Ett par veckor innan han dog, 8 augusti gav den 85-årige kardinalen och tidigare ärkebiskopen av Milano en sista intervju med sin broder i Jesuitorden F George Sporschill. Det är gott att se att så friska gröna skott kan växa också på en åldrad stam. I kyrkan behövs vi alla, unga som gamla och kompletterar varandra genom våra olika nådegåvor.

Kardinal Martini var inte rädd att konfrontera kyrkans problem och gå i dialog med den moderna världen och sätta ord på det som behöver sättas ord på. Med samme F George Sporschill gav han 2008 ut boken. Jerusalemer Nachtgespräche: Über das Risiko des Glaubens (HERDER spektrum). Den blev mycket omtyckt, men väckte också skandal genom att den konfronterade kyrkans bristande förmåga att kommunicera med den moderna världen, speciellt genom  dess universalistiska anspråk speciellt på sexualmoralens område. En del av detta berör Martini också i den aktuella intervjun.

Kardinal Martinis sista intervju är som ett andligt testamente han lämnar efter sig. Han är inte ute efter att ändra Katolska kyrkans grundläggande lära, men han betonar nödvändigheten att vara i dialog med dagens människor. Problemet med dagens Katolska kyrka är inte dess dogmer, dess människosyn och etik i sig, utan att många av dess herdar verkar vara  ut takt med tiden och inte ser den kommunikationsklyfta som finns och istället stänger sig inne i en universalistisk bokstavstolkning av kyrkans bud som man kräver att alla skall anpassa sig till i detalj, istället för tillämpa dem i enanda av kärlek, barmhärtighet och dialog, som ju Jesus exempel och Kyrkans egen socialläras grundprinciper kräver.

Det inger tröst och hopp att också en kyrkans kardinal och nestor kan tala så öppet, och med sådan kärlek och insikt. Jag återger nedan stora delar av den engelska översättningen av intervjun(publicerad på NCR) och varvar med mina kommentarer:

Om kyrkans situation idag:

”The church is tired, in the Europe of well-being and in America. Our culture has become old, our churches and our religious houses are big and empty, the bureaucratic apparatus of the church grows, our rites and our dress are pompous. Do these things, however, express what we are today? … Well-being weighs on us. We find ourselves like the rich young man who went away sad when Jesus called him to be his disciple. I know that we can’t let everything go easily. At least,  however, we can seek people who are free and closest to their neighbor, like Archbishop Romero and the Jesuit martyrs of El Salvador. Where are the heroes among us who can inspire us? By no means do we have to limit them by the boundaries of the institution.”

Att kyrkan är trött och däst i västvärlden är ingen överdrift. Byråkratin, centralstyrningen, visst tynger den. Låt den inte förkväva utan inta den plats den skall ha: Att vara en stödjande struktur som släpper fram livet och alla de nådegåvor som finns. Det är ett viktigt påpekande att nådegåvorna är inte begränsade till den institutionella kyrkans struktur.
Om vilka som kan hjälpa kyrkan idag:

”Father Karl Rahner often used the image of the embers hidden under the ash. I see in the church today so much ash under the embers that often I’m hit with a sense of impotence. How can we liberate the embers from the ash, to reinvigorate the fires of love?

For the first thing, we have to seek out these embers. Where are the individuals full of generosity, like the Good Samaritan? Who have faith like the Roman centurion? Who are enthusiastic like John the Baptist? Who dare the new, like Paul? Who are faithful like Mary Magdalene?”

Askan och glöden är en mer dynamisk och hoppingivande bild av Kyrkan än att livet är förkvävt av en tung byråkratisk överbyggnad. Det senare är svårt och trögt att förändra, men glöd kan lätt flamma upp till en eld igen, bara de får näring och syre.

Vi behöver blåsa liv i nådegåvan, ta emot och leva i Anden så att kyrkan får kraft precis som på Apostlagärningarnas tid. Öppenhet för Anden är både lekmännens och herdarnas ansvar. Lekmännen måste våga som Maria säga Ja när Anden kallar, herdarna måste bejaka och upptäcka var glöden finns och undervisa om livet i den helige Ande.

