Tunehag och Vilks provocerar, men rasismen ligger snarare hos dem som inte förmår (vågar?) kritisera Islam.

Idag har jag läst två väldigt bra artiklar som talar klarspråk och på ett befriande sätt sätter fingret på det för oss svenskar ibland nästan lite förljugna sättet att framstå förträffliga, samtidigt som vi hyperkänsligt angriper andra för deras islamofobi, homofobi eller vad det nu kan vara. Den första är en intervju med Lars Vilks i Aftonbladet. Ni måste läsa den. Jag måste säga att jag beundrar den mannen för hans lugna intellektualism och vägran att ta på sig den smörja av främlingsfientlighet och inslamofobi man försöker kleta in honom med.

   

Den andra artikeln är en konstkommentar av Dan Jönsson i DN´s kulturdel idag där han tycker att inte vi svenskar skall kasta sten i glashus. Vi upphöjer Pussy Riot med deras grova sexuella obsceniteter, hädelser, svordomar och störande av ordningen i en kyrka till skyarna och anklagar ryssarna för att inte förstå det modiga och avantgardistiska i detta, medan vi behandlar svenska konstnärer minst lika fördomsfullt och inskränkt.  Hur skall man se på det faktum att en konstnär som Lars Vilks är portförbjuden nästan överallt? Ingen vill (eller vågar) låta honom ställa ut. Han har polisskydd dygnet runt efter hoten i samband med Mohammed-rondellhundarna. Nu han också blivit portad från utställningen ”Udda & jämt” hos Jämtli i Östersund, anledning till bannlysningen var att man inte tolererade att han skulle tala hos den islamfientliga organisationen Sion. Vilks kan själv inte betraktas som islamfientlig, men accepterar inbjudningar från olika grupper, det är en del av hans provokativa konstprojekt, han förklarar det i intervjun i Aftonbladet. Men Vilks är alltså för mycket för det ”toleranta” Sverige. Projektet Udda & jämt fick läggas ner för att övriga konstnärer i protest också hoppade av sedan Vilks blivit portad. Det är ju verkligen ett självmål för arrangörerna och en pikant satirisk poäng att projektet hade provokationen som tema, och att nedläggningen direkt berodde på att arrangörerna inte tålde Vilks provokation.

En som också provocerar genom att påpeka fakta som ingen vill höra är Mats Tunehag. Det för mig in på den tredje artikeln som inte avslöjar något hyckleri, men snarast är en illustration till vad jag talar om. Det är Per Hammarström, Anders P Lundberg och Kristian Steiner som skriver i Dagen och tycks ha hakat upp sig på den eminent kunnige och välartikulerade Mats Tunehag som pekat på några obehagliga men viktiga fakta som rör Islam. istället för att gå i dialog med honom direkt och checka av hur han egentligen menar försöker man blåsa upp en jätteaffär av detta som gäller främlingsfientlighet inom hela organisationen Svenska Evangeliska Alliansen (SEA),  där Mats är styrelseledamot.

Mats Tunehag är enligt min mening absolut inte fientlig mot muslimer, och jag uppfattar absolut inget rasistiskt i det han skriver. Däremot har han skrivit en del kritiska artiklar som pekar på företeelser inom islam och där muslimer är involverade som är allvarliga, och som verkligen behöver kritiskt granskas och lyftas fram. Eftersom det nästan är tabu i Sverige att säga något kritiskt om islam utan att bli betraktad som islamofob och främlingsfientlig, så är få som skriver sådant, desto viktigare då att någon gör det. Mats Tunehag har min aktning för att han är modig, precis som Lars Vilks.

Men de tre författarna gillar inte detta. De ser rött och spelar ut hela det hycklande registret av anklagelser för islamofobi och främlingsfientlighet mot Mats.

Artikeln inleds med att man konstaterar att det odlas myter om mångkulturalismens misslyckande och att främlingsfientliga krafter utmålar etniska och religiösa minoriteter som problem och hot. Så långt är jag med.

Man fortsätter att konstatera att det finns många engagerade kristna och församlingar som tar avstånd från den här typen av uppfattningar, står upp för mänskliga rättigheter och på ett positivt sätt arbetar med flykting- och integrationsfrågor. Så långt är jag också med.

Sedan kommer det: ”Men vi tvingas också konstatera att det finns fördomar och främlingsfientlighet… inom SEA.” Anledningen är att Mats Tunehag dristat sig att säga några negativa saker om Islam, texter som finns publicerade på SEA´s hemsida. Islam får alltså inte kritiseras. Jag tvingas gnugga mig i ögonen. Lever vi i ett demokratiskt land med yttrandefrihet? Lever vi ett land där vi kan diskutera med förnuft och sans och där det ryms mer än en åsikt i taget, och där man förstår att idé- och religionskritik inte är detsamma som fientlighet eller hat mot folk och människor?

Författarna tar sedan upp några exempel på förhållanden som Tunehag tar upp som gäller muslimer och förhållanden i muslimska områden i Europa. Men det Tunehag tar upp är ju allderles sant och förhållanden som vi måste sätta ord på och ta upp till diskussion.

Religionskritik måste vara tillåten och få förekomma såväl i förhållande till kristendomen som till andra religioner. De humanistiska ateisterna ger ju ofta oss kristna en ordentlig match och kritiken är ofta inte nådig. O.k. det förekommer en reell förföljelse av kristna ute i världen som verkligen borde uppmärksammas mer, men den typ av kritik vi får från humanisterna uppfattar vi inte på något sätt som kränkande eller fientlig mot kristna som personer. På samma sätt måste det ju vara möjligt att kritisera islam och företeelser inom den islamska världen utan att man för den skull behöver betraktas som islamofob eller främlingsfientlig.

Men det har bland svenska vänsterintellektuella, dit också hör en falang kristna, utvecklats en tankens inlåsning där varje sådan kritik är tabu. Det är svårt att förstå vad detta beror på. De tres artikel är ett övertydligt illustrativt exempel på detta.

De försöker blåsa upp detta till en affär som det inte är genom att tala om ”främlingsfientligheten inom SEA”. Någon sådan finns inte. Man vet att Stefan Swärd som är styrelseordförande i SEA tillhör dem som verkligen kämpat för flyktingar i Sverige, inte bara genom debattartiklar där han kritiserat Invandrarverkets inhumana flyktingpolitik, utan också genom direkt hjälp åt flyktingar, som pastor Jean från Kongo som fått en fristad i hans församling, och senast i tisdags demonstrerade han vid en flyktingförläggning mot avvisningar till Irak. Stefans engagemang har snarast gett honom kritik från andra sidan, från dem som menar att Sverige har en för generös invandringspolitik. Detta är en av artikelförfattarna, Per Hammarström medveten om, vilket han skriver i en kommentar på Stefan Swärds blogg. På Twitter försöker några blåsa upp det hela också genom att skapa taggen ”SEAgate”. Patetiskt! Detta är helt och hållet en fabricerad historia, ett lågvattenmärke för kristen debatt. Jag saknar ord.

Vad författarna borde ha gjort vore naturligtvis att apostrofera Mats Tunehag direkt och ta en debatt med honom på saklig nivå angående de problematiska förhållanden han pekar på. Kanske man inte vågar göra det för att man har inget att komma med. Bättre då med personangrepp.

En tanke slog mig: Det är egentligen de som vill tabubelägga kritik av Islam som står för den ultimata rasismen: Muslimer får inte ställas krav på, för  bara vi västerlänningar betraktas som kloka nog att ställas till ansvar för våra handlingar.

Publicerat i Samhälle | 29 kommentarer

Vi måste stödja den förtryckta förnyelsen inom Rysk-ortodoxa kyrkan.

Jag har i samband med efterforskningar på internet kommit i kontakt med yttringar av Rysk-ortodox kristendom som har en helt annan inställning till förnyelse och ekumenik än vad som kännetecknar den officiella bilden. Där finner man också kritik mot patriark Kirill och hans stöd till Putins repressiva regim till förmån för en mer kristocentrisk och barmhärtig hållning gentemot medmänniskan. 

Vi kan nog knappast ana hur det är att vara en ryskortodox kristen i Ryssland om man inte ställer upp på den strikta nationella tolkning av religionen som anbefalls där och inte är beredd att hålla inne med varje uns av kritik mot ledarna.

Om vi gör tankeexperimentet att  FSSPX och dem närstående grupper som förespråkar starkt kyrkligt inflytande över staten var biskopar och präster i Sverige och hade en mycket nära allians med statsministern och regeringsbärande partier och ville göra Sverige till en enhetsnation byggd på konservativa katolska värderingar, och varje form av opposition motarbetades genom trakasserier och förföljelser av olika slag, t.ex. att man fick svårt att få jobb, att man hittar på anklagelser mot en etc. – då föreställer jag mig får vi en uppfattning hur det kan vara i Ryssland.

Den inomkyrkliga kritiken finns helt klart, den är tydlig men har en betydligt mer lågmäld ton än Pussy Riots. Kanske behövdes detta för att skaka om och medvetandegöra. Hur som helst, det goda som uppmärksamheten efter kvinnornas framträdande i Frälsar-katedralen i Moskva är att Rysk-ortodoxa kyrkans stöd för Putins repressiva regim ordentligt kommit i fokus, samt över huvud taget situationen inom patriarkatet Moskva.

Här är några engelskspråkiga bloggar som jag upptäckt som representerar inomkyrklig förnyelse och konstruktiv kritik:

Salt of the Earth: Ryskortodoxt fokus, står ingen adress, men verkar ha amerikanskt ursprung. Skriver om ryskortodox andlighet, förnyelse, inte rädd att kritisera missförhållanden. Bra länkar.

Priest Matthew Jacson: Ortodox bloggande präst, också från USA.

Ancient faith radio USA-baserad radiostation + webb, informerar om ortodox tro i västvärlden.

En 26-årig ryskortodox kristen bosatt i Moskva som brukar lyssna till Ancient Faith Radio skrev ett brev som publicerades (med bevarad anonymitet) på Salt of the Earth-bloggen. Jag citerar delar av brevet här, eftersom det ger en bra inblick i situationen i Ryssland.

”I completely agree with you on the matter of the importance of sincere prayer, and of how painful, insulting and disrespectful the blasphemous “prayer” of the “PR” [Pussy Riot] band had been. But, unfortunately, while listening to your podcast, I could not help feeling, that you were either ill-informed or misinformed on some very crucial matters, pertaining to the scandal, the court case, and especially – the position of the Moscow Patriarchate.

First of all, there is no such charge as “blasphemy” in the secular legislature of the Russian Federation, nor were the “PR” band members calling for religious hatred, for which they were charged and convicted. They performed a blasphemous act; but they did not call the people to kill or persecute Christians, Jews, Muslims, or any other religious groups, and only such an act falls directly under the “call for religious hatred” charge. If such a charge as “blasphemy” existed before the incident and if the government simply enforced existing laws to a certain “crime” – no one would have said a word. But instead, the state court gave these women 2 years in prison.

“Officially” the Church did not keep silent until the verdict was carried out by the court (as it was stated by the Patriarchate’s representatives this spring). Nor did it call for pity or mercy to the “sinner”. On the contrary. Representatives of the Moscow Patriarchate, such as the Head of the Department of the Public Relations – archpriest Vsevolod Chaplin and the Churches’ attorney – the nun Serafima (Chernega) called for “righteous” punishment for this act of hatred. This was directly said by our Patriarch in the beginning of April, when he called the Orthodox Faithful not to tolerate the new rise of blasphemy and not to allow the punk band’s act to be seen as a mere political protest.

The Patriarch is a strong speaker, and won a powerful emotional response from his flock, talking about how the band sinned against Our Lord, against the Orthodox shrines, against Our martyrs, our nation and the fallen soldiers of the Napoleonic Wars, (in whose memory the Cathedral was erected). Was this a Christian response? Was this an attempt of a responsible pastor to calm his faithful down and appeal to Christian mercy and prayer?

—–

Unlike his predecessor – Patriarch Alexei II (of Blessed Memory), who managed to sustain excellent relations with the state, yet skillfully refrain from direct involvement in politics, our current Primate got the Church directly involved in the most scandalous and passionate election campaign in modern Russian history. His support of Putin – whose right to run for a third, 6-year presidency is more than questionable – put the Church under direct attack not only from some kind of atheistic “liberals”, but from the wide range of common people, who have no real protection from corrupt government officials and have nothing but contempt, fear and hatred for the state “powers”.

How would you feel, if you personally knew dozens of people, who were required to vote for Putin and his “United Russia” party under the direct threat of losing their jobs – and then hear the Patriarch, our Patriarch and the Primate of our local Church, call the protests of hundreds of thousands of desperate people, who came out ot ask for their right to vote – “ear piercing shrieks”?  This was said at a meeting with the candidate V. Putin on February 8 2012.

The two “Punk prayers” took place roughly two weeks after the Patriarch’s meeting with Putin (the one and only candidate for presidency, with whom the Patriarch and other religious leader decided to meet, which can rightfully be seen as open political backing). Moreover, thanking Putin for his personal part in the “unparalleled” spiritual recovery of Russia and of its Church, the Patriarch forgot to mention his own predecessor – Patriarch Alexei II, our beloved Father who actually led the Church during the 17 years of recovery from the Soviet desolation.

——-

Should we, as Orthodox, as Christians, not ask ourselves – had the Patriarch asked his flock to forgive the blasphemy, had he given the judgment to God, and not to the state court, had he called for these women to be released and “go in peace”, would the current rise of anti-clericalism and this strange cult of making the “PR” band into prisoners of conscience and “political  martyrs” actually taken place?

——

The resurrected Christ the Saviour Cathedral does not belong to the Church. It belongs to the government and is under the “care” of a certain “Fund of the Cathedral of Christ the Saviour”. This organization runs several souvenir shops around the cathedral, a restaurant – recently built right by the cathedral, as well as a car-wash and a banquet hall, located in an underground complex directly beneath the Church. This gives rise to popular belief that “the Church” rents the halls of its cathedral for expensive corporate parties and banquettes.

But instead of fighting for the Cathedral “to be a house of prayer”, the Patriarchate not only conforms with the current state of affairs, but parallel with the “PR” case, the Church won a lawsuit, defending its right for the commercial use of the cathedral premises – along with the infamous “Fund”. What kind of “message” is this supposed to give the nation, which does not differentiate between the patriarchate’s officials and the Church as a whole?

What other Cathedral, in what other Orthodox patriarchate or diocese belongs to a state-owned commercial organization, which builds a banquet hall in the place of a crypt? Yet, the Patriarchate does nothing, disregarding the waning reputation of this magnificent, truly resurrected cathedral.

In light of recent events, should we, as Orthodox Christians, not honestly ask ourselves – “what really happened?”, “what could have caused people to start this unjust, senseless act of blasphemy and protest in Moscow’s cathedral?”, “Why so many Christians, including the Primate of our local Church, who shed so many tears listening to the Passions narratives, fail to show Christian mercy when beset by a single act of blasphemy?”. Instead, we go on the defensive, carrying out relics, calling on for the State’s protection and retribution.

But, as Orthodox Christians in Russia, we are beset by both – attacks from the “outside” insulting our Church, as well as from irrational and irresponsible actions of our own clergy and even – the patriarchate’s officials.

Unlike our brothers and sisters in Albania, Finland, Georgia, the OCA, and, of course, in the Antiochian Orthodox Church – we, in Russia, have no ability to ask or receive accountability from our hierarchs and primates. And this, truly has a devastating effect on the state of the Church and its reputation in Russia.

Should not such problems be openly addressed outside the internet? Should not we speak of our own sins in the wake of new attacks on our Church?”

I ett uppföljande e-brev som publicerades på denna blogg beskrev den unge mannen från Moskva hur hätsk stämningen kan vara och hur människor trakasseras även av kyrkans folk:

”The situation we, as Christians, are going through in Russia is troubling. And the troubles are on the rise. Just a day ago there was a fight in Moscow, when a young man, wearing a T-shirt saying “Theotokos, chase out Putin!” (a quote from the infamous punk-band) was beat up by “Orthodox” youth activists for insulting their “religious” feelings. To give you an idea about how divided and controversial our clergy’s reaction is to the problem. One well-known priest, Father Alexei Uminskii, said that he condems not the young man with the purely political statement on his shirt, but the “Orthodox” youth activists, who made T-shirt with verses from 1 Corinthians, 13, and went about the city beating up those, that offend their “Christian” feelings. Meanwhile, another well-known igumen said that he would, despite being a monk, join the youth and hit the young man on the head for insulting his religious and patriotic feelings, since Putin is the president and the symbol of our country. Here is the link, unfortunately – it is only in Russian.

Also I would like to say, that I am not trying to “slander” His All-Holiness, the Patriarch of Moscow, the ruling bishop of my diocese. But I am seriously worried, when I see a bishop, who would think it easier to organize meetings and processions “in defence of the Faith and the Good Name of the Church” than to provide open accountability for his financial and political actions.  If he has nothing to hide, why try give rise to “patriotic” feelings of the flock instead of providing them with a simple audit?”

I ett annat blogginlägg återger Matthew Jacson en artikel av Fr. George Chistyakov, ursprungligen publicerad på ryska 1997, som beskriver bakgrunden till situationen i Ryskortodoxa kyrkan. Det finns en obenägenhet till ekumenik och en benägenhet att se allt utomstående inflytande, inkl kristet sådant utanför den ryskortodoxa sfären, som fientligt. Artikeln heter Whence This Anger? Författaren gör en återblick på den ryska historien, och skriver om tiden efter 1988:

”Russia turned its face anew towards the Orthodox faith, but again the mind-set did not change, it remained inimicocentric. In the changed situation the Enemy was uncovered surprisingly quickly. Now among the Enemy are the heterodox and ecumenists, in other words those among us Orthodox who won’t live according to the inimicocentric thought process. And the struggle began once again. Just as uncompromising as always.

Logically the question arises; why are the new enemies Christians of other confessions and not atheists, which at first seems to be more natural. Actually, the answer is very simple. In the first place the atheists are different only in that they live not knowing that Jesus is amongst us, and they do not feel his presence — but as you know, the new ideologues of Orthodoxy don’t have a Christocentric consciousness either, therefore the barriers which would separate them from the atheists simply do not exist.

In the second place, and this is of no lesser importance: the atheists are “ours” and the heterodox are “foreign”…  In the religious sphere, no one considers that the struggle against confessions because they were brought into Russia from abroad in essence contains the germ of a struggle against Orthodoxy because it itself was brought in from abroad in 988.
…..

The very logic of the struggle against “not ours” is such that it inevitably (whether we want to or not) leads to complete isolation and stagnation in the sphere of the arts and politics, and in the sphere of faith — to paganism, to an empty ritualism and magic, completely devoid of the evangelical spirit.

The source of religious intolerance is paganism, which is incorporated with Orthodoxy and mixed with it, the non-Christocentrism of our thinking and our isolation from the Gospel and from Jesus.

It is not heterodoxy but paganism which poses a danger to the Orthodox faith in Russia today. Fortunately many people understand this. But Christ is always with us, amongst us, thus, if we believe in Him, we need not be afraid.”

De dömda kvinnorna, Yekaterina Samutsevich, Maria Alyokhina och Nadezhda Tolokonnikova är inte kristna, utan närmast anarkister som påpekades i ett tidigare inlägg. Inte desto mindre är deras försvarstal i rätten imponerande och vittnar om intellekt, integritet, litterär och filosofisk bildning och att de noga genomtänkt den situation de gett sig in i. Jag ger några citat från kvinnornas försvarstal, och det kan ju vara bra att ha i åtanke vad som anförts ovan när vi läser.

Yekaterina säger:

That Christ the Savior Cathedral had become a significant symbol in the political strategy of the authorities was clear to many thinking people when Vladimir Putin’s former [KGB] colleague Kirill Gundyayev took over as leader of the Russian Orthodox Church. After this happened, Christ the Savior Cathedral began to be openly used as a flashy backdrop for the politics of the security forces, which are the main source of political power in Russia.

Why did Putin feel the need to exploit the Orthodox religion and its aesthetic? After all, he could have employed his own, far more secular tools of power — for example, the state-controlled corporations, or his menacing police system, or his obedient judicial system. It may be that the harsh, failed policies of Putin’s government, the incident with the submarine Kursk, the bombings of civilians in broad daylight, and other unpleasant moments in his political career forced him to ponder the fact that it was high time to resign; that otherwise, the citizens of Russia would help him do this.

Apparently, it was then that he felt the need for more persuasive, transcendent guarantees of his long tenure at the pinnacle of power. It was then that it became necessary to make use of the aesthetic of the Orthodox religion, which is historically associated with the heyday of Imperial Russia, where power came not from earthly manifestations such as democratic elections and civil society, but from God Himself.

How did Putin succeed in this? After all, we still have a secular state, and any intersection of the religious and political spheres should be dealt with severely by our vigilant and critically minded society. Right? Here, apparently, the authorities took advantage of a certain deficit of the Orthodox aesthetic in Soviet times, when the Orthodox religion had an aura of lost history, of something that had been crushed and damaged by the Soviet totalitarian regime, and was thus an opposition culture. The authorities decided to appropriate this historical effect of loss and present a new political project to restore Russia’s lost spiritual values, a project that has little to do with a genuine concern for the preservation of Russian Orthodoxy’s history and culture.

It was also fairly logical that the Russian Orthodox Church, given its long mystical ties to power, emerged as the project’s principal exponent in the media. It was decided that, unlike in the Soviet era, when the church opposed, above all, the brutality of the authorities toward history itself, the Russian Orthodox Church should now confront all pernicious manifestations of contemporary mass culture with its concept of diversity and tolerance.

Implementing this thoroughly interesting political project has required considerable quantities of professional lighting and video equipment, air time on national television for hours-long live broadcasts, and numerous background shoots for morally and ethically edifying news stories, where the Patriarch’s well-constructed speeches would in fact be presented, thus helping the faithful make the correct political choice during a difficult time for Putin preceding the election.

Our sudden musical appearance in the Cathedral of Christ the Savior with the song “Mother of God, Drive Putin Out” violated the integrity of the media image that the authorities had spent such a long time generating and maintaining, and revealed its falsity. In our performance we dared, without the Patriarch’s blessing, to unite the visual imagery of Orthodox culture with that of protest culture, thus suggesting that Orthodox culture belongs not only to the Russian Orthodox Church, the Patriarch, and Putin, but that it could also ally itself with civic rebellion and the spirit of protest in Russia.”

Maria påpekar hur begreppen orwellskt fått en annan mening:

”To me, this transition, or rupture, is noteworthy in that, if approached from the point of view of Christian culture, we see that meanings and symbols are being replaced by those that are diametrically opposed to them. Thus one of the most important Christian concepts, Humility, is now commonly understood not as a path towards the perception, fortification, and ultimate liberation of Man, but on the contrary as an instrument for his enslavement. To quote [Russian philosopher] Nikolai Berdyaev, one could say that “the ontology of humility is the ontology of the slaves of God, and not the sons of God.”

I believe that we are being accused by people without memory . Many of them have said, “He is possessed by a demon and insane. Why do you listen to Him?” These words belong to the Jews who accused Jesus Christ of blasphemy. They said, “We are … stoning you … for blasphemy .” [John 1 0:33] Interestingly enough, it is precisely this verse that the Russian Orthodox Church uses to express its opinion about blasphemy. This view is certified on paper, it’s attached to our criminal file. Expressing this opinion, the Russian Orthodox Church refers to the Gospels as static religious truth. The Gospels are no longer understood as revelation, which they have been from the very beginning, but rather as a monolithic chunk that can be disassembled into quotations to be shoved in wherever necessary — in any of its documents, for any of their purposes. The Russian Orthodox Church did not even bother to look up the context in which “blasphemy” is mentioned here — that in this case, the word applies to Jesus Christ himself.”

Nadezhda påpekar att många ryskortodoxa kristna stödjer dem:

”I know that a great number of Orthodox Christians speak out on our behalf, the ones who gather near the court in particular. They pray for us; they pray for the imprisoned members of Pussy Riot. We’ve seen the little booklets the Orthodox pass out containing prayers for the imprisoned. This fact alone demonstrates that there is no single, unified group of Orthodox believers, as the prosecutor would like to prove. This unified group does not exist. Today, more and more believers have come to the defense of Pussy Riot. They don’t think that what we did warrants a five-month term in a pretrial detention center, let alone three years in prison, as the prosecutor has called for.”

Med profetisk skärpa säger hon:

”Every day, more people understand that if the system is attacking three young women who performed in the Cathedral of Christ the Savior for thirty seconds with such vehemence, it only means that this system fears the truth, sincerity, and straightforwardness we represent. We have never used cunning during these proceedings. Meanwhile, our opponents are too often cunning, and people sense this. Indeed, the truth has an ontological, existential superiority over deception, and this is described in the Bible, particularly the Old Testament.

The paths of truth always triumph over the paths of cunning, guile, and deception. Every day, truth grows more victorious, despite the fact that we remain behind bars and will probably be here for a long time.”

—-
Hon anlägger ett kristligt perspektiv på mänsklig svaghet som föregångare till vishet och barmhärtighet:

”A human being is a creature that is always in error, never perfect. She quests for wisdom, but cannot possess it; this is why philosophy was born. This is why the philosopher is the one who loves wisdom and yearns for it, but does not possess it. This is what ultimately calls a human being to action, to think and live in a certain way . It was our search for truth that led us to the Cathedral of Christ the Savior. I think that Christianity, as I understood it while studying the Old and especially the New Testament, supports the search for truth and a constant overcoming of oneself, the overcoming of what you were earlier. It was not in vain that when Christ was among the prostitutes, he said that those who falter should be helped; “I forgive them,” He said.”

Kvinnornas försvarstal i sin helhet i engelsk översättning finns här.

Efter detta kanske vi än en gång kan återvända till texten för kvinnornas sång i katedralen, vars innehåll nu kanske blivit tydligare för oss:

”St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

Black robe, golden epaulettes
All parishioners are crawling and bowing
The ghost of freedom is in heaven
Gay pride sent to Siberia in chains

The head of the KGB is their chief saint
Leads protesters to prison under escort
In order not to offend the Holy
Women have to give birth and to love


Church praises the rotten dictators
The cross-bearer procession of black limousines
In school you are going to meet with a teacher-preacher
Go to class – bring him money!

Patriarch Gundyaev believes in Putin
Bitch, you better believed in God
Belt of the Virgin is no substitute for mass-meetings
In protest of our Ever-Virgin Mary!

St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

”Belt of the Virgin” syftar på en av den ortodoxa kyrkans främsta reliker, ”Marias bälte” som var på ”turne´” i Ryssland hösten 2011. Kritiken går ut på att genom att låta folkets intresse fokusera på sådant, så tar man bort uppmärksamheten från de brännande inrikespolitiska frågorna.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 16 kommentarer

Drömmen om den kristna enhetsstaten i öst och i väst.

I samband med den ryska Pussy Riot-diskussionen uppmärksammade Dante-bloggen den nykonservative ryske filosofen politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin. (Kan ej återfinna länken nu på Dante-bloggen).

Dugin har en vision av Ryssland som ett euroasiatiskt imperium, ett Super-Ryssland, EURASIEN. Visionen präglas av kristen metafysik och antiliberalism. Detta fick mig genast att associera till FSSPX, Lefvebre och detta prästsällskaps ursprung i fransk gallicanism och idén om en katolsk enhetsstat på ultramontanistisk grund. Dantebloggen som är uttryck för traditionalistisk rörelse inom Katolska kyrkan delar visserligen inte FSSPX ideologi fullt ut, men är ändå närstående, och på bloggen har uttryckts uppskattning för prästsällskapet och förhoppning om ett nära förestående fullt accepterande i Katolska kyrkan.

I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” från 2007 skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Denna neo-eurasiatiska doktrin innebär också en kritik av den liberala postmoderniteten med dess feminism, multikulturalism, nationalism, religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Främst USA ses som företrädare för detta och blir därför den stora fienden. Dugin skriver:

 ”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vårnationella identitet.”

Det kristna inslaget i visionen bygger på den romersk-bysantinska idén om en symfonisk samhörighet mellan kyrka och stat. Imperiet stött av kyrkan skall hålla kaos och normlöshet utanför sina gränser och stoppa Antikrist från att segra.

Ryssland kristnades på 1000-talet. När Bysans hade fallit år 1453 uppkom olika föreställningar om att Ryssland skulle överta arvet från det kristna romerska världsriket, Moskva skulle bli ett ”tredje Rom” efter Rom, och Konstantinopel. För många ryska konservativa tänkare på 1800-talet var föreställningen om imperiet och den ortodoxa kyrkan nästan identiska. Kyrkan var garanten för den imperieuppehållande ideologin. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet har skrivit en artikel om ämnet i Axess nätmagasin.

Det är hela denna föreställning om kyrka-stat och kyrka-imperium som aktualiserats i Ryssland idag.

Franska kungarna och kyrkan har alltid ansett sig ha en självständig inställning gentemot Rom. (Läs Wikipedia-artikel om gallikanism).  De franska kungarna  ansåg sig ha långtgående befogenheter framför allt när det gällde tillsättandet av biskopar och andra högre befattningshavare under teologisk och ideologisk hänvisning till den ”gallikanska kyrkans” frihet och egna rättigheter gentemot påvestolen. Påvens babyloniska fångenskap i Avignon (1303–1376) har de flesta hört talas om, då franske kungen förmådde påven att flytta påvestolen dit.  Ludvig XIV betraktade sig i som mönstret för en katolsk kung trots sina moraliska tillkortakommanden. Han genomdrev en absolutistisk katolsk enhetsstat, med förföljelser av protestanter, men betonade samtidigt det franska kungadömets och den franska kyrkans starka självständighet gentemot Rom.

1905 sade den franska regeringen ensidigt upp konkordatet mellan den franska staten och Heliga stolen som ingåtts av Napoleon år 1801. Motsättningen mellan den sekulära republiken och de franska katolikerna fanns tydligt ända sedan Tredje republikens tillkomst efter kriget mot Preussen 1870–1871 som Frankrike förlorade.

Påven Pius XI manade de franska katolikerna att erkänna republiken som legitim statsform och inte lyssna till propagandan från den nationalistiska, auktoritärt-rojalistiska och antisemitiska rörelsen Action Française. Ledarna där ansåg den katolska kyrkan vara av stor betydelse för sammanhållning och disciplin i samhället. Action Française hade ett förhållandevis stort inflytande bland de franska katolikerna som aldrig hade accepterat republiken. I bakgrunden fanns  förföljelserna  i samband med den franska revolutionen, t.ex. de fruktansvärda massakrerna i Vendée som är ett mörkt kapitel i Frankrikes historia. Denna massterror mot de kungatrogna katolikerna har stannat kvar i det kollektiva minnet hos deras ättlingar, varav en del återfinns bland anhängarna till FSSPX.

