Vart är Sverige på väg?

Publicerat den 14 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Man kan undra vad som händer i vårt land. Förr åtnjöt samhälle och stat relativt högt förtroende, det fanns en känsla för sanning och rätt som man uppfattade att politiker och tjänstemän stod för. Detta förtroende är urholkat idag. Idag räknar man mer och mer med att människor är ögontjänare, också politiker och dem som är i offentlig förvaltning. Att vara återhållsam med statens pengar är inget man behöver tänka på om ingen ser, och upphandlingsregler kan tydligen struntas i hur som helst.

Annie Lööfs fester med Näringsdepartementet verkar inte ha varit  lika excessiva som Tillväxtverkets eller Stiftelsen för strategisk forsknings, men som DN påpekade, först när granskningen var på gång blev man proaktiv och ställde alla formaliteter tillrätta.

Europarådets rekommendationer om samvetsfrihet kan man tydligen också strunta i om man inte gillar dem, medan man gärna lyfter fram reglernas auktoritet i andra fall då det gagnar det egna syftet. Birgitta Ohlsons hållning i abortfrågan är bedrövlig och nonchalant. Att abort skall betraktas som en mänsklig rättighet finns ingen som helst moralisk konsensus om i vårt samhälle. Tvärtom är människolivets helgd och dess skyddsvärdhet en viktig etisk grundval för vår civilisation på vilken hela vårt välstånd och demokratiska utveckling vilar. Birgitta Ohlson borde istället vara glad att det finns grupper i samhället som vill verka för det ofödda livets skydd, vilken har blivit som en blind fläck hos många av våra politiker. Läs den förnämliga ledaren av Elisabeth Sandlund i Dagen idag.

Nog finns det skäl till upprördhet och engagemang för rättvisa, sanning och solidaritet för livet och för de utsatta i samhället. Marcus Birro talar ut vad många känner. Och är man poet får man vara naiv, för också hjärtat har sina skäl. För naiv är han när han ger sig in på politikens område, som han på nytt gjorde i en artikel i Dagen där han kritiserade och utmanade KD. Maria Larsson svarar idag mycket klokt. Hon har naturligtvis rätt. Ett politiskt parti på det sätt som Birro målade upp är omöjligt, ett parti kan inte göra allt, inte ge svar på andliga frågor samtidigt som det stiftar lagar och bestämmer om samhällets politik. Här stakar Maria Larsson ut politikens gränser och konstaterar att ett sådant parti skulle kunna få farligt mycket makt. Istället skall samhället vara pluralistiskt och ge utrymme för kyrka och olika idella rörelser, som på olika sätt positivt bidrar till att skapa värden i samhällsgemenskapen.

Ett politiskt parti kan inte ensam vända en trend. Den förnyelse som Marcus Birro efterlyser måste genomsyra hela samhället, alla politiska partier oberoende av höger eller vänster, tjänstemän, företagare, arbetare.

Politik är att vilja sade en gång Olof Palme. Och då handlar det inte bara om en vilja att pragmatiskt hantera nuet och klamra sig fast vid makten också efter nästa val, utan att ha grundvärderingar och visioner om ett bättre samhälle och en strategisk förmåga att arbeta långsiktigt för att genomföra det man vill. De kristdemokratiska politiker som en gång lade grunden för den Europa-gemenskap vi har idag hade den förmågan. Idag har vi mest pragmatiker.

Jag såg i alla fall att Birro twittrat om att han tänker tacka ja till den inbjudan till samtal som Maria Larsson gav honom i dagens artikel. Bra! Hoppas de får ett fint samtal. Så skall den offentliga debatten och gemenskapen i samhället fungera. Att vi samtalar med varandra, att olika gåvor får komma till tals och att vi tar vara på det positiva var och en har att komma med.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | 2 kommentarer

Läroämbete eller fria teologiska spekulationer?

Publicerat den 13 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Just nu förs det lite olika diskussioner inom olika delar av kristenheten om den kristna trons sanning och läroämbete kontra teologisk frihet, nyandlighet och öppenhet för andra religioner och att var och en blir salig på sin tro. Diskussionen ser lite olika ut i olika delar av kristenheten, men jag tror det är samma problemkomplex man diskuterar fast utifrån olika grundförutsättningar och vinklingar.

Katolska kyrkan:
Just nu diskuteras Troskongregationens läromässiga genomgång av ledarorganisationen för kvinnliga katolska ordnar i USA, LCWR där det anmärks på deras läromässiga renhet. Det befaras att ledarskapet inom LCWR är på väg bort från kristen tro och vänder blicken mer och mer mot nyandligt sökande som alternativ till fokuseringen på Jesus Kristus och kärnan i den kristna tron.  T.ex. var inledningstalare på den senaste kongressen i S:t Louis nu i augusti en känd företrädare för nyandlighet i New Age-anda, Barbara Marx-Hubbard. På hennes hemsida får man veta att man genom ”Concscious Evolution” skall guida mänskligheten mot en värld som fungerar för alla. Hon anser sig själv vara en av världens ”top transformational leaders” och medverkar i något som kallas för “Conception Day 2012”, vilket är: “a nine-month campaign that builds towards a planetary Birth Day, in which we’re envisioning 100 million converging worldwide to celebrate and activate the birth of a new era on December 22, 2012.” Läs bloggaren Jennifer Fulwilers synpunkter på Marx Hubbards medverkan på LCWR´s möte.

Under senare år har det också hänt att liberala teologer som av Rom ansetts alltför mycket avlägsnat sig från katolsk lära fråntagits sin auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Den mest namnkunnige av dessa är påvens forne studiekamrat Hans Küng. I Europa och USA har uppstått en katolsk reformrörelse som är starkt kritisk till Läroämbetets ingripande i dessa fall och som vill demokratisera Katolska kyrkan. Vissa är kritiska till begreppet ”klassisk kristen tro” och ifrågasätter att något sådant finns utan framhäver istället det fria teologiska sökandet.

Kritikerna inom den katolska reformrörelsen vill få det till att det konservativa maktfullkomliga Läroämbetet ger sig på oskyldiga systrar och lägger munkavle på progressiva teologer. Intressant nog verkar finnas större förståelse inom den sekulära pressen för kyrkans strävan att bevara ortodoxin. Läs här Karin Svanborg-Sjövall i DN och Ross Douthat i NY Times här och här som har intressanta funderingar kring varför en alltflör långt gången liberalteologisk utveckling gör att man vänder sig till nyandligheten.

Svenska kyrkan:
I Svenska kyrkan är debatten ständigt levande mellan högkyrkliga och ledarskapet där det inte bara handlar om frågor som ämbetsfrågan och äktenskapets status, utan också frågan om trons centrala innehåll där högkyrkliga och mera karismatiskt inriktade kristna grupper som t.ex. Oas-rörelsen och EFS håller fast vid grundläggande trossanningar, medan man tycker att kyrkans ledning snart sagt är beredda att kompromissa med vad som helst och vänder kappan efter vinden. Det finns hos ledningen, tycker kritikerna, en skepsis mot att över huvud taget hävda Jesus Kristus exklusivitet, en skepsis mot evangelisation och att man snarare hävdar att var och en blir salig på sin tro.

Prästutbildningen som delvis sker vid universitetens teologiska fakulteter genomgick under senare delen av 1900-talet en liberalisering bort från klassisk kristen tro till att ifrågasätta bibeln och alla de kristna grundsanningarna. KG Hammar var den stora liberalteologen som i sin nit att relativisera allt bildat skola. Ulf Ekman tillhörde de teologstuderande i Uppsala som reagerade på detta. Han beskriver detta i sin memoarbok, De första stegen.
Hammar intervjuades nyligen i Sydsvenska Dagbladet vilket kommenteras av Annika Borg på bloggen Kristen opinion. Annika problematiserar spänningen mellan relativism och att bevara den kristna trons sanningar.

Frikyrkan:
Evangelikala och pingstvänner har traditionellt varit mycket starkt förankrade i den fäderneärvda tron, och trots att man har en annan, och enligt oss katoliker förenklad syn på Bibeln och en förnekande inställning till den kristna traditionen, så har man ändå i förhållande till den kristna trons kärn-sanningar varit ganska överens med Katolska kyrkan och högkyrkliga och karismatiker inom den protestantiska samfunden.

På senare år har emellertid bilden börjat se mera spretig ut, och att man går samma utveckling till mötes vid de frikyrkliga teologiska högskolorna som inom universitetsteologin. Stefan Swärd har problematiserat detta på sin blogg. Statsbidragen skapar problem genom att de äventyrar pastorsseminariernas oberoende, menar han.

Stefan Swärd är inte teolog, men akademiskt utbildad, har skrivit en doktorsavhandling om hur Sverige fick fri abort och arbetar som konsult i bl.a. miljöfrågor samt har många års praktisk erfarenhet som pastor inom frikyrkan. Han anlägger därför ett praktiskt jordnära perspektiv på ämnet, som säkert kan kritiseras i enskildheter av professionella teologer (vilket också gjorts), men han pekar ändå på viktiga problemställningar.

I ett blogginlägg utvecklar han bibelsynen och avlägsnar sig från en förenklad bibelsyn man ibland möter i frikyrkan. Han skriver sedan:

Bibelstudiet – teologistudierna kan inte frikopplas från Anden, de kan inte frikopplas från Jesus, de kan inte frikopplas från att älska Jesus, och det kan inte frikopplas från att göra det Jesus säger, att lyda Jesus. På det paradigmet måste man bygga en pastorsutbildning.

Swärd efterlyser en möjlighet att jobba mer med teologi i ”den kristna kyrkan, inklusive frikyrkorna och Svenska Kyrkan”, och konstaterar att i Katolska kyrkan finns ett tydligt läroämbete. Ty, skriver Swärd:

”Frikyrkorna är idag vindflöjlar, en ny amerikansk trend, en ny amerikans kristen guru, trycket från omgivande samhället, får frikyrkornas teologi att svaja som en berusad kråka. Helt plötsligt kan ett frikyrkosamfund ändra sin teologiska inriktning, utan att några beslut har fattats någonstans, utan en bredare teologisk reflektion.”

Det är intressant att samtidigt som vissa grupper i Katolska kyrkan diskuterar Läroämbetet som repressivt och läggande locket på en fri teologisk utveckling, så efterlyser man från debattörer inom frikyrkan en större samordning och något som kunde likna ett läroämbete. I sitt synsätt på kyrkan och behovet av teologisk ihopsamling tycker jag att Swärd inte ligger så långt från Ulf Ekman. Ekman är ju betydligt mer teologiskt utbildad och håller nu på senare år på med fördjupade teologiska studier. I sin bok Kristna rötter som kom 2009 betonar han att frikyrkan måste bejaka och erkänna sitt beroende av de gamla samfunden som alls inte kan betraktas som döda.
Jag tror att de debatter som förs inom Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och frikyrkan alla från olika håll belyser samma problem, och jag tror det skulle berika debatten om man kunde föra ihop detta.

