Under den gångna veckan har jag meddelat KKS´ordförande d Pancho Chin A Loi att jag avgår från min post som sekreterare i KKS och lämnar också styrelsearbetet helt och hållet. Biskop Anders Arborelius och berörda ansvariga inom ICCRS är också informerade. Eftersom människor säkert kommer att undra när detta blir känt vill jag för att undvika alla missförstånd ge en bakgrund till det hela.
Det beror för det första inte på några personliga konflikter, det beror för det andra inte heller på att jag tvivlar på den Karismatiska förnyelsens mission i Katolska kyrkan, tvärtom stödjer jag mer än någonsin denna och är övertygad om att den helige Andes liv i kyrkan, konkret manifesterad genom Andens dop och att verka i de andliga nådegåvorna vilka enl Lumen Gentium (nr 12) är tillgängliga och bör sökas av alla döpta, är nödvändigt för att kyrkan skall kunna utföra sitt evangeliserande uppdrag i världen och vittna om Kristus som världens ljus. Jag är lika hängiven den karismatiska förnyelsen som tidigare, om inte ännu mer, och kommer att som privatperson verka för dess målsättning.
Katolska karismatiska förnyelsen (Catholic Charismatic Renewal, CCR) är ett flöde av nåd genom den Helige Ande given åt hela kyrkan. Den har ingen grundare, inga fasta strukturer, inga medlemslistor och uttrycker sig i många varierande former, ofta helt oberoende av varandra. Inte desto mindre delar alla samma fundamentala erfarenhet av Andens liv och delar samma generella målsättningar. Detta mönster av informell nätverksnatur finns på alla nivåer, internationellt, inom stiften och på församlingsnivå. Relationerna kännetecknas av öppna grupper utan krav på medlemskap, dialog och samarbete mer än formella strukturer. Detta informella nätverk har också många ekumeniska förgreningar.
Lite organisation kan dock vara praktiskt, men denna hålls till ett minimum. ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan och en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. ICCRS arbetar under Påvliga rådet för lekmännen. ICCRS består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom. Direktor för kontoret är Oreste Pesare, läs intervju med honom i tidningen Dagen.
Medlemmar i ICCRS europeiska sub-kommitte vid möte i Budapest Juni 2012. Fr v stående: Gerard Farrell Skottland, Christof Hemberger Tyskland, Charles Whithehead England, fr. Wojciech Nowacki Polen, Eva Sido Rumänien/Ungern, Jude Muscat Malta, Oreste Pesare Italien (ICCRS direktor). Nedre raden: Katerina Lachmanova Tjeckien, Kees Slijkerman Nederländerna, Laszlo Gorove Ungern. Presidenten för ICCRS internationella råd Michelle Moran fattas på bilden men är också med i kommittén.
ICCRS har också ett internationellt råd där Michelle Moran från England just nu är ordförande samt subkommittéer för de olika kontinenterna. I den Europeiska subkommittén finns bl.a. d Christof Hemberger från Tyskland som medverkade i den Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm 2010 samt sekreteraren Kees Slijkerman som brukar hålla kontakt med ledarna i varje land.
Uppgiften för ICCRS är för att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt, att samordna och verka för enhet mellan de olika uttrycken för karismatisk förnyelse i hela världen, samt etablera dialog med andra kyrkliga rörelser inom Katolska kyrkan och med andra gemenskaper ekumeniskt inom kristenheten.
På nationell nivå finns på motsvarande sätt nationella service-kommittéer (NSC) som har motsvarande uppgift på sin nivå, samt att hålla kontakt med ICCRS och de lokala biskoparna. Nationella servicekommittéer och kommuniteter inom förnyelsen kan också ansöka om statuter som ger dem ett officiellt reglerat status, vilket en del gjort.
KKS, (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är den nationella servicekommittén för Sverige. KKS har inte formellt några statuter ännu, men har ett bra samarbete med Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius som ger förnyelsen sitt fulla stöd.
Det är således en mycket viktig uppgift som de nationella service-kommittéerna, för Sveriges del KKS, har och som jag helhjärtat stödjer. Anledningen till att jag inte ser mig kunna verka för detta mål i egenskap av sekreterare i KKS är att det under lång tid inte funnits något fungerande styrelsearbete. Kontinuiteten i styrelsearbetet har varit bristfällig, det har varit svårt att få till stånd regelbundna möten, personer har kommit och gått, det har varit svårt att rekrytera medlemmar som långsiktigt engagerar sig i arbetet, under lång tid har kassörsposten varit vakant. Beslut har inte följts upp, beslut fattas utan att förankras i styrelsen och information från ordföranden har varit knapphändig.
Jag har länge sett dessa brister och försökt verka för att stötta upp och få till stånd en bättre och fungerande struktur. Jag har nu kommit till en punkt då jag inte ser det som möjligt längre och finner mig då göra mer skada än nytta i att ge mitt stöd till en struktur som bara finns som en fasad. Som styrelsemedlem kan jag som situationen är nu omöjligt utöva det ansvar och arbete till stöd för Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige som förväntas av mig och jag tar konsekvenserna av det.
