Född i Jämtland med mellanlandning för teologistudier och andedop i Uppsala och många års trogen herdetjänst i S:ta Clara drar han nu vidare till Tanzania där han tidigare varit engagerad i missionsarbete. Från Tanzania kommer också hans hustru Overa.
Engagemanget för de svaga i samhället har kännetecknat det diakonala arbetet i S:ta Clara som inte byggts upp med mänsklig kraft utan i bön. När han kom till S:ta Clara fanns där en liten tynande grupp på några tiotal som gick i högmässan. En kvinna från Sydkorea såg situationen och sade: ”Ni ber för lite här.”
Sedan dess inleds varje arbetsdag med att alla medarbetare samlas till bön i koret. Den dagliga bönen, på morgonen och eftermiddagen är ryggraden i det som sker i S:ta Clara. Idag om man bevistar högmässan är det en fest inför Guds ansikte med fullsatt kyrka, och många volontärer deltar i det enastående diakonala arbetet bland prostituerade, narkomaner och papperslösa i Stockholms city.
Ofta har jag genom åren hört Carl-Erik berätta om sin resa på trons väg som är lika enkel och anspråkslös som den är storslagen. Han kommer från Jämtland. Någon gång efter konfirmationen beslutade han sig för att ta steget fullt ut och bekänna den Gud han fått undervisning om vid konfirmationen. Han tog på eget initiativ mopeden till kyrkan och gick till nattvarden, en ensam pojke bland de äldre kyrkobesökarna. På vägen hem var han jublande glad, och kände att något nytt hade börjat i hans liv.
Sedan bar det i väg till Uppsala där det blev präststudier. Genom en kristen kvinna fick han där också lära känna den karismatiska förnyelsen och fick motta Andens dop.
Så småningom kom han till Afrika och undervisade på Makumira teologiska seminarium i Tanzania. ”Bland annat undersökte jag jesuiternas missionsarbete”, berättar han för Värden idag: ”Jag fann att det var två aspekter, som präglade alla växande kyrkor. Det var bön och diakoni. Den kyrka växer, som söker Gud i bön. Det kan ta tid, men det bär alltid frukt, för Gud är god. Han vill det bästa för oss.”
Carl-Erik framhåller att den kristna gemenskapen är något unikt:
”En sådan gemenskap, som finns bland kristna, finns varken bland frimärkssamlare eller lumparkompisar. Den kristna gemenskapen är unik med sin värme, närhet och uthållighet.”
Inom kort Lämnar Carl-Erik och Overa Sverige och återvänder till Tanzania: ”Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”
Gud välsigne dig Carl-Erik! Tack för allt du betytt för mig och många andra genom åren. Genom ditt liv öppnar du en flik av himmelen på jorden. I de heligas gemenskap där jag arme syndare också hoppas få plats kommer vi alltid att vara tillsammans.
Dialog med andra kristna, icke-troende och kulturdialog är en viktigt del av Katolska kyrkans inriktning och verksamhet efter Andra Vatikankonciliet. Sekretaritatet för kristen enhet (nu påvligt råd) instiftades redan 1960 av påven Johannes XXIII och 1993 sammanslogs sekretariatet för de icke troende med Påvliga kulturrådet som gavs två huvuduppdrag: 1. Tro och kultur, 2. Kulturdialog.
Kyrkans katolicitet
Andra Vatikankonciliet betonade starkt kyrkans katolicitet, ordet kommer från grekiskans katholikos som betyder det som avser helheten, vilket inte är riktigt samma som ”universell” som det ofta översätts med, betydelsen ligger närmare enhet i mångfald.
Det innebär att vi inte sätter likhetstecken mellan det och Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi refererar till katoliciteten menar vi det Kyrkan borde vara för att uppfattas som sann i sitt budskap i en universell mångkulturell kristen gemenskap. Det mångkulturella temat slås an starkt redan i samband med texterna om Kyrkans födelse på den första pingsten (Apg 2: 7-11). Alla hör vittnesbördet gå ut på sitt eget språk:
”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, 1från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, 1både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”
Senaste årtusendet har katolicismen varit väldigt europeiskt centrerad och efter reformationen också motreformatoriskt präglad – det har handlat om att fördöma det som inte är ”äkta katolskt” istället för att bejaka det som är gott och bra hos de andra.
Andra Vatikankonciliet innebar att man inpå bara huden fick känna på att den europeiska hegemonin bröts, där var biskopar från verkligen hela världen samlade, och också från de österländska med Rom unierade kyrkorna som har sina rötter långt tillbaka till kristendomens ursprung och med sina egna riter. Samtidigt sätts punkt för motreformationens era och man öppnar upp för en verklig dialog med andra samfund där man uppmärksammar och uppskattar det som är gott och bra hos dem.
Evangelisation av kulturen
Kardinal Ravasi uppmärksammar i intervjun i Signum konciliets betoning av kulturens grundläggande betydelse för människans fulla utveckling (jfr Gaudium et spes 53-58). I Paulus VI´s evangelisationsencyklika Evangelii nuntiandi togs dessa tankar upp, i det man betonade att evangelisation för kyrkan betyder att föra evangeliets budskap in i det mänskliga livets alla områden och på så sätt förnya mänskligheten inifrån, evangelisation av kulturen, inte bara på ett dekorativt sätt som en tunn kristen fernissa, utan på ett vitalt sätt ända ner till rötterna.
Den nya ateismen en utmaning för kyrkan
Angående den nya ateismen som kardinalen fick en fråga kring, säger han att den verkligen är en utmaning för kyrkan:
”De nya ateisterna ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och neklaste att komma fram till.”
De nya ateisterna uppträder i det offentliga rummet med en likgiltig och ytlig hållning, vilket garanterar att de avgörande livsfrågorna marginaliseras. menar kardinal Ravasi. De stora världsreligionerna (inte de som är grundade på vidskepelse, magi eller new age) däremot, ställer de grundläggande frågorna om död, lidande, smärta, sanning, gott och ont etc.
Kritik av fundamentalismen
I sitt tal på Fryshuset kritiserade kardinalen starkt fundamentalismen, och han återkommer till det i Signum-intervjun. Fundamentalismens orsak är, menar han, för det första att man övergivit sin egen grundläggande identitet, vilket leder till en känsla av osäkerhet. Då flyr man in i fundamentalismen som ett självförsvar och ett säkert skydd.
”Fundamentalismen tycks för det andra vara ett behagligt sätt att undvika samverkan och engagemang eftersom den hänger samman med en förenklad integralism, att man stänger in sig själv, en ghettotillvaro som slutligen leder till konflikt.” Fundamentalismen undviker kritisk analys och berövar därmed förnuftet dess roll.
För det tredje uppstår fundamentalim ur en mycket schematisk bildning, och kardinalen påpekar att det finns en kristen fundamentalism som inte kan integrera med moderniteten. Den reducerar det moderna till något demoniskt och gör sig en helt och hållet negativ bild av allt modernt.
Den viktigaste utmaningen för kyrkan i en efterkonstantinsk modern, sekulariserad värld sammanfattar kardinal Ravasi såhär:
”…att vittna om alla dimensioner i ‘varat’ och ‘existensen’ när de upplyses av evangeliets budskap, och detta i en värld som karakteriseras inte av att andra val erbjuds utan av likgiltighet, ytlighet, trivialitet och tomhet. I en värld som ser sådan ut är det viktigt att kyrkan framställer sig själv inte endast som en välgörenhetsinrättning utan också som ett svar på grundläggande frågor om liv och död, livet efter detta och frälsning, gott och ont, mysterium och transcendens, sanning och lögn, absoluta moralvärden och slutligen Gud och hans kärlek till människorna.”
Sverige lutherskt, sekulariserat och interkulturellt
Kardinalen fick en fråga om hans erfarenheter av konferensen i Stockholm. Han sade att den präglades av tre speccifika kulturella kontexter: 1) den kristna lutherska miljön, 2) att Stockholm ligger i ett starkt sekulariserat land som uteslutit varje uttrycklig hänvisning till religionen i sitt offentliga liv och 3) att Sverige varit välkomnande mot människor av olika etnisk bakgrund och därför blivit mångetniskt och interkulturellt.
