Skilj på äkta islamofobi och främlingsfientlighet och adekvat religionskritik

Publicerat den 18 september, 2012 av Bengt Malmgren

Vad är islamofobi? Idag hade jag en liten twitterkonversation med Per Hammarström, en av de tre forskarna som kritiserat Mats Tunehags islamkritiska artiklar som ligger utlagda på SEA´s hemsida för att vara främlingsfientliga. Det är viktigt att vi får ett brett samtal om vad som är islamofobi/främlingsfientlighet och inte, och vad som är adekvat kritik utan att vara främlingsfientlighet.

Per Hammarström och hans forskarkolleger använder en textanalys som inte uppehåller sig vid detaljer och författarens intention, utan ser till ett bredare sammanhang kring texterna. Man finner då att texterna har samma slags retoriska figurer och argument som återfinns i främlingsfientliga sammanhang. Det kan man mycket väl göra, men mitt intryck av debatten, det gäller inte bara den inomkristna delen, utan överhuvud taget debatten i samhället om främlingsfientlighet, är att det bara ryms en tolkningsnyckel i taget, och att man vill lägga en och samma tolkningsnyckel på all kritik av islam och kalla det för islamofobi. Jag tror man måste driva analysen djupare och tillåta alternativa tolkningar att konfronteras med varandra i samtalet. Jag hörde att SEA kommer att inbjuda till ett seminarium om främlingsfientlighet, vilket jag hoppas kan främja detta syfte.

Maja Hagermans gästkolumn i DN idag beskriver strömningen av verklig främlingsfientlighet och islamofobi som finns. Terrorismens och konspirationsteoriernas verkliga företrädare försöker bli rumsrena och respektabla genom att uttrycka sig fint. Hagerman hänvisar till den nya boken, ”Massmorderens private e-poster”, där Kjetil Stormark beskriver hur Anders Behring Breivik försökte etablera en ny ultrakonservativ nyhetstidning i Norge samtidigt som terrorförberedelser pågick. Sedan har vi dessa försök att med statistik försöka bevisa att västvärlden invaderas av muslimer (vilket inte lyckas särskilt väl), det ständiga tjafset om att ifrågasätta president Obamas härkomst och mycket mera som är klart konspiratoriskt.

Torbjörn Elensky varnar å andra sidan för att låta rädslan för vreden lägga munkavle på adekvat religionskritik. Det sker faktiskt ibland, som när brittiska Channel 4 stoppade reprisen av ”Islam: The untold story”. Läs mera i denna understreckare i SvD.

Johanna Andersson spinner på samma tema på bloggen Kristen opinion. Hon skriver: 

”Men nu är väl det huvudsakliga problemet inte att olika grupper har förenklade och stereotypa föreställningar om varandra utan hur man väljer att agera utifrån de föreställningar man har. Exempelvis genom att bränna eller inte bränna varandras ambassader.

När Salman Rushdie hotades efter Satansverserna slöt många upp bakom honom och värnade hans rätt att yttra sig. Få personer började kritisera konstnärligheten i hans författarskap eller att hans religionskritik var ansvarslös.

Mycket har förändrats i debatten kring yttrandefrihet sedan dess, inte till det bättre. Hot om våld leder till rädsla och anpassning. Människor börjar till och med försöka övertrumfa varandra i avståndstagande från det som föranlett hotet.”

———————————-

Fler länkar:

Stefan Swärd om sin syn på främlingsfientlighet, islamofobi och islamkritik.

Annika Borg: Ensidigt skylla upploppen på västvärlden

David Johansson: Relationen till Islam

In Lebanon, pope calls on Christians, Muslims to join to end war

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Migrationsverkets inkompetens att avgöra vem som är kristen utsätter människor för livsfara

Publicerat den 18 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det är dags att kristna ledare i Sverige på nytt problematiserar den brist på kunskap hos Migrationsverket som gör att personer som konverterat till kristendomen utvisas till länder där detta är förenat med dödstraff eller livsfara. Krav på att Migrationsverket skall öka sin kompetens har tidigare ställts från regeringen i flera omgångar. men ingenting tycks hända.

Kristna aktivister har insett situationens allvar och har i ett par omgångar i samband med utvisningar från Arlanda och Landvetter bidragit till att utvisningar stoppats, bl.a. på grund av att flygbolagen efter påtryckningar inte varit villiga att ta emot personer på sina flygplan  som tvingas resa mot deras vilja.

Det är inte så att Migrationsverket saknar kunskap om att det är förenat med livsfara att konvertera från islam i vissa länder, det förnekar de inte. Problemet är att personerna som blivit kristna inte blir trodda, inte heller de personer och pastorer som går i god för äktheten i deras konversion.

pastor Ingemar OlssonInvandrarverket saknar genuin kunskap i trosfrågor och använder undermåliga metoder som liknar gamla tiders husförhör för att utröna om personen verkligen är kristen. Vad pastorer och människor runt omkring säger verkar man fullständigt strunta i. Pastor Ingemar Olsson i GF-kyrkan i Fellingsbro har kämpat hårt för de två iranska kvinnorna Amireh Alirezaei, som redan är dömd till döden i Iran för otrohet, och hennes unga dotter Zeinab Zavvar, vars avvisning från Landvetter stoppades samma dag som Schibbye och Persson lyckligt kom hem från Etiopien. Det är en skymf att Invandrarverket ignorerar både honom och kvinnornas vittnesmål. De riskerar fortfarande att avvisas om inget görs.

Dagen uppmärksammar i en ledare idag situationens allvar.

”Misslyckades svenskar i husförhör på den gamla dåliga tiden fick man en nedsättande anteckning i kyrkboken. Det var förargligt men gick att leva med. Men för nykristna flyktingar som inte demonstrerar nöjaktiga kunskaper i en världslig myndighets ögon står själva livet på spel.

Också de kyrkornas män och kvinnor som intygar att omvändelsen är på riktigt ses som lögnare. Deras utlåtanden vägs inte in i bedömningen. Detta om något demonstrerar den inkompetens på religionens område som kan komma att kosta människor livet.

Prästers och pastorers uttalanden är förvisso partsinlagor – men den part de företräder är sanningen, inte lögnen. Att utgå från att de inte är ärliga när de intygar äktheten i flyktingars kristna tro är inte bara okunnigt utan också oförskämt.”