Om vilka hjälpmedel Kyrkan behöver för att övervinna sin trötthet och få liv igen:

”I recommend three very strong ones.

The first is conversion: the church must recognize its errors and follow a radical path of change, beginning with the pope and the bishops. The pedophilia scandals compel us to take up a path of conversion. Questions about sexuality, and all the themes involving the body, are an example. These are important to everyone, sometimes perhaps too important. We have to ask ourselves if people still listen to the advice of the church on sexual matters. Is the church still an authoritative referencein this field, or simply a caricature in the media?

The second is the Word of God. Vatican II gave the Bible back to Catholics. Only those who perceive this Word in their heart can be part of those who will help achieve renewal of the church, and who will know how to respond to personal questions with the right choice. The Word of God is simple, and seeks out as its companion a heart that listens. … Neither the clergy nor ecclesiastical law can substitute for the inner life of the human person. All the external rules, the laws, the dogmas, are there to clarify this internal voice and for the discernment of spirits.

Who are the sacraments for? These are the third tool of healing. The sacraments are not an instrument of discipline, but a help for people in their journey and in the weaknesses of their life. Are we carrying the sacraments to the people who need new strength?

I think of all the divorced and remarried couples, to extended families. They need special protection. The church upholds the indissolubility of matrimony. It’s a grace when a marriage and a family succeed …

The attitude we hold towards extended families determines the ability of the church to be close to their children. A woman, for instance, is abandoned by her husband and finds a new companion, who takes care of her and her three children. This second love succeeds. If this family is discriminated against, not only is the mother cut out [from the church] but also her children. If the parents feel like they’re outside the church, and don’t feel its support, the church will lose the future generation.

Before communion, we pray: ”Lord, I am not worthy …’ We know we’re not worthy … Love is a grace. Love is a gift. The question of whether the divorced can receive communion ought to be turned around. How can the church reach people who have complicated family situations, bringing them help with the power of the sacraments?”

Omvändelse. Viktigt både i det stora och det lilla. Kardinal Martini nämner pedofiliskandalerna, men också hur kyrkan missbrukar sina egna genom att lägga på tunga ok i form av en i och för sig inte i grunden felaktig sexualmoral, men tillämpad utan barmhärtighet, utan hänsynstagande till människors tillkortakommanden och faktiska situation.

Johannes Paulus började en omfattande försoningsprocess i förhållande till Kyrkans förbrytelser mot judarna genom historien. Av stor symbolisk betydelse var hans besök vid Klagomuren i Jerusalem år 2000.

Samma botfärdighet behövs på fler områden.

Att leva av ordet. Viktigt och grundläggande. Det är ju något som ligger våra protestantiska vänner varmt om hjärtat, och det är grundläggande också för en katolik, vilket inte minst Andra Vatikankonciliet betonade. Att leva av Ordet, hämta näring ur det varje dag är basen. Det styrker oss i vårt andliga liv, gör oss till verkliga Jesu lärjungar och gör oss öppna för Anden, livgivaren som kommer oss till hjälp i vår svaghet och berikar oss med olika nådegåvor till gagn för Kyrkans uppbyggnad.

Det som Martini säger, att varken prästerskapet eller Kyrkans lagar och dogmer kan ersätta det inre livet som hämtar näring ur Ordet, är mycket viktigt. Det inre livet kommer först, sedan det yttre institutionella. Kyrkans yttre institutionella struktur utan människor som lever av Ordet, bekänner Jesus som Herre och verkar i den andliga nådegåvorna vore ingenting annat än ett dött skelett. De yttre reglerna, lagarna, dogmerna är har inget värde i sig själv genom att slaviskt följas, utan de är till för att klargöra och hjälpa oss att känna igen den inre rösten och urskilja andarna. 