Om denna franska katolska och politiska historia och dess betydelse som bakgrund till FSSPX som det ser ut idag berättar Lars Cavallin i en intressant och faktaspäckad artikel i Signum. Han skriver:

”Efter det napoleonska imperiets fall ville vissa kretsar i det restaurerade kungadömet återföra också kyrkan till dess forna ställning… Under dessa senare bourboner väcktes också den gamla gallikanismen till liv, men samtidigt fick den nya ”ultramontanismen” luft under vingarna: både politiskt och religiöst ville man ett slags nygotisk restaurering av det medeltida samhället. Och detta innebar en kraftfull kyrklig centralisering kring påven, både kyrkopolitiskt, teologiskt och liturgiskt.

När den restaurerade monarkin störtades 1830 fanns det tongivande katolska intellektuella, präster och lekmän, som i påvedömet såg garanten för både den inre kyrkliga och den rent politiska friheten, även om det frihetligt-demokratiska inslaget inte precis uppmuntrades av dåtidens påvar. Icke desto mindre blev stora delar av den franska katolska kyrkan från mitten av 1800-talet starkt påvetrogen, men så att säga på ”gallikanskt” sätt: just den franska katolska kyrkan och den franska katolska kulturen och mentaliteten skulle vara påvedömets starkaste stöd, till och med politiskt och rent av militärt; resterna av Kyrkostaten försvarades av främst franska frivilliga och reguljära franska trupper ända fram till 1870…

Det är denna paradoxalt ‘gallikanska ultramontanism’ man finner i FSSPX. De sista ‘gallikanska resterna’ i äldre bemärkelse försvann från den katolska kyrkan i Frankrike då Första Vatikankonciliet (1869–1870) proklamerade påvens aktiva jurisdiktionsprimat, universalepiskopat och ofelbara läroämbete när han ex cathedra i tros- och moralfrågor åberopar sig sin högsta lärofullmakt…

En stor del av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet och som drabbades av olika former av sanktioner från Rom under 1950-talet kom från Frankrike… fick full upprättelse under och efter konciliet; några av dem belönades också med kardinalshatten. Men arvet från den ”ultramontana gallikanismen” var ännu levande, och med åberopande av just den helgonförklarade och odiplomatiske Pius X började man kritisera de romerska auktoriteterna och till slut påven själv…

Marcel Lefebvre deltog i Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och tillhörde dess högerflygel. Han var kritiskt inställd speciellt till dokumenten som handlade om religionsfriheten, ekumeniken och förhållandet till de icke-kristna religionerna.

Både Durgin som ideologiskt försvarar Kirills nära samröre med Putin och FSSPX känns igen på förespråkandet av en starkt kyrkligt inflytande i samhället, man är kritiska till religionsfrihet, och framförallt kritisk till modernism och till den liberala rörelsen som alltmer vinner insteg i Katolska kyrkan inte bara i USA utan också Europa. Det tycks mig som att det är det konservativa politiska konceptet som driver dessa ideologier mer än ett religiöst koncept. Kyrkan används som koncept i den mån det gagnar den egna politiska agendan, men om den egna agendan inte gagnas kan man lika gärna vara kritisk, så som FSSPX kritiserat de sista påvarna och delar av Andra Vatikankonciliet.

Irène Nordgren uppmärksammar på Katolsk vision-bloggen också detta gemensamma intresse som finns för konservativa grupperingar inom Ryskortodoxa kyrkan och konservativa traditionalistiska kretsar inom Katolska kyrkan att bekämpa liberalismen. I motsats till Irène Nordgren räknar jag inte påve Benedikt XVI till dessa konservativa kretsar. Irène ringar in frågan om att vara emot kvinnors och homosexuellas rättigheter som central för intressegemenskapen mellan konservativa i öst och väst, men jag menar att det handlar om ett betydligt vidare koncept. Men det innebär inte att jag tycker dessa frågor är oviktiga. Det är onekligen mycket lättare att tala om mänskliga rättigheter och problematisera t.ex.  diskriminering av homosexuella i det liberala väst än i det repressiva Ryssland.

Andra Vatikankonciliet, som öppnades för snart exakt 50 år sedan har betytt mycket för att öppna Katolska kyrkan för vår tid. I år firar vi Trons år då vi särskilt skall fördjupa oss och tränga in konciliedokumenten, t.ex. det banbrytande Lumen Gentium som beskriver kyrkan  väsen och dess uppdrag i världen eller Gaudium et Spes som tar upp kyrkan pastorala uppdrag att förmedla tro och hopp till en söndrad värld värld.

Som kristna behöver vi alla sätta tron hoppet och kärleken i första rummet och i öppenhet och respekt för medmänniskan söka det som är sant och gott. Sätter vi en politisk agenda i första rummet, så hamnar fokus någon annanstans och vi frestas bli manipulativa för att förverkliga vår agenda istället för att lyssna och samtala och förtrösta på att Herren leder oss rätt.  som Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) sade i en intervjubok 2000: ”…att hon (Katolska kyrkan) också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Jag förstår Irène Nordgrens farhåga (hon snarast påstår att det är så), att vissas ovilja att tala om Kirills liering med Putin och istället fokusera på det problematiska med Pussy Riot handlar om att ”avleda  intresset från det saken  gäller”. Jag går inte så långt att jag säger att det motivet ligger bakom, men i diskussionen får vi känna varandra på pulsen. Som jag svarade Irène i en tidigare diskussion på denna blogg känner jag större sympati med hennes upprördhet än med andras ovilja att fokusera på den oheliga alliansen mellan Kirill och Putin till stöd för en alltmer repressiv politik.

Gamla politiska och kyrkopolitiska motsättningar skall inte få blockera vår väg mot framtidens kyrka, men Lars Cavallin påpekar i slutet av den ovan anförda artikeln att man kan inte gå förbi historien, utan man måste medvetandegöra den och bearbeta den:

”Hur relationen mellan FSSPX skall gå vidare är det knappast någon som vet. Att påven själv vill ha en återförening med rörelsen på vissa villkor, som i huvudsak är väl kända, förefaller vara klart.

Lika klart är det nog att man från romerskt håll är medveten om den inte helt okomplicerade bakgrunden till FSSPX:s framväxt i fransk och europeisk historia och kyrkohistoria. Kanske har man också lärt sig att inte bara glida över sådant som fastnat i det kollektiva minnet utan tar hänsyn till det och arbetar med det för att på ett betydligt mer djupgående sätt än det traditionellt-diplomatiska uppnå verklig enhet.”

Låt oss be att Trons år blir fruktbart i detta avseende.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Pussy Riot inga duvungar

Många har redan från början påpekat att den västerländska vurmen för Pussy Riot har gått till överdrift. Se t.ex. Katolsk observatör-bloggen. Det rör sig verkligen inte om några oskyldiga duvungar vars agenda stannar vid att få bort Putin och Ryskortodoxa kyrkans stöd för honom, utan de är verkliga anarkister. Rysslandskännaren Vadim Nikitin ger en bakgrund i NewYork Times.

”Pussy Riot’s fans in the West need to understand that their heroes’ dissent will not stop at Putin; neither will it stop if and when Russia becomes a “normal” liberal democracy. Because what Pussy Riot wants is something that is equally terrifying, provocative and threatening to the established order in both Russia and the West (and has been from time immemorial): freedom from patriarchy, capitalism, religion, conventional morality, inequality and the entire corporate state system. We should only support these brave women if we, too, are brave enough to go all the way.”

ImageDet finns också ekonomi i detta. Hörde just att varumärket Pussy Riot värderas till många miljoner dollar, och att Pussy Riots advokat nu vill varumärkesskydda det för att förhindra att olika aktionsgrupper i väst tar över det. Kvinnorna och deras starka bakgrundsorganisation vet nog hur slipstenen skall dras för att man skall få ut mesta möjliga av det stora intresset för affären i väst. Och nåd tänker man inte be om. Nej, bättre att sitta i fängelse och försöka få så mycket uppmärksamhet som möjligt åt saken.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 14 kommentarer

Låt Katolska kyrkan och Pingstkyrkan ta hand om sexualundervisningen i skolan!

Jag tror de flesta skulle slå bakut om något sådant kom på tal som föreslås i rubriken. Men att det inte väcker något ifrågasättande att RFSU som är en opinionsbildande lobbyorganisation gör samma sak är mycket märkligt.

Nu verkar något hålla på och hända, och alltfler höjer sina röster och ifrågasätter just detta. Psykologen Alf B Svensson skrev en uppmärksammad artikel i GP i onsdags som fått stort genomslag.

Han pekar på RFSU´s smala syn på sexualiteten som inte alls motsvaras av en bred konsensus eller vad eleverna i skolan mest önskar och behöver.

När det gäller sex händer inte det mesta mellan benen utan mellan öronen, men RFSU håller fortfarande mest till under bältet. Det är mycket prat om könsorgan, kondomer och könssjukdomar, men inte mycket om kärlek, känslor och relationer”, skriver han. Mest kritisk är han till vad RFSU utelämnar, t.ex:

  • kunskapen att sex ihop med kärlek ger mer tillfredställelse än om man bara är ”knullkompisar”.
  • eleverna får inte veta att ju fler de har sex med desto mindre får de ut av det.
  • att tjejer nästan aldrig frivilligt ställer upp på gruppsex
  • trots att otrohet leder till konflikter och separationer som gör att många barn mår psykiskt dåligt och förlorar kontakten med en av föräldrarna, så uppmuntras inte trohet
  • man säger inget om vad trygga, stabila kärleksrelationer betyder för folkhälsan och samhällsekonomin
  • i varje klass finns elever som ser sex som något exklusivt, som vill vänta med sex tills de hittat någon som de vill dela sitt liv med. Dessa elever inkluderas eller uppmuntras inte på något sätt i RFSU´s och UR´s program
  • de flesta ungdomar drömmer och längtar efter kärlek livet ut, en dröm som inte ryms i RFSU:s världsbild

I Världen idag uppmärksammas i en ledare att RFSU är en privat lobbyorganisation och att deras medverkan i skolan är av konfessionell art. Man jämför de strikta regler som finns för konfessionella inslag i de religiösa friskolornas undervisning med RFSU som har praktiskt taget monopol på sexundervisningen i skolan.

”Är då RFSU:s medverkan av konfessionell art? Vad skollagen syftar på med begreppet ”konfessionell” är inte helt klart. Men rent språkligt betyder det ungefär ”på bekännelsegrund”. Ingen kan sanningsenligt hävda att RFSU inte har några bekännelser (det vill säga är konfessionella) och inte är politiska. De har ett idéprogram, de opinionsbildar och debatterar, de har medlemmar och de delar ut priser till personer vars idéer de uppskattar. Bland mycket annat. Allt detta är indikatorer på att de är en opinionsbildande lobbyorganisation. Att de dessutom har kommersiella intressen i samma budskap som de förkunnar, nämligen ”använd kondom”, gör inte saken mindre besvärande.”

Men att ifrågasätta RFSU räcker inte, det gäller ju också att utveckla alternativa program som bättre motsvarar också de perspektiv som fattas. Frågan är bara om det kommer att betraktas som för kontroversiellt att tala om trohet, att sex hör ihop med kärlek och relationer eller att bejaka de elever som vill vänta med sex till dess de träffat den rätte. Kyrkorna har mycket att ge här tror jag. Upp till kamp. Det är bara att försöka. Så får vi se vilket motstånd man stöter på.

Jag rekommenderar förresten följande bok av dominikansyster Sofie: Till man och kvinna skapade han dem. (Artos och Norma förlag). Boken är en presentation på svenska av Kroppens teologi

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 7 kommentarer

Pussy Riot och frågan om religiös statsfundamentalism

I diskussionen om Pussy Riot, Putin och Patriark Kirill gäller det att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt.

  • Det ryska samhällets slutenhet och bristande demokratiska erfarenhet, oligarker som skapar sig förmögenheter genom korruption och dolda band till statsmakten etc
  • Ryskortodoxa kyrkan och dess förankring i den ryska folksjälen.
  • Enskilda aktörers (som patriark Kirills) skumraskaffärer och dubbelmoral i det han uppmanar till askes men själv lever ett liv i överflöd.
  • Pussy Riots agenda som man inte talar om som sträcker sig längre än till indignation över Putins och Kirills påstådda korruption.
  • Vad som är etiskt och kristet handlande i ett större ekumeniskt perspektiv, olika synsätt på det.
  • Synen på religiös statsfundamentalism

En del vägrar inse frågans komplexitet utan väljer direkt sida utifrån de politiska, ideologiska och religiösa preferenser man har på hemmaplan. Är man inte totalt för att se Pussy Riot som ljusets riddarvakt och demokratins försvarare (vilket är tveksamt att kalla denna anarkistiska grupp för), så anklagas man för att försvara korruption, mörkläggning och antidemokrati.

Det är lite tråkigt om frågan får en sådan polarisering. Istället borde vi se det inträffade som en chans att förstå det ryska samhället bättre och understödja alla goda krafter inom Ryskortodoxa kyrkan och försöka bidra till goda ekumeniska relationer med den.

Jag tycker att diskussionen under mitt förra blogginlägg har belyst situationen mycket bra. Irène Nordgren har utifrån de källor hon läst på lyft fram tecken på korruption och dubbelmoral hos Patriark Kirill, han tycks leva ett liv i materiellt överflöd med klocka värd 30.000 dollar, en stor lägenhet i Moskva där också en kvinna bor, möjligtvis en släkting säger hans försvarare, och hans skumraskaffärer med att tjäna pengar på taxfree import av tobak i stora mängder. Irène har också kritiserat Kirills oförbehållsamma stöd för Putin och maktalliansen mellan stat och kyrka.

Signaturerna Paul och Eric är som jag förstår är väl insatta i Ryskortodoxa kyrkan har problematiserat vad man kan veta och inte veta, vad som är sant och vad som är sådant som är skvaller. T.ex. huruvida det var Kirill eller metropoliten Kliment som var den drivande bakom korruptionen med tobaksimporten finns delade meningar om. Det är svårt att exakt reda ut med hänsyn till det ryska samhällets slutenhet. Läs gärna lite mera noga Pauls kommentarer under mitt förra inlägg om saken för att få perspektiv.

Slutsatsen är att Kirill knappast är ett helgon, men att exakt veta vilka källor som talar sanning och inte är svårt att fastslå. Det finns en helt annan tradition i Ryssland än i väst att inte gå till botten med rykten om korruption. Det viktiga är att en person innehar ett ämbete, då vördas han för det och man har överseende med brister i personlig dygd och att man gärna utåt bättrar på bilden. Övertydlig illustration till detta är t.ex. Ryskortodoxa kyrkans agerande att försöka retuschera bort den omdiskuterade dyra armbandsklockan från Kirills handled på en bild.

Bortretuscherat armbandsur. Lägg märke till att det syns i spegelbilden på bordsskivan, men ej på armen

Det finns också en tradition inom Ortodoxa kristenheten som handlar om att kyrka och stat lever i symbios med varandra, man kallar det symfoni. Så var det under tsar-tiden, och det är den traditionen som nu tas upp av Putin och Kirill. Hur varmt troende Putin är och hur mycket som är ren och skär maktpolitik där han utnyttjar kyrkan är svårt att säga. På denna video där han skall välsignas av Kirill ser han inte särskilt engagerad ut.