Tron kunde i Stockholm behandlas i sina olika etniska och kulturella aspekter. Det två mötena hölls i två betydelsefulla symboliska kontexter, det första på Kungl Vetenskapsakademin med en kulturell debatt på hög nivå, det andra på Fryshuset som belyste att ungdomens intresse inte begränsas till en enbart teoretisk diskussion, utan också innefattade vitala existentiella frågor. Kardinalen nämner de skarpa sekulära humanisterna och de troende som t.ex. unga anhängare av islam med de karakteristiska tecknen på sin tro.
Om vi skulle sätta oss och djuploda i politik och även i trosfrågor, så skulle det nog finnas en del vi inte är överens om. Ändå måste jag säga att jag beundrar sr Madeleine för hennes kunnighet och engagemang i allt mänskligt och i hennes kärlek till kyrkan som inte går att ta miste på. Hennes kritik av missförhållanden och maktmissbruk i kyrkan är aldrig hjärtlös, utan grundad på gedigen teologisk kunskap i kombination med ett engagemang för människan i sann evangelisk anda. Både hon och Ritva Jacobson tillhör något av det bästa från den radikala generation som var engagerade i kyrkan under de dynamiska 1960- och 70-talen.
– Så radikala att de vattnade ur tron till oigenkännlighet och ersatte den med ett mänskligt evangelium, säger kritikerna, en utdöende generation som ersätts med den unga generationen vars förkärlek för ordning och reda, påveauktoritet och latin skall ställa allt tillrätta.
– Nej, säger jag. Den sortens kritik är djupt okunnig och skjuter över målet. Otro och likgiltighet inför tron är vår tids stora gissel. Sr Madeleine tillhör definitivt inte dem som bidrar till detta, tvärtom vittnar hon i allt hon gör om en person som i Andra Vatikankonciliets anda vill ge mening åt tron som något mer än blind lydnad utan något som är förankrat i både hjärna och hjärta.
I en föreläsning i Oslo 12 april tecknade hon en personlig bild av den anda som fanns i kyrkan på 1970-talet då hon blev katolik:
”Jag blev katolik i början av 70-talet och det var den liturgiska gemenskapen som inte stannade i kyrkorummet utan fortsatte ut på torget i politiska demonstrationer och aktiv handling som drog in mig i kyrkans mitt. Jag och många med mig inbjöds att stå bakom altaret, att läsa med i kanonbönen och även i konsekrationsorden. Vi firade mässa runt köksbordet eller under en tågstation i Paris, vi engagerades för den polska fackföreningsrörelsen och i den latinamerikanska befrielseteologin, vi skapade egna basgrupper, kort sagt, vi levde kyrkans revolution. Visserligen var vi en bit bort från Rom, från Vatikanen, från kyrkans centrala administration och maktcentrum. Men här fanns både präster, biskopar och ordensfolk med, så vi upplevde ändå att vi var i kyrkans mitt.
Tron var inte ett läropaket som vi böjde oss under i okritisk lydnad. Det var ett aktivt tolkande av bibeltexterna som utgjorde nyckeln för vår bön och vårt agerande. Vi skapade mening tillsammans.”
Jag säger inte att allt i 1968-revolutionen var rätt (det var det absolut inte, mycket var flummigt och förvirrat), och att det sätt som den generationen anammade konciliet på hamnade helt rätt. En del som hon skriver hur man hanterade det liturgiska får säkert håret att resa sig på vissa av vår tids unga traditionalister, men jag menar att man ändå bidrog med något väsentligt i att utifrån att söka sig tillbaka till källorna på ett autentiskt sätt förmedla evangeliet till vår tid. De som kritiserar hela detta skeende som ”brytningens hermeneutik” som man nu skall göra upp med kastar ut barnet med badvattnet.
För att kyrkan skall kunna utföra sitt uppdrag måste det hela tiden kunna finnas ett ett experimenterande i att man tar steg framåt. Vågar man aldrig göra något av rädsla för att bryta mot en tradition som är så vördad att man har den inlåst i kassaskåp och inte brukar den som bränsle för att förmedla evangeliet i nutid, så är man inget brukbart redskap i Guds hand. Som Jacques Maritain sade:
”Vad hjälper det att ha hela den fulla uppenbarelsen om man använder den som huvudkudde?”
Kyrkan vore fattigare utan det experimenterande, utan de ekumeniska relationer som utvecklats efter Andra Vatikankonciliet. Det är inte herdarnas uppgift att utsläcka Anden utan att med varlig hand leda Kyrkan framåt och hjälpa Guds folk att urskilja andarna. Både kärleken som förmedlas till de som bäst behöver den och läroämbetets auktoritet som förvaltar trons autenticitet behövs. Dessa skall fungera i samverkan med varandra, inte så att läroämbetet styr över dem som verkar ute i världen med järnhand och förkväver Anden, inte heller så att de som verkar ute i världen gör myteri, underkänner läroämbetets auktoritet och går sin egen väg.
Sr Madeleine och hennes bröder och systrar från 1970-talet, till dem hör också de engagerade nunnorna i amerikanska LCWR, är en frisk fläkt i Kyrkan, och något skulle fattas om de inte fanns. LCWR-nunnorna i USA har ju blivit mycket omtyckta bland allmänheten för sitt engagerade arbete bland de fattiga och mest behövande. En dokumentärfilm om deras arbete har just blivit klar, den planerades långt innan Troskongregationens läromässiga granskning av systrarna. Se trailer här:
Sr Madeleine ger uttryck för en rak katolsk tro enligt grunddokumenten från Andra Vatikankonciliet som i sin tur bygger på den stora kyrkokristna traditionen som går tillbaka på bibeln och kyrkofäderna. I god dominikans anda fortsätter hon predika och lägga ut evangeliet för sin tids människor.
”Jag är fascinerad av spännvidden (i den Katolska kyrkan)”, twittrade en evangelikal vän som tagit del av sr Madeleines Oslo-föreläsning. Jag tror det är viktigt att kyrkan får fortsätta att dynamiskt verka och utvecklas i vår tid, genom ett fortsatt aggiornamento (här och nu, ekumenik och dialog med den moderna världen) i dynamisk samverkan med källorna, bibeln, kyrkofäderna och den stora kristna traditionen som man alltid återvänder till. Sr Madeleine igen:
”För oss som hämtar inspiration från Andra Vatikankonciliets dokument och arbetsklimat, dess ethos, och som hoppas på en ecclesia semper reformanda, en kyrka i ständig reform, kan uppbrottets vår, revolutionens sommar och realpolitikens höst bli kreativa tolkningsnycklar för hur vi kan hålla konciliets tankar levande och blicka hän mot en okänd framtid. Som vi alla vet är en levande tradition som den medeltida dansen, tre steg framåt och två bakåt. Vi måste alltid återknyta till våra rötter, till historien, under en andningspaus på vandringen mot en horisont som ständigt vidgas för våra ögon. Det vi måste se upp med är att inte hamna i ett tillstånd av ständig tjäle, i en permafrost, där tron reduceras till ett dött lärosystem, en artefakt som har sin plats på ett museum och inte i det verkliga livet. Ett pågående aggiornamento är att skapa tillfälle för en ny vår.”
I kväll skall jag till Dominikanerna på Västmannagatan och lyssna till föredrag nr 9 i hennes föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet. Hon är oerhörd kunnig och påläst. När jag ville ha en litteraturlista om konciliet var det hon som kunde förse mig med den mest fylliga sådan, inklusive Alberigo och Komonchaks standardverk i fem delar, History of Vatican II.
Jag har fått många reaktioner efter mitt förra inlägg om homosexualitet och kyrkan, mest positiva från alla läger, men också konstruktivt kritik. Jag har blivit uppmärksammad på en del litteratur som tar upp andra aspekter på ämnet än de vanligt förekommande. Jag har också följt samtalet på Tommy Dahlmans och Stefan Swärds bloggar som tagit upp samma ämne. (Stefan Swärd uppföljning här, ledare i Världen idag här.)
Huvudsyftet med mitt förra inlägg var att ge en rätt infallsvinkel till hur kyrkan ser på homosexuella och korrigera den ofta negativa bild som förekommer i den allmänna debatten. Debatten blir ofta polariserad i en kyrkan-mot-de-homosexuella diskurs enligt vilken kyrkans människosyn per definition diskriminerar och ser ner på homosexuella. Detta är inte sant. Därför framhöll jag med utgångspunkt från bl.a påve Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken och den katolske teologen Werner Jeanronds bok Kärlekens teologi som båda att kärleken i dess många former (eros, agape, filia) är en och densamma, och därav drar jag slutsatsen att också homosexuell kärlek, om än ofullständig eftersom den inte kan frambringa nytt liv, ändå är värdefull och giltig på samma sätt som annan kärlek. Detta är det primära och allt annat överskuggande som måste vara klart innan vi talar om sådant som kristen antropologi, äktenskapets teologi, kyskhet, synd och omvändelse. Detta var glädjande nog alla som svarat på mitt förra blogginlägg ense om, även de som kom med kritiska synpunkter.