Den kristna trons sanningar är inte och kommer inte att bli omoderna och det är Kyrkans uppgift att hålla fast vid dem och förvalta dem. Frikyrkan betonar ofta Bibeln och den fundamentalistiska tron på Bibelns sanningar som tillräckligt för att hålla ihop den kristna tron, men det är inte tillräckligt, eftersom Bibeln alltid måste tolkas, och vi ser att fri bibelläsning och tolkning kan föra i hur många riktningar som helst. Det inser man nu även inom frikyrkan, vilket ökar förståelsen för behovet av någon form av läroämbete och kristen tradition.

Förståelsen av den Helige Ande är att Anden uppenbarar vem Jesus är och för oss in i hela sanningen. Men man måste också skilja på andarna, och andliga nådegåvor måste urskiljas och utvärderas i ett sammanhang, så också här kommer kyrkan som gemenskap in. Karismatisk kristendom helt lämnat åt sig själv utan ett ledarskap i gemenskap med kyrkan som helhet kan gå hur fel som helst.

Uppenbarelsen är en gång för alla given, vi talar om ”Trons skatt” som kyrkan förvaltar. Kyrkan och de som genom tjänster och tjänstegåvor förvaltar denna trons skatt har både rätt och plikt att slå vakt om den och efter bästa förmåga och i trohet mot traditionen, bibelordet och i lyhördhet mot Anden bevara dess autenticitet. Tron är inget som uppfinnes eller hittas på genom en teologisk process. Teologin hjälper oss däremot att reflektera över och utveckla förståelsen för kyrkans tro.

Joseph Ratzinger, tidigare chef för Troskongregationen, numera påve och en djup teologisk tänkare är noga med att göra denna distinktion mellan Kyrkans tro (som är given genom Uppenbarelsen och som Läroämbetet har till uppgift att förvalta) och den fria teologiska forskningen som hjälper oss att reflektera över, utveckla och förstå det som kyrkan tror på. Teologin kan i detta avseende givetvis också vara till hjälp vid dogmutvecklingen, men det är kyrkan, inte teologerna som förvaltar dogmatiken.

En teolog vid ett sekulärt universitet är givetvis inte bunden av att vara kristen, utan är endast lojal mot fritt akademiskt tänkande. När Sverige inte vill definiera sig som ett kristet land uppstår därför givetvis inte bara ett behov av kyrkans skiljande från staten, utan också att präst- och pastorsutbildningar på akademisk nivå kan arrangeras av kyrkorna själva.

Vid Katolska universitet som finns många runtom i världen är de teologiska fakulteterna inriktade på att reflektera över och forska i Katolska kyrkans tro. För att lärarna skall ha auktoritet av Katolska kyrkan att undervisa förutsätts det att man är lojal med Katolska kyrkan och deras herdar.

Om man lär ut något annat än det som är kyrkans tro måste givetvis kyrkans Läroämbete både ha plikt och rätt att frånta lärarens hans auktoritet att lära ut katolsk tro.

Bakom relativiseringen av den kristna tron, liberalteologin och hänvändelsen till nyandligheten verkar finnas en slags rädsla eller tanke att den fäderneärvda tron inte längre duger eller är tillräckligt modern. Men jag tror att Trons skatt som kyrkan fått att förvalta håller för alla tider. Den blir aldrig omodern. Att den idag blir utsatt för attacker och ifrågasättande är inget nytt. Olika gnosticerande strömningar som vill lägga till ny ”kunskap” har funnits i alla tider. Jag sätter kunskap inom citationstecken, därför det handlar här inte om kunskap i vetenskaplig mening, utan sådant som stammar ur olika esoteriska källor. Däremot står kristen tro inte i motsatsförhållande till logik och vetenskap. Gud har ju skapat också vårt förnuft. Det ingår i teologernas uppdrag att reflektera över den i förhållande till aktuellt vetande.

Jag tror det är viktigt i detta läge att läroämbetet inte abdikerar. Andra kristna är beroende av detta också och förväntar sig mycket av Katolska kyrkan.  Kan hända görs ett och annat övertramp och en och annan felaktig bedömning. Det kan alltid rättas till i efterhand. Hellre det än en abdikation som kunde få mycket värre konsekvenser.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Futurist och lärare i ”Concscious Evolution” inledningstalar på LCWR´s årsmöte.

Publicerat den 9 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Nu pågår LCWR´s årsmöte i S:t Louis. Det ådrar sig stort journalistiskt intresse, och den stora frågan är givetvis hur man skall ställa sig till Troskongregationens läromässiga utvärdering av organisationen. Att söka sig fram på egna framtidsvägar verkar vara en större prioritet än att hantera detta. Journalisten Ann Carey som rapporterar från mötet hade känslan att frågan var som ”elefanten i rummet som alla vet om men ingen talar om”.

Ordföranden Pat Farrell har låga förhoppningar om ett definitivt avgörande. Hon sade vid öppningsmötet:

“The goal is not to come away from this assembly with a well-developed plan, or not even perhaps with a decision. Our only hope is that as we touch in to the collective wisdom that is here that we can at least discern whatever is the next best step. Maybe we will discover several next best steps, but at least we will try and find together one next step we can take.” Läs mera på NCR online.

Som inledningstalare hade man valt ”futuristen” Barbara Marx Hubbard, som har en hemsida med rubriken ”Foundation for Concscious Evolution”, där man får veta att hon ger kurser i Concsious evolution training.  Det talas om ”the sacred story of Creation”, utvecklandet av en ”universell intelligens”, och ”the wheel of Co-creation och ”entering the Mystery together”. Hubbard tror att vi är inne i en kritisk fas för mänskligheten, att det står och väger och kan tippa över antingen åt sammanbrott eller evolutionärt genombrott. Hon ansåg att LCWR-folket är just sådana som kan leda mänskligheten mot detta genombrott.