I västvärlden är en vanlig uppfattning att det är bäst att staten är sekulär och neutralt i religions- och livsåskådningsfrågor, medan kyrkan är kyrka och verkar som aktör i det pluralistiska samhället genom att bidra med de värden som den förvaltar. Ibland kan kyrkan också behöva kritisera den sekulära makten. Därför är det viktigt att kyrkan är fristående gentemot staten. Denna grundhållning finner stöd i Jesus ord ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

Symbiosen mellan kyrka och stat blir ofta inte bra och urartar lätt till korruption och maktmissbruk. I muslimskt fundamentalistiska stater tillämpas ett sådana statsfundamentalistiskt tänkande. Man har sharialagar. Religionsfrihet finns inte, och hos t.ex. Hamas, Hizbolla och Muslimska brödraskapet är denna ideologi helt förankrad. I konservativa kristna kretsar finns ett liknande statsfundamentalistiskt tänkande, inte bara i Ryssland, utan också i väst. T.ex. tror jag att det understöds av SSPX, och det är ingen slump att det är just dekretet om religionsfriheten från Andra Vatikankonciliet som är det som är problematiskt att acceptera för dem. Tecken på att tanken på kristen statsfundamentalism är utbredd också i vidare kretsar hos gruppen traditionella katoliker som pläderar för den gamla mässan, inte bara specifikt SSPX, är t.ex. att den ryskortodoxa tanken om en symbios mellan statsmakt och kyrka försvaras av Dantebloggen som på sin hemsida länkar till nedanstående videofilm som man berömmer:

Misha Jaksic, ortodox präst och samordnare för den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges kristna råd säger i en intervju i Dagen idag att han förordar att kyrkan borde verka för dialog, inte för hårda straff, även om kvinnorna skändat kyrkorummet. ”Genom att ingå dialog med Pussy Riot, skulle man ha ingått dialog med hela den unga generationen i Ryssland. Det är uppenbart att en sådan dialog behövs och skulle vara ovärderlig. En kyrka måste värna om att man helgar det heliga, men man måste också vara i samspråk med samhället.”

Något jag bejakar. Jag vill också gärna citera Paul Brandeis Raushenbush som frågar sig vad Jesus skulle ha gjort i denna situation:

”For a Christian like me, the question that the Pussy Riot action begs is where might Jesus stand in the controversy between the combined power of the Church and State vs. three women who made a prayer for deliverance from it.
On the one hand we have an increasingly repressive government legitimized by the state religious institution. On the other we have three young women who enter what is meant to be the house of God who call upon another young woman named Mary, who lived 2,000 years before.

Mary was a nobody but when she visited her cousin Elizabeth while Jesus was in her womb. She cried out:
My Soul Magnifies the Lord. He has shown strength with his arm; he has scattered the proud in the thoughts of their hearts. He has brought down the powerful from their thrones, and lifted up the lowly; he has filled the hungry with good things, and sent the rich away empty.

Later, her son Jesus would show that houses of prayer sometimes need to be shaken up. The passage in the Gospel of Matthew chapter 21 reminds us:

Then Jesus entered the temple and drove out all who were selling and buying in the temple, and he overturned the tables of the money-changers and the seats of those who sold doves. He said to them, ‘It is written, ‘My house shall be called a house of prayer’; but you are making it a den of robbers.’

It is clear from the Scriptures that Jesus himself preferred the company of the outcast and that his message was successful because he gave dignity to those whom the established power tried to debase. ”Blasphemy” is a charge that has been levied against Pussy Riot by the ‘righteous’, but it is the same complaint that was said of Jesus.

Pussy Riot may not be believers like I am, but I think God uses all kinds of people to remind us that sometimes true power is not with the mighty wielding brute force; and that the Divine is not always found in hushed gilded rooms.”

Läs också: Västerländska journalister missförstår Pussy Riot-fallet

Uppdatering 23 aug:

Artiklar i Dagen:

http://www.dagen.se/nyheter/pussy-riots-kyrkoaktion-sprider-sig/

http://www.dagen.se/nyheter/varierande-reaktioner-pa-pussy-riot-domen-i-sverige/

http://www.dagen.se/nyheter/domen-kan-sla-tillbaka-pa-kyrkan/

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 26 kommentarer

Den Helige herr Bernhard av Clairvaux…

d H Bernhard av ClairvauxIdag firar kyrkan den Helige Bernhard av Clairvaux. Han tillhörde Benediktinorden och var känd både som stor mystiker och som handlingsmänniska. Han föddes 1091 och gick som 22-åring in i klostret Cîteaux i Frankrike (cistercienser, gren av Benediktinorden). Han gjorde sig känd som en intensiv predikant.

En dikt av en av mina favoritpoeter, Hjalmar Gullberg beskriver med författarens återhållsamma humor d H Bernhards konteplativa sida som hans väpnare hade svårt att förstå sig på.  Dikten heter Sjön och är ur samlingen Att övervinna världen från 1937:

Den helige herr Bernhard av Clairvaux bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå.
Hans konst att tiga är beundransvärd; han nämnde inte målet för vår färd.
Vi red längs sjön som blänkte spegelblank, han böjd och grå, jag ung och mera slank.

Sedan beskrivs hur paret rider varv efter varv runt sjön och väpnarens funderingar varför. Till sist tänker han att det beror på att Bernhard beundrar naturen:

Då bröts vår tystnad av min kommentar: ”Jag tycker också sjön är underbar!”
Så häpen kunde ej ett slag av spö ha gjort mig som hans fråga: ”Vilken sjö?”
Min herre hade ej lagt märke till den spegelblanka sjön och lärkans drill.
Fast vi bevisligt gjorde samma tur, red han på annat håll, jag vet ej hur.
Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå den helige herr Bernhard av Clairvaux.

Ryktet om Bernhards självförsakelse och fromhet spred sig och han utsågs till ledare för en grupp munkar som skulle grunda ett nytt kloster i Clairvaux i regionen Champagne i Frankrike. Inom ett par år hade klostret i Clairvaux givit upphov till ytterligare 163 kloster i Europa, bl.a. Danmark och Sverige.

Till Sverige kom orden 1143 då Alvastra kloster grundades av munkar från Clairvaux med stöd av den sverkerska ätten. Nydala kloster grundades vid sjön Rusken i Småland. Dessa två kloster var de 40:e och 41:a dotterklostren till stamklostret i Clairvaux. Några år senare kom det cistercienser till Lurö i Vänern, men flyttade kort därefter för att slutligen genom en donation av en egendom vid Billingen i Västergötlan grundägga Varnhems kloster den 1 maj 1150.   Under 1100-talet omvandlades stegvis de tidigare klostren till cistercienskloster, och de var det dominerande inslaget fram till mitten av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga behoven. Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till kronan, och därmed försvann orden helt från Sverige.

Exempel på andra kloster: Gudhems kloster, Västergötland, grundat senast 1175. Julita kloster grundat på 1180-talet. Roma kloster, Gotland, grundat 1164 (dotterkloster till Nydala), Sko kloster, Uppland, 1220-talet. Vreta kloster, Östergötland, bör enligt Riksantikvarieämbetet vara Sveriges äldsta kloster, troligen benediktinskt från omkr. 1110, enligt traditionen cistercienskt från 1162. Ås kloster, Halland, stiftat 1192, anlagt 1194. Exempel på kloster i Danmark var Sorø och Esrum.

Vid Bernhards död hade klostret i Clairvaux 700 munkar. Han helgonförklarades av påve Alexander III den 18 januari 1174. Lämnade efter sig 10 större teologiska verk, mer än 300 betraktelser och 500 bevarade brev.

—-

Nedan: Från Mariavallfärden till Marielund 18 aug 2012

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Pussy Riot fäster uppmärksamheten på ohelig allians mellan Kirill och Putin

Idag faller domen mot Pussy Riot, punkgruppen som i en ortodox kyrka vid altaret framförde en punkbön mot Putin.

”St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

Black robe, golden epaulettes
All parishioners are crawling and bowing
The ghost of freedom is in heaven
Gay pride sent to Siberia in chains

The head of the KGB is their chief saint
Leads protesters to prison under escort
In order not to offend the Holy
Women have to give birth and to love


Church praises the rotten dictators
The cross-bearer procession of black limousines
In school you are going to meet with a teacher-preacher
Go to class – bring him money!

Patriarch Gundyaev believes in Putin
Bitch, you better believed in God
Belt of the Virgin is no substitute for mass-meetings
In protest of our Ever-Virgin Mary!

St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

Gruppen ville fästa uppmärksamheten på alliansen mellan patriark Kirill och Putin, en högst ohelig allians som många påpekat. Katolsk Visions Irène Nordgren har skrivit ett kritiskt inlägg här.

 

Det är en politisk dom. Jag är ense med Amnesty att man skall se detta som en politisk protest, inte som en kränkning av det religiösa rummet. Men både ryska samhället och ortodoxa kyrkan är delade i denna fråga. Det finns ortodoxa som stöder Kirills stöd för Putin och ser Putin närmast som sänd av Gud och vill ha hårda straff för gruppen, åklagaren yrkar på 3 års fängelse, medan andra tycker att kyrkan borde ha förlåtit detta för länge sedan.

Märklig är den ortodoxa sekt som leds av en Moder Fotina som betraktar Putin som en reinkarnation av aposteln Paulus. Jag vet inte vilken signifikans det har i sammanhanget, en marginaliserad sekt (läran är ju helt oortodox), eller symtom på djupare problem och otydlighet inom den Ryska ortodoxa kyrkan?

Putins dilemma är att nationalistiska grupper som stöder Putin vill se hårda straff för gruppen, och Putin vill inte göra sig ovän med dem, samtidigt som hårda straff ger gruppen ett martyrstatus som kan inverka negativt på Putins popularitet.

Klart är att hur domen än faller ut, så håller Pussy Riot redan på att bli ikoner för motståndet, och de har lyckats med det som var deras målsättning: Att fästa uppmärksamheten på den oheliga alliansen mellan Ryska ortodoxa kyrkan och Putin.

Från YouTube: Putin välsignas av Patriark Kirill:

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 24 kommentarer

Bra Birro, ge dig inte!

Det blev en intressant debatt i Dagen efter Marcus Birros, som jag själv kommenterade, något naiva inhopp i politiken.
Maria Larsson och Felicia Svaeren gav kloka puckar tillbaka. Birro erkänner sin politiska naivitet, men ger sig inte utan menar ändå att han har något att komma med. Det har han verkligen. Det är en njutning att ta del av hans stilistik i den uppföljande debattartikeln i Dagen idag där han främst ger Henrik G Ehrenberg som tycker Birro blundar svar på tal. Här några smakprov på hans stilistiska briljans:

”Hon (Maria Larsson) får sagt mycket klokt i sin text och det är bara att konstatera att hon effektivt lyckas likvidera en naiv drömmares storslagna planer på praktisk förändring. Jag är inte tillräckligt smart för politik. Men med ministrar som Maria Larsson känns det inte enbart förskräckligt.”

”Nej, herr Ehrenberg. Det är just den plågsamma synen av er politik som fått mig att agera. Jag är mycket, men inte blind. Jag tror inte heller att alla dem som INTE röstar på KD är blinda, utan att nästan allihop är kompetenta nog att veta vad de inte röstar på. Vi ser och vi hör. Sedan väljer vi. Så fungerar det.”

”Det är KD som tappat väljare och stöd. Varför? Därför att ni själva medvetet gjort er umbärliga. Ni har rasat ner i Moderat-ravinen. Ni har sålt ut er själ för att få sitta med de stora borgerliga pojkarna och röra i en allt klibbigare gröt.”

Alla andra politiska partier tvingas ju vara självkritiska och utvärdera varför man inte nått ut och ompröva sig själva då opinionssiffrorna sjunker. Det verkar som om KD´s dilemma är att för många stannar vid att skylla på väljarna istället som inte förstår deras eminenta politik. Jag hoppas att inte den brist på självkritik som genomsyrar Ehrenbergs artikel kommer att bli tongivande i KD. Då är partiet verkligen illa ute. Vi behöver visionärer som förstår att kombinera vison och värderingar med ett långsiktigt strategiskt arbete som sträcker sig längre än till att överleva nästa val. Politik är att vilja, sade Olof Palme. Jag tänker på Alf Svensson eller de kristdemokratiska politiker som lade grunden till dagens EU, en gemenskap som nu håller på att falla sönder på grund av att vi bara har pragmatiker och inte personer som har visioner som sträcker sig vidare i tid och rum på ledande politiska poster.

Maria Larsson och Marcus Birro är en bra kombination. De skall träffas och samtala nästa vecka. Lycka till!

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Biskop Åke Bonniers medeltida företrädare.

biskop Brynolf av SkaraIdag firar vi ett av mina favorithelgon, biskop Brynolf av Skara. Han var en höjdare under medeltiden, högt aktad bl.a. av den heliga Birgitta som tyckte han hade fått en allderles för oansenlig gravplats i Skara domkyrka. Efter reformationen finns hans reliker inte kvar.

Han var född född i samma socken som jag stammar från,  Ryda i Västergötland, han var av lagmannaätt, på mödernet släkt med folkungarna. Efter studier i Paris blev han biskop av Skara 1278. Han främjade utbildning och kultur och gjorde sig känd som diktare.

1304 hämtade biskop Brynolf i Lödöse en norsk kunglig gåva som kom att bli Skara domkyrkas främsta relik, nämligen en tagg från Kristi törnekrona. Sedan reformationen är taggen spårlöst försvunnen, kanske finns den fortfarande instucken i någon spricka i domkyrkans vägg. Han började bygga om Skara domkyrka till en katedral i
gotisk stil, utvecklade katedralsskola och domkapitel. Han ville att fler svenskar skulle resa till Paris för att studera och inrättade därför en särskild byggnad i Paris, avsedd främst för studenter från Västergötland – Domus Scarensis ”Skarahuset”.

Han förstärkte och utökade borgen vid Läckö. Borgen låg strategiskt mitt i det dåvarande stiftet. Läckö var också en anhalt på pilgrimsvägen mot Nidaros (Trondheim).

Brynolf begravs i Skara domkyrka och graven besöks 1349 av heliga Birgitta som fick en uppenbarelse där. Efter hans död hade flera under inträffat vid hans grav och vid  konciliet i Konstanz (1415 – 1418) berättades det om flera mirakel som Brynolf åstadkommit under sin levnad. Man påbörjade processen för att få honom helgonförklarad. Han blev saligförklarad 1492 men så långt som till kanonisering hann processen aldrig innan Sverige nåddes av reformationen.

Konciliehuset i Konztanz vid Bodensjön

Skara Stiftshistoriska sällskap har gjort mycket för att levandegöra den kristna historien i Västergötland, och jag har i min ägo boken Biskopen och törntaggen där man kan läsa mycket om biskop Brynolf.

På Västergötlands museum i Skara finns en mässhake, vackert täckt med broderier i silke och guldtråd, föreställande Kristus, Maria, apostlar, helgon och änglar som tillhört biskop Brynolf.

———

Mera om bisk Brynolf från Signums artikelarkiv:

Vita S. Brynolphi på svenska (Sven-Erik Pernler)

Biskop Brynolf Algotssons författarskap (Tryggve Lundén)

Biskop Brynolf Algotsson och törntaggen (Ingvar Fogelqvist)

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 5 kommentarer