Jag är själv troende kristen och katolik sedan många år. Den syn på äktenskap och familj, synd och förlåtelse som förmedlas av Kyrkan har jag inte någon anledning att ifrågasätta. Jag är personligen vän med många homosexuella och uppfattar att det kyrkan lär är till gagn för alla människor oberoende av sexuell orientering. Som de Nordiska biskoparna skriver i sin katekes i samband med Trons år:
”Vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är skapade för att få lära känna honom och leva i ständig gemenskap med denne Gud som är en treenig Gud. I sig själv är Gud en kärlekens eviga gemenskap mellan Fadern och Sonen i den Helige Andes enhet. Vi längtar alltid tillbaka till den kärlekens gemenskap som Gud är, antingen medvetet eller omedvetet. Vi är skapade för kärlek, eftersom Gud i sig själv är kärlek.”
Detta gäller enligt vår tro alla människor utan undantag. Den kärlek, djupatste längtan efter samhörighet och mening som homosexuella känner i sitt hjärta är också en återspegling av detta. Det är också vår tro att alla vi människor, utan undantag har syndat och är i behov av förlåtelse, upprättelse och helande.
Eftersom detta är Kyrkans tro borde hon ha en kapacitet att förmedla Guds kärlek, förlåtelse, upprättelse och helande också till homosexuella. Min tro är att det kyrkan förmedlar är en del av lösningen, inte en del av problemet. Detta når ibland inte fram i de ofta stereotypa bilder av kyrkan som media är med och skapar, bilder som förtrycker och berövar människor deras möjlighet att utvecklas.
Det finns olika former av homosexualitet. Det är inte ett enda distinkt tillstånd som gäller alla som känner dragningskraft till personer av samma kön. Det kan finnas olika grader av underdefiniering med det egna könet eller överidentifiering med det andra könet. En del har en historia av övergrepp i barndomen, andra har haft en normal och harmonisk uppväxt. En del känner sig starkt identifierade i sin homosexualitet och vill inte förändra den, andra känner sig obekväm med den och skulle gärna vilja förändra den.
Spekulationer har funnits om en ev ”homosexuell gen”, men någon sådan har inte funnits. Det sannolika är att orsaken till homosexualitet är multifaktoriell, det kan vara genetiska faktorer, faktorer som har med den kemiska och hormonella miljön under fosterstadiet att göra och den psykosociala miljön under uppväxten. Om man ärver något är det sannolikt en mer eller mindre stor benägenhet att under givna förutsättningar utveckla homosexualitet. En teori är att det finns en odifferentierad grundpotential från födseln som sedan kan utvecklas åt olika håll.
Den dominerande inställningen som drivits under senare årtionden av intresseorganisationer och som också backats upp av professionella organisationer som t.ex. USA´s psykologförbund (APA) är att ingen mår bra av att undertrycka sin homosexualitet, det finns ingen forskning som visar att konversionsbehandling är effektiv och att det är det skadligt och rent av oetiskt att erbjuda sådan behandling.
Men det finns många rapporter om psykoterapeutisk behandling som varit framgångsrika, och även själavård och förbön har många gånger positiv effekt.
Psykiatrikern och Psykoanalytikern Jeffrey Satinover beskriver i sin fortfarande aktuella bok Homosexuality and the Politics of Truth olika studier som visat hur psykoterapeutisk behandling lett till konversion av sexuell orientering. Hans slutsats är att resultatet för behandlingen av homosexualitet med psykoterapeutiska metoder är ungefär jämförbart med behandlingen av depression. Trots att det är i konflikt med Amerikanska psykologföreningens rekommendationer konstaterar han att många psykoterapeuter ändå behandlar homosexuella för att det finns en efterfrågan, men man gör det i det tysta.
Satinover analyserar i sin bok den aktuella debatten om homosexualitet ur psykologiskt, religiöst och vetenskapligt perspektiv.
I USA finns också HA, ett tolvstegsprogram som utgår från samma principer som AA (Anonyma alkoholister) som växer trots negativ innställning i samhället. Exodus heter en paraplyorganisation som organiserar olika kyrkliga program för att hjälpa homosexuella som inte är tillfreds med sin läggning. I en studie av Jones och Yarhouse, Ex Gays? An Extended Longitudinal Study of Attempted Religiously Mediated Change in Sexual orientation, har författarna följt en grupp som fått hjälp genom program av organisationer inom Exodus. Studien designades för att svara på frågorna 1) Kan de som får hjälp av psykoterapeutiskt inriktade kyrkliga program uppnå en ändring av sexuell orientering och 2) Är sådana program skadliga för dem som genomgår dem? Författarna fann att resultatet för dessa religiöst inriktade program är liknande som för andra psykoterapeutiska program, och att de inte funnit något belägg för att programmen är skadliga för dem som genomgår dem.
Slutsatsen är, att om vi skall få en rättvisande bild av verkligheten så finns det homosexuella som inte känner sig hemma med sin läggning som söker sig till terapi, själavård och förbön och att dessa metoder inte är så verkningslösa som det ibland görs gällande. Homosexuella bör respekteras fullt ut och inte av professionella organisationers rekommendationer styras i en viss riktning. Det finns för litet vetenskapligt underlag för att ge sådana rekommendationer. De kan vara till gagn för vissa, men kränkande och felaktigt styrande för andra. Att bli respekterad i sin önskan att inte vilja leva med en homosexuell läggning är lika viktigt som att respektera dem som är förankrad i den.
Kyrkan lär att kroppen är andens tempel. Därför är det inte oviktigt eller likgiltigt hur vi hanterar våra egna och andras kroppar. Kyrkans evangeliska råd och undervisning är inriktad på människans eviga frälsning, en process som börjar redan här och nu i att öva sig att leva ett helgat liv. Ett sådant liv sätter inte den orgiastiska egna egoistiska njutningen i centrum, utan kärleken i ett större perspektiv som inte söker sitt utan medmännsikans bästa och ett liv i harmoni med Guds plan och syfte med oss. Vi får lära oss att bruka det jordiska och våra kroppar på ett sådant sätt att det gagnar vår helgelse.
Här kommer kyskheten in, inte som något enbart negativt, askes, att undfly det sexuella, utan i positiv mening, som en reflekterande hållning till vår kroppslighet. Jag inte äger min kropp, utan är skapad av Gud, och blir till i en pågående relation till Gud och till andra människor jag relaterar till.
Medvetenheten om synden får oss att inse att mycket av det vi gör i kärlekens namn inte är kärlek utan av egoism. Själv har jag ingen svårighet att ta till mig som ett positivt stöd i min andliga utveckling att kyrkan lär ut ett kyskt ideal.
Samtidigt känner jag att jag bara kan avgöra vad kyskhet positivt betyder i mitt eget liv. Alla kan inte leva efter samma mall. Den som är kristen homosexuell måste själv avgöra vad det innebär i hans/hennes liv. Det handlar om vad sexualiteten innebär på ett djupare plan och hur vi skall vara människor. Kyrkans evangeliska råd kan man inte ta miste på, att avstå från avancerade sexuella handlingar, men var och en har att följa sitt samvete och välja ett förhållningssätt till kyrkans bud.
Jag har säkert gjort mycket okyskt i mitt liv, både som ogift och gift, men jag har inget behov av att kyrkan skall bekräfta det och säga att det inte är synd. Tvärtom föredrar jag att kyrkan har en strikt och restriktiv inställning, det hjälper mig mera på helgelsens väg. Jag föreställer mig att en kristen homosexuell person som strävar efter helighet i sitt liv inte är väsenskild från mig, utan kan ha liknande tankar och överväganden.
Jag tror inte det betyder att homosexuella personer som är kristna inte skall utveckla relationer till varandra. Jag tror till och med att homosexuella relationer, på sitt speciella sätt kan berika oss alla och vårt perspektiv på äktenskapet mellan man och kvinna.