Alla som kan måste agera kraftfullt nu, och Migrationsverket måste ta till sig kritiken. Det är bråttom!

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 3 kommentarer

Enighet mellan troende och icke-troende: Fördöm fundamentalismen!

Publicerat den 17 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det har varit en händelserik nyhetsvecka. Också vad det gäller kristna nyheter har det varit en händelserik vecka, fast det har inte avspeglat sig så mycket i den sekulära pressen.

Påven har besökt Libanon. Han talade om fred, försoning, dialog och att muslimer och kristna kan leva tillsammans. På besökets första dag uppmanade han både kristna, muslimer och judar att utrota fundamentalismen som är roten till sprlittring och våld, och motsatsen till sann religion som bygger fred. Han betonade att frågan om fred och frågan om att skydda och vörda livet hör ihop. ”If we want peace, we must defend life”, sade han i ett tal till politiska ledare i landet. På avslutningsmässan i Beirut på söndagen samlades 350.000 personer.

I Stockholm har det hållits Hedningarnas förgård, dialogsamtal om tro och icke-tro anordnat av Katolska kyrkan, Sveriges amassadör vid den Heliga Stolen, Kungl. Vetenskapsakademin och Fryshuset.

Samtidigt som Schibbye och Persson glädjande kom hem till Sverige igen från fångenskap i Etiopien och den fruktansvärda tortyr som regimen bedriver där avslöjats,
så avblåstes, kanske tack vare ihärdiga protester från kristna aktivister avvisningen av två till kristendomen konverterade kristna kvinnor, Amireh Alirezaei och hennes dotter Zeinab Zavvar som är med i Ängebykyrkan i Fellingsbro. De skulle ha avvisats till Iran där det är förenat med dödsfara att konvertera från islam.

Hedningarnas förgård

Jag deltog båda dagarna i Hedningarnas förgård, både på torsdagen på KVA och på fredagen på Fryshuset.

Det övergripande temat var ”Världen med eller utan Gud”, det behandlades ur filosofisk, kunskapsteoretisk, vetenskaplig och poetisk synvinkel den 13 sept, och praktiskt, socialt, politiskt den 14 sept. Det var två mycket rika, inspirerande och hoppingivande dagar. Båda samtalen sänds på SVT Forum tisdagen den 18 september kl 10.30-16.00 med repris måndagen den 24 september kl 09.00-15.00.

Här några länkar till andra som skrivit om dagarna:

Signum
Katolsk Observatör
Katolsk Vision här och här
Inspiration för katolska reformvänner
Reportage i P1´s Människor och Tro
Reportage i Vatikanradion

Vatican Radio (eng)
Jacob Rudolfsson i Världen idag
Ambassadör Ulla Gudmundson
Fler länkar på ambassadens hemsida

Jag skall inte försöka mig på att sammanfatta dagarna, men vill lyfta fram några saker som särskilt gjort intryck på mig:
Alla, såväl troende som icke troende var rörande eniga om att fundamentalism är en sjuka som måste utrotas. Så sade påven i Libanon, kardinal Ravasi återkom till det flera gånger, och det var en av huvudpunkterna i intervjun i DN som jag skrivit om tidigare.  Utrota fundamentalismen sade Anders Carlberg uppfordrande i Fryshuset andra dagen, och kommenterade sig själv skämtsamt att nu låter han som ett eko från 1968. Anders Carlbergs vittnesmål om hur han låtit sig inspireras av kristen tro i sitt sociala engagemang var gripande och tror jag inte lämnade någon oberörd.

Både troende och icke troende var överens om att fundamentalism finns överallt, både hos troende och i sekulära sammanhang. Intressant var det att höra från Per Wirten (som inte betraktar sig som troende) att sekularismen blivit en norm i samhället, vilket har sina komplikationer. Han hänvisade till Tina Rosenbergs uttryck ”normsekularism”.

Fundamentalismen betyder inte i första hand att man inte kan tro på bestämda saker. Däremot innebär det att man inte får påtvinga andra det man själv tror. Religionsfrihet, yttrandefrihet och respekt för varje människas integritet och för människovärdet är grundläggande. Fundamentalism i den bemärkelsen leder till ofrihet, våld, stridigheter och att tillvaron blir otrygg. Såväl troende som icke troende har ett gemensamt ansvar att bekämpa fundamentalism.

Kardinal Ravasi sade i sitt inledningsanförande andra dagen på Fryshuset att om fundamentalismen är det ena diket kyrkan och religionen kan hamna i, så är synkretismen det andra diket som han också varnade för. Det är viktigt att man vet vad man tror på, och ingen religion eller sekulär livsåskådning blir bättre av att man delvis försöker utplåna det man tror på och håller för heligt till förmån för någon slags allmän minsta gemensamma nämnare. Har man motstått fundamentalismen, så finns också toleransen där och olikheter kan finnas sida vid sida utan att man behöver strida.
Fazeela Zaib sade att det är när vi är otrygga i vår egen tro/livsåskådning som vi blir intoleranta mot andra.

Thomas Hammarberg, tidigare Amnesty-ordförande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, mm var den andre inledningstalaren i Fryshuset. Han välkomnade detta initiativ till samtal från Katolska kyrkan och att kardinal Ravasi så tydligt tog avstånd från fundamentalism. Han sade att Katolska kyrkan ofta varit en positiv bundsförvant när det gäller att kämpa för fred och sociala rättigheter, men framförde också kritik  så till måtto att det ofta funnits en fyrkantighet och brist på förståelse för enskilda människors situation i samband med de livsetiska frågorna vilket lett till mycket lidande för kvinnor i fattiga länder och vilket motarbetat arbetet med reproduktiv hälsa. Hammarberg hoppades att den nya dialog-inställningen från Katolska kyrkan också skall kunna leda till att man kan gå på djupet också med dessa frågor.

