Jag har länge tänkt skriva något mer ingående om Katolska kyrkan och homosexualiteten. Nu kommer jag till skott. Genom åren har jag bloggat en del om olika aspekter av detta, och på sista tiden har ämnet diskuterats på flera bloggar, och med en ny ton av önskan att förstå och lära mera. Borta är åtminstone delvis de fördömande attityderna som präglade kommentarsfälten förr då ämnet kom på tal.
Jag tycker mig allmänt skönja en ökad vilja till dialog, inte bara ekumeniskt inom kyrkorna, också interreligiöst mellan religioner och även mellan troende och icke-troende (även om det inte är så lätt att definiera de begreppen). Nyss hade vi det Katolska initiativet Hedningarnas förgård med två sessioner i Stockholm, och i dagarna besökte evangelikalen Os Guinness Sverige och talar om samvetsfördraget, båda arrangemangen uppskattade i alla läger.
Den nya öppnare andan tror jag också bär frukt när det gäller att gå på djupet med denna fråga, vilket är nödvändigt. Det är inte tillfredställande att det finns en öppen konflikt där många upplever att kyrkan är emot en viss grupp människor. Kyrkorna som förkunnar Guds kärlek till alla människor kan inte nöja sig med detta. Den kristna tron är inte i motsats till förnuft och samvete, man måste hitta ett sätt att kommunicera med dagens människor som tränger bakom fastlåsta schabloner.
Kristna attityder till homosexualitet grundar sig på en lång tradition där det finns bibelord som på olika sätt fördömer homosexualitet. Men bibeltexter måste hela tiden tolkas utifrån sitt sammanhang och utifrån aktuell faktisk kunskap. Kristen tro och kristna dogmer kan aldrig vara i konflikt med förnuft och vetenskaplig kunskap, liksom de inte är mot vårt upplysta samvete. Både evangelikaler och katoliker är medvetna om detta, men evangelikaler betonar ändå ofta bundenheten vid bibelordet som grund för sina ställningstaganden, medan katoliker går ett steg längre i att reflektera över bibelordets sammanhang och hur man skall förstå och tolka det i relation till naturlig kunskap och den naturliga lagen (naturrätten). Också för katoliker är bibelordet grundläggande för den Gudomliga uppenbarelsen, men det finns en förståelse av Uppenbarelsen som utvecklas genom tiderna, vi talar om Kyrkans levande tradition. Traditionen står inte över bibelordet men förvaltar det (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om den Gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, ssk punkt 7-10).
Evangelikaler och Katolska kyrkan kanske inte skiljer sig så mycket åt i sak när det väl kommer till krita och man undersöker vad man egentligen tror på och hur man motiverar det, och de skiljer sig inte heller åt i det avseendet att båda kan hamna i diket att bli alltför fundamentalistiska:
- Evangelikalerna genom att bli bokstavstroende utan att reflektera över rimligheten och relevansen i det de lär.
- Katolikerna genom att biskopar och kardinaler som företräder läroämbetet blir maktfullkomliga och stelnar i positioner som borde genomlysas i ljuset av aktuell kunskap, vilket i kombination med det katolska folkets auktoritetsbundenhet kan bli en bastion av odynamisk fundamentalism.
Andra Vatikankonciliet framhävde dynamiken i kyrkan mellan läroämbetet och det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Alla döpta har del i den helige Andes gåvor, och de enskilda personernas förnuft och upplysta samvete ligger till grund för att alla fritt och utan påtryckningar bejakar hjärtats tro och ansvarsfullt bidrar till att utforma Kyrkans liv som levande lemmar i dess kropp (jfr 1 Kor 12:12 ff). Varje form av våldförande på denna ordning genom att t.ex. kräva blind underkastelse under en maktapparat är en pervertering av katolsk kristen tro (se Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium art. 12)
Diskussion om detta är ständigt pågående inom Katolska kyrkan och leder ibland till spänningar mellan ”traditionalister” (som anbefaller absolut trohet mot läroämbetet också i detaljfrågor) och andra katoliker som betonar att traditionen utvecklas i ett levande samspel mellan läroämbetet och alla döpta katoliker, och att kyrkan behöver bryta sig loss från förstelnade strukturer som främjar maktmissbruk som förvanskar kyrkans rätta ansikte. Jag nämner detta eftersom det, som vi skall se nedan, har en direkt konsekvens för synen på homosexualitet.