Jag höjer på ögonbrynen. Vad säger det om LCWR att man väljer Barbara MarxHubbard som inledningstalare? Detta låter för mig väldigt mycket New Age-präglat istället för fokusering på Jesus Kristus och gemenskapen men kyrkan som man skulle förvänta sig av en officiell katolsk organisation. Jag fortsätter att följa detta.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 4 kommentarer

KKS på Stiftsungdomsdagar i Vadstena: Det förkunnas för lite om livet i den helige Ande i kyrkan

Publicerat den 7 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

4 augusti höll KKS en workshop i samband med Stiftsungdomsdagarna i Vadstena som SUK  arrangerade. Jag var med diakon Pancho Chin A Loi och presenterade den Karismatiska förnyelsen och visade delar av den 30 min långa DVD-filmen A NEW PENTECOST som ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) tagit fram. Kortversion här:

Den Helige Ande kallas hjälparen, den som ger oss kraft i det kristna livet. Trots att Karismatiska förnyelsen funnits i Katolska kyrkan sedan 1967 och att mer än 120 miljoner människor berörts av den, och trots att alla de sista påvarna sagt att Karismatisk förnyelse är mycket viktigt, så är de allra flesta överens om att livet i den Helige Ande förkunnas alltför lite i våra församlingar.

Pingstens Ande har alltid funnits över kyrkan, utan den vore allt liv förtorkat och Jesus och gemenskapen kring honom en för längesedan bortglömd sekt. Karismatisk förnyelse handlar inte om något annat än detta: Att medvetandegöra, bejaka och praktisera livet i den Helige Ande. Det är inget vi själva har kontroll över, Gud inbjuder oss att överlåta oss och låta oss ledas av Anden.

Karismatiska förnyelsens syfte är att proklamera Pingstens fulla nåd i hela kyrkan. Den helige Andes roll i Kyrkan  har inte ändrats sedan kyrkans första tid. Apostlarna var mycket noga med att den fulla initiationen i det kristna livet också omfattade ett personligt mottagande av den helige Ande, det som med Apostlagärningarnas terminologi kallas ”dopet i den helige Ande”, vilket medförde olika nådegåvor och en påtaglig förändring som erfars både av den som mottar andedopet, och att utomstående kan konstatera att något nytt har skett med personen.

Ett personligt mottagande av den Helige Ande är något som hör till en fullständig kristen initiationen. Denna nåd leder oss in i en personlig levande relation med Gud, Fadern, sonen och den helige Ande och hjälper oss att söka helgelse i våra liv. De olika nådegåvor, karismer vi får ta emot är enligt Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkan ändamålsenliga och nyttiga för Kyrkans uppbyggnad (Lumen gentium, nr 12).

Beviset på Andedopets autenticitet är inte i första hand avhängigt i en analys av erfarenheten i sig själv, utan snarare av de effekter det får i de enskilda personernas liv och i de frukter som frambringas. I många officiella uttalanden från Kyrkan pekas just på de goda frukterna som förnyelsen frambringar.

img

Karismatiska förnyelsen är inte ute efter att bilda någon ny kyrka, utan främja Andens liv i hela Katolska kyrkan. Den har ingen enskild grundare, ingen starkt sammanhållen struktur, inga medlemslistor utan kommer till uttryck i en mängd av varandra oberoende initiativ såsom bönegrupper, bibelskolor, kommuniteter, TV-stationer, seminarier, olika missioner mm. Inte desto mindre är det samma grundläggande erfarenhet och samma generella målsättning som förenar alla dessa olika uttrycksformer, och relationerna mellan de olika delarna kännetecknas av nätverk och informellt samarbete som finns både på lokal nivå, stiftsnivå, nationell och internationell nivå. Helt naturligt relaterar man till varandra och upplever sig som medlemmar i en och samma familj. Det finns inget behov av mer fasta formella strukturer – man är medvetna om att man redan är fullt inlemmade i Katolska kyrkans gemenskap, vilket är fullt tillräckligt.

Ett minimum av struktur är dock praktiskt. KKS (Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige) har till uppgift att samordna och främja förnyelsen i vårt land och hålla kontakt med stiftet samt med förnyelsen internationellt.

KKS hemsida: www.katolsktfonster.se/kks

ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan och en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. ICCRS arbetar under Påvliga rådet för lekmännen och består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom.

Uppgiften för ICCRS är att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt, att samordna och verka för enhet mellan de olika uttrycken för Karismatisk förnyelse i hela världen, samt etablera dialog med andra kyrkliga rörelser inom Katolska kyrkan och med andra gemenskaper ekumeniskt inom kristenheten.

ICCRS hemsida: www.iccrs.org

Läs mer om workshopen i Vadstena här.

img

img

img

img

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Enhetens kyrka framtida ekumeniskt pilgrimscenter?

Publicerat den 1 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Så har invigningen av Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster ägt rum (20 juli).  Fader Caesarius Cavallin, benediktinmunk vid klostret som är inom Svenska kyrkan har varit primus motor för projektet, men flera profiler i det ekumeniska Sverige inklusive biskop Anders Arborelius har varit involverade och givit det sitt stöd.

Foto: Per Englund

Jag har varit medveten om vad som pågått, men måste erkänna att mitt engagemang varit minimalt, ibland har jag varit skeptisk och tänkt att det är människoverk att bygga monument på detta sätt. Kommer det verkligen att få någon betydelse? Är det inte bättre att fortsätta med den andliga ekumeniken, lära känna varandra ännu bättre personligen, fortsätta samtala, arbeta praktiskt tillsammans, be tillsammans, och ibland anordna större nationella och regionala evenemang.

Andra har varit skeptiska av andra orsaker. Vissa inom Stockholms katolska stift undrar varför inte munkarna lika gärna konverterar och blir katoliker var och en individuellt. Gert Gelotte, skribent på Katolsk Vision-bloggen tycker att det är en enhet för bara delar av kristenheten som manifesteras i kretsen kring Enhetens kyrka, andra skribenter på den bloggen drar slutsatsen att ivrarna för Enhetens kyrka alls inte har troheten mot det kristna arvet och enheten som riktmärke, utan bara kort och gott att man är emot kvinnliga präster och samkönade äktenskap, en ståndpunkt som jag verkligen tycker är att förminska hela saken. Det handlar snarare om den ekumeniska samling som sker kring bekännelsen av Jesus som sann Gud och sann människa, som kommer till uttryck i sådana sammanhang som t.ex. Jesusmanifestationen och som är ett påtagligt tidens tecken.

Min skepsis förbyts emellertid sakta i en undran om det kanske ändå inte ligger något profetiskt i detta bygge och att det är ett viktigt tidens tecken. Intressant nog berättar broder Cesarius för Världen idag (1 aug) att redan 1925 hade lärardottern Aina Borgstedt en vision om en kyrka ungefär på den plats den nya kyrkan nu ligger. Hon bodde i ett hus på den plats klostret nu finns och ansågs lite galen.

Länge har vi kristna som delar väsentligt samma teologiska syn på Eukaristin längtat efter nattvardsgemenskap och tänkt att tiden borde vara mogen för det. Vi har ju redan dopgemenskap mellan alla de kristna samfunden. Som katoliker har vi varit lydiga mot den restriktiva hållning vår kyrkas ledarskap angivit, men många anser det vara en skandal att vi inte kommit längre. Gunnel Vallquist föreslog en gång i tiden att Katolska kyrkan skulle införa ett interdikt (förbud att ta emot sakramenten) som ett självpåtaget kyrkostraff till dess man lyckats övervinna den sakramentala splittringen. 

Östanbäcks kloster eftersträvar sakramental gemenskap med Romersk katolska kyrkan och 2010 bildades den internationella Augustanagemenskapen.

Foto: Per Englund

Biskop Anders predikade i samband med invigningen om profeten Elia och dennes nitälskan (iver) för Guds verk. Nitälskan är ett vackert ord från en äldre bibelöversättning. Broder Cesarius har verkligen haft en sådan nitälskan i att få kyrkan färdig och att det skall vara en enhetens plats med visionen att också dela det eukaristiska brödet kristna emellan. Det räcker inte med att bara allmänt längta och tycka att det vore bra med en viss utveckling. Nitälskan innebär att man också strävar och kreativt använder sina själsförmögenheter för att få till stånd det man tror är Guds vilja.

Tänk om Enhetens kyrka verkligen får bli ett andligt centrum för ekumeniken i Sverige dit man vallfärdar och där man helt i av respektive samfund godkänd ordning firar mässa och delar brödet såsom en spjutspets mot den enhet vi alla vet är kristenhetens gemensamma kallelse. Då måste jag be om förlåtelse för min tidigare ljumhet till detta projekt.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 9 kommentarer

Strategiskt viktiga frågor att behandla på LCWR´s årsmöte i St. Louis.

Publicerat den 31 juli, 2012 av Bengt Malmgren

7-10 augusti håller LCWR, USA´s kvinnliga katolska ordnars ledarorganisation i USA sitt årsmöte i St. Louis. På agendan kommer då givetvis att stå hur man skall förhålla sig till Troskongregationens läromässiga genomgång av organisationen. NCR kommenterar situationen.

Systrarna kommer givetvis att förhålla sig med bevarad integritet och inte kompromissa med sitt samvete, det är självklart, även om det innebär att sådana krav ställs på dem att resultatet blir att organisationen upphör att vara officiellt erkänd av Vatikanen. Att det skulle bli ett sådant resultat är det nu ingen som vill, inte systrarna själva, inte biskoparna.

Ingen organisation kan lägga munkavle på en debatt, ingen kan tvingas att kompromissa med sitt samvete. Det är heller inte önskvärt att sådant sker inom Katolska kyrkan, som bygger på att alla vi döpta är personer med integritet som agerar utifrån förnuft och samvete. En kyrka bestående av nickedockor fungerar helt enkelt inte. Samtidigt har vi ett läroämbete som måste respekteras.

Dagens helgon, Ignatius av Loyola och hans grupp förbjöds en gång i tiden av den tidens inkvisition från att verka. Ignatius underkände inte läroämbetets formella legitimitet, även om han ansåg det var ett felaktigt beslut. Det visar att lydnad är en dynamisk dygd utövad av fria personer, motsatsen till underkastelse. Väljer man att trotsa auktoriteten, så är det också ett ansvar man självständigt tar.

Vi följer vad som sker och hoppas på en dynamisk konstruktiv process där alla parter agerar med integritet och klokhet som inte slutar med öppen konflikt.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 7 kommentarer

Att leva i celibat en andlig nådegåva

Publicerat den 31 juli, 2012 av Bengt Malmgren

Philip Geister och Klaus Misgeld har skrivit en mkt bra och resonerande artikel om celibatet för präster i nr 4/2012 i den katolska tidskriften Signum.

Prästernas celibat är ingen trosfråga, utan en ordningsfråga i Katolska kyrkan. Det finns gifta präster genom olika undantagsregler, och inom Ortodoxa kyrkan är celibatet inte obligatoriskt.

Det konstateras att 92,4% av prästerna i USA är lyckliga med sitt liv och sitt arbete. Påståenden som att massor av katolska präster längtar efter att gifta sig och bara väntar att Kyrkan skall avskaffa celibatstvånget torde vara taget ur luften. Att avskaffande av celibatet skulle lösa såväl prästbristfrågan som pedofiliproblemet finns inget sakligt underlag för att påstå.