Jag kommer att fortsätta att som privatperson verka för Karismatiska förnyelsen i Sverige och är ledare för den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan. Jag kommer också att fortsätta att upprätthålla det ekumeniska kontaktnätverk som byggts upp under åren.
Jag tycker det är viktigt att KKS som officiellt organ för CCR får en struktur som fungerar i att samordna och främja de många uttryck för karismatisk förnyelse som finns runtom i stiftet, som jag förstått har vi i KKS bara haft kontakt bara med en bråkdel av det som finns.
Det är också viktigt med ett fortsatt nära samarbete med ICCRS som förtjänstfullt stöder ett ansvarsfullt ledarskap i gemenskap med Katolska kyrkans herdar, t.ex. genom deras ledarskapskurser. Ett nära samarbete med Stockholms katolska stift anser jag också bör fortsätta, speciellt nu genom satsningar som kommer att ske under Trons år, där både Vatikanen och Stockholms katolska stift signalerat att man särskilt vill samarbeta med rörelserna i kyrkan. Stockholms stift har även en satsning på smågrupper, där Karismatiska rörelsen aktivt borde kunna bidra genom de positiva erfarenheter vi har genom våra bönegrupper.
D Christof Hemberger från Tyskland, undertecknad samt Sue och Charles Whitehead från England. Från Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm 2010.
Att det uppstår strukturella komplikationer i samarbetet som det som nu belyses genom min avgång är inget man skall överdramatisera. När sådana situationer uppstår är Förnyelsens brist på fast organisation och formella strukturer både en styrka och en svaghet. Det fäster uppmärksamheten på att förnyelsen inte är ordnad och strukturerad av människor, utan Guds verk genom den helige Ande. Det fäster också uppmärksamheten på att Guds handlande temporärt kan förefalla rörigt, då vi inte har full kontroll, och det gäller att motstå frestelsen att hjälpa Gud på traven genom att ”städa upp” och låsa in förnyelsen i alltför fasta strukturer som då riskerar att bli människoverk som bromsar mer än främjar.
Att det inte finns fast organisation innebär inte att det finns brist på ledarskap, men det är en annorlunda form av ledarskap än inom fasta institutioner med formella tjänstetillsättningar. Ledarskapets natur inom Karismatiska förnyelsen är att vara tjänande, inte att kräva lydnad och konformitet. En ledare känns igen genom att han eller hon är utrustad av Gud med andliga gåvor för sitt ledarskap. Ledarskap är såväl en andlig gåva som något man kan ha naturlig fallenhet för. De naturliga gåvorna bekräftas och befruktas av Anden.
Det finns ingen enhetlig formell procedur för att utse ledare, och det finns ingen formell hierarki. Den katolska karismatiska förnyelsen står helt under de lokala biskoparnas pastorala ansvar. Bristen på formellt ledarskap kan ibland leda till oenighet och problem, och den lokale biskopen kan då besluta att lägga ner vissa projekt om svårigheterna inte kan hanteras.
Men hur oordnad och ostrukturerad Karismatiska förnyelsen än kan te sig, inget gräsrotsinitiativ i Katolska kyrkan har någonsin vuxit och spridit sig så snabbt och kraftfullt som den Karismatiska förnyelsen. Det beror på att det är ett direkt verk av den Helige Ande, inte av människor. Miljontals människors liv har förvandlats, vilket förnyat tron, gett nya visioner, den helige Andes eld har upptänts i människors hjärtan, de har fått en ny kärlek och en ny beslutsamhet att tjäna Herren inom ramen för vilken kallelse det än gäller, som samhällsmedborgare, förälder, präst, biskop…
Det är också viktigt att finna en hälsosam balans och dynamisk spänning mellan de karismatiska och institutionella dimensionerna i Kyrkan. Som karismatiska katoliker är vi trogna mot kyrkan och helt underställda läroämbetet och dess vägledning. Vi är i första hand katoliker, sedan är vi karismatiska. Det finns ingen motsättning eller dragkamp mellan den institutionella och den karismatiska, dessa dimensioner existerar tillsammans. Vi behöver formas av kyrkan och övervinna frestelsen att låta oss helt styras av personliga övernaturliga uppenbarelser. Vi måste akta oss för att bli trångsynta och inåtvända. Vi måste lyfta blicken och se den större bilden av Kyrkan i världen. Utan den institutionella dimensionen skulle det vara brist på god ordning, och det blir kaotiskt. Men utan den karismatiska dimensionen skulle det vara mycket lite liv i kyrkan som skulle te sig som stel och fyrkantig. Vi behöver båda.
Låt oss be för att allas nådegåvor får komma till sin rätt och samverka med den plan Gud har för Katolska kyrkan i Sverige.
Jag fortsätter att läsa ur Yves Congars dagbok från Andra Vatikankonciliet, datum för datum, händelser och reflektioner från för exakt 50 år sedan.
Bengts Blogg 