Den nya öppenheten och inbjudan till dialog är något som förpliktigar. Både påven i Libanon och Ravasi i Stockholm framhåller fundamentalismen som en sjuka i kyrkan som behöver rotas ut.  Det finns helt klart mycket  fundamentalism också inom Katolska kyrkan där vi behöver göra en hemläxa. Något har gått i baklås i tänkandet så att det framstår som en motsättning mellan å ena sidan tron på Gud som världens skapare, å andra sidan tron på naturvetenskapens världsbild med Big Bang och Evolutionsläran, mellan å ena sidan kyrkans värnande om livets helgd från början till slutet och antropologin med komplementariteten mellan man och kvinna och familjen i centrum å ena sidan och kravet på god reproduktiv hälsa, kvinnors och homosexuellas likaberättigande å andra sidan.

När det gällde det förstnämnda motsatsparet, så var alla ganska överens i samtalet första dagen på Kungl Vetenskapsakademin att det är ett skenbart motsatsförhållande. Katolska kyrkan sätter vetenskapen högt och anser det självklart att det inte är en motsats mellan tro och vetande. Det handlar istället om komplementära sätt att se på verkligheten. Det ena utesluter inte det andra. De icke troende vetenskapsmännen som var med var alla mycket ödmjuka i förhållande till det vetbara, och Ulf Danielson, professor i fysik vid Uppsala universitet, sade att det är möjligt att man till och med kan komma fram till att vetenskapligt beskriva gränserna för vad vi kan veta. Kosmologiskt kan vi ha en uppfattning om vad som hände i universums begynnelse, vi kan matematiskt beskriva Big Bang. Men en fråga som ligger bortom det är vad som fanns innan. Vem programmerade Big bang? Att universum är inprogramerad med just de konstanter som gör det möjligt för liv att utvecklas. Och ett av de filosofiska grundfrågorna: Varför det existerar någonting istället för ingenting ligger bortom vad naturvetenskapen kan svara på.

När det gäller det andra motsatsparet, det som Thomas Hammarberg berörde i sin kritik är dialogen och upplösningen av tankelåsningen inte lika självklar. Det leder till starka konflikter både mellan kyrkan och det liberala samhället, och också konflikter inom kyrkan. Konflikten mellan Troskongregationen och de amerikanska nunnorna i LCWR handlar också om detta. Mångas tänkande blir väldigt fastlåst, precis som när en dator hänger sig vid ena eller andra sidan i denna konflikt. Jag hoppas vi också där kan komma framåt. Min förhoppning är att samtalen mellan biskopsdelegationen och LCWR kan bli fruktbar. Datamaskinerna behöver startas om så att man kan bearbeta problemet dynamiskt igen. Och vi har alla ett ansvar att bidra konstruktivt. Vi sitter inte på åskådarplats.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , | 18 kommentarer

Påven i Libanon, kard Ravasi i Stockholm, oro i världen…

Publicerat den 14 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det händer mycket dessa dagar. Påven inleder sitt besök i Libanon samtidigt som Mellanöstern exploderar av våld och upprorsstämning.

Vatikanen försöker hålla en fredsförmedlande linje samtidigt som man fördömer våldet. Bed för påvens besök och för fred i regionen. Påven i Libanon, mera här.

En trailer för en antimuslimsk klantigt gjort film finns på YouTube sedan maj. Dess huvudsakliga syfte tycks vara att provocera. Så söker man att göra reklam för den så att den till slut når dem som söker efter skäl att uppvigla till nya protester och uppror mot västvärlden. När protesterna blir tillräckligt stora måste media rapportera om det hela. En tråkig, skrämmande, ovärdig dramaturgi. Jag hinner inte skriva så mycket om detta nu, men ser att bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer skriver bra om saken.

Som om inte detta var nog skall två kvinnor som konverterat från islam till kristendomen idag utvisas till Iran. Alla vet att de svävar i livsfara, utom Invandrarverket. Frivilliga deltar just nu i en blockadaktion/demonstration på Landvetter.

Mitt i denna orliga värld måste jag ockå rapportera om  det otroligt inspirerande dialogprojektet Hedningarnas förgård som pågår i Stockholm just nu, igår på KVA, och i eftermiddag fortsätter det på Fryshuset. Jag hinner inte skriva så mycket mer nu, men lägger nedan ut några bilder från gårdagens möte på KVA: 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Kardinal Ravasi: Fundamentalismen föds ur ett behov av identitet och renhet, men förvandlas istället till ett svärd.

Publicerat den 11 september, 2012 av Bengt Malmgren

Kardinal RavasiJag ser verkligen fram mot att träffa Kardinal Ravasi, chef för Vatikanens kulturråd som kommer till Sverige torsdag och fredag. Det är en session av projektet ”Hedningarnas förgård” som initierats av påve Benedikt XVI som nu hålls i Stockholm. Tanken är att troende och icke troende skall diskutera sådant som är centralt i människors liv som smärta, det onda, rättvisa, liv och död.

Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen har bidragit till att detta arrangemang kommit till stånd. Hon bidrar till att upprätthålla en levande dialog med Katolska kyrkan. På ambassadens hemsida finns mycket bra och föredömlig information om programmet torsdag och fredag samt rikligt med relevanta länkar till kring-information.

Idag finns i DN kultur en helsidesintervju med Kardinal Ravasi som är mycket intressant. Några citat:

”Filosofins misstag är alltid löjliga, medan religionens misstag alltid är farliga.”

”Fundamentalismen föds ur ett behov av identitet och renhet, men förvandlas istället till ett svärd.”

…”Jag skulle tänka mig för två gånger innan jag kallar en fundamentalist som dödar en människa i religionens namn för troende.”

”Likgiltigheten är vår tids verkliga sjukdom och den vanligaste formen av ateism”

Att Ravasi så tydligt markerar mot fanatisk fundamentalism är mycket bra. Man skulle kunna tillägga att även en del icke religiösa ideologier när de anammas av en diktatorisk stat också är mycket farliga. Det har vi sett i Kambodja, Sovjet, Hitlertyskland etc. Inte ens demokratin är någon garant för att stater kan utvecklas i den riktningen, det visar 1930-talet i Tyskland.

I dagens läge är religiöst betingat våld en plåga för många, det kan ingen förenka. Just idag är det 12 år sedan attacken mot World Trade Center. Anders Breivik åberopade delvis kristendomen som grund för sitt mördande, och det Ravasi sade om fundamentalister som mördar i religionens namn gäller i hög grad honom, men också alla de tusentals självmordsbombare och terrorister som inspireras av den radikala islamismen.

Skillnaden mellan Breivik som åberopar kristendomen och islamistiska självmordsbombare, är att kristna ledare kraftfullt tar avstånd från den formen av fundamentalism, medan när det gäller de senare ser vi inte samma massiva avståndstagande från de islamska ledarna, och är det någon som vågar vara fördömande så är det förknippat med att den personen själv utsätter sig för dödsfara.

Att kritisera kristendomen är i allmänhet inte farligt, men att kritisera islam är mycket farligt. Som den nederländska parlamentarikern Ayaan Hirsi Ali som sedan 2004 lever på hemlig adress med ständigt livvaktsskydd.
– Eller Lars Vilks, han måste också ha livvakt
– Eller Irshad Manji, den kanadensiska muslimska feministen som vågar säga saker om islam som om en västerlänning skulle säga dem för länge sedan skulle göra att han stämplats som främlingsfientlig.
– Eller imamen Khaled Muhammed som vågar stödja Irshad Manji ochhar skrivit förord till hennes bok DET MUSLIMSKA PROBLEMET som finns på svenska.

Katolska kyrkan är angelägen både om att ha en dialog med islam, men samtidigt ta avstånd från all form militant fundamentalism som vill försvara religionen med våld vare sig det gäller islam eller andra religioner. Det gör Ravasi nu, och det gjorde också påve Benedikt XVI i sitt uppmärksammade tal i Regensburg 2006. Att frågan är mycket känslig för islamister visar den reaktion av vrede som riktades mot påven efter talet i Regensburg, trots att han inte alls sagt något provocerande, utan just framhållit tanken att religion skall utbredas med förnuft och utan våld och i det sammanhanget citerade han den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)som i ett samtal med en perser om kristendomens och islams sanning kritiserade tesen att tron skall utbredas med svärdets makt.

Citat ur påvens föreläsning:

…kejsaren kommer in på ämnet jihad, det heliga kriget. Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter”. Det är en av de tidiga surorna, från den tiden då, enligt vad några specialister anser, Muhammed själv ännu var maktlös och hotad. Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget. Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ”skriftens folk” och ”de otrogna”, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.

Kejsaren motiverar sedan ingående, efter att han så grovt hade angripit sin samtalspartner, varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld. Detta står i motsats till Guds väsen och till själens väsen.

”Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet… det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…”.

Det borde vara okontroversiellt att vi alla ställer upp på att fördöma våld motiverat av religiös fundamentalism. Desto märkligare då den doktrin som skapats av vissa vänsterintellektuella att kritik av islam per definition är främlingsfientlighet. Mattias Gardell tycks driva den linjen, och vissa kristna driver också den linjen, som nu Steiner et al som idag har en andra artikel i ämnet på Dagens debattsida, där man enligt mig helt utan grund anklagar SEA för rasism för att man inte vill ta bort vissa artiklar av Mats Tunehag från sin hemsida som tar upp vissa problematiska sidor av islam.

Det liknar en tidigare debatt där Helle Klein anklagade Kyrkans tidning för främlingsfientlighet av liknande skäl, eller för den del utfallen mot påven från vissa vänsterintellektuella efter Regensburgstalet, som höll tyst i samband med hotfullheten från islamisterna mot påven, men däremot anklagade påven för främlingsfientlighet och att hetsa mot muslimer. Döm själva om ni tycker den omtalade passusen i föreläsningen ovan kan betraktas som hets.

Den form av ideologisk dogmatism som Matias Gardell och Steiner et al ger uttryck för känns för mig betydligt farligare än den ofta rimliga och nyanserade islamkritik de slår ner på. Paradoxalt nog får man knappast antyda att det finns problem relaterade till islam med terrorism och självmordsdåd, man skall endast analysera det ur social orättvisesynpunkt, medan samma personer som hyser den grundsynen friskt drar paralleller mellan t.ex. Breivik och kristendom och västerländska ideologier som är kritiska mot deras diskurs.

Steiner et al har en annan vinkling än Tunehag, och det är intressant att kunna belysa ett problem från flera håll, det är berikande och hör till en levande debatt. Men här vill författarna tysta Tunehag och kräva att SEA skall ta bort artiklarna från sin hemsida. Då börjar det likna inkvisition. De pläderar i ord för ett pluralistiskt samhälle, men i handling agerar de här för motsatsen. SEA´s trovärdighet minskar om de inte tar bort artiklarna säger författarna. Jag säger tvärtom: Om SEA står pall för trycket från deras ideologiska dogmatism, som känns rentav obehaglig, ökar organisationens trovärdighet.

Så nog är detta med fundamentalism ett känsligt, ja minerat område. Min förhoppning är att vi alla människor av god vilja, troende som icke troende  kan samtala om dessa frågor med förnuft utan ideologiska ögonbindlar. Förhoppningsvis kan kardinal Ravasis besök och projektet Hedningarnas förgård främja en sådan god dialog.

—————

Läs också:  Stefan Swärd ledare i Världen idag.

Stefan Swärds senaste blogginlägg om SEA-debatten, mitt tidigare blogginlägg.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , , | 18 kommentarer

Exploatera inte heliga handlingar för kommersiella ändamål!

Publicerat den 5 september, 2012 av Bengt Malmgren

Detta med det ”välsignade” vattnet som Frälsningsarmén i Örnsköldsvik börjat sälja kan tyckas som en kuriös lite vardagshumoristisk fråga, men i själva verket blir vår syn på detta ett slags lackmustest på hur vi egentligen ser på detta med tro och bön.

Vi kristna tror på bön, inte alltid så att Gud besvarar bönen precis på det sätt vi vill, men det är alltid en helig handling som sker i tro, hur enkel bönen än är. Sker det inte i tro, så är det en hycklande handling som skändar det heliga. Välsignelse och att välsigna är också heligt.

”Vi åkte till Älvsbyn för att be om välsignelse över källan som vattnet kommer från, därefter kom vi till bryggeriet och välsignade det och de som arbetar där också”, berättar Henry Lindell, fanjunkare i Frälsningsarmén. Så nog var det en aktivt genomförd bön.

