Koncilieprocessens tröstlösa tröghet.

Jag fortsätter att läsa ur Yves Congars dagbok från Andra Vatikankonciliet, datum för datum, händelser och reflektioner från för exakt 50 år sedan.

Congar, en av Katolska kyrkans bästa teologer under 1900-talet

  • är en skarp iakttagare och analytiker
  • ser bristerna i processen men ställer sig inte vid sidan om utan behåller sitt engagemang

I fokus är den tröstlöst tröga koncilieprocessen där ingen riktigt tycks ha kontroll och veta hur man skall gå vidare för att uppnå resultat. Vi ser också tecken på spänningar och konflikter under ytan…

Lördag 10 november 1962

”Heavy day. Climate to begin with; irritation; painful session: uncertainties and indecision…”

….

…I met my Brazilian friends. They told me that they are having a meeting on Tuseday as a follow-up to one they have already had, and after it they hope to collect the signatures of 1500 bishops requesting the replacement of the first three (or four?) dogmatic schemas by just one. THIS schema would be ready, they told me!… this upset me a bit. These Brazilian bishops seem to know nothing about the work of Rahner and Ratzinger…

I also met a group of French bishops with Mgr Marty and Mgr Pailler. They think that we must get out of this present dream world of lack of organisation and inefficiency. Cardinal Feltin directs nothing: when he attends meetings, he spends all the time looking at his watch. I said that he ought to delegate the organisation to a vicar or to an efficient secretary. Mgr Marty has an idea, which he will put forward this evening, of organising the bishops in comissions, which would be open to all who wish to take part and which would study specific points and prepare the interventions with the experts.

Everywhere, one sees lassitude and boredom because of vaguness, the lack of direction and method. A whole month was needed to reach this point!…

….

It is clear that the Council has no working method. It would have been necesary for it to be prepared for, not only by the Commissions in Rome, but BY THE BISHOPS meeting in conferences. Without this preparation, we are faced with 2.400 people starting from scratch who have to do their apprenticeships and their trial exercises at the cost of precious weeks.”

Min kommentar: Kanske ändå inte så bortkastad tid. Kanske en sådan lärotid och konsolideringsprocess är nödvändig och i sig medför goda frukter om man förmår fånga upp processen. Kanske en brytningspunkt här. Skall bli spännande att följa utvecklingen…

Congar är engagerad i arbetet att bidra till att schemat om Uppenbarelsen blir så bra som möjligt och beskriver turerna kring det.

”Daniélou thinks, and I agree with him, that one cannot purely and simply discard the schemas because the Council MUST, in order to serve the people of our time according to the truth of God, say something positive, specific and strong about Sacred Scripture, inspiration, the historicity of the New Testament.”

Söndag 11 november 1962

”The Secretariat itself seems to me isolated in itself. It is a bit like hunting preserve. They do their work, they are very proud to do it, and they are not very keen on the idea of opening the closed garden to others.”

”The Italians are afraid of Cardinal Siri. They do not speak freely because ot that.”

Måndag 12 november 1962:

”I wonder wether I shall come back for this Second Session. The next few weeks will tell me wether or not I can do any useful work.”

”Yesterday´s papers ran the story of the Ottaviani incident. It is some time since he appeared at the Council. He is said to be furious at having been cut off by Cardinal Alfrink, and at the applause that this evoked. A small sign, cleraly, of a fairly deep tension and malaise.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Kyrkans försvar för äktenskapet och det oskyddade livet består

Tor Billgren, annars förtjänstfull kämpe för att avslöja homofob retorik i olika sammanhang förfaller till en retorik som också behöver analyseras då han kommenterar Vatikanens uttalande målsättning att fortsätta slå vakt om det tvåkönade äktenskapet. Ett uttalande från presstalesmannen F Federico Lombardi återgavs bl.a. av Reuters.

I ett par inlägg på twitter fördömer han Vatikanens hållning i skarpast möjliga ordalag och kallar det även odemokratiskt.

Att Vatikanen kraftigt tar avstånd från våld mot homosexuella är självklart, men nödvändigt att klart uttala eftersom  Katolska kyrkan i olika delar av världen inte alltid varit bäst i klassen att bekämpa homofobi och även stödja starkt diskriminerande lagar i t.ex. Afrika.

Lika självklart och nödvändigt är det att uttala stöd för det äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, en viktig grundsten i den mänskliga civilisationen. Som F Lombardi uttrycker det: ”monogamous marriage between a man and woman is an achievement of civilization”. Nödvändigt, eftersom i västerländsk retorik försvaret för äktenskapet i den formen allt oftare ifrågasätts som antidemokratiskt och homofobt. Men det har inte med homofobi att göra, och inte med diskriminering av homosexuella. Den trogna föreningen mellan man och kvinna är en självklar antropologosk grundsten i mänskligheten som bör omhuldas av civilisationen, också homosexuella har ju kommit till genom en mor och en far. Kristendomen har i alla tider hållit detta för självklart, det bizarra är att det skall behöva försvaras idag.

Billgren talar om ”politisk religion” och antyder därmed att det borde vara vattentäta skott mellan tro och politik. En vanlig katolsk inställning som jag delar är att staten skall vara sekulär, men att samhället är mångkulturellt och att troende människor självklart äger rätt att delta i samhällslivet och samhällsdebatten på lika villkor även om deras tro influerar på de bedömningar de gör. Det bör inte råda yrkesförbud.

Kristendomen kan, när den är som bäst tillföra mycket positivt i samhällsgemenskapen, liksom den kan, när den är som sämst och kombinerad med bigotteri och maktens korruption göra mycket skada. Jag tror kristendomen utvecklar sina bästa sidor mest då den möter motstånd, antingen som under de första århundradenas förföljelser i Romarriket eller under retoriskt motstånd som nu i det sekulära västerlandet, medan dess sämsta sidor utvecklas under de perioder den varit lierad med makten, som ofta varit fallet alltsedan den konstantinska eran tog sin början på 300-talet.

Det problematiseras att världens största kristna samfund, Katolska kyrkan, genom Vatikanen har en plats i FN. Detta beror på historiens tillfälligheter, men att det är så är på gott och ont. Katolska kyrkan finns i praktiskt taget alla världens länder och ett sådant världsomspännande nätverk kan vara till mycket nytta i världssamfundet, och har ofta

varit, särskilt i frågor som gäller fred och mäsnkliga rättigheter, som Thomas Hammarberg påpekade i samband med en konferens i Fryshuset nyligen. Hammarberg kritiserade dock samtidigt Katolska kyrkan för att bromsa utvecklingen när det gäller kvinnors reproduktiva hälsa och homosexuellas likaberättigande på grund av sin inställning till abort och äktenskap.

Men det är ett feltänk att kvinnors reproduktiva hälsa (detta som blivit nästan ett slagord) står och faller med att abort proklameras som en mänsklig rättighet eller att homosexuellas mänskliga likaberättigande står och faller med att stödet för det tvåkönade äktenskapet upphör. På dessa båda punkter behöver det offentliga samtalet fortsätta att föras, och Katolska kyrkan, liksom andra kristna som har en mot en rådande vänsterländsk sekulärliberal ideologi avvikande uppfattning är självklara samtalspartner i det samtalet.

——————————–

Läs också:

Cecilia Wikström i UNT: Är M och KD emot abort?

Katolsk Observatör-bloggen: Vem representerar Cecilia Wikström?

Mina tidigare två inlägg om kyrkan och homosexualiteten

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , | 31 kommentarer

De små informella nätverken och gemenskaperna betydde mycket för konciliets process

Jag fortsätter att läsa ur Yves Congars dagbok från Andra Vatikankonciliet. Ju mer jag läser, ju mer intressant blir det. Det är dagboksanteckningar dag för dag, reflektioner, återberättande av middagskonversationer och beskrivning av möten med olika personer. Det som gör det så intressant är att det är direkt återgivning av vad som sagts mellan skål och vägg och reflektioner som inte tillrättalgagts, språket är vardagligt rakt på sak. Det innebär att ett och annat av det som sägs kan vara onyanserat, å andra sidan att det kanske mera pregnant fångar sanningen så. Men en del blir givetvis känsligt och kan upplevas som provocerande av somliga. Jag förstår Congars vilja att texterna inte skulle offentliggöras förän år 2000 då man har fått ett mera historiskt perspektiv på händelserna.

7 november 1962:
Man diskuterar schemat om Liturgin. Så snart det är klart skall man fortsätta med det om Uppenbarelsen.

”Jag gick på lunch med Schlink, hans assistent och Lukas Visher… De ställde en massa frågor och vi talade om allting. Efter mer än två och en halv timmes konversation på tyska var jag död.”

Kommentar om de franska biskoparna:

”I personally find that our French bishops are very kind, very amenable, but slack. They do not work with their theologians.”

 

8 november 1962:

”In the afternoon, a long visit from Mr Sencourt, an english critic. We spoke a little about everything. He knows a lot. He, too, thinks that the pontificates of Pius IX and Pius XII were catastrophic… At all events with Pius XII the Church was stifled. John XXIII has done the opposite.”

”Sencourt lives a lot of the time in Italy: he speaks Italian well. According to him, the Italians, (and the French) are inclined to DEFINE things. However, once defined, they think that is the end of it. The Romans impose laws, for example the obligation to Sunday Mass, or the prohibition of contraception. But once the law has been defined, one does what one likes, each person recovers his or her freedom. The law is not kept, because the feeling of obligation is outside one´s consciense.”