Som kapucinmunken, och predikanten för det påvliga hushållet p Raniero Cantalamessa uttrycker det:
”Kristendomen är en NÅDENS religion. Kristendomen skiljer sig från alla världens religioner i detta: de flesta religioner talar om vad man får och inte får göra om man vill komma till Gud. Kristendom är INTE vad vi gör för Gud, utan vad Gud har gjort för oss. Alltså är det tacksamhet och inte tvingande regler som utgör grunden för den kristna moralen. Detta är långtifrån klart för alla.”
Kunskap om homosexualitet idag
Homosexualitet är naturligt förekommande i alla kulturer. Hos en kärngrupp är homosexualiteten medfödd, det är ingenting man väljer och den homosexuella läggningen upplevs som en del av personligheten. Den dragning av känslomässig, romantisk och erotisk natur som heterosexuella upplever till det motsatta könet finns på samma sätt hos homosexuella, men i relation till det egna könet. I övrigt är de oftast hur normala och vanliga personer som helst. Det är viktigt att förstå att det förhåller sig på det sättet för att vi skall veta vad vi talar om. En del svävar i tron att homosexualitet är något man frivilligt väljer eller kan välja bort, eller att homosexuella är psykiskt störda på andra sätt eller att det beror på trauman i uppväxten. Så är det inte i de allra flesta fall. Som illustration till detta ber jag er ta del av följande två vittnesbörd:
Signaturen Creutz berättar om sin livshistoria och hur han tidigt upptäckte sin homosexuella läggning, se i kommentaren till denna bloggpost av Tommy Dahlman.
Denna video med ett katolskt par där en av sönerna i familjen visade sig vara homosexuell. (Föräldraparet på videon deltar en rörelse som vill att kyrkan skall införa samkönade äktenskap. Bortse från det för närvarande och fokusera på föräldrarnas beskrivning av sonen och dennes uppväxt. Enligt katolsk tro är äktenskapet ett förbund som med Guds nåd speciellt beseglar den naturliga föreningen mellan en biologisk man och en biologisk kvinna som är grunden för släktets vidareförande. Det är en helt annan diskussion som jag inte fördjupar mig i här):
—————————-
Kyrkans behandling av homosexuella genom tiderna.
Den kristna kyrkan ärvde judendomens negativa inställning till homosexualiteten, vilket kommit att prägla utvecklingen fram till idag. Kyrkofäderna var mycket negativa och fördömande mot homosexuella personer. Homosexuella sågs som kättare mot kroppen, vilket medförde att de förföljdes och spårades upp av inkvisitionen. Det hände att de torterades och avrättades om de inte gjorde avbön. Precis som när det gäller förföljelse av judar har Katolska kyrkan här en historia att göra upp med och be om förlåtelse för, precis som skett i förhållande till judarna efter Förintelsen. Läs mer om homosexualiteten i kyrkans historia här.
Idag är katolska kyrkan noga med att erkänna att homosexuella personer skall behandlas med respekt och får inte kränkas eller diskrimineras. Det är ett viktigt ställningstagande som förpliktigar att också lyssna till de homosexuella. Speciellt det förhållandet att Katolska kyrkans katekes upprepar den katolska traditionen att homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga och strider mot den naturliga lagen och inte har sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet (§ 2357), upplevs som ett slag under bältet av homosexuella vars läggning som de inte själva valt och inte kan rå för därmed ogitigförklaras och klandras. Detta behöver Katolska kyrkan granska i ljuset av modern kunskap om homosexualitet. Det kan inte uteslutas att obenägenheten att granska och utveckla dogmatiken på detta område inte är teologiskt motiverad, utan beror på ett kvarvarande arv från tidigare negativ historia som kyrkan inte gjort upp med.
