Sr Madeleine OP bor med sina medsystrar i den dominikanska  kommuniteten på Västmannagatan i Stockholm. Jag har några gånger följt hennes föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet som sträcker sig över flera terminer.

Nyss intervjuades hon och Ritva Jacobson i P!´s Människor och tro.

Om vi skulle sätta oss och djuploda i politik och även i trosfrågor, så skulle det nog finnas en del vi inte är överens om. Ändå måste jag säga att jag beundrar sr Madeleine för hennes kunnighet och engagemang i allt mänskligt och i hennes kärlek till kyrkan som inte går att ta miste på. Hennes kritik av missförhållanden och maktmissbruk i kyrkan är aldrig hjärtlös, utan grundad på gedigen teologisk kunskap i kombination med ett engagemang för människan i sann evangelisk anda. Både hon och Ritva Jacobson tillhör något av det bästa från den radikala generation som var engagerade i kyrkan under de dynamiska 1960- och 70-talen.

– Så radikala att de vattnade ur tron till oigenkännlighet och ersatte den med ett mänskligt evangelium, säger kritikerna, en utdöende generation som ersätts med den unga generationen vars förkärlek för ordning och reda, påveauktoritet och latin skall ställa allt tillrätta.

– Nej, säger jag. Den sortens kritik är djupt okunnig och skjuter över målet. Otro och likgiltighet inför tron är vår tids stora gissel. Sr Madeleine tillhör definitivt inte dem som bidrar till detta, tvärtom vittnar hon i allt hon gör om en person som i Andra Vatikankonciliets anda vill ge mening åt tron som något mer än blind lydnad utan något som är förankrat i både hjärna och hjärta.

I en föreläsning i Oslo 12 april tecknade hon en personlig bild av den anda som fanns i kyrkan på 1970-talet då hon blev katolik:

”Jag blev katolik i början av 70-talet och det var den liturgiska gemenskapen som inte stannade i kyrkorummet utan fortsatte ut på torget i politiska demonstrationer och aktiv handling som drog in mig i kyrkans mitt. Jag och många med mig inbjöds att stå bakom altaret, att läsa med i kanonbönen och även i konsekrationsorden. Vi firade mässa runt köksbordet eller under en tågstation i Paris, vi engagerades för den polska fackföreningsrörelsen och i den latinamerikanska befrielseteologin, vi skapade egna basgrupper, kort sagt, vi levde kyrkans revolution. Visserligen var vi en bit bort från Rom, från Vatikanen, från kyrkans centrala administration och maktcentrum. Men här fanns både präster, biskopar och ordensfolk med, så vi upplevde ändå att vi var i kyrkans mitt.
Tron var inte ett läropaket som vi böjde oss under i okritisk lydnad. Det var ett aktivt tolkande av bibeltexterna som utgjorde nyckeln för vår bön och vårt agerande. Vi skapade mening tillsammans.”

Jag säger inte att allt i 1968-revolutionen var rätt (det var det absolut inte, mycket var flummigt och förvirrat), och att det sätt som den generationen anammade konciliet på hamnade helt rätt. En del som hon skriver hur man hanterade det liturgiska får säkert håret att resa sig på vissa av vår tids unga traditionalister, men jag menar att man ändå bidrog med något väsentligt i att utifrån att söka sig tillbaka till källorna på ett autentiskt sätt förmedla evangeliet till vår tid. De som kritiserar hela detta skeende som ”brytningens hermeneutik” som man nu skall göra upp med kastar ut barnet med badvattnet.

För att kyrkan skall kunna utföra sitt uppdrag måste det hela tiden kunna finnas ett ett experimenterande i att man tar steg framåt. Vågar man aldrig göra något av rädsla för att bryta mot en tradition som är så vördad att man har den inlåst i kassaskåp och inte brukar den som bränsle för att förmedla evangeliet i nutid, så är man inget brukbart redskap i Guds hand. Som Jacques Maritain sade:

”Vad hjälper det att ha hela den fulla uppenbarelsen om man använder den som huvudkudde?”

Kyrkan vore fattigare utan det experimenterande, utan de ekumeniska relationer som utvecklats efter Andra Vatikankonciliet. Det är inte herdarnas uppgift att utsläcka Anden utan att med varlig hand leda Kyrkan framåt och hjälpa Guds folk att urskilja andarna. Både kärleken som förmedlas till de som bäst behöver den och läroämbetets auktoritet som förvaltar trons autenticitet behövs. Dessa skall fungera i samverkan med varandra, inte så att läroämbetet styr över dem som verkar ute i världen med järnhand och förkväver Anden, inte heller så att de som verkar ute i världen gör myteri, underkänner läroämbetets auktoritet och går sin egen väg.

Sr Madeleine och hennes bröder och systrar från 1970-talet, till dem hör också de engagerade nunnorna i amerikanska LCWR, är en frisk fläkt i Kyrkan, och något skulle fattas om de inte fanns. LCWR-nunnorna i USA har ju blivit mycket omtyckta bland allmänheten för sitt engagerade arbete bland de fattiga och mest behövande. En dokumentärfilm om deras arbete har just blivit klar, den planerades långt innan Troskongregationens läromässiga granskning av systrarna.  Se trailer här:

Sr Madeleine ger uttryck för en rak katolsk tro enligt grunddokumenten från Andra Vatikankonciliet som i sin tur bygger på den stora kyrkokristna traditionen som går tillbaka på bibeln och kyrkofäderna. I god dominikans anda fortsätter hon predika och lägga ut evangeliet för sin tids människor. 

”Jag är fascinerad av spännvidden (i den Katolska kyrkan)”, twittrade en evangelikal vän som tagit del av sr Madeleines Oslo-föreläsning. Jag tror det är viktigt att kyrkan får fortsätta att dynamiskt verka och utvecklas i vår tid, genom ett fortsatt aggiornamento (här och nu, ekumenik och dialog med den moderna världen) i dynamisk samverkan med källorna, bibeln, kyrkofäderna och den stora kristna traditionen som man alltid återvänder till. Sr Madeleine igen:

”För oss som hämtar inspiration från Andra Vatikankonciliets dokument och arbetsklimat, dess ethos, och som hoppas på en ecclesia semper reformanda, en kyrka i ständig reform, kan uppbrottets vår, revolutionens sommar och realpolitikens höst bli kreativa tolkningsnycklar för hur vi kan hålla konciliets tankar levande och blicka hän mot en okänd framtid. Som vi alla vet är en levande tradition som den medeltida dansen, tre steg framåt och två bakåt. Vi måste alltid återknyta till våra rötter, till historien, under en andningspaus på vandringen mot en horisont som ständigt vidgas för våra ögon. Det vi måste se upp med är att inte hamna i ett tillstånd av ständig tjäle, i en permafrost, där tron reduceras till ett dött lärosystem, en artefakt som har sin plats på ett museum och inte i det verkliga livet. Ett pågående aggiornamento är att skapa tillfälle för en ny vår.”

I kväll skall jag till Dominikanerna på Västmannagatan och lyssna till föredrag nr 9 i hennes föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet. Hon är oerhörd kunnig och påläst. När jag ville ha en litteraturlista om konciliet var det hon som kunde förse mig med den mest fylliga sådan, inklusive Alberigo och Komonchaks standardverk i fem delar, History of Vatican II.

———-

Läs också: Till källorna – här och nu, Biskop Anders Arborelius föredrag 11 okt i Katolska domkyrkan