Intressant iakttagelse av skillnaden på sydeuropeiskt och anglikanskt/nordiskt angående definitioner och lagar, apropå hur allvarligt vi nordbor tar på detta att vara laglydiga. Hos oss är t.o.m. en Toblerone på tjänstekreditkortet för mycket och kan få en politiker på fall.

”At 8 pm, supper with  the four Brothers from Taizé. They have created their own atmosphere in the apartement where they live. We talked a lot. I myself most of all, perhaps. They have many guests, sometimes as many as five or six bishops. In this way, there comes into being on such occasions something of a council of consultations and friendships, which help to create the climate of the Council properly so called.”

Detta illustrerar betydelsen av alla små gemenskaper och informella nätverk som byggs och deras betydelse för processen i konciliet. Taizébröderna, br Roger och br Max fanns i Rom tillsammans med andra bröder från Taizé och bildade en liten kommunitet som var öppen och mottog många gäster.

9 november 1962:

”After lunch, visit from l´abbé Jorge Mejía who came to talk to me about the lecture I am to give next Wednesday. He told me that I shall need to be very elementary, and also very clear, very strightforward. It is true that many  of the bishops are well educated and quite up to date. But a great many of them live in very remote countries and never see a book. The attitude of quite a few of them is: the Holy Father has prepared the Council, therefore the texts are excellent and all we have to do is to say: Amen. Many have a simlistic ecclesiology: the pope studies things and says what needs to be said, all we have to do is to follow him.

– En attityd som jag tycker mig känna igen, inte bara bland obildade personer fjärran från civilisationens centrum.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 2 kommentarer

Viktigt med dialog och samarbete mellan vetenskap och tro.

Frågan om det finns en övernaturlig skapare, en Gud, är en av de viktigaste frågorna vi har att besvara. Jag tror det är en vetenskaplig fråga. Och mitt svar är nej” sade Richard Dawkin i Time Magazine, 5 nov 2006.

Sådant är naturligtvis rent trams. Naturvetenskapen är viktig inom sitt arbetsområde och har lett till stora framsteg för mänskligheten. Ingen, allra minst den kristna religionen avvisar vetenskapen. Tvärtom är det ju så att den moderna naturvetenskapen växt fram i det kristna Europa, och historiskt har man inte uppfattat någon konflikt mellan tro och vetande.

Stefan Gustavsson har idag en bra krönika i Världen idag som belyser ämnet. Han skriver: ”Dess (naturvetenskapen) fenomenala framgång frestar oss att sätta vår tillit till den också i andra frågor. Men frågor om livets mening, människans värde, moraliska frågor, liksom frågan om Guds existens, kan inte ges ett naturvetenskapligt svar. De måste besvaras på andra sätt.”

– Så sant som det var sagt. Påve Benedikt XVI berörde också ämnet igår morse i ett tal till ledamöterna i  Påvliga vetenskapsakademin som var samlade till plenum. Några kärncitat ur talet:

”In your discussions you have sought to examine, on the one hand, the ongoing dialectic of the constant expansion of scientific research, methods and specialisations and, on the other, the quest for a comprehensive vision of this universe in which human beings, endowed with intelligence and freedom, are called to understand, love, live and work”.

”…the sciences are not intellectual worlds disconnected from one another and from reality but rather that they are interconnected and directed to the study of nature as a unified, intelligible and harmonious reality in its undoubted complexity. Such a vision has fruitful points of contact with the view of the universe taken by Christian philosophy and theology, with its notion of participated being, in which each individual creature, possessed of its proper perfection, also shares in a specific nature and this within an ordered cosmos originating in God’s creative Word.”

”The universe is not chaos or the result of chaos, rather, it appears ever more clearly as an ordered complexity which allows us to rise, through comparative analysis and analogy, from specialisation towards a more universalising viewpoint and vice versa. While the very first moments of the cosmos and life still elude scientific observation, science nonetheless finds itself pondering a vast set of processes which reveals an order of evident constants and correspondences and serves as essential components of permanent creation”.

”In the great human enterprise of striving to unlock the mysteries of man and the universe, I am convinced of the urgent need for continued dialogue and cooperation between the worlds of science and of faith in the building of a culture of respect for man, for human dignity and freedom, for the future of our human family and for the long-term sustainable development of our planet. Without this necessary interplay, the great questions of humanity leave the domain of reason and truth, and are abandoned to the irrational, to myth, or to indifference, with great damage to humanity itself, to world peace and to our ultimate destiny.”

 

Kardinal Ravasi, chef för Påvliga kulturrådet som nyligen var i Stockholm i samband med dialogprojektet Hedningarnas förgård intervjuas i nr 6 av tidskriften Signum. Han beskriver attityden från de s.k. ”nya ateisterna” (alla gillar inte den termen), till vilket väl kan räknas ovanstående citat av Dawkins, som att man ”ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och enklaste att komma fram till”.

Ravasi ser bristerna i denna hållning: De uppträder i det offentliga rummet med en hållning av likgiltighet och ytlighet vilket ”garanterar att alla avgörande frågor i det mänskliga livet undviks eller marginaliseras.”

De  stora världsreligionerna däremot (Ravasi undantar här sådant som är grundat på vidskepelse, magi eller new age) ställer de grundläggande frågorna om död, lidande, smärta, sanning, gott och ont etc.

————————-

Rekommenderad vidare läsning: Påve Johannes Paulus II´s encyklika från 1998 om tro och vetande,  Fides et ratio.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | 2 kommentarer

Nu lämnar jag posten som sekreterare i KKS – men är lika karismatisk ändå

Under den gångna veckan har jag meddelat KKS´ordförande d Pancho Chin A Loi att jag  avgår från min post som sekreterare i KKS och lämnar också styrelsearbetet helt och hållet. Biskop Anders Arborelius och berörda ansvariga inom ICCRS är också informerade. Eftersom människor säkert kommer att undra när detta blir känt vill jag för att undvika alla missförstånd ge en bakgrund till det hela.

Det beror för det första inte på några personliga konflikter, det beror för det andra inte heller på att jag tvivlar på den Karismatiska förnyelsens mission i Katolska kyrkan, tvärtom stödjer jag mer än någonsin denna och är övertygad om att den helige Andes liv i kyrkan, konkret manifesterad genom Andens dop och att verka i de andliga nådegåvorna vilka enl Lumen Gentium (nr 12) är tillgängliga och bör sökas av alla döpta, är nödvändigt för att kyrkan skall kunna utföra sitt evangeliserande uppdrag i världen och vittna om Kristus som världens ljus. Jag är lika hängiven den karismatiska förnyelsen som tidigare, om inte ännu mer, och kommer att som privatperson verka för dess målsättning.

Katolska karismatiska förnyelsen (Catholic Charismatic Renewal, CCR) är ett flöde av nåd genom den Helige Ande given åt hela kyrkan. Den har ingen grundare, inga fasta strukturer, inga medlemslistor och uttrycker sig i många varierande former, ofta helt oberoende av varandra. Inte desto mindre delar alla samma fundamentala erfarenhet av Andens liv och delar samma generella målsättningar. Detta mönster av informell nätverksnatur finns på alla nivåer, internationellt, inom stiften och på församlingsnivå. Relationerna kännetecknas av öppna grupper utan krav på medlemskap, dialog och samarbete mer än formella strukturer. Detta informella nätverk har också många ekumeniska förgreningar.

Lite organisation kan dock vara praktiskt, men denna hålls till ett minimum. ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan och en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. ICCRS arbetar under Påvliga rådet för lekmännen. ICCRS består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom. Direktor för kontoret är Oreste Pesare, läs intervju med honom i tidningen Dagen.

Medlemmar i ICCRS europeiska sub-kommitte vid möte i Budapest Juni 2012. Fr v stående: Gerard Farrell Skottland, Christof Hemberger Tyskland, Charles Whithehead England, fr. Wojciech Nowacki Polen, Eva Sido Rumänien/Ungern, Jude Muscat Malta, Oreste Pesare Italien (ICCRS direktor). Nedre raden: Katerina Lachmanova Tjeckien, Kees Slijkerman Nederländerna, Laszlo Gorove Ungern. Presidenten för ICCRS internationella råd Michelle Moran fattas på bilden men är också med i kommittén.

ICCRS har också ett internationellt råd där Michelle Moran från England just nu är ordförande samt subkommittéer för de olika kontinenterna. I den Europeiska  subkommittén finns bl.a. d Christof Hemberger från Tyskland som medverkade i den Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm 2010 samt sekreteraren Kees Slijkerman som brukar hålla kontakt med ledarna i varje land.

Uppgiften för ICCRS är för att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt, att samordna och verka för enhet mellan de olika uttrycken för karismatisk förnyelse i hela världen, samt etablera dialog med andra kyrkliga rörelser inom Katolska kyrkan och med andra gemenskaper ekumeniskt inom kristenheten.

På nationell nivå finns på motsvarande sätt nationella service-kommittéer (NSC) som har motsvarande uppgift på sin nivå, samt att hålla kontakt med ICCRS och de lokala biskoparna. Nationella servicekommittéer och kommuniteter inom förnyelsen kan också ansöka om statuter som ger dem ett officiellt reglerat status, vilket en del gjort.

KKS, (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är den nationella servicekommittén för Sverige. KKS har inte formellt några statuter ännu, men har ett bra samarbete med Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius som ger förnyelsen sitt fulla stöd.

Det är således en mycket viktig uppgift som de nationella service-kommittéerna, för Sveriges del KKS, har och som jag helhjärtat stödjer. Anledningen till att jag inte ser mig kunna verka för detta mål i egenskap av sekreterare i KKS är att det under lång tid inte funnits något fungerande styrelsearbete. Kontinuiteten i styrelsearbetet har varit bristfällig, det har varit svårt att få till stånd regelbundna möten, personer har kommit och gått, det har varit svårt att rekrytera medlemmar som långsiktigt engagerar sig i arbetet, under lång tid har kassörsposten varit vakant. Beslut har inte följts upp, beslut fattas utan att förankras i styrelsen och information från ordföranden har varit knapphändig.

Jag har länge sett dessa brister och försökt verka för att stötta upp och få till stånd en bättre och fungerande struktur. Jag har nu kommit till en punkt då jag inte ser det som möjligt längre och finner mig då göra mer skada än nytta i att ge mitt stöd till en struktur som bara finns som en fasad. Som styrelsemedlem kan jag som situationen är nu omöjligt utöva det ansvar och arbete till stöd för Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige som förväntas av mig och jag tar konsekvenserna av det.

Jag kommer att fortsätta att som privatperson verka för Karismatiska förnyelsen i Sverige och är ledare för den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan. Jag kommer också att fortsätta att upprätthålla det ekumeniska kontaktnätverk som byggts upp under åren.
Jag tycker det är viktigt att KKS som officiellt organ för CCR får en struktur som fungerar i att samordna och främja de många uttryck för karismatisk förnyelse som finns runtom i stiftet, som jag förstått har vi i KKS bara haft kontakt bara med en bråkdel av det som finns.

Det är också viktigt med ett fortsatt nära samarbete med ICCRS som förtjänstfullt stöder ett ansvarsfullt ledarskap i gemenskap med Katolska kyrkans herdar, t.ex. genom deras ledarskapskurser. Ett nära samarbete med Stockholms katolska stift anser jag också bör fortsätta, speciellt nu genom satsningar som kommer att ske under Trons år, där både Vatikanen och Stockholms katolska stift signalerat att man särskilt vill samarbeta med rörelserna i kyrkan. Stockholms stift har även en satsning på smågrupper, där Karismatiska rörelsen aktivt borde kunna bidra genom de positiva erfarenheter vi har genom våra bönegrupper.

D Christof Hemberger från Tyskland, undertecknad samt Sue och Charles Whitehead från England. Från Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm 2010.

Att det uppstår strukturella komplikationer i samarbetet som det som nu belyses genom min avgång är inget man skall överdramatisera. När sådana situationer uppstår är Förnyelsens brist på fast organisation och formella strukturer både en styrka och en svaghet. Det fäster uppmärksamheten på att förnyelsen inte är ordnad och strukturerad av människor, utan Guds verk genom den helige Ande. Det fäster också uppmärksamheten på att Guds handlande temporärt kan förefalla rörigt, då vi inte har full kontroll, och det gäller att motstå frestelsen att hjälpa Gud på traven genom att ”städa upp” och låsa in förnyelsen i alltför fasta strukturer som då riskerar att bli människoverk som bromsar mer än främjar.

Att det inte finns fast organisation innebär inte att det finns brist på ledarskap, men det är en annorlunda form av ledarskap än inom fasta institutioner med formella tjänstetillsättningar. Ledarskapets natur inom Karismatiska förnyelsen är att vara tjänande, inte att kräva lydnad och konformitet. En ledare känns igen genom att han eller hon är utrustad av Gud med andliga gåvor för sitt ledarskap. Ledarskap är såväl en andlig gåva som något man kan ha naturlig fallenhet för. De naturliga gåvorna bekräftas och befruktas av Anden.

Det finns ingen enhetlig formell procedur för att utse ledare, och det finns ingen formell hierarki. Den katolska karismatiska förnyelsen står helt under de lokala biskoparnas pastorala ansvar. Bristen på formellt ledarskap kan ibland leda till oenighet och problem, och den lokale biskopen kan då besluta att lägga ner vissa projekt om svårigheterna inte kan hanteras.

Men hur oordnad och ostrukturerad Karismatiska förnyelsen än kan te sig, inget gräsrotsinitiativ i Katolska kyrkan har någonsin vuxit och spridit sig så snabbt och kraftfullt som den Karismatiska förnyelsen. Det beror på att det är ett direkt verk av den Helige Ande, inte av människor. Miljontals människors liv har förvandlats, vilket förnyat tron, gett nya visioner, den helige Andes eld har upptänts i människors hjärtan, de har fått en ny kärlek och en ny beslutsamhet att tjäna Herren inom ramen för vilken kallelse det än gäller, som samhällsmedborgare, förälder, präst, biskop…

Det är också viktigt att finna en hälsosam balans och dynamisk spänning mellan de karismatiska och institutionella dimensionerna i Kyrkan. Som karismatiska katoliker är vi trogna mot kyrkan och helt underställda läroämbetet och dess vägledning. Vi är i första hand katoliker, sedan är vi karismatiska. Det finns ingen motsättning eller dragkamp mellan den institutionella och den karismatiska, dessa dimensioner existerar tillsammans. Vi behöver formas av kyrkan och övervinna frestelsen att låta oss helt styras av personliga övernaturliga uppenbarelser. Vi måste akta oss för att bli trångsynta och inåtvända. Vi måste lyfta blicken och se den större bilden av Kyrkan i världen. Utan den institutionella dimensionen skulle det vara brist på god ordning, och det blir kaotiskt. Men utan den karismatiska dimensionen skulle det vara mycket lite liv i kyrkan som skulle te sig som stel och fyrkantig. Vi behöver båda.

Låt oss be för att allas nådegåvor får komma till sin rätt och samverka med den plan Gud har för Katolska kyrkan i Sverige.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Kaotisk process på konciliet: ”Ingen visste någonting”

Jag fortsätter att läsa ur Yves Congars dagbok från konciliet. 6 nov 1962 beskriver han målande den smått kaotiska process man befann sig i när konciliets olika grupper och kommissioner kämpade med texterna. ”ingen visste någonting”, skriver Congar.

Han hade blivit kallad av kardinal Frings för samråd i den tyska gruppen. Ratzinger, Jedin och Rahner var också där. Syftet var att se hur man skulle agera för att föreslå Ratzingers och Rahners alternativa skrivning till vissa ursprungligen förelagda dogmatiska scheman. Det var inte klarlagt vilka formella vägar man kunde gå. ”We floundered about and got nowhere. We know nothing and, seemingly, nobody else knows anything, about how the Council will proceed”, skriver Congar.

I det belgiska lägret mötte han kardinal Suenens som inte heller visste någonting om hur man skulle gå till väga. Det fanns en övergripande kommission som hade exekutivt ansvar att styra processen under konciliet där bl.a. kardinalerna Siri och Confalonieri ingick, men konstaterar Congar, hittills finns inga tecken på att de varit särskilt effektiva.

Så, sammanfattar Yves Congar det hela, ”..to put it in a nutshell, I am very disapointed. The Germans are counting on the French bishops and theologicans. But which? They are hardly any. They have more or less asked me to look into that, but I find myself faced with some very doubtful possibilities.

Man slås av att kurian hade förlorat greppet och styrde inte processen på det sätt som man nog tänkt från början, förutsättningar fanns att det kunde bli hur kaotiskt som helst eller hur kreativt som helst beroende på hur det utvecklade sig. Att få inblick i detta gör att man blir ännu mera ödmjuk och frapperas av hur den helige Ande ändå ledde processen och att åtminstone de viktigaste dokumenten, de fyra konstitutionerna blev så bra som de blev och kunde röstas igenom med en överväldigande majoritet. Bara en handfull biskopar röstade emot.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Yves Congar och konciliet

På mitt bord ligger just nu Yves Congars bok My Journal of the Council, en tegelsten på 900 sidor som omfattar hans dagboksanteckningar från Andra Vatikankonciliet.

Yves Congar (1904-1995), var fransk dominikanpräst, och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer, men också kontroversiell. Från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, en teologi som inspirerade bl.a. de franska arbetarprästerna. Han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska komissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger,Hans Küng och Karl Rahner.

Det var Yves Congars explicita önskan att konciliedagboken inte skulle publiceras förrän år 2000, vilket genom hans släktingars försorg skedde. Att konciliedagboken nu också finns i engelsk utgåva är mycket bra för alla som inte läser flytande på franska språket. Konciliedagboken är ju en gulddgruva för alla som vill forska i konciliet och förstå de processer som försiggick.

Congar börjar med en återblick från och med 25 januari 1959, den dag då påve Johannes XXIII, på apostlafesten för den helige Paulus och på avslutningsdagen för böneveckan för kristen enhet i basilikan St Paulus utanför murarna tillkännagav sitt beslut att sammankalla ett koncilium.

Boken innehåller smått och stort, vardagsdetaljer blandat med skarpsinniga iakttagelser och teologiska reflektioner. Den kommer nog att vara svår att sträckläsa, så jag har bestämt att läsa lite varje dag. Det faller sig så fint att veckodagarna 1962 infaller på samma datum som 2012, så 5 november var en måndag också 1962. Jag följer dagboken dag för dag 50 år senare och bloggar nog då och då om det, och försöker ge lite blänkare på twitter, om inte varje dag, så ganka ofta. Mitt twitterkonto: @BengtMalm
Några iakttagelser redan från början: Det fanns olika falanger inom konciliet. Inom kurian fanns många som var ganska skeptiska till koncilieprocessen och ville kontrollera det hela på sitt sätt och föra processen i hamn med minsta möjliga förändring av rådande ordning, medan de teologiska rådgivarna, ofta stod för att man verkligen ville med källorna som grund (bibeln och kyrkofäderna) uppdatera kyrkan och göra en verklighet av aggiornamento och ekumenik som Johannes XXIII angivit som tyngdpunkter i konciliets arbete.

Det är tydligt att Congar har klart för sig att det är en komplex process som är svår att överblicka som handlar om mer än att bara snabbast möjligt klubba igenom redan förberedda texter. Här ett par citat:

”I am amazed, now, that I myself was not more critical of the texts that came from the Central Comission, even though I considered them mediocre and, at some points , simply bad. I account for my reaction by the following points:
1) I was under the impression that the texts given to me to study were more or less definite…
2)… I was konvinced that What forms opinion in every case of everything that is truly alive, is not the official texts, but living thought” (4 nov 1962)

 
”Mass in the Maronite rite. This example of Eastern liturgies will influence the Council far more than speeches. It is, in itself, a demonstration of an adaptation oft the liturgy for the people.” (5 nov 1962)

Till konciliet kom biskopar från hela världen, många inte särskilt teologiskt bildade och deras teologistudier låg ljusår tillbaka. Här fick de stifta bekantskap med medbiskopar från hela världskyrkan och se hur mångfacetterad kyrkan är och delta i föreläsningar med världens ledande teologiska experter. Bara detta att stifta bekantskap med olika liturgiska riter vid sidan av den romerska hade ett avgörande inflytande på koncilieprocessen, det har Congar säkert helt rätt i.

En annan viktig sak som ställde kuriakardinalernas plan på huvudet och kastade ut konciliet i en betydlig mer oförutsägbar process var det faktum att konciliekollegiet redan från första dagen tog makt över processen genom att styra hur valet av de biskopar skulle gå till som skulle tjänstgöra i de tio olika kommisionerna. Det fanns från början ett subtilt tryck att helt enkelt välja de biskopar som tjänstgjort i de förberedande kommissionerna, men konciliefäderna manövrerade detta parlamentariskt så att man istället först fick mötas och diskutera i fem olika språkgrupper för att därefter föreslå sina egna kandidater. Detta resulterade i en mer ideologiskt och geografiskt balanserad representation i dessa viktiga kommissioner än vad annars skulle bli fallet.

 
För er som inte har specialintresse och ork nog att läsa Congars dagbok från konciliet vill jag rekommendera en annan koncis och vederhäftig bok som passar var och en som inte vet så mycket om Andra Vatikankonciliet, men vill få en bild av vad det handlade om. Den är på knappa 200 sidor och tar pedagogiskt upp olika grundteman med utgångspunkt från konciliedokumenten:
KEYS TO THE COUNCIL – Unlocking the teaching of Vatican II, Richard R Gaillardetz, Catherine E. Clifford. Liturgical Press 2012

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 3 kommentarer

”Det bästa framför oss!”

 Det är verkligen ett fantastiskt vittnesbörd om Guds rike som finns mitt i Stockholm genom S:ta Clara-gemenskapen. Det står klart för mig nu när vi tackar av Carl-Erik. Det går inte att tänka sig Stockholm utan S:ta Clara, det vore tomt. Det är evangeliet i funktion.

Men det viktiga är inte att hylla personerna Carl-Erik Sahlberg och hans fru Overa för något unikt som aldrig händer igen, utan att ge Gud äran och låta oss alla inspireras av deras exempel och bli goda medarbetare i Guds rike fyllda av bön, fokusering på Jesus och öppenhet för Anden som vill leda sin kyrka.

Jag önskar Carl-Eriks efterträdare Iwan Giertz och gemenskapen kring honom Guds rika välsignelse att bygga vidare på den grund som är lagd. Och Guds rika välsignelse till oss alla, hela kristenheten i Stockholm att låta oss glädjas och inspireras av de andliga nådegåvor som manifesteras runtomkring oss och själva sträva efter att växa i dem. Som Carl-Erik Sahlberg själv säger: ”Det bästa framför oss.” Det gäller både oss som är kvar i Stockholm och Carl-Erik och Vera som nu inleder ett nytt skede i sitt liv i Tanzania.

Publicerat i Church | Lämna en kommentar

Höst, allhelgonatid

Igår var vi med på andakten på Katolska kvarteret Skogskyrkogården. Vi minns och ber för våra avlidna som ligger begravda här eller på andra platser i världen. Låt det eviga ljuset lysa för dem.

Hösten symboliserar vissnande och död, som är något allt förgängligt går till mötes, men den symboliserar också förvandlig, hopp.

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Det viktiga är inte ett långt liv utan ett fullbordat liv.

