradition och läroämbetet äger en legitimitet i att förvalta trosläran.
Varje enskild katolik, också jag, också systrarna, har ett ansvar att förvalta, förstå och omsätta tron i livet här och nu. Här gäller att det bästa inte får bli det godas fiende. Jesus betonar själv i de evangelietexter som är aktuella under denna tid på kyrkoåret (Matt kap 12) att praktiken är viktig. Då fariseerna ville snärja honom säger han till dem: ”Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga. Ty Människosonen är herre över sabbaten.”
På ett annat ställe påminner han om profeten Jesajas ord:
”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den rykande veken, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp. ”
I dagens evangelietext säger Jesus: ”Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.”
Systrarna har kanske inte gjort allt rätt, och har kanske i vissa fall varit otydliga med renlärigheten, men de har verkligen försökt omsätta evangeliet i praktiken genom sitt arbete bland utsastta och fattiga människor i samhället och tagit deras parti och försvarat dem på ett sätt som jag uppfattar helt i Jesus anda. I praktiken har de varit goda evangelister.
Det viktiga i Katolska kyrkan är att alla gåvor och tjänster kan samverka med varandra till evangeliets goda syfte, såsom Läroämbetets tjänst att vaka över renlärigheten, och systrarnas tjänst att förmedla Guds kärlek i praktiken till de utsatta i samhället.
Det vore olyckligt om den process som nu är urartar till en konflikt där det ena ställs mot det andra. Det behöver alls inte bli så. Systrarna försöker hantera situationen på ett bra sätt utan att blåsa upp konflikten. Jag kan sätta mig in i att det borde kännas mkt förödmjukande att bli satta under förvaltning istället för att betraktas som en jämbördig samtalspartner. Men systrarna agerar inte ut denna konflikt, vilket är mycket förtjänstfullt och konstruktivt.
Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Kathy Galleher som har stor erfarenhet av psykoterapeutiskt med präster och personer inom kyrkan, också sådana som begått övergrepp, ger i en artikel ett intressant tolkningsperspektiv: Hon ser paralleller mellan detta och kyrkans agerande mot LCWR. Hon ser i agerandet en överreaktion, en stridighet och sätter det i samband med den enorma mängd obearbetad smärta kyrkans ledande män bär på som en konsekvens av sexövergreppskrisen. Hennes tolkning är att agerandet mot LCWR är en distraktion som flyttar fokus från det arbete biskoparna fortfarande behöver göra för att åstadkomma ett genuint helande i kyrkan.
Inte bara förövarna, utan alla biskopar i ansvarig ställning har ett ansvar för det som hänt. Det är nog lätt som ansvarig biskop i en sådan situation att själv känna sig som offer, då man får bära hundhuvudet för det som hänt och ständigt fått på sig anklagelser för att inte tillräckligt gjorts.
En viktig sak för män som begår övergrepp och slår är att komma till insikt om hur stor skada och psykisk smärta de orsakat dem som fallit offer för deras övergrepp och aggressivitet. Denna insikt är nödvändig för att kunna känna adekvat skuld och ta ansvar för sina handlingar och hindra att det händer igen.
Det kan vara svårt att komma till denna insikt. Om vi inte kan känna smärtan och skulden och ta ansvar för den, så fastnar vi i en försvarsposition där vi agerar ut genom att anklaga andra och riktar vår aggressivitet mot dem för att dölja vår egen smärta.
I psykoterapeutiskt arbete med personer som fastnat på detta sätt finns ofta en fas i terapin då personen värjer sig mot insikten, kämpar emot, och ju större icke förträngd smärta, ju större aggressivitet i kampen.
Aggressiviteten kan riktas mot en biskop eller superior som förflyttat personen från sin tjänst. Man känner sig förrådd, man säger att den överordnade ruinerar ens liv. Även om det rör sig om en person som begått övergrepp, så upplever sig personen nu som offret, det verkliga offret har försvunnit från medvetandet.
I verkliga livet kan motparten frestas att svara med samma aggressivitet som personen ifråga, och det uppstår en upptrappad konflikt. I den psykoterapeutiska kontexten är det teraputens uppgift att härbärgera aggressiviteten och klarlägga att agerandet är en distraktion som tar bort fokus från det verkliga problemet. På så sätt hjälper man klienten att ge upp striden och inte föröda onödig energi på den utan istället ägna all uppmärksamhet hur han skall ta ansvar för den smärta han åsamkat tredje person.
Kyrkan har gjort mycket det sista årtiondet för att ställa till rätta det som sexövergreppstragedierna åstadkommit, man har blivit snabbare att gripa in, noga med polisanmälningar, utvecklat riktlinjer för hur barn skall skyddas etc. Dock har det funnits mkt lite reflektion på det kollektiva planet, vilken roll kyrkan som institution spelat för att möjliggöra att övergreppen fortsatt år efter år.
Biskoparna har inte tagit ett kollektivt ansvar för detta. Både hos biskopar och hos katoliker i allmänhet är detta en icke fullt medvetandegjord smärta som fortfarande är obearbetad.
I den doktrinära utvärderingen av LCWR anklagas kvinnor i kyrkan för att förråda grundläggande värden, orsaka skandal och föra de troende vilse, kvinnorna betros inte vara tillräckligt trovärdiga och pålitliga för att reformera sig själva utan sätts under förvaltning. Dessa anklagelser och åtgärder förefaller för en oberoende bedömare, och så resonerar många katoliker, vara mera adekvata i relation till sexövergreppsskandalerna. Det är den institutionella kyrkan som borde bli föremål för reform och utomstående förvaltning.
Många vanliga katoliker som tillhör den majoritet som är frustrerad över sexövergreppsskandalerna och tycker att åtgärderna mot LCWR inte står i proportion till problemets art känner nog också att de vill överreagera och svara med motsvarande aggressivitet och anklaga kyrkan och biskoparna. Men att göra så lägger bara mer ved på brasan och förödar energin på att upprätthålla en onödig konflikt istället för att fokusera på det som behöver göras.
Kathy Gallehers tolkning är intressant och konstruktiv. Att bejaka att det ligger något i hennes tolkning betyder inte att man underkänner läroämbetets rätt och plikt att vaka över läran, och kanske den doktrinära utvärderingen är formellt riktig, men det sätter fokus på att det kan finnas andra processer som också är viktigt att medvetandegöra och bearbeta för att kyrkan skall kunna helas och verka fullt ut med alla sina gåvor och tjänster.
Låt oss be för kyrkans helande, för kristenhetens enande, för att obearbetade konflikter och smärta inte skall löpa amok i kyrkan och hindra henne i det som är hennes verkliga uppgift.
—————-
Läs mera:
Intervju med sr Pat Farrell, president för NCWR om hur man förhåller sig till den uppkomna situationen.
Into the Future: Artikel av Nancy Sylvester I.H.M. president för NCWR 1998-2001. Intressant av en som varit med tidigare om hur man tänkt, vilka visioner man haft, om troheten mot Katolska kyrkan, om Andra Vatikankonciliet.
Bengts Blogg 