Undertecknad och Mats Tunehag. Av en händelse stötte jag ihop med Mats på Sergels torg i söndags.

Inte mycket nytt har kommit fram i debatten om islamkritik och främlingsfientlighet sedan Mats Tunehag, Stefan Gustavsson och Stefan Swärd bemött Steiner et al´s artikel i Dagen där SEA beskylldes för främlingsfientlighet.

De tre författarna till den SEA-kritiska artikeln har själva kommenterat på Stefan Swärds blogg, och några ytterligare blogg- och twitterkommentatorer har gett sitt stöd åt dem. Som det ser ut är det ett återupprepande av samma kritik som Kristian Steiner gav uttryck för i en forskningsrapport 2009 där Tidningen Världen idag utpekades som främlingsfientlig. Kritiken bemöttes bl.a. av dåvarande chefsredaktören Ruben Agnarsson.

Något nytt synes mig inte ha tillkommit i den nu aktuella kritiken. Det handlar egentligen inte om att Mats Tunehag har gjort några onödigt tillspetsade formuleringar som kunde misstolkas (jag kan tycka att det finns några sådana), nej, själva det faktum att han kritiserar islam på det sätt som han gör är i sig främlingsfientligt enligt den diskurs som Steiner et al tycks följa. ”Det är.. inte hur sakerna uttrycks utan vad som uttrycks”, skriver Per Hammarström, en av artikelförfattarna, på Stefan Swärds blogg.

Och eftersom Stefan Swärd försvarar Tunehags artiklar och faktainnehållet i dem, och eftersom SEA´s ledning vägrar att omdedelbart ta bort artiklarna från hemsidan, så är Swärd och SEA per definition också främlingsfientliga. Per Hammarström skriver till Stefan Swärd:

”När vi i vår debattartikel i Dagen uppmärksammade läsarna om att dessa texter har utformats och släppts fram inom ramen för SEA:s arbete, borde ni, enligt mitt förmenande, gått ur och tagit avstånd från innehållet och plockat bort texterna från hemsidan.”

Ett sådant yttrande andas en obehaglig maktfullkomlighet kring den egna diskursen. Den instinktiva känslan som infinner sig är lättnaden att vi lever i ett fritt samhälle där ordet är fritt och artikelförfattarna bara har ordets makt, inte den exekutiva statsmakten i en ideologiskt styrd diktatur. Här finns inget utrymme för analys eller att väga fakta mot varandra. Inget sådant som att Stefan Swärd är en stark kritiker av inhuman flyktigpolitik och aktiv i hjälp och stöd och invandrare eller att Mats Tunehag är vida berest, kunnig i islam och arbetar med människorättsfrågor betyder något, inte heller är det av intresse huruvida Mats Tunehag har rätt faktamässigt i det han framför:

Att gå in i en omfattande diskussion om faktamässiga detaljer båtar föga, menar Hammarström. Kristian Steiner kommenterar Swärds blogginlägg: ”Ett av dina återkommande argument är att det som skrivs är sant. Jag menar att detta vittnar om en banal syn på sanning” och avfärdar Tunehags analyser såsom vinklade fakta propagandistiskt framtagna i nedsvärtande syfte.   Steiners råd till Stefan Swärd är att låta en extern islamolog med innehållsanalytisk kompetens granska texterna.

Maken till arrogant avfärdande av sunt förnuft och dialog får man leta efter. Allt som inte stämmer med Steiners egen diskurs ogiltigförklaras helt enkelt. Tunehag stämplas som det svarta fåret, honom försöker man verkligen kleta in med hela främlingsfientlighets och Sverigedemokrat-köret, medan Gustavsson och Swärd möjligen bara är naiva, något som kan rådas bot på genom expertupplysning av någon som delar Steiner et al´s diskurs, men om de inte rättar in sig i ledet att ta bort Tunehags texter kommer de och hela SEA att också bli lika nedsvärtade.

Bloggaren David Guvå vågar sig på att tro något om Tunehags inre liv och intention:

”Tyvärr tror jag inte det handlar om kärlek utan om gammal hederlig främlingsfientlighet”

En grov anklagelse som jag skulle akta mig att dra enbart utifrån några texter jag läst. För de tre forskarna som skrivit artikeln verkar det inte främst handla så mycket om var och ens inre ärliga inställning (det erkänns ju t.o.m. att åtsminstone Stefan visat bevis på vänlighet mot främlingar), utan mera om det som faktiskt sägs. Kritiseras islam så är det per definition främlingsfientligt, personernas inre avsikt är ointressant i sammanhanget.

För att återvända till bloggaren David Guvå, så gör han följande iakttagelse om muslimer:

”Jag har träffat ett antal muslimer under mitt liv (kanske inte lika många som Mats Tunehag dock, han verkar ha träffat de flesta om man ska tro honom själv) och jag har ALDRIG stött på någon som förespråkar sharia eller någonting av det Mats skriver om i sina inlägg, oftast helt tvärtom”.

– Precis, det är min mening också, och det är ju också precis Mats Tunehags poäng. Just för att de flytt från förtryck i sådana sammanhang är det av största vikt att vi uppmärksammar när det uppstår enklaver i våra europeiska storstäder där samma förtryck börjar tillämpas på nytt. Att blunda för det och inte uppmärksamma det vore verkligen att svika våra muslimska bröder och systrar.

Det paradoxala är att muslimerna förstår islamkritiken mycket bra, det är min erfarenhet när jag talar med enskilda muslimer som är mina grannar och vänner, det är bara när man talar med europeiska vänsterintellektuella som tror sig veta bättre som det blir ett problem.

Till sist vill jag peka på att Steiner et al´s diskurs och förbudet för religionskritik av islam följer ett mönster som vi sett i flera olika sammanhang:

En parallell är  debatten som initierades av Annika Borg och kolleger på bloggen Kristen opinion i samband med att  Sofia församling anställt en imam och tendens till religionssammanblandning i samband med ett multireligiöst projekt i Nacka. Det resulterade i en het debatt om Svenska kyrkans identitet, bl.a. i Kyrkans tidning, där Heller Klein och Seglora smedja framförde liknande kritik, också Kyrkans tidning kritiserades av Klein för främlingsfientlighet.

En annan parallell är reaktionerna som utlöstes av påvens tal i Regensburg för några år sedan där han i en akademisk föreläsning citerade en medeltida persons yttrande om islamsk krigiskhet. Temat för föreläsningen var tro och förnuft, och en av påvens teser var att tron aldrig kan utbredas med våld. Han sade inget märkligt eller provocerande, inte desto mindre utlöste talet våldsamma protester och hot från islamistiska kretsar. Vad värre var: I vänsterradikala kretsar (också inom Katolska kyrkan), så var det ingen som protesterade över de våldsamma protesterna mot påven, däremot kritiserades påven för att vara militant och i onödan provocera de muslimska bröderna.

Några länkar här:
1. Vad sade påven egentligen i Regensburg?
2. Skitsnacket om påven fortsätter i Kyrkans tidning.
3. Läs också Erik Helmersons text i Expressen 2010: Vänstern behandlar islam och katolska kyrkan olika.

Temat är hela tiden detsamma: Tabubeläggningen av religionskritik som involverar islam.