– Meditation vid Uppståndelsens kapell på Skogskyrkogården –

Jesus sadetill Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11)

Uppståndelsens kapell med dess kolonner och portar, ovanför porten en bild av den uppståndne Jesus som sträcker sig mot himmelen flankerad av två änglar som ser upp mot honom.

När jag var yngre kände jag ett visst obehag inför liknande bilder, vilket påminde mig om begravingar och död. – Döden som sliter sönder och hotar det jordeliv som jag fäst mig vid. De välkända kvarteren hemma, släktingarna, vännerna, drömmarna om framtiden, känslan att livet är oändligt och fullt av möjligheter. Även i stunder av motgångar och nöd var det ändå livet här och nu som var mig kärt.

Ljuset och hoppet som dessa religiösa bilder vill förmedla kunde liksom inte väga upp känslan av obehag över tanken att behöva ryckas bort från jordelivet. Nu när jag levt en bra bit över halva mitt liv känns dessa bilder inte lika skrämmande längre. Inte därför att jag inte fortfarande är fäst vid jordelivet och tycker det är vackert, men jag har accepterat tanken på dess ändlighet, att det inte är självklart att jag är i livet och jag är tacksam för varje dag jag får ta emot som en gåva ur Guds hand.

När jag vänder mig om ser jag en lång allé flankerad av granar. Där borta i andra ändan någonstans är Skogskyrkogårdens tunnelbanestation. Där hade jag tidigare min arbetsplats, cyklar jag en bit till kommer jag till mitt hem och min familj, mina grannar, mina vänner, till min nuvarande arbetsplats, den vardag jag lever i… Förbindelsen mellan tid och evighet – jag står här vid Uppståndelsens kapell och ser vägen som leder till allt det som är min vardag här och nu på detta tidens smala näs. Nu kan jag cykla på den vägen, en gång när jag dör finns inte den återvändon längre.

Gud bor mitt i vardagen, och i döden och uppståndelsen fullkomnas liksom allt som är gott och sant i vår vardag: Kärlek, medmänsklighet, saning, trohet, rättvisa… Strävar vi efter sådant blir döden inget skrämmande.  Uppståndelsen och livet med Gud blir liksom något vi känner igen, som att vi stiger in i vårt eget hus. Om vi däremot har vårt hjärta helt upptaget av vårt eget jag, karriären, att säkra den egna tryggheten, utnyttjar andra för våra egna syften etc – då blir uppståndelsen och livet hos Gud något främmande, det vårt hjärta fyllt av och uppståndelselivet hos Gud går liksom inte ihop, det blir som eld och vatten, som antikroppar som reagerar mot främmande inkräktare i kroppen, som en tjuv som stiger in i i ett främmande hus.

Jag talar inte om att vi kommer närmare Gud genom egna prestationer: Ingen människa är perfekt, vi gör alla fel och sådant som vi ångrar. Jag talar om vad vi väljer att fylla vårt hjärta och sinne med. Om vi inte förtränger törsten efter det som är sant och gott utan tar den på allvar, erkänner våra fel, uppriktigt ber om förlåtelse och beslutar oss om bättring, gör gott mot våra medmänniskor och behandlar andra som vi skulle vilja bli behandlade själva – då är vårt hjärta inriktat på det goda.  Livet i Gud är inget vi förtjänar genom att vara perfekta och präktiga människor, det ges som en fri gåva åt var och en som törstar. Hos Jesus finns förlåtelse och frid, och en återupprättad gemenskap med Gud. [Läs vad Jesus säger om den som hungrar och törstar efter rättfärdighet].

Ett långt liv är inget självändamål, utan ett fullbordat liv där vi levt i enlighet med vår kallelse. Jesus blev bara 33 år, men när vi betraktar hans livshistoria ser vi ingen tragik i hans korta liv. Vi säger inte: Vad synd att han inte blev 70-80 år istället, tänk vad mycket bra saker han kunde ha uträttat på det sättet. Istället ser vi i hans liv ett fullbordat liv, att han levde trogen sin kallelse ända in i döden. Många kristna har i hans efterföljd lidit martyrdöden. Under 1900-talet tänker jag t.ex. på Maximilian Kolbe Edith Stein eller Sofie Scholl. Även ett svårt lidande får en mening då det offras åt Gud och bärs i gemenskap med Kristi lidande. Ett vittnesbörd som gripit mig är Maiti Girtanners som jag skrivit om tidigare.

Tragiskt är om vi först på vår dödsbädd inser att vårt liv varit förfelat och att vi missat vårt livs mening. Men inte ens då är det för sent: Vem som vill är alltid inbjuden att vända sitt hjärta till Jesus, be om förlåtelse och bjuda in honom i sitt liv. [Läs vad Jesus säger om den som öppnar sitt hjärta för honom.] [Läs liknelsen om vingårdsarbetarnas lön.]

Publicerat i Church | Märkt | 2 kommentarer