Att homosexuell kärlek i ett viktigt avseende inte innehåller den fullhet och komplementaritet som ett heterosexuellt förhållande innehåller, nämligen att den inte kan frambringa nytt liv är klart, men att säga att den inte innehåller en känslomässig komplementaritet och i sig är klandervärd och felaktig står inte i samklang med vare sig modern kunskap eller vad Katolska kyrkan i andra sammanhang lär om kärleken.
Kroppens teologi – En positiv syn på kärlek och erotik integrerat i ett andligt sammanhang.
I påve Benedikt XVI´s första encyklika Deus Caritas est (Gud är kärleken) beskriver han all kärlek som sprungen ur samma källa. Han nämner den erotiska kärleken mellan man och kvinna som urtypen för kärleken. Kärleken uttrycker sig i många former, men de många bilderna av kärleken hänger ihop, menar påve Benedikt. Eros är en positiv kraft som ingår i skapelsen. Kropp och ande hänger ihop. Eros och agape är olika aspekter av en och samma kärlek.
Jag vill också nämna påven Johannes Paulus II´s betraktelser under onsdagsaudienserna i början på 1980-talet om det som kommit att kallas “Kroppens teologi“, sammanlagt 129 betraktelser som tar upp olika aspekter av kropp och andlighet. Aldrig har någon inom kyrkans läroämbete så grundläggande reflekterat över och utlagt dessa frågor som JPII. Detta uppmärksammas alltmera idag. Nyligen har vi fått en bra introduktion på svenska genom dominikansyster Sofies bok “Till man och kvinna skapade han dem“. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning lyfter påve Johannes Paulus II fram sexualiteten som något som ingår i Guds plan för människans återlösning. Människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen “det mysterium som varit fördolt hos Gud i all evighet” (Efesierbrevet), och bli dess synliga tecken.
Johannes Paulus II och Kroppens teologi, Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken presenterar kyrkans syn på kropp och sexualitet som något positivt och sätter in det i ett andligt sammanhang. Kyrkan har ofta haft en alltför ytlig och fyrkantig syn på dessa frågor, sexualiteten enbart som något förbjudet som man skall tygla. – En inte så särskilt konstruktiv hållning som förkrymper människan och inte hjälper henne att integrera sexualiteten i sin person.
I detta sammanhang blir det nödvändigt att också ompröva synen på homosexuell kärlek. Om nu all kärlek med dess många uttrycksformer hänger ihop och är ett flöde ur en och samma källa, så kan man inte döma ut den homosexuella kärleken som sådan. Även om den inte kan frambringa nytt liv, så kan man inte säga att den är värdelös och inte giltig.
Från detaljerad regeletik till Kroppens teologi som ett koncept för människan att växa i under eget ansvar.
Påveämbetet har i modern tid kommit att fördunkla distinktionen mellan uppenbarad doktrin och läror som är öppna för samtal och prövning utifrån vår tids situation och kunskap, särskilt när det gäller sexualitet och genusfrågor. Katolska kyrkans sociallära upprätthåller, när det gäller social rättvisa, fredsfrågor, att bekämpa fattigdom etc denna distinktion genom att svara upp mot förändrade ekonomiska och politiska kontexter, medan moralläran har kommit att bli absolutistisk och auktoritär. Man fokuserar på detaljer där man gör negativa uttalanden om vad man inte får och vad som är fel, istället för att utgå från synen på kroppen och sexualiteten som något positivt människan mer och mer kan växa in i om det sätts in i sitt rätta andliga sammanhang. Till dessa negativa definitioner hör t.ex. den alltigenom negativa stämplingen av homosexuell kärlek och det absoluta förbudet mot konstgjorda preventivmedel som fastslogs i påven Paul VI´s skrivelse Humanae Vitae.