Kroppens teologi som jag tidigare refererat till ändrar inget i kyrkans lära, bara uttrycker det på ett nytt språk. Istället för negativa definitioner (kritisera det som är fel) i thomistisk anda, så används precis som i Andra Vatikankonciliets dokument ett språk där man uttrycker vad man positivt tror på, som talar till hjärtat och väcker eftertanke.
Till sist följande tanke: Det gäller att det ideala inte blir det godas fiende. Vi människor är ofullkomliga på alla möjliga sätt och misslyckas med saker i våra liv som vi inte är så stolta över. När det gäller användandet av preventivmedel i äktenskapet har vi redan konstaterat att det är ett ideal som är svårt att leva upp till för många, och de nordiska biskoparna har där sagt att var och en får följa sitt samvete. När det gäller skilda omgifta, så är regeln att de inte får gå till kommunion, men jag vet att det sker i en del fall ändå att prästen tillåter detta. Gärna en sträng etik som lyfter fram idealen, men i själavården barmhärtighet och kärlek så att man hjälper människor framåt istället för att lägga på bördor som alienerar dem från den kyrka som ju skulle vara dem till hjälp.
Andra Vatikankonciliet (VCII) var den största händelsen inom kyrkans värld under 1900-talet och har varit av fundamental betydelse för samtidens kyrka. Det samlades till sin första session 11 oktober 1962. Påven har utlyst Trons år som tar sin början just 11 oktober på 50-årsdagen av dess öppnade.
Nedanstående är en bakgrundstext försedd med länkar i anslutning till min Artikel om konciliet i Världen idag 10 okt.
Under natten till 11 okt 1962 hade det regnat i Rom, men på morgonen strålade solen från en klarblå himmel på kortegen med de 2400 prästerna och biskoparna på Petersplatsen under deras intåg i Peterskyrkan. Konciliet samlades i 3-månaderssessioner varje höst under de kommande åren och avslutades 8 december1965. Under tiden hade Johannes XXIII hunnit avlida, och hans efterträdare påve Paulus VI fick fullfölja konciliet.
När kardinal Roncalli valdes till påve 1958 och tog sig namnet Johannes XXIII var det ingen som trodde att han skulle göra något så revolutionerande. På grund av sin höga ålder såg man honom som en övergångspåve. Men Gud ville annorlunda. Den 25 januari 1959, på apostlarna Petrus och Paulus fest, tillkännagav han i samband med att kardinalerna var samlade i basilikan S:t Paulus utanför murarna sitt beslut att sammankalla ett koncilium. I konciliets inledningsanförande angav han konciliets viktigaste angelägenheter: ”att trons skatt, kristen lära skall bevaras och läras ut mer effektivt. Att läran omfattar hela människan, sammansatt av kropp och själ. Och, eftersom hon är en pilgrim på denna jord så manar den henne hela tiden att sträcka sig mot himlen”.
Katolska kyrkan före konciliet.
Konciliet ägde rum i en kontext, det finns en förhistoria och en framtid, den vi lever i nu.
Låt oss gå tillbaka till 1800-talet, den period då påven förlorade sin politiska makt i och med Kyrkostatens fall 1870. Kyrkostaten hade omfattat stora landområden i Italien, och från att ha varit självständiga ledare blev påvarna vanliga medborgare i ett kungarike de inte hade makt eller inflytande över. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt gå försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m.
Kyrkan kom i konflikt med den moderna världen men fick en ny makt över människors samveten, och det var en utveckling som fortsatte in till mitten av 1900-talet.
Under början av 1900-talet växer sig den ultramontanistiska hållningen i kyrkan stark och centraliseringen till det kyrkliga Rom stärks. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.
Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI
Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.
Parallellt med detta fanns en utveckling under 1800-talet och 1900-talet som beredde vägen för VCII.
Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.
Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet.
Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.
J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.
Han betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.
Andra Vatikankonciliet 1962 – 1965
När nu beslutet att sammankalla konciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.
Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.
Dokumenten är också referenspunkter för många senare encyklikor och skrivelser alltsedan konciliet, vilka ofta refererar till konciliedokumenten. T.ex. missionsencyklikan Redemptoris Missio från 1990, ekumenikencyklikan Ut Unum Sint från 1995, encyklikan om förhållande mellan tro och förnuft Fides et Ratio från 1998, det apostoliska brevet inför milennieskiftet år 2000 Novo millennio ineunte och nu senast påve Benedikt XVI´s apostoliska brev inför Trons årPorta fidei.
Efter konciliet
En konsekvens av konciliet var att mässan började firas på folkspråket. Lekmännens roll i kyrkan framhävdes. Den gamla bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen kompletterades med bilden av kyrkan som Guds folk, där lekmännen går före, och biskoparna och påven kommer efter som herdar och beskyddare. Dogmen om påvens ofelbarhet kompletterades med Sensus fidelium, hela folkets övernaturliga trosmedvetande.
Att Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan startade 1967 var också en naturlig frukt av konciliet. Konciliet betonade de andliga nådegåvorna som skall tas emot och brukas med tacksamhet av alla döpta, och hela processen fram till konciliet hade kantats av sådant som hade med den helige Ande att göra: Teologer som Möhler, Newman m.fl refererade ofta till Anden. Elena Guerra som uppmanade påven Leo XIII att förkunna mer om livet i den helige Ande för katolikerna, vilket föranledde en encyklika om den helige Ande, hymnen Veni Creator Spiritus som påven reciterade från fönstret i Peterskyrkan på nyåret 1901, och hans uppmaning till världskyrkan att be en pingstnovena varje år mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingst. Pingströrelsen som uppstod som en rörelse utanför katolska kyrkan strax efter sekelskiftet (William J. Seymour hade katolska föräldrar och var döpt katolik). Johannes XXIII som saligförklarade Elena Guerra och bad om en förnyelse som i en ny pingst i samband med konciliets tillkännagivande. 17 maj 1959, på pingsten tillsatte Johannes XXIII den föreberedande kommittén för konciliet, och 15 juni 1960, också på pingsten gav påven ut Superno Dei nutu som sammanfattade förberedelsearbetet.
Både Johannes Paulus II och Benedikt XVI deltog som unga i konciliet och tillhör båda dem som konsekvent bidragit till att genomföra dess intentioner. Religionsfriheten betonades och dialogen med och relationen till andra religioner förbättrades. Johannes Paulus II fortsatte försoningsprocessen med judarna och bad vid ett besök i Jerusalem år 2000 om förlåtelse för kyrkans förbruytelser under historien mot det judiska folket.
Kyrkan är inte längre i konflikt med världen, utan vänder sig mot världen i en ny evangelisation. Det var Paulus VI som gav ut evangelisationsencyklikan Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld), som betonade att varje döpt kristen har ansvar för att vittna om tron och föra den vidare, och att tron förkunnas både genom kärlekens gärningar, att genom socialt arbete göra gott för sina medmänniskor, och i ord, d.v.s. ett klart vittnesbörd om vad som inspirerar oss kristna, tron på Jesus Kristus svår Frälsare och Herre. Det är inte frågan om vi skall evangelisera eller inte, utan om hur vi skall göra det på ett sätt så att evangeliet hittar vägar till dagens människors hjärtan.
Pastoralkonstitutionen, Gaudium et spes ger uttryck för den solidaritet med medmänniskan som kännetecknar katolsk sociallära:
”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt, som ej väcker genklang i deras hjärtan.” (GS 1)
Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. Benedikt XVI har fortsatt satsningen på detta och har inrättat Påvliga rådet för den nya evangelisationen med ärkebiskop Rino Fisichella som chef. Biskopssynoden som hålls i Rom just nu har temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Synoden hålls i samband med att ”Trons år” utlyst av påve Benedikt 11 okt 2011 tar sin början. I samband med tillkännagivandet av trons år publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse.
Kyrkan öppnade fönstret mot världen mitt i det hedonistiska, socialrevolutionära och många gånger intellektuellt förvirrade 1960-talet, en och annan il av den luften kan ha kommit in. Det fanns progressiva rörelser som såg konciliet som en brytning med traditionen, vilket lämnat dörren öppen för experimenterande av olika slag med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa såg detta som att kyrkan höll på att ruineras, och man talar om en kontinuitetens hermeneutik där man vill tolka konciliet betydligt mera snävt. Man önskar tillbaka latinet och gamla mässformer, man slår vakt om påvemakt och det antimodernistiska arvet.
Det är sant att konciliet bröt med en skolastisk dialektisk argumentationsstil till förmån för ett språkbruk som talar till hjärtat och inbjöd till eftertanke och dialog, men med en kontinuitet i betydligt längre perspektiv från bibeln och kyrkofäderna.
Konciliet innebar en återgång till källorna, det märks inte minst i de mycket talrika bibelcitaten och referenserna till kyrkofäderna i dokumenten. Man läser bibeln och återerövrar trons historia, inte för att gå tillbaka utan för att i den helige Andes ljus se den med nya ögon och gå framåt. Konciliet satte punkt för motreformationens era, punkt för antimodernismen och synen på omvärlden som något att skydda sig och avgränsa sig mot och början på en ny era då kyrkan vänder sig utåt i en ny evangelisation. Man kan tala om en evangelikal katolicism.
Fortfarande finns reminiscenser av antimodernism och ultramontanism, inte bara genom dem som längtar tillbaka till förkonciliär tid, också genom att kyrkan rent juridiskt inte har avskaffat den påvliga absoluta monarkin från Kyrkostatens tid. Kurian reformerades ytligt 1988, men en ny kanonisk lag 1983 närmast stärkte påvemakten. Moraliskt finns en strävan efter kollegialitet och lekmannainflytande, men utan juridisk grund. Väldigt mycket makt ligger hos Rom, och en del tycker att den alltför ofta utnyttjas på ett förkvävande sätt.
Men vi ser ändå en påtagligt förändrad kyrka idag jämfört med före konciliet. Det finns ingen väg tillbaka. Kyrkan har överlevt många kriser under 2000 år. Kyrkans Herre fortsätter att leda henne genom Anden i en samverkan mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor. Uppdatering och ekumenik är fortfarande nyckelord i den processen.
Jag har länge tänkt skriva något mer ingående om Katolska kyrkan och homosexualiteten. Nu kommer jag till skott. Genom åren har jag bloggat en del om olika aspekter av detta, och på sista tiden har ämnet diskuterats på flera bloggar, och med en ny ton av önskan att förstå och lära mera. Borta är åtminstone delvis de fördömande attityderna som präglade kommentarsfälten förr då ämnet kom på tal.
Jag tycker mig allmänt skönja en ökad vilja till dialog, inte bara ekumeniskt inom kyrkorna, också interreligiöst mellan religioner och även mellan troende och icke-troende (även om det inte är så lätt att definiera de begreppen). Nyss hade vi det Katolska initiativet Hedningarnas förgård med två sessioner i Stockholm, och i dagarna besökte evangelikalen Os Guinness Sverige och talar om samvetsfördraget, båda arrangemangen uppskattade i alla läger.
Den nya öppnare andan tror jag också bär frukt när det gäller att gå på djupet med denna fråga, vilket är nödvändigt. Det är inte tillfredställande att det finns en öppen konflikt där många upplever att kyrkan är emot en viss grupp människor. Kyrkorna som förkunnar Guds kärlek till alla människor kan inte nöja sig med detta. Den kristna tron är inte i motsats till förnuft och samvete, man måste hitta ett sätt att kommunicera med dagens människor som tränger bakom fastlåsta schabloner.
Kristna attityder till homosexualitet grundar sig på en lång tradition där det finns bibelord som på olika sätt fördömer homosexualitet. Men bibeltexter måste hela tiden tolkas utifrån sitt sammanhang och utifrån aktuell faktisk kunskap. Kristen tro och kristna dogmer kan aldrig vara i konflikt med förnuft och vetenskaplig kunskap, liksom de inte är mot vårt upplysta samvete. Både evangelikaler och katoliker är medvetna om detta, men evangelikaler betonar ändå ofta bundenheten vid bibelordet som grund för sina ställningstaganden, medan katoliker går ett steg längre i att reflektera över bibelordets sammanhang och hur man skall förstå och tolka det i relation till naturlig kunskap och den naturliga lagen (naturrätten). Också för katoliker är bibelordet grundläggande för den Gudomliga uppenbarelsen, men det finns en förståelse av Uppenbarelsen som utvecklas genom tiderna, vi talar om Kyrkans levande tradition. Traditionen står inte över bibelordet men förvaltar det (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om den Gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, ssk punkt 7-10).
Evangelikaler och Katolska kyrkan kanske inte skiljer sig så mycket åt i sak när det väl kommer till krita och man undersöker vad man egentligen tror på och hur man motiverar det, och de skiljer sig inte heller åt i det avseendet att båda kan hamna i diket att bli alltför fundamentalistiska:
Evangelikalerna genom att bli bokstavstroende utan att reflektera över rimligheten och relevansen i det de lär.
Katolikerna genom att biskopar och kardinaler som företräder läroämbetet blir maktfullkomliga och stelnar i positioner som borde genomlysas i ljuset av aktuell kunskap, vilket i kombination med det katolska folkets auktoritetsbundenhet kan bli en bastion av odynamisk fundamentalism.
Andra Vatikankonciliet framhävde dynamiken i kyrkan mellan läroämbetet och det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Alla döpta har del i den helige Andes gåvor, och de enskilda personernas förnuft och upplysta samvete ligger till grund för att alla fritt och utan påtryckningar bejakar hjärtats tro och ansvarsfullt bidrar till att utforma Kyrkans liv som levande lemmar i dess kropp (jfr 1 Kor 12:12 ff). Varje form av våldförande på denna ordning genom att t.ex. kräva blind underkastelse under en maktapparat är en pervertering av katolsk kristen tro (se Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium art. 12)
Diskussion om detta är ständigt pågående inom Katolska kyrkan och leder ibland till spänningar mellan ”traditionalister” (som anbefaller absolut trohet mot läroämbetet också i detaljfrågor) och andra katoliker som betonar att traditionen utvecklas i ett levande samspel mellan läroämbetet och alla döpta katoliker, och att kyrkan behöver bryta sig loss från förstelnade strukturer som främjar maktmissbruk som förvanskar kyrkans rätta ansikte. Jag nämner detta eftersom det, som vi skall se nedan, har en direkt konsekvens för synen på homosexualitet.
”Kristendomen är en NÅDENS religion. Kristendomen skiljer sig från alla världens religioner i detta: de flesta religioner talar om vad man får och inte får göra om man vill komma till Gud. Kristendom är INTE vad vi gör för Gud, utan vad Gud har gjort för oss. Alltså är det tacksamhet och inte tvingande regler som utgör grunden för den kristna moralen. Detta är långtifrån klart för alla.”
Kunskap om homosexualitet idag
Homosexualitet är naturligt förekommande i alla kulturer. Hos en kärngrupp är homosexualiteten medfödd, det är ingenting man väljer och den homosexuella läggningen upplevs som en del av personligheten. Den dragning av känslomässig, romantisk och erotisk natur som heterosexuella upplever till det motsatta könet finns på samma sätt hos homosexuella, men i relation till det egna könet. I övrigt är de oftast hur normala och vanliga personer som helst. Det är viktigt att förstå att det förhåller sig på det sättet för att vi skall veta vad vi talar om. En del svävar i tron att homosexualitet är något man frivilligt väljer eller kan välja bort, eller att homosexuella är psykiskt störda på andra sätt eller att det beror på trauman i uppväxten. Så är det inte i de allra flesta fall. Som illustration till detta ber jag er ta del av följande två vittnesbörd:
Signaturen Creutz berättar om sin livshistoria och hur han tidigt upptäckte sin homosexuella läggning, se i kommentaren till denna bloggpost av Tommy Dahlman.
Denna video med ett katolskt par där en av sönerna i familjen visade sig vara homosexuell. (Föräldraparet på videon deltar en rörelse som vill att kyrkan skall införa samkönade äktenskap. Bortse från det för närvarande och fokusera på föräldrarnas beskrivning av sonen och dennes uppväxt. Enligt katolsk tro är äktenskapet ett förbund som med Guds nåd speciellt beseglar den naturliga föreningen mellan en biologisk man och en biologisk kvinna som är grunden för släktets vidareförande. Det är en helt annan diskussion som jag inte fördjupar mig i här):
—————————-
Kyrkans behandling av homosexuella genom tiderna.
Den kristna kyrkan ärvde judendomens negativa inställning till homosexualiteten, vilket kommit att prägla utvecklingen fram till idag. Kyrkofäderna var mycket negativa och fördömande mot homosexuella personer. Homosexuella sågs som kättare mot kroppen, vilket medförde att de förföljdes och spårades upp av inkvisitionen. Det hände att de torterades och avrättades om de inte gjorde avbön. Precis som när det gäller förföljelse av judar har Katolska kyrkan här en historia att göra upp med och be om förlåtelse för, precis som skett i förhållande till judarna efter Förintelsen. Läs mer om homosexualiteten i kyrkans historia här.
Idag är katolska kyrkan noga med att erkänna att homosexuella personer skall behandlas med respekt och får inte kränkas eller diskrimineras. Det är ett viktigt ställningstagande som förpliktigar att också lyssna till de homosexuella. Speciellt det förhållandet att Katolska kyrkans katekes upprepar den katolska traditionen att homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga och strider mot den naturliga lagen och inte har sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet (§ 2357), upplevs som ett slag under bältet av homosexuella vars läggning som de inte själva valt och inte kan rå för därmed ogitigförklaras och klandras. Detta behöver Katolska kyrkan granska i ljuset av modern kunskap om homosexualitet. Det kan inte uteslutas att obenägenheten att granska och utveckla dogmatiken på detta område inte är teologiskt motiverad, utan beror på ett kvarvarande arv från tidigare negativ historia som kyrkan inte gjort upp med.
Att homosexuell kärlek i ett viktigt avseende inte innehåller den fullhet och komplementaritet som ett heterosexuellt förhållande innehåller, nämligen att den inte kan frambringa nytt liv är klart, men att säga att den inte innehåller en känslomässig komplementaritet och i sig är klandervärd och felaktig står inte i samklang med vare sig modern kunskap eller vad Katolska kyrkan i andra sammanhang lär om kärleken.
Kroppens teologi – En positiv syn på kärlek och erotik integrerat i ett andligt sammanhang.
I påve Benedikt XVI´s första encyklika Deus Caritas est (Gud är kärleken) beskriver han all kärlek som sprungen ur samma källa. Han nämner den erotiska kärleken mellan man och kvinna som urtypen för kärleken. Kärleken uttrycker sig i många former, men de många bilderna av kärleken hänger ihop, menar påve Benedikt. Eros är en positiv kraft som ingår i skapelsen. Kropp och ande hänger ihop. Eros och agape är olika aspekter av en och samma kärlek.
Jag vill också nämna påven Johannes Paulus II´s betraktelser under onsdagsaudienserna i början på 1980-talet om det som kommit att kallas “Kroppens teologi“, sammanlagt 129 betraktelser som tar upp olika aspekter av kropp och andlighet. Aldrig har någon inom kyrkans läroämbete så grundläggande reflekterat över och utlagt dessa frågor som JPII. Detta uppmärksammas alltmera idag. Nyligen har vi fått en bra introduktion på svenska genom dominikansyster Sofies bok “Till man och kvinna skapade han dem“. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning lyfter påve Johannes Paulus II fram sexualiteten som något som ingår i Guds plan för människans återlösning. Människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen “det mysterium som varit fördolt hos Gud i all evighet” (Efesierbrevet), och bli dess synliga tecken.
Johannes Paulus II och Kroppens teologi, Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken presenterar kyrkans syn på kropp och sexualitet som något positivt och sätter in det i ett andligt sammanhang. Kyrkan har ofta haft en alltför ytlig och fyrkantig syn på dessa frågor, sexualiteten enbart som något förbjudet som man skall tygla. – En inte så särskilt konstruktiv hållning som förkrymper människan och inte hjälper henne att integrera sexualiteten i sin person.
I detta sammanhang blir det nödvändigt att också ompröva synen på homosexuell kärlek. Om nu all kärlek med dess många uttrycksformer hänger ihop och är ett flöde ur en och samma källa, så kan man inte döma ut den homosexuella kärleken som sådan. Även om den inte kan frambringa nytt liv, så kan man inte säga att den är värdelös och inte giltig.
Från detaljerad regeletik till Kroppens teologi som ett koncept för människan att växa i under eget ansvar.
Påveämbetet har i modern tid kommit att fördunkla distinktionen mellan uppenbarad doktrin och läror som är öppna för samtal och prövning utifrån vår tids situation och kunskap, särskilt när det gäller sexualitet och genusfrågor. Katolska kyrkans sociallära upprätthåller, när det gäller social rättvisa, fredsfrågor, att bekämpa fattigdom etc denna distinktion genom att svara upp mot förändrade ekonomiska och politiska kontexter, medan moralläran har kommit att bli absolutistisk och auktoritär. Man fokuserar på detaljer där man gör negativa uttalanden om vad man inte får och vad som är fel, istället för att utgå från synen på kroppen och sexualiteten som något positivt människan mer och mer kan växa in i om det sätts in i sitt rätta andliga sammanhang. Till dessa negativa definitioner hör t.ex. den alltigenom negativa stämplingen av homosexuell kärlek och det absoluta förbudet mot konstgjorda preventivmedel som fastslogs i påven Paul VI´s skrivelse Humanae Vitae.
Problemet med att göra dogmatiska definitioner på så detaljerad nivå i skrivelser som kommer från kyrkans läroämbete är att det blir styrande på regelnivå vilket ofta låser mer än befriar och inte hjälper människor att utveckla ett förfinat och upplyst samvete. Kroppens teologi är ett nytt koncept som vänder på detta perspektiv.
Redan i Humanae vitae finns detta positiva perspektiv, vilket man upptäcker om man lyssnar till texten och inte ensidigt fokuserar på reglerna och förbuden. Professorn i teologi vid Roehampton universitet i Storbritannien, Tina Beattie skriver:
”Deeply rooted in an appeal to natural law, Humanae Vitae offers a holistic vision of the integrity of the body and the fruitfulness of married love, grounded in a concern for the dignity of the human person and for the well-being of children. The encyclical acknowledges the impact of changing social and economic circumstances on marriage and family life, including the ‘new understanding of the dignity of woman and her place in society’. It also recognizes challenges to the Church’s prohibition on artificial birth control – including the argument that openness to procreation applies to the totality of marriage and not to every sex act, and that people may feel that they have a moral responsibility to regulate their fertility beyond relying on the body’s natural cycles.”
Citatet är från en artikel publicerad i The Pastoral Review 2008: HUMANAE VITAE: Nature, Sex and Reason in Conflict. Artikeln diskuterar på ett initierat sätt betydelsen av Humanae vitae i relation till de problemställningarn som tagits upp här.
Kyskheten en positiv dygd
Kärlek är ett ett missbrukat ord i vår kultur, och bland alla typer av missbruk som plågar vår kultur är sex- och kärleksmissbruk också vanligt. Det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition.
Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i dominansen av ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken. Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: “kristendomen har givit Eros gift att dricka“) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör Eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det kanske precis tvärtom. Precis som frosseri utan hämningar leder till välfärdssjukdomar och att man blir mer och mer blasé, så leder ett ohämmat utlopp för den erotiska lusten utan att det matchas av kyskhet och ett andligt sammanhang till en banalisering av kärleken och dessutom stora problem för många människor att orientera sig i en sådan samhällsmiljö. Kyskhetens dygd däremot leder oss istället att uppskatta den erotiska kärleken som en positiv kraft i skapelsen. Biskop Anders skrev 2008:
För många är Humanae Vitae ett rött skynke som bara förknippas med Paulus VI:s avståndstagande från artificiell födelsekontroll. Till dem säger jag: tag och läs, begrunda och be. I vår egen tid börjar man mer och mer respektera naturen och dess ordning. Det vore mycket underligt om denna vördnad för naturen och dess inneboende skönhet inte också skulle gälla sexualitet och fortplantning…
Det ”preventiva livsklimat” som påven varnade för har i mångt och mycket kommit att prägla västvärlden. Vördnaden för det mänskliga livet och allt vad det innebär har minskat drastiskt. Många människor anar detta, men har svårt att sätta fingret på den smärtsamma sanningen. Läsningen av denna encyklika kan hjälpa många att förstå vissa sammanhang. Vi behöver bara tänka på den banalisering av den mänskliga sexualiteten, som vi dagligen matas med. Här kan vad en annan påve, Johannes Paulus II, säger om kroppens teologi hjälpa oss att förstå vilken stor gåva vår sexualitet är och med hur stor omsorg man måste vårda den. Ett bortglömt och missförstått ord, kyskhet, behöver komma till heders igen. När kyskheten slängs ut med badvattnet är det alltid människor som redan är utsatta som blir offer. Jag tänker i första hand på alla de unga flickor, som manipuleras och missbrukas på det allra grövsta sätt.”