Att leva i och med sakramenten måste man också göra utifrån det inre livet. I tron tar vi emot sakramenten som hjälpmedel för helande, och ur dem hämtar vi ny kraft. Det är viktigt att det inte blir en tom rit där större fokus läggs på detaljerna och en disciplinär excercis istället för att verkligen bruka dem som medel till att hela, styrka, bygga upp. Ur det perspektivet är det som kardinalen påpekar inte allderles orimligt att låta frånskilda omgifta i vissa fall få gå till kommunionen.

Slutord

”The church is 200 years behind the times. Why doesn’t it stir? Are we afraid? Is it fear rather than courage? In any event, the faith is the foundation of the church. Faith, trust, courage. I’m old and sick, and I depend on the help of others. Good people around me make me feel their love. This love is stronger than the sentiment of distrust that I feel every now and then with regard to the church in Europe. Only love defeats exhaustion. God is love. Now I have a question for you: What can you do for the church?”

I slutet av intervjun säger kardinal Martini de ord som blivit mest uppmärksammade i media: ”Kyrkan är 200 år efter sin tid. Varför upprör det inte?” Jo, det upprör nog och engagerar en hel del, men det finns en tung och trött hierarki inom kyrkan som inte förmår sig störas av det utan istället försvarar det bestående med att ännu kraftigare universalistiskt kräva disciplin i varje detalj, vilket blir kontraproduktivt.

Nu säger jag inte att det är fel i sig att stå för och försvara kyrkans dogmer. Några behöver göra det också. Det väsentliga är att det sker i en anda av barmhärtighet och kärlek, inte med universalistiska disciplinkrav, utan i dialog med människorna. Jag är inte alls så kritisk till påve Benedikt XVI som vissa andra tycks vara. Jag menar att kritikerna tolkar in mer av universalism i hans budskap än vad han själv menar. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom att studera hans teologi och vad han ger uttryck för i olika intervjuer. Ärkebiskop Martin i Dublin är också en person som inser problemet.

Så lite varstans finns det folk som ser, – mellan skål och vägg väldigt många, även präster. Dokumenterat i uttalanden lite mumlande och som radanmärkningar. Högljudda är bara den katolska reformrörelsen, förståeligt med tanke på upplevelsen av tröghet i kyrkan, men ibland blir högljuddheten kontraproduktiv med låsningar i samtalet som följd istället för dialog. Jag menar att den katolska reformrörelsen skulle utnyttja sin kapacitet att positivt bidra till Kyrkans utveckling om man skällde mindre på hierarkin och inte övertolkade uttalanden i universalistisk riktning, utan istället, likt kardinal Martini, positivt och i samtalsform försöker bidra till dialog och ökad gemensam förståelse. Men å andra sidan, spänningen i en konflikt kan också vara dynamisk. 

Låt kardinal Martinis testamente bli början till något nytt: Slut på omedvetenheten, slut på handlingsförlamningen och den rädda försvarsinställningen. Låt oss var och en ta kardinalens slutord på allvar: Vad kan jag göra för min kyrka?

– För dästheten och tröttheten finns inte bara hos försvarsinställda kardinaler och klerker, utan också hos oss vanliga västerländska katoliker som hellre kritiserar och vill att andra skall ändra på sig än att vi själva skulle behöva lyfta ett finger. Att sätta Jesus i centrum, att studera Ordet, att verkligen leva kyrkans sakramentala liv och ta emot det i tro är ett aktivt val som kostar på. Men det är mödan värt. Det ger mening, skapar gemenskap och den erfarenhet de gör som prövar är att om du tar ett steg i riktning mot Gud, så tar Gud tio steg i riktning mot dig. Nådens källor öppnas på vid gavel då du säger Ja.

Vila i frid, Kardinal Martini, men i Kyrkans liv är du fortfarande högst levande, inte bara som en förebedjare i himlen, utan också genom det arv du lämnat efter dig. Må vi, från påven till de sista lekmännen förvalta det värdigt i tro hopp och kärlek och i den helige Andes kraft.

—-

Läs också: Påvens budskap i samband med kardinal Martinis begravning.