Problemet med att göra dogmatiska definitioner på så detaljerad nivå i skrivelser som kommer från kyrkans läroämbete är att det blir styrande på regelnivå vilket ofta låser mer än befriar och inte hjälper människor att utveckla ett förfinat och upplyst samvete. Kroppens teologi är ett nytt koncept som vänder på detta perspektiv.
Redan i Humanae vitae finns detta positiva perspektiv, vilket man upptäcker om man lyssnar till texten och inte ensidigt fokuserar på reglerna och förbuden. Professorn i teologi vid Roehampton universitet i Storbritannien, Tina Beattie skriver:
”Deeply rooted in an appeal to natural law, Humanae Vitae offers a holistic vision of the integrity of the body and the fruitfulness of married love, grounded in a concern for the dignity of the human person and for the well-being of children. The encyclical acknowledges the impact of changing social and economic circumstances on marriage and family life, including the ‘new understanding of the dignity of woman and her place in society’. It also recognizes challenges to the Church’s prohibition on artificial birth control – including the argument that openness to procreation applies to the totality of marriage and not to every sex act, and that people may feel that they have a moral responsibility to regulate their fertility beyond relying on the body’s natural cycles.”
Citatet är från en artikel publicerad i The Pastoral Review 2008: HUMANAE VITAE: Nature, Sex and Reason in Conflict. Artikeln diskuterar på ett initierat sätt betydelsen av Humanae vitae i relation till de problemställningarn som tagits upp här.
Kyskheten en positiv dygd
Kärlek är ett ett missbrukat ord i vår kultur, och bland alla typer av missbruk som plågar vår kultur är sex- och kärleksmissbruk också vanligt. Det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition.
Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i dominansen av ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken. Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: “kristendomen har givit Eros gift att dricka“) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör Eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det kanske precis tvärtom. Precis som frosseri utan hämningar leder till välfärdssjukdomar och att man blir mer och mer blasé, så leder ett ohämmat utlopp för den erotiska lusten utan att det matchas av kyskhet och ett andligt sammanhang till en banalisering av kärleken och dessutom stora problem för många människor att orientera sig i en sådan samhällsmiljö. Kyskhetens dygd däremot leder oss istället att uppskatta den erotiska kärleken som en positiv kraft i skapelsen. Biskop Anders skrev 2008:
För många är Humanae Vitae ett rött skynke som bara förknippas med Paulus VI:s avståndstagande från artificiell födelsekontroll. Till dem säger jag: tag och läs, begrunda och be. I vår egen tid börjar man mer och mer respektera naturen och dess ordning. Det vore mycket underligt om denna vördnad för naturen och dess inneboende skönhet inte också skulle gälla sexualitet och fortplantning…
Det ”preventiva livsklimat” som påven varnade för har i mångt och mycket kommit att prägla västvärlden. Vördnaden för det mänskliga livet och allt vad det innebär har minskat drastiskt. Många människor anar detta, men har svårt att sätta fingret på den smärtsamma sanningen. Läsningen av denna encyklika kan hjälpa många att förstå vissa sammanhang. Vi behöver bara tänka på den banalisering av den mänskliga sexualiteten, som vi dagligen matas med. Här kan vad en annan påve, Johannes Paulus II, säger om kroppens teologi hjälpa oss att förstå vilken stor gåva vår sexualitet är och med hur stor omsorg man måste vårda den. Ett bortglömt och missförstått ord, kyskhet, behöver komma till heders igen. När kyskheten slängs ut med badvattnet är det alltid människor som redan är utsatta som blir offer. Jag tänker i första hand på alla de unga flickor, som manipuleras och missbrukas på det allra grövsta sätt.”
I samhället i stort förekommer en negativ attityd till homosexuella trots alla upplysningskampanjer och att vi i Sverige berömmer oss av att vara världens homovänligaste nland. Att ”komma ut” som homosexuell i en svensk småstad är nog inte det lättaste. Motsvarande attityder finns också i kyrkan. Inom kristenheten finns kanske både de mest homofientliga och de mest homovänliga miljöerna. Om fördomar dominerar och dessutom rättfärdigas med den kristna läran blir det dubbelt upp. Om å andra sidan evangeliets ljus och kärleken i Jesus Kristus får genomlysa alla fördomar och kyrkan kan lyfta fram den i grunden positiva synen på kärleken och sexualiteten, så borde det också vara mycket bra för att övervinna fördomar och brist på acceptans av homosexuella.