I samhället i stort förekommer en negativ attityd till homosexuella trots alla upplysningskampanjer och att vi i Sverige berömmer oss av att vara världens homovänligaste nland. Att ”komma ut” som homosexuell i en svensk småstad är nog inte det lättaste. Motsvarande attityder finns också i kyrkan. Inom kristenheten finns kanske både de mest homofientliga och de mest homovänliga miljöerna. Om fördomar dominerar och dessutom rättfärdigas med den kristna läran blir det dubbelt upp. Om å andra sidan evangeliets ljus och kärleken i Jesus Kristus får genomlysa alla fördomar och kyrkan kan lyfta fram den i grunden positiva synen på kärleken och sexualiteten, så borde det också vara mycket bra för att övervinna fördomar och brist på acceptans av homosexuella.
Kyskheten definieras inte alltid som total avhållsamhet, även kristna makar är kallade till kyskhet i betydelsen att inte låta det egna begäret styra på så sätt att man egoistiskt utnyttjar en annan människa och stänger sig för det som är äktenskapets andliga innebörd. För en del, såsom munkar och nunnor, innebär kyskheten att man lever i celibat, därför att man har en särskild kallelse till detta. Det innebär inte att man väljer bort sexualiteten för att det är något dåligt, utan att man som en uppoffring avstår från detta till förmån för att tjäna Gud på andra sätt.
Några homosexuella har kanske en kallelse till celibat, men de flesta förmodligen inte. Vad innebär då kyskhet för en homosexuell person som inte är kallad till celibat? Jag tror inte att det innebär totalt avstående från varje akt av affektion, romantik och erotik som kan uppstå i relation till en annan människa. I vissa församlingar tas homosexuella som lever i samboförhållanden med en annan person av samma kön emot och får gå till kommunionen. Detta ses med onda ögon av somliga, men det är inte orimligt av herdarna att tillåta detta. Vissa personliga saker avhandlas nog bättre i den personliga själavården än att fastställas som detaljerade regler i kyrkans dogmatik.
Till det som hör hemma i personlig själavård hör inte bara homosexuellas intima liv, utan också t.ex. hur gifta par hanterar detta med artificiella preventivmedel. Även om det i Humane Vitae sägs att sådana är inte tillåtna, så förutsades det redan i encyklikan som kom ut 1968 att det kommer att vara svårt att efterleva detta för många par, och i ett herdabrev som gavs ut av de nordiska biskoparna efter att encyklikan kommit ut konstaterades att det inte var ofelbar lära, och att var och en tillråds att följa sitt samvete – dock med tillägget att det handlar om det upplysta samvetet som i god vilja bemödar sig att lyssna till och förstå meningen i de kyrkliga dokomenten. Biskop Anders kommenterar herdabrevet 2008 med anledning av 40-årsjubileet av Humanae Vitae:
”Biskoparna betonade visserligen samvetets roll, men samvete i kristen mening får inte tolkas enbart subjektivt som om man bara följer sin egen vilja och stundens nycker. Samvetet är alltid ett uttryck för den Helige Andes ledning, som får oss att efterfölja Jesus på ett allt radikalare sätt i hans Kyrka. Samvetet formas av den inre fostran som tron, hoppet och kärleken ständigt ger oss, för att vi skall bli allt mer lyhörda för vad Brudgummen-Kristus säger till sin brud-kyrkan.”
…har diskuterats mycket i den kristna bloggvärlden på sista tiden. Att det finns problem med kvaliteten i själavården och att homosexuella bemöts på ett icke respektfullt sätt är nog ingen överdrift. Det förekommer inom alla samfund, också Katolska kyrkan.
Det är inte tillfredställande att det finns en öppen konflikt i förhållande till kyrkan där många upplever att kyrkan är emot en viss grupp människor. Så kan det inte vara i längden. Kyrkorna kan inte bara gömma sig bakom dogmer eller med att det står i Bibeln, den kristna tron är inte i motsats till förnuft och samvete, man måste hitta ett sätt att kommunicera med dagens människor som går på djupet och tränger bakom fastlåsta schabloner. Jag antar att det var liknande tankar som också motiverade evangelikalerna Stefan Swärd och Tommy Dahlman att var och en på sitt håll samtidigt skriva i ämnet.
Utvecklingen inom kristenheten går mot en allt större ekumenisk dialog, också samtal med andra trosinriktningar och med icke-troende. En frukt av denna utveckling är att det finns en öppenhet där man är beredd att gå på djupet också med denna fråga, vilket är nödvändigt. En diskussion som går ut på ökad kunskap och förståelse för själva sakfrågan, men också förståelse för varandra, att vara beredd att lyssna och förstå den andre snarare än att inleda ett ställningskrig.
Jag vill särskilt uppmärksamma er på den öppna och bra diskussionen som har följt i kommentarerna till Tommy Dahlmans bloggpost om ämnet.
Jag återkommer snart till ämnet kyrkan och homosexualiteten i ett längre inlägg här på bloggen där jag skall redovisa min egen syn och aktuell katolsk diskussion på området.
Debatten om islam, religionskritik, islamofobi och främlingsfientlighet har många dimensioner. Det gäller att hitta balansen mellan att av rädsla eller missriktad hänsyn underlåta att säga det som behöver sägas å ena sidan, och å andra sidan inte anamma ett bigott främlingsfientligt synsätt där man över lag nedvärderar muslimer som människor.
Jag tycker nog debatten i Dagen fått en bra inriktning efter de tres kritik av SEA och de svar de fick. Dagen ägnade nyligen ett nummer åt att belysa frågan.
I Libyen hör vi glädjande nog ett folkligt uppror med demonstrationer mot de militanta milisgrupperna vilket tycks leda till deras avväpnande. Där ser vi en ljusning som verkligen gör skäl för namnent ”arabisk vår”. Och läs här om hur judar och araber går i samma skola och är bästa vänner.
Den folkliga inställningen till militant islamism varierar starkt från land till land inom arabvärlden. Den amerikanska tankesmedjan och forskningsinstitutet Pew Center har lagt fram en studie om attityder och opinioner i ett antal muslimländer. Det var varierande siffror i olika länder hur man ser på terror och militant islamism, som nog inte beror på att folk är så väldigt olika, utan på graden av demokratisk mognad, pressfrihet, och vilken propaganda som är rådande från dem som kontrollerar statsmakt, media och religion. Studien visar att 86 procent i Jordanien, 84 procent i Egypten och 76% i Pakistan vill ha dödsstraff när någon lämnar islam. I Turkiet och Libanon ligger motsvarande siffra långt under 10 procent. I Libanon är c:a hälften av befolkningen positiv till Hizbollah, i den muslimska delen av befolkningen ser man en klar uppdelning mellan Shia och Sunni, där Shia är övervägande positiva och Sunni övervägande negativa till organisationen. I många länder bejakar en majoritet av befolkningen att man ser en kamp mellan de som vill modernisera deras land och islamiska fundamentalister.
Vissa problematiska observationer är tydliga, och det vore dumt att jämställa att föra dessa på tal med främlingsfientlighet. Tvärtom, ett samhälle där man inte kan tala klarspråk är sjukt, många ur muslimernas egna led är befriande tydliga, både intellektuella enskilt som t.ex. Irshad Manji som driver Moral Courage-projektet och kollektivt som nu upproret mot milisgrupperna i Libyen.
Till de problematiska observationerna hör:
Gång på gång begår muslimska aktivister övergrepp runtom i världen, inte minst mot kristna minoriteter och motiverar det i religionens namn. Det går inte att förneka att det finns en våldsam version av islam.
En viktig skillnad mellan kristendom och islam är det förhållningssätt som Jesus framhäver i Bergspredikan, icke-våldsprincipen, att älska inte bara sin nästa utan också sin fiende. ”Jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” I Koranen hittar man inga motsvarande formuleringar som med eftertryck fastslår icke-våldsprincipen. Tvärtom låter sig extremisterna inspireras av de mera krigiska formuleringarna i Koranen.
Den varierande graden av förekomsten av antiisraeliska, kristendomsfientliga, USA-fientliga och andra militanta attityder bland befolkningen tror jag beror på vilken typ av propaganda som är förhärskande. Många ledare drar sig inte för att hetsa upp stämningen, och i arabisk press i vissa länder förekommer de mest groteska nidbilder av judar.
Men trots ledare som hetsar är bilden inte bara mörk. Upproret mot milisgruppernas våld i Libyen, många muslimer som själva talar klarspråk, muslimer som lever sida vid sida i samförstånd med kristna och judar, att stora delar av befolkningarna i dessa länder ser konflikten mellan moerniseringen av deras länder och islamsk fundamentalism är positiva tecken. Vi västerlänningar får inte svika våra muslimska bröder och systrar genom att lägga munkavle på oss själva. (Vilket inte är detsamma som att oansvarigt hetsa genom koranbränningar, karikatyrbilder av Muhammed etc.)
Ett litet papyrusfragment stort som ett kreditkort med koptisk text, troligen autentiskt och från 300-talet e.Kr. har utlöst en ny våg av spekulationer ang om Jesus eventuellt var gift. Jag noterar att talet om den svenska dagspressens sekularism och ointresse för trosfrågor är vida överdrivet med tanke på den publicitet som detta papyrusfragment som inte bevisar någonting (vilket också forskaren som upptäckt det, Karen King säger) fått. SydsvDDNABExpressenSVTDagenNYTimes
Å andra sidan skrev man inte ett ord om påvens mycket betydelsefulla besök i Libanon, denna oroliga del av världen, nyligen med hans maning till fred och samförstånd mellan judar, kristna och muslimer. Mässan i Beirut i söndags samlade 350.000 personer.
Hur var det nu med papyrusfragmentet från 300-talet? Karen King är en sakkunnig forskare bl.a. när det gäller gnosticismen under 200- och 300-talen. Papyrusfragmentet är från 300-talet och ett exempel på den vurm för Maria Magdalena som präglade vissa grenar av gnostisk kristendom. På 1940-talet upptäcktes ett undangömt koptiskt klosterbibliotek, Nag Hammadi i Nildalen, vilket gett spännande inblickar i mötet mellan den framväxande katolska kyrkan och gnosticismen.
Bland texterna finns det så kallade Marias evangelium, troligtvis författat någon gång på 100-talet. Där kan vi läsa hur Maria Magdalena lyfts fram som en auktoritet gentemot Petrus. Det var hon som Jesus älskade (kysste på munnen enligt någon text) och som i dessa kretsar ansågs som är bärare av den sanna uppenbarelsen.
Fynd som dessa ger givetvis också upphov till spekulationer och fiktion i kommersiellt syfte, där författare som Dan Brown kan ta vid och fabulera. Da Vinci koden är en påhittad historia, ändå är det många som tror på den efter den exempellösa framgången med boken och filmen för några år sedan. Enligt boken gifte sig Jesus med Maria Magdalena, fick med henne dottern Sara, flyttade till vad som i dag är Frankrike och har ännu i dag efterlevande där.
I boken spelar sällskapet Prieuré de Sion en roll. Detta har funnits, men bara som ett falsarium, ett påhitt av en excentrisk fransman, Pierre Plantard (1920–2000) som sedan barndomen närde en önskan att vara av kunglig börd. Tillsammans med en annan person skapade Plantard i slutet av 1950-talet myten om en fantastisk skatt bestående av pergamentshandskrifter som visade att merovingerna härstammade från Jesus och Maria Magdalena. Vatikanen sägs ha betalat enorma summor för att man skulle hålla tyst om saken. Dokumenten skulle ha hittat i en ihålig visigotisk pelare i en kyrka.
1967 startade Plantard ett större mytomant program: Plantard ansåg sig härstamma från merovingerna och därmed från Jesus, och sällskapets syfte var att insätta honom på Frankrikes tron. Han fick hjälp av en annan mytoman, Philippe de Chérisey, som förklarade att Prieuré de Sion hade existerat i obruten följd sedan senmedeltiden. Han gjorde en lista över dess stormästare, där man finner namn som Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau. Tillsammans med Plantard skrev de Chérisey ordens ”hemliga dokument”, som deponerades i Bibliothèque nationale, så att man kunde använda detta som argument för deras äkthet. Läs mer om Da Vinci-bluffen här.
Det aktuella papyrusfragmentet säger absolut inget vare sig om den historiske Jesus eller om den historiska Maria Magdalena. Gnostiska kristna levde i en helt annan tid och på en helt annan plats än vad de nytestamentliga historiska personerna gjorde. Förutom att vara en etablerad forskare är Karen King enl Per Beskow också författare till boken The Gospel of Mary of Magdala: Jesus and the First Woman Apostle (2003), med en översättning av Mariaevangeliet med en enl Beskow inte okontroversiell kommentar. Hon hör enl Beskow till de feminister i USA som har velat stödja tanken på ett kvinnligt prästämbete med de gnostiska skrifterna som auktoritet.
Hedningarnas förgård, sessionerna i Stockholm på Kungl Vetenskapsakademin och Fryshuset spelades in och finns tillgängliga via SVT forum. Varje session är drygt 3 timmar lång, men det är mycket intressanta samtal väl värda att lyssna till i sin helhet. Se länkar nedan:
1. Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) den 13 september. Med kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, professorn och författaren Georg Klein, professorn och fysikern Ulf Danielsson, Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, biskop Antje Jackelén, författarna PC Jersild och Ylva Eggehorn och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi.
2. Fryshuset den 14 september. Med kardinal Gianfranco Ravasi (direkttolkad), Europarådets före detta kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg, Fryshusets grundare Anders Carlberg, vice ordföranden i Ung Kristen Vänster Linnea Jacobsson, ordföranden i Unga Humanister Jessica Schedvin, ordföranden i Humanisterna Christer Sturmark, författaren Per Wirtén och fredsagenten/bloggaren Fazeela Zaib
Det är omöjligt att sammanfatta dessa rika dagar, jag vill uppmuntra er att ta del av samtalen i dess helhet. Listar bara här vissa saker jag särskilt minns:
Dag 1 KVA:
Kardinal Ravasis citerande av Stig Dagerman
Professor Kleins konstaterande att det är skillnad att vara judisk och kristen ateist.
Ylva Eggehorns påpekande att också kroppen har ett minne (inte bara hjärnan)
Prof Ulf Danielsson: Universums skapelse är vi på väg att förstå ganska bra. Men den riktigt stora frågan är varför det existerar någonting istället för ingenting (ej ordagrant citerat).
Slutsatsen att man kan se på samma verklighet i olika perspektiv. Det är inte tro eller vetenskap, utan poesin, vetenskapen, religionen tittar på samma verklighet ur olika perspektiv. Kompletterar varandra, utesluter eller motsäger inte varandra. Kardinal Ravasi citerade vetenskapsfilosofen Stephen Gould och hans NOMA (Non Overlapping Magisteria).
Dag 2 Fryshuset:
Anders Carlbergs fina vittnesbörd om hur hans kristna tro inspirerat honom i hans sociala arbete som jag inte tror lämnade någon oberörd.
Att alla var överens om det negativa med intolerant fundamentalism. Kardinal Ravasis fördömande av det i sitt inledningsanförande. Fazeela Zaib sade att det är när vi är otrygga i vår egen tro/livsåskådning som vi blir intoleranta mot andra. Anders Carlbergs utrop krossa fundamentalismen (något skämtsamt, nu låter jag som på barrikaderna 1968 sade han själv).
Thomas Hammarbergs erfarenhet av samarbete med Katolska kyrkan. Han sade att Katolska kyrkan ofta varit en positiv bundsförvant när det gäller att kämpa för fred och sociala rättigheter, men framförde också kritik så till måtto att det ofta funnits en fyrkantighet och brist på förståelse för enskilda människors situation i samband med de livsetiska frågorna vilket lett till mycket lidande för kvinnor i fattiga länder och vilket motarbetat arbetet med reproduktiv hälsa. Hammarberg hoppades att den nya dialog-inställningen från Katolska kyrkan också skall kunna leda till att man kan gå på djupet också med dessa frågor.
Intressant var det att höra från Per Wirten (som inte betraktar sig som troende) att sekularismen blivit en norm i samhället, vilket har sina komplikationer. Han hänvisade till Tina Rosenbergs uttryck ”normsekularism”.
Humanisternas ödmjuka framtoning. Christer Sturmark protesterade mot att kallas ”militant ateist”: Inom islam kallas man militant om man utför terrorhandlingar, inom kristendomen om man t.ex. bränner koranen, men för mig räcker det att skriva en artikel i DN för att kallas militant (ej ordagrant citat).
Detta var några minnesbilder i all hast utan inbördes prioritet. men som sagt, jag uppmuntrar er att ta er tid och titta på samtalen i dess helhet.
Bengts Blogg 