Men Guds nåd är alltid gratis, ingenting man kan ta betalt för. Men egentligen är vattnet kanske inte välsignat om man får tro kårledaren Christer Eklöf på Frälsningsarmén i Örnsköldsvik. Han berättar att man nu vill utöka den kommersiella verksamheten till hela landet men poängterar samtidigt för Örnsköldsviks allehanda att vattnet inte är mer välsignat än annat vatten.

Så vad var då meningen med bönen?  Man ber om välsignelse över vattnet och kallar det välsignat men egentligen är det betydelselöst.

Till min förskräckelse ser jag att fler nu vill haka på idén. Ann-Louise Trulsson, kyrkoherde i Fridlevstads församling, Karlskrona, säger till Sveriges radio att hon vill göra detsamma för att få in pengar till social verksamhet. Hon ska stå på Holmsjö marknad den 13 oktober och sälja välsignat vatten för fem kronor glaset, eller mer. Trulson försvarar sig mot kritiken att det börjar likna avlatsbrevshandel med att vattnet inte går till någon sorts syndabefrielse, utan man får ta det med humor.

Det känns ändå lite konstigt med en kyrkoherde som säljer välsignat vatten med humor ena dagen och nästa dag i Gudstjänsten skall välsigna församlingen i kyrkan. Är det också med humor?

Vad demonstrerar detta angående hur man ser på välsignelse och bön och det heliga i en bönehandling?   Bidrar man inte till att urholka betydelsen i begreppen bön och välsignelse? Hade det varit en enskild person som gjort detta i oförstånd vore en sak, men nu är det officiellt kristna församlingar, en kår i Frälsningsarmén, en kyrkoherde i Svenska kyrkan, och i värsta fall om det inte stoppas hela Frälsningsarmén i Sverige.

Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer

Kardinal Martinis andliga testamente: Kyrkans struktur skall stödja och vägleda det inre livet som hämtar näring ur Ordet, inte kontrollera det.

Publicerat den 5 september, 2012 av Bengt Malmgren

Ett par veckor innan han dog, 8 augusti gav den 85-årige kardinalen och tidigare ärkebiskopen av Milano en sista intervju med sin broder i Jesuitorden F George Sporschill. Det är gott att se att så friska gröna skott kan växa också på en åldrad stam. I kyrkan behövs vi alla, unga som gamla och kompletterar varandra genom våra olika nådegåvor.

Kardinal Martini var inte rädd att konfrontera kyrkans problem och gå i dialog med den moderna världen och sätta ord på det som behöver sättas ord på. Med samme F George Sporschill gav han 2008 ut boken. Jerusalemer Nachtgespräche: Über das Risiko des Glaubens (HERDER spektrum). Den blev mycket omtyckt, men väckte också skandal genom att den konfronterade kyrkans bristande förmåga att kommunicera med den moderna världen, speciellt genom  dess universalistiska anspråk speciellt på sexualmoralens område. En del av detta berör Martini också i den aktuella intervjun.

Kardinal Martinis sista intervju är som ett andligt testamente han lämnar efter sig. Han är inte ute efter att ändra Katolska kyrkans grundläggande lära, men han betonar nödvändigheten att vara i dialog med dagens människor. Problemet med dagens Katolska kyrka är inte dess dogmer, dess människosyn och etik i sig, utan att många av dess herdar verkar vara  ut takt med tiden och inte ser den kommunikationsklyfta som finns och istället stänger sig inne i en universalistisk bokstavstolkning av kyrkans bud som man kräver att alla skall anpassa sig till i detalj, istället för tillämpa dem i enanda av kärlek, barmhärtighet och dialog, som ju Jesus exempel och Kyrkans egen socialläras grundprinciper kräver.

Det inger tröst och hopp att också en kyrkans kardinal och nestor kan tala så öppet, och med sådan kärlek och insikt. Jag återger nedan stora delar av den engelska översättningen av intervjun(publicerad på NCR) och varvar med mina kommentarer:

Om kyrkans situation idag:

”The church is tired, in the Europe of well-being and in America. Our culture has become old, our churches and our religious houses are big and empty, the bureaucratic apparatus of the church grows, our rites and our dress are pompous. Do these things, however, express what we are today? … Well-being weighs on us. We find ourselves like the rich young man who went away sad when Jesus called him to be his disciple. I know that we can’t let everything go easily. At least,  however, we can seek people who are free and closest to their neighbor, like Archbishop Romero and the Jesuit martyrs of El Salvador. Where are the heroes among us who can inspire us? By no means do we have to limit them by the boundaries of the institution.”

Att kyrkan är trött och däst i västvärlden är ingen överdrift. Byråkratin, centralstyrningen, visst tynger den. Låt den inte förkväva utan inta den plats den skall ha: Att vara en stödjande struktur som släpper fram livet och alla de nådegåvor som finns. Det är ett viktigt påpekande att nådegåvorna är inte begränsade till den institutionella kyrkans struktur.
Om vilka som kan hjälpa kyrkan idag:

”Father Karl Rahner often used the image of the embers hidden under the ash. I see in the church today so much ash under the embers that often I’m hit with a sense of impotence. How can we liberate the embers from the ash, to reinvigorate the fires of love?

For the first thing, we have to seek out these embers. Where are the individuals full of generosity, like the Good Samaritan? Who have faith like the Roman centurion? Who are enthusiastic like John the Baptist? Who dare the new, like Paul? Who are faithful like Mary Magdalene?”

Askan och glöden är en mer dynamisk och hoppingivande bild av Kyrkan än att livet är förkvävt av en tung byråkratisk överbyggnad. Det senare är svårt och trögt att förändra, men glöd kan lätt flamma upp till en eld igen, bara de får näring och syre.

Vi behöver blåsa liv i nådegåvan, ta emot och leva i Anden så att kyrkan får kraft precis som på Apostlagärningarnas tid. Öppenhet för Anden är både lekmännens och herdarnas ansvar. Lekmännen måste våga som Maria säga Ja när Anden kallar, herdarna måste bejaka och upptäcka var glöden finns och undervisa om livet i den helige Ande.

Om vilka hjälpmedel Kyrkan behöver för att övervinna sin trötthet och få liv igen:

”I recommend three very strong ones.

The first is conversion: the church must recognize its errors and follow a radical path of change, beginning with the pope and the bishops. The pedophilia scandals compel us to take up a path of conversion. Questions about sexuality, and all the themes involving the body, are an example. These are important to everyone, sometimes perhaps too important. We have to ask ourselves if people still listen to the advice of the church on sexual matters. Is the church still an authoritative referencein this field, or simply a caricature in the media?

The second is the Word of God. Vatican II gave the Bible back to Catholics. Only those who perceive this Word in their heart can be part of those who will help achieve renewal of the church, and who will know how to respond to personal questions with the right choice. The Word of God is simple, and seeks out as its companion a heart that listens. … Neither the clergy nor ecclesiastical law can substitute for the inner life of the human person. All the external rules, the laws, the dogmas, are there to clarify this internal voice and for the discernment of spirits.

Who are the sacraments for? These are the third tool of healing. The sacraments are not an instrument of discipline, but a help for people in their journey and in the weaknesses of their life. Are we carrying the sacraments to the people who need new strength?

I think of all the divorced and remarried couples, to extended families. They need special protection. The church upholds the indissolubility of matrimony. It’s a grace when a marriage and a family succeed …

The attitude we hold towards extended families determines the ability of the church to be close to their children. A woman, for instance, is abandoned by her husband and finds a new companion, who takes care of her and her three children. This second love succeeds. If this family is discriminated against, not only is the mother cut out [from the church] but also her children. If the parents feel like they’re outside the church, and don’t feel its support, the church will lose the future generation.

Before communion, we pray: ”Lord, I am not worthy …’ We know we’re not worthy … Love is a grace. Love is a gift. The question of whether the divorced can receive communion ought to be turned around. How can the church reach people who have complicated family situations, bringing them help with the power of the sacraments?”

Omvändelse. Viktigt både i det stora och det lilla. Kardinal Martini nämner pedofiliskandalerna, men också hur kyrkan missbrukar sina egna genom att lägga på tunga ok i form av en i och för sig inte i grunden felaktig sexualmoral, men tillämpad utan barmhärtighet, utan hänsynstagande till människors tillkortakommanden och faktiska situation.

Johannes Paulus började en omfattande försoningsprocess i förhållande till Kyrkans förbrytelser mot judarna genom historien. Av stor symbolisk betydelse var hans besök vid Klagomuren i Jerusalem år 2000.

Samma botfärdighet behövs på fler områden.

Att leva av ordet. Viktigt och grundläggande. Det är ju något som ligger våra protestantiska vänner varmt om hjärtat, och det är grundläggande också för en katolik, vilket inte minst Andra Vatikankonciliet betonade. Att leva av Ordet, hämta näring ur det varje dag är basen. Det styrker oss i vårt andliga liv, gör oss till verkliga Jesu lärjungar och gör oss öppna för Anden, livgivaren som kommer oss till hjälp i vår svaghet och berikar oss med olika nådegåvor till gagn för Kyrkans uppbyggnad.

Det som Martini säger, att varken prästerskapet eller Kyrkans lagar och dogmer kan ersätta det inre livet som hämtar näring ur Ordet, är mycket viktigt. Det inre livet kommer först, sedan det yttre institutionella. Kyrkans yttre institutionella struktur utan människor som lever av Ordet, bekänner Jesus som Herre och verkar i den andliga nådegåvorna vore ingenting annat än ett dött skelett. De yttre reglerna, lagarna, dogmerna är har inget värde i sig själv genom att slaviskt följas, utan de är till för att klargöra och hjälpa oss att känna igen den inre rösten och urskilja andarna. 

Att leva i och med sakramenten måste man också göra utifrån det inre livet. I tron tar vi emot sakramenten som hjälpmedel för helande, och ur dem hämtar vi ny kraft. Det är viktigt att det inte blir en tom rit där större fokus läggs på detaljerna och en disciplinär excercis istället för att verkligen bruka dem som medel till att hela, styrka, bygga upp. Ur det perspektivet är det som kardinalen påpekar inte allderles orimligt att låta frånskilda omgifta i vissa fall få gå till kommunionen.

Slutord

”The church is 200 years behind the times. Why doesn’t it stir? Are we afraid? Is it fear rather than courage? In any event, the faith is the foundation of the church. Faith, trust, courage. I’m old and sick, and I depend on the help of others. Good people around me make me feel their love. This love is stronger than the sentiment of distrust that I feel every now and then with regard to the church in Europe. Only love defeats exhaustion. God is love. Now I have a question for you: What can you do for the church?”

I slutet av intervjun säger kardinal Martini de ord som blivit mest uppmärksammade i media: ”Kyrkan är 200 år efter sin tid. Varför upprör det inte?” Jo, det upprör nog och engagerar en hel del, men det finns en tung och trött hierarki inom kyrkan som inte förmår sig störas av det utan istället försvarar det bestående med att ännu kraftigare universalistiskt kräva disciplin i varje detalj, vilket blir kontraproduktivt.

Nu säger jag inte att det är fel i sig att stå för och försvara kyrkans dogmer. Några behöver göra det också. Det väsentliga är att det sker i en anda av barmhärtighet och kärlek, inte med universalistiska disciplinkrav, utan i dialog med människorna. Jag är inte alls så kritisk till påve Benedikt XVI som vissa andra tycks vara. Jag menar att kritikerna tolkar in mer av universalism i hans budskap än vad han själv menar. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom att studera hans teologi och vad han ger uttryck för i olika intervjuer. Ärkebiskop Martin i Dublin är också en person som inser problemet.

Så lite varstans finns det folk som ser, – mellan skål och vägg väldigt många, även präster. Dokumenterat i uttalanden lite mumlande och som radanmärkningar. Högljudda är bara den katolska reformrörelsen, förståeligt med tanke på upplevelsen av tröghet i kyrkan, men ibland blir högljuddheten kontraproduktiv med låsningar i samtalet som följd istället för dialog. Jag menar att den katolska reformrörelsen skulle utnyttja sin kapacitet att positivt bidra till Kyrkans utveckling om man skällde mindre på hierarkin och inte övertolkade uttalanden i universalistisk riktning, utan istället, likt kardinal Martini, positivt och i samtalsform försöker bidra till dialog och ökad gemensam förståelse. Men å andra sidan, spänningen i en konflikt kan också vara dynamisk. 

Låt kardinal Martinis testamente bli början till något nytt: Slut på omedvetenheten, slut på handlingsförlamningen och den rädda försvarsinställningen. Låt oss var och en ta kardinalens slutord på allvar: Vad kan jag göra för min kyrka?

– För dästheten och tröttheten finns inte bara hos försvarsinställda kardinaler och klerker, utan också hos oss vanliga västerländska katoliker som hellre kritiserar och vill att andra skall ändra på sig än att vi själva skulle behöva lyfta ett finger. Att sätta Jesus i centrum, att studera Ordet, att verkligen leva kyrkans sakramentala liv och ta emot det i tro är ett aktivt val som kostar på. Men det är mödan värt. Det ger mening, skapar gemenskap och den erfarenhet de gör som prövar är att om du tar ett steg i riktning mot Gud, så tar Gud tio steg i riktning mot dig. Nådens källor öppnas på vid gavel då du säger Ja.

Vila i frid, Kardinal Martini, men i Kyrkans liv är du fortfarande högst levande, inte bara som en förebedjare i himlen, utan också genom det arv du lämnat efter dig. Må vi, från påven till de sista lekmännen förvalta det värdigt i tro hopp och kärlek och i den helige Andes kraft.

—-

Läs också: Påvens budskap i samband med kardinal Martinis begravning.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Steiners skåpmat. Tabubeläggning av religionskritik mot islam ett mönster som går igen.

Publicerat den 3 september, 2012 av Bengt Malmgren

Undertecknad och Mats Tunehag. Av en händelse stötte jag ihop med Mats på Sergels torg i söndags.

Inte mycket nytt har kommit fram i debatten om islamkritik och främlingsfientlighet sedan Mats Tunehag, Stefan Gustavsson och Stefan Swärd bemött Steiner et al´s artikel i Dagen där SEA beskylldes för främlingsfientlighet.

De tre författarna till den SEA-kritiska artikeln har själva kommenterat på Stefan Swärds blogg, och några ytterligare blogg- och twitterkommentatorer har gett sitt stöd åt dem. Som det ser ut är det ett återupprepande av samma kritik som Kristian Steiner gav uttryck för i en forskningsrapport 2009 där Tidningen Världen idag utpekades som främlingsfientlig. Kritiken bemöttes bl.a. av dåvarande chefsredaktören Ruben Agnarsson.

Något nytt synes mig inte ha tillkommit i den nu aktuella kritiken. Det handlar egentligen inte om att Mats Tunehag har gjort några onödigt tillspetsade formuleringar som kunde misstolkas (jag kan tycka att det finns några sådana), nej, själva det faktum att han kritiserar islam på det sätt som han gör är i sig främlingsfientligt enligt den diskurs som Steiner et al tycks följa. ”Det är.. inte hur sakerna uttrycks utan vad som uttrycks”, skriver Per Hammarström, en av artikelförfattarna, på Stefan Swärds blogg.

Och eftersom Stefan Swärd försvarar Tunehags artiklar och faktainnehållet i dem, och eftersom SEA´s ledning vägrar att omdedelbart ta bort artiklarna från hemsidan, så är Swärd och SEA per definition också främlingsfientliga. Per Hammarström skriver till Stefan Swärd:

”När vi i vår debattartikel i Dagen uppmärksammade läsarna om att dessa texter har utformats och släppts fram inom ramen för SEA:s arbete, borde ni, enligt mitt förmenande, gått ur och tagit avstånd från innehållet och plockat bort texterna från hemsidan.”

Ett sådant yttrande andas en obehaglig maktfullkomlighet kring den egna diskursen. Den instinktiva känslan som infinner sig är lättnaden att vi lever i ett fritt samhälle där ordet är fritt och artikelförfattarna bara har ordets makt, inte den exekutiva statsmakten i en ideologiskt styrd diktatur. Här finns inget utrymme för analys eller att väga fakta mot varandra. Inget sådant som att Stefan Swärd är en stark kritiker av inhuman flyktigpolitik och aktiv i hjälp och stöd och invandrare eller att Mats Tunehag är vida berest, kunnig i islam och arbetar med människorättsfrågor betyder något, inte heller är det av intresse huruvida Mats Tunehag har rätt faktamässigt i det han framför:

Att gå in i en omfattande diskussion om faktamässiga detaljer båtar föga, menar Hammarström. Kristian Steiner kommenterar Swärds blogginlägg: ”Ett av dina återkommande argument är att det som skrivs är sant. Jag menar att detta vittnar om en banal syn på sanning” och avfärdar Tunehags analyser såsom vinklade fakta propagandistiskt framtagna i nedsvärtande syfte.   Steiners råd till Stefan Swärd är att låta en extern islamolog med innehållsanalytisk kompetens granska texterna.

Maken till arrogant avfärdande av sunt förnuft och dialog får man leta efter. Allt som inte stämmer med Steiners egen diskurs ogiltigförklaras helt enkelt. Tunehag stämplas som det svarta fåret, honom försöker man verkligen kleta in med hela främlingsfientlighets och Sverigedemokrat-köret, medan Gustavsson och Swärd möjligen bara är naiva, något som kan rådas bot på genom expertupplysning av någon som delar Steiner et al´s diskurs, men om de inte rättar in sig i ledet att ta bort Tunehags texter kommer de och hela SEA att också bli lika nedsvärtade.

Bloggaren David Guvå vågar sig på att tro något om Tunehags inre liv och intention:

”Tyvärr tror jag inte det handlar om kärlek utan om gammal hederlig främlingsfientlighet”

En grov anklagelse som jag skulle akta mig att dra enbart utifrån några texter jag läst. För de tre forskarna som skrivit artikeln verkar det inte främst handla så mycket om var och ens inre ärliga inställning (det erkänns ju t.o.m. att åtsminstone Stefan visat bevis på vänlighet mot främlingar), utan mera om det som faktiskt sägs. Kritiseras islam så är det per definition främlingsfientligt, personernas inre avsikt är ointressant i sammanhanget.

För att återvända till bloggaren David Guvå, så gör han följande iakttagelse om muslimer:

”Jag har träffat ett antal muslimer under mitt liv (kanske inte lika många som Mats Tunehag dock, han verkar ha träffat de flesta om man ska tro honom själv) och jag har ALDRIG stött på någon som förespråkar sharia eller någonting av det Mats skriver om i sina inlägg, oftast helt tvärtom”.

– Precis, det är min mening också, och det är ju också precis Mats Tunehags poäng. Just för att de flytt från förtryck i sådana sammanhang är det av största vikt att vi uppmärksammar när det uppstår enklaver i våra europeiska storstäder där samma förtryck börjar tillämpas på nytt. Att blunda för det och inte uppmärksamma det vore verkligen att svika våra muslimska bröder och systrar.

Det paradoxala är att muslimerna förstår islamkritiken mycket bra, det är min erfarenhet när jag talar med enskilda muslimer som är mina grannar och vänner, det är bara när man talar med europeiska vänsterintellektuella som tror sig veta bättre som det blir ett problem.

Till sist vill jag peka på att Steiner et al´s diskurs och förbudet för religionskritik av islam följer ett mönster som vi sett i flera olika sammanhang:

En parallell är  debatten som initierades av Annika Borg och kolleger på bloggen Kristen opinion i samband med att  Sofia församling anställt en imam och tendens till religionssammanblandning i samband med ett multireligiöst projekt i Nacka. Det resulterade i en het debatt om Svenska kyrkans identitet, bl.a. i Kyrkans tidning, där Heller Klein och Seglora smedja framförde liknande kritik, också Kyrkans tidning kritiserades av Klein för främlingsfientlighet.

En annan parallell är reaktionerna som utlöstes av påvens tal i Regensburg för några år sedan där han i en akademisk föreläsning citerade en medeltida persons yttrande om islamsk krigiskhet. Temat för föreläsningen var tro och förnuft, och en av påvens teser var att tron aldrig kan utbredas med våld. Han sade inget märkligt eller provocerande, inte desto mindre utlöste talet våldsamma protester och hot från islamistiska kretsar. Vad värre var: I vänsterradikala kretsar (också inom Katolska kyrkan), så var det ingen som protesterade över de våldsamma protesterna mot påven, däremot kritiserades påven för att vara militant och i onödan provocera de muslimska bröderna.

Några länkar här:
1. Vad sade påven egentligen i Regensburg?
2. Skitsnacket om påven fortsätter i Kyrkans tidning.
3. Läs också Erik Helmersons text i Expressen 2010: Vänstern behandlar islam och katolska kyrkan olika.

Temat är hela tiden detsamma: Tabubeläggningen av religionskritik som involverar islam.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Att vara normal eller inte vara normal det är frågan.

Publicerat den 2 september, 2012 av Bengt Malmgren

I dagens SvD intervjuas prästen i Växjö som ”kommit ut” som transvestit. En del har kommenterat det på bloggarna, bl.a. prästkollegerna Karin Långström Vinge och Håkan Sunnliden.

Karin Långström Vinges vision för framtiden är klar: Att man om tio år inte ens skall höja på ögonbrynen åt sådant, för då tycker alla det är normalt.

Sunnliden fokuserar mera på nutiden där de flesta människor nog ändå tycker att det är onormalt och inte känner sig helt bekväma med det hela. Är de obekväma med att jag klär mig i kvinnokläder, så är det dom som har problem, inte jag, resonerar prästen i intervjun.

Jag tänker att accceptera och helt och hållet bejaka en annan människa, att övervinna okunskap och fördomar, att inte diskriminera är en sak. Men att tabubelägga tyckandet att det är något onormalt, eller att tvinga någon förtränga sin känsla att han blir störd av det hela är något annat som kan bli högst kontraproduktivt. En pinsam tystnad sprider sig då ingen vågar stå för att man tycker det är onormalt, vilket isolerar den avvikande ännu mer.

Om normen är att man är är normal om man tycker att det onormala är normalt, om jag då inte tycker så, är jag då onormal? Eller..

Publicerat i Samhälle | Märkt | 4 kommentarer

”Hedningarnas förgård” Idé-samtal mellan troende och icke-troende till Stockholm 13-14 sept.

Publicerat den 2 september, 2012 av Bengt Malmgren

Hedningarnas förgård, är ett projekt lanserat av det påvliga kulturrådet och dess ordförande, den italienske kardinalen Gianfranco Ravasi på uppdrag av påven Benedikt XVI för att stimulera dialog mellan troende och icketroende. Namnet syftar på förgården till det judiska templet i Jerusalem, dit både judar och ickejudar hade tillträde, kunde umgås och föra samtal över trosgränserna.   Inom ramen för Hedningarnas förgård anordnas sedan ett par år konferenser, seminarier och andra evenemang runt om i Europa (bland annat i Bologna, Paris, Tirana, Barcelona) i samarbete mellan det påvliga kulturrådet och olika europeiska partners.

Arrangörer för mötet i Stockholm den 13 och 14 september är Sveriges ambassad vid den Heliga Stolen i samarbete med det påvliga kulturrådet, Kungl. Vetenskapsakademien och Fryshuset. Det blir två idésamtal om tro och icketro med rubriken ”Världen med eller utan Gud”.

Den 13 september är man på Kungl. Vetenskapsakademien, deltagande är  kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, professorn och författaren Georg Klein, fysikern Ulf Danielsson, biologen Ingemar Ernberg, biskop Antje Jackelén, författarna PC Jersild och Torgny Lindgren och filosofen Åsa Wikforss.

På Fryshuset den 14 september deltar kardinal Ravasi, Europarådets före detta kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg, Fryshusets grundare Anders Carlberg, ordföranden i Ung Kristen Vänster Linnea Jacobsson, ordföranden i Unga Humanister Jessica Schedvin, ordföranden i Humanisterna Christer Sturmark, författaren Per Wirtén och fredsagenten/bloggaren Fazeela Zaib.

Jag tror det blir spännande dagar, jag har själv anmält mig att vara med på båda.

————

Samtal med kardinal Ravasi i tidskriften Signum
Intervju med Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt | Lämna en kommentar