Kyskheten definieras inte alltid som total avhållsamhet, även kristna makar är kallade till kyskhet i betydelsen att inte låta det egna begäret styra på så sätt att man egoistiskt utnyttjar en annan människa och stänger sig för det som är äktenskapets andliga innebörd. För en del, såsom munkar och nunnor, innebär kyskheten att man lever i celibat, därför att man har en särskild kallelse till detta. Det innebär inte att man väljer bort sexualiteten för att det är något dåligt, utan att man som en uppoffring avstår från detta till förmån för att tjäna Gud på andra sätt.
Några homosexuella har kanske en kallelse till celibat, men de flesta förmodligen inte. Vad innebär då kyskhet för en homosexuell person som inte är kallad till celibat? Jag tror inte att det innebär totalt avstående från varje akt av affektion, romantik och erotik som kan uppstå i relation till en annan människa. I vissa församlingar tas homosexuella som lever i samboförhållanden med en annan person av samma kön emot och får gå till kommunionen. Detta ses med onda ögon av somliga, men det är inte orimligt av herdarna att tillåta detta. Vissa personliga saker avhandlas nog bättre i den personliga själavården än att fastställas som detaljerade regler i kyrkans dogmatik.
Till det som hör hemma i personlig själavård hör inte bara homosexuellas intima liv, utan också t.ex. hur gifta par hanterar detta med artificiella preventivmedel. Även om det i Humane Vitae sägs att sådana är inte tillåtna, så förutsades det redan i encyklikan som kom ut 1968 att det kommer att vara svårt att efterleva detta för många par, och i ett herdabrev som gavs ut av de nordiska biskoparna efter att encyklikan kommit ut konstaterades att det inte var ofelbar lära, och att var och en tillråds att följa sitt samvete – dock med tillägget att det handlar om det upplysta samvetet som i god vilja bemödar sig att lyssna till och förstå meningen i de kyrkliga dokomenten. Biskop Anders kommenterar herdabrevet 2008 med anledning av 40-årsjubileet av Humanae Vitae:
”Biskoparna betonade visserligen samvetets roll, men samvete i kristen mening får inte tolkas enbart subjektivt som om man bara följer sin egen vilja och stundens nycker. Samvetet är alltid ett uttryck för den Helige Andes ledning, som får oss att efterfölja Jesus på ett allt radikalare sätt i hans Kyrka. Samvetet formas av den inre fostran som tron, hoppet och kärleken ständigt ger oss, för att vi skall bli allt mer lyhörda för vad Brudgummen-Kristus säger till sin brud-kyrkan.”
Humane Vitae på svenska här + tillhörande herdabrev från de nordiska biskoparna. Biskop Anders brev med anledning av 40-årsjubileet av Humanae Vitae här.
Mer på bloggen:
HOMOSEXUALITET OCH KYRKAN, UPPFÖLJNING
KATOLSKA KYRKANS KOMPLICERADE FÖRHÅLLANDE TILL MANLIG HOMOSEXUALITET
——————————–
Fler länkar:
Stefan Swärd har också nyligen bloggat om homosexualitet
Tommy Dahlman, se denna bloggpost och efterföljande diskussion
Werner Jeanrond´s bok “Kärlekens teologi“
















Det borde vara okontroversiellt att vi alla ställer upp på att fördöma våld motiverat av religiös fundamentalism. Desto märkligare då den doktrin som skapats av vissa vänsterintellektuella att kritik av islam per definition är främlingsfientlighet. Mattias Gardell tycks driva den linjen, och vissa kristna driver också den linjen, som nu Steiner et al som idag har