Också Gert Gelotte på Katolsk vison-bloggen uppskattar Signum-artikeln. Han konstaterar att celibatet frivilligt valt har ett värde, men ställer sig samtidigt frågan:

”Om nu celibatet i huvudsak är bra och en överväldigande majoritet av dess utövare nöjda, varför tvinga de andra?
Det finns goda skäl för celibat. Men var finns de goda skälen för celibatstvång?”

– En högst rimlig fråga.

Jag tror att leva i celibat är en andlig nådegåva. Detta gäller också prästkallelsen som sådan eller att leva i ett äktenskap. Man kan ha mer eller mindre naturlig fallenhet att klara svårigheterna och utmaningarna i dessa olika livssituationer, och man kan psykologiskt och socialt hitta olika ordningar för att kompensera för svårigheterna, men om man inte räknar med Guds nåd och öppenhet för nådegåvan är det risk att man samtidigt skapar nya problem genom att införa nya ordningar.

Färre skilsmässor, fler prästkallelser, fler funktionella och harmoniska familjer och fler funktionella präster är i första hand en fråga om andlighet och att vara öppen för nådegåvan. Kyrkans kris är en trons kris och inga mänskliga ordningar kan fullt ut kompensera för detta.

På bloggen Kristen opinion jämförs situationen i Svenska kyrkan och situationen i Katolska kyrkan i Tyskland där strukturomvandligar sker för att växla ner till en mindre kostym. Samtidigt ser vi exempel där Kyrkan verkligen lever och sjuder av liv. Påven lyfter fram de nya andliga rörelserna i kyrkan och talar om vikten av en ny Pingstens kultur.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 4 kommentarer

Vatikanens tidning i skarp kritik av Melinda Gates välgörenhetsprojekt i Afrika: Missriktat projekt som gynnar storföretagen.

Publicerat den 31 juli, 2012 av Bengt Malmgren

Vatikanens tidning L’Osservatore Romano kritiserar skarpt Bill och Melinda Gates värgörenhetsprojekt i Afrika i samverkan med storföretaget Nestle som tidigare gjort sig känt för oetiskt lansering bröstmjölksersättning till fattiga mammor. Man delade ut bröstmjölksersättning gratis, kvinnorna använde den då det lanserades som bättre än bröstmjölk, och gratisutdelningen fortsatte så långt att bröstmjölken sinade. Sedan var de tvungna att betala för den. Följden blev stora hälsoproblem för barnen. Kampanjen fördes med psykologiskt tryck från sjuksköterskor och doktorer.

I en kolumn av Giulia Galeotti rubricerad “The risks of philanthropy”, sägs Bill Gates hustru vara desiformerad och fel ute. Melinda Gates har tillkännagivit för CNN att hon vill spendera 450 milj Euro på forskning om nya metoder för födelsekontroll, ökad information om preventivmedel och tillgång till dem i världens fattigaste länder, speciellt i Afrika. Hon konstaterade att hennes initiativ var en utmaning för ledarna inom Katolska kyrkan.

Giulia Galeotti påpekar att Katolska kyrkan visst inte är emot familjeplanering och promotar Naturlig familjeplanering, metoder som går ut på att avläsa kroppens naturliga tecken och planera sin sexuella aktivitet efter det. Billingsmetoden anses till 98% effektiv och lätt att lära ut även till illitterata kvinnor. För storföretagen som vill tjäna stora pengar på de fattigaländernas behov är det en nackdel att den är helt gratis och utan behov av farmaka eller andra tekniska hjälpmedel: “The unforgivable original sin inherent in this method is that it is a solution that is completely free. This makes it highly unpopular in the pharmaceutical industry which makes huge profits from the administration of chemical contraception. And this will be guaranteed through Mrs. Gates’ philanthropic actions.”

Propagandan att Katolska kyrkan är kvinnofientlig och emot reproduktiv hälsa och bidrar till tusentals kvinnors död genom sin hållning är billig och ogrundad. Mass-satsningar som helt förlitar sig på tekniska preventivmedel är bedrägliga och leder inte alltid till de resultat som eftersträvas. I Sverige har vi höga aborttal bland tonåringar och stor spridning av klamydia. I Afrika har i vissa länder ensidiga kondomkampanjer snarast lett till ökad HIV-spridning, medan s.k. ABC-program som också tar in avhållsamhet och trohet som viktiga faktorer i att begränsa spridningen av viruset har större framgång. NFP har den stora fördelen att den tar in också mannen och hans ansvar för familjeplaneringen. Att ändra attityden hos mannen är ofta avgörande, då det stora problemet är att kvinnor utnyttjas av män som är otrogna och inte tar hänsyn till kvinnan som därmed utsätts både för ökad smittorisk och fler graviditeter än vad som är rimligt för hälsan.

Tvärtemot vad som sägs i propagandan är Katolska kyrkan en viktig aktör som kompletterar och balanserar en teknifierad syn på dessa frågor som alltförofta drivs av storföretagen och deras krav på stora och snabba vinster.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sexualetik ej orsak till kyrkosplittring, men kyrkan behöver fördjupa samtalet kring integrering av sexualitet, kropp och andlighet.

Publicerat den 25 juli, 2012 av Bengt Malmgren

Tidningen Dagen berättar att kyrkohistorikern Diarmaid MacCulloch i en intervju sagt att han tror det finns risk att Katolska kyrkan splittras i en liberal gren som utformar läran ungefär som liberala kristna i Europa och USA vill ha det och en mera konservativ gren. Han tror att denna splittring kan bli verklighet vare sig vi får konservativa eller liberala påvar framöver. Han pekar ut de senaste två påvarna, Johannes Paulus II och Benedikt XVI, som konservativa och med två till lika konservativa påvar i framtiden är katolska kyrkans splittring är ett faktum, förutspår han. Men även en mer liberal kan se till att splittra kyrkan, med tanke på att konservativa katoliker, framförallt utanför västvärlden inte skulle acceptera liberala reformer. Skälet till splittringen skulle vara speciellt sexualetiken och synen på prästämbetet (som endast förbehållet män).

Bl.a. dessa tankar utvecklar han i en bok som kommer ut under hösten med titeln ”Silence in Christianity”. Diarmaid MacCulloch är historiker, professor i Oxford och fellow vid British Academy och medutgivare till  Journal of Ecclesiastical History som utges i Cambridge. 2009 skrev han boken ”A History of Christianity: The First Three Thousand Years” som också låg till grund för BBC dokumentärserie om kristendomens historia.

Till Dagen presenterar sig Diarmaid MacCulloch som tillhörande den liberalare grenen av europeisk kristendom. En gång i tiden ville han göra karriär i Anglikanska kyrkan, men kunde inte prästvigas eftersom han var öppet homosexuell.

I den nya boken kommer han att ta upp en del saker det gärna pratas tyst om inom kristendomen, t.ex. de sexuella övergreppen på barn inom katolska kyrkan. Det är viktigt att fortsätta att tala om och ta tag i detta, som jag nämnde i min tidigare bloggpost, inte bara berömma sig av att ha ”rensat ut” rötäggen ur den klerikala kåren, och på så sätt löst problemet. Det är så lätt att lägga locket på sedan väl den första mediastormen lagt sig istället för att analysera de mera strukturella aspekterna på problemet som möjliggjorde att det kunde gå så långt inom Katolska kyrkan. Övergreppen är fortfarande ett öppet sår, inte bara för de verkliga offren, utan för oss alla, biskopar och präster, munkar och nunnor och lekfolk inom Katolska kyrkan.

Majoriteten av katoliker i västvärlden accepterar inte kyrkans morallära när det gäller sexualitet.  Detta är givetvis ett stort problem för kyrkan. Det måste kommuniceras och man måste analysera problemet lite djupare än att bara hänvisa till disciplin och rättning i ledet.

Jag har dock lite annan syn på detta än MacCulloch. Jag tror inte på en splittring på det sättet som han föreställer sig. Den splittringsprocessen har i så fall redan börjat, den består i att folk lämnar kyrkan. Det sägs att den största gruppen krista (eller f.d. kristna) i USA är katoliker som lämnat Katolska kyrkan. Jag tror det är en process som kommer att fortsätta i västvärlden, men detta är menar jag en trons kris, inte en kris som beror på att det är fel på kyrkans lära. Däremot är det ett tecken på att kyrkan evangeliserar på fel sätt i västvärlden, eftersom man uppenbarligen inte når ut på ett sådant sätt att man ens kan behålla sina egna.

Kyrkan skulle kunna bli hur liberal och formbar som helst i förhållande till moderna värderingar, men inte skulle det bli någon levande och vital kyrka för det, tvärtom visar det sig att det är de delar av kristenheten som håller fast vid en stark personlig tro på Jesus som universell frälsare och bevarar den traditionella apostoliska tron som uppvisar vitalitet och växtkraft.

De inom reformrörelsen som verkligen vill hålla fast vid sin tro på Jesus vill inte heller se någon kyrkosplittring. Man har en stark känsla för kyrkans katolicitet, och problemen måste s.a.s. lösas ”inom familjen”, Kristus har grundat en enda kyrka.

Det finns förvisso stora teologiska och kyrkorättsliga frågor som leder till skiljelinjer både mellan samfund och inom samfund, liksom skiljelinjer som helt enkelt beror på att man inte känner varandra och så lång tid gått skilda vägar. Men kyrkosplittringens tid är förbi, det finns en medvetenhet om att kyrkan är en enda, och det finns ingen annan väg att gå än att försöka reda ut problemen inom den ramen, inte bilda eget. Älskar man Jesus älskar man kyrkan. En kristenhet med olika läger som inte kan tala med varandra är otänkbart idag, det är mot Jesus uttalade vilja och förödande för evangelisationen.

MacCullog påpekar samma som jag sagt i ett tidigare inlägg, att konflikter i sig inte är negativt utan kan vara tecken på vitalitet i kyrkan. Om konflikterna däremot kör fast i oförsonliga skilda läger blir det destruktivt.

När det gäller synen på kropp, andlighet och sexualetik, så tror jag inte problemet ligger så mycket i kyrkans lära och dogmer i sig, utan i hur läran uppfattas och tillämpas, och hur man vägleder och samtalar med människor i praktiken. Här har kyrkan mycket lågt förtroende nu, speciellt efter sexövergreppsskandalerna.

Sexualiteten är biologiskt en mycket stark kraft i människors liv, det finns nedlagt i naturen att människan skall reproducera sig, och sexualdriften styr detta. Människan är emellertid inte totalt styrd av sina drifter som djuren, utan den erotiska kärleken får hos personen människan också en andlig innebörd.

Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att ”kristendomen har givit Eros gift att dricka”.

Men att kristen teologi är på det sättet är en vanföreställning, det är viktigt att tränga djupare i dessa frågor. En av dem som gjort det är Påven Benedikt XVI som i sin första encyklika Gud är Kärleken talar om den erotiska kärleken mellan man och kvinna som urtypen för kärleken. Kärlek är ett ett missbrukat ord i vår kultur, och bland alla typer av missbruk som pålågar vår kultur är sex- och kärleksmissbruk också vanligt. Det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop, menar påve Benedikt. Eros är en positiv kraft som ingår i skapelsen. Kropp och ande hänger ihop. Eros och agape är olika aspekter av en och samma kärlek.

Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken. Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven i en mycket spännande och intressant utläggning som jag rekommenderar att ni själva läser. Encyklikans engelska text här.

Bland teologiska utläggningar om kärleken vill jag också nämna den katolske teologen Werner Jeanrond´s bok ”Kärlekens teologi” som ger en bra teologisk översikt, men också författarens egna tankar, men framförallt vill jag nämna påven Johannes Paulus II´s betraktelser under onsdagsaudienserna i början på 1980-talet, ”Kroppens teologi”, sammanlagt 129 betraktelser som tar upp olika aspekter av kropp och andlighet. Aldrig har någon inom kyrkans läroämbete så grundläggande reflekterat över och utlagt dessa frågor som JPII. Detta verk har länge varit okänt, men uppmärksammas alltmera. Nyligen har vi fått en bra introduktion på svenska genom dominikansyster Sofies bok ”Till man och kvinna skapade han dem”. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning lyfter påve Johannes Paulus II nu fram sexualiteten som något som ingår i Guds plan för människans återlösning. Människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen ”det mysterium som varit fördolt hos Gud i all evighet” (Efesierbrevet), och bli dess synliga tecken.

Johannes Paulus II och Kroppens teologi, Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken – Här utläggs saker ur den skatt kyrkan har att ösa ur. Det är på en sådan nivå man måste presentera och förankra kyrkans syn på kropp, sexualitet och andlighet. Men kyrkan får kanske skylla sig själv att bilden av dess sexualetik uppfattas så negativt. Inte ens kyrkans egna har förstått vilken skatt man har. Man har ofta haft en alltför ytlig och fyrkantig syn på dessa frågor, sexualiteten som något förbjudet som man skall tygla. – En inte så särskilt konstruktiv hållning som förkrymper människan och inte hjälper henne att integrera sexualiteten i sin person.

Jag hoppas att detta undan för undan kan ändras på. Jag ser att just nu har Katolskt Magasin en artikelserie  om Kroppens teologi, och Stockholms Teologiska högskola har kurser i ämnet. Googlar man på Kroppens teologi finner man en hel del länkar.

Vi är alla sexuella varelser, påvar, biskopar och präster som lever i celibat såväl som gifta par och singelpersoner, såväl hetero- som homosexuella eller vilken kanalisering nu driften tagit i vår biologi. Alla behöver vi kanalisera sexualiteten och integrera den i enlighet med vår person och med Guds syfte med skapelsen. Sexövergreppskandalerna är en indikator på att inte ens prästerna som skall vara proffs på andlighet och celibatärt liv klarar upp detta. Kyrkan kan inte tala om dessa frågor med stort förtroendekapital idag. Det måste ändras på.

Kyrkans syn på sexualiteten är i grunden livsbejakande och positiv och integrerar kropp och ande. Att kärleken är en och odelbar säger båda de sista påvarna, och samma grundsyn kommer fram i Jeanronds ovan nämnda bok.

Den fördjupade utläggningen av Kroppens teologi tillämpad på den utökade kunskapsmassa vi har idag angående människans sexualitet är det som kan utgöra grunden för en ny och fördjupad syn på sexualitet, kropp och andlighet. Där handlar det inte om att kyrkan skall ”anpassa” sin syn till modernt tänkande, tvärtom att kyrkans syn är ett verkligt alternativ och korrektiv till vår tids av samhället understödda materialistiska egotrippade sexkultur med RFSU som normbildare.

Bilden föreställer inloppet till Konztanz vid Bodensjön. Den stora gula byggnaden är konciliehuset där Konztanz-konciliet ägde rum 1414-1418. I förgrunden den 9 meter höga statyn av kurtisanen Imperia av konstnären Peter Lenk som restes 1993. Statyn roterar kring sin axel med ett varv var fjärde minut. Imperia håller i sina händer två män, nakna, den ene med krona på huvud, den andre med tiara representerande påve- respektive kejsarmakten. Det skall föreställa påven Martin V och kejsare Sigismund. Statyn refererar till en novell av Balzac, La belle Impéria, en satir över de romerska klerkernas moral, där Imperia förför kardinaler och furstar på Konztanzkonciliet och har makt över dem alla. Låt oss verka för en annan och bättre bild av kyrkan i framtiden.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt | 19 kommentarer

Obegripligt att Marcus Birro avråds från att gå på Livets ords Europakonferens!

Publicerat den 25 juli, 2012 av Bengt Malmgren

I sin krönika i Expressen beskriver Marcus Birro med sin träffsäkra penna spritens och drogernas förbannelse som med full kraft slår till överallt i sommarsverige.

Det finns dock oaser, festivaler, konferenser som är av helt annorlunda slag. Ingen sprit, ingen fylla, bara glada människor, uppbyggande föredrag om Guds kärlek och sund andlighet, inget bråk, inget behov av polisinsatser.

Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka som jag nyss besökt var ett exempel på detta, ett annat exempel är Livets Ords Europakonferens i Uppsala som Marcus skildrar i sin krönika som motbild till sprit- och drogproblemen. Jag brukar besöka Europafestivalen varje år, det är verkligen att rekommendera, men vet inte om jag hinner i år. Man kan följa evenemanget på Livets Ord play.

 

Lyssna till Berit Simonson som Marcus nämner i sin krönika. En verkligt bra förkunnare med värme och humor.

Publicerat i Church | 3 kommentarer