På mitt bord ligger just nu Yves Congars bok My Journal of the Council, en tegelsten på 900 sidor som omfattar hans dagboksanteckningar från Andra Vatikankonciliet.

Yves Congar (1904-1995), var fransk dominikanpräst, och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer, men också kontroversiell. Från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, en teologi som inspirerade bl.a. de franska arbetarprästerna. Han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska komissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger,Hans Küng och Karl Rahner.

Det var Yves Congars explicita önskan att konciliedagboken inte skulle publiceras förrän år 2000, vilket genom hans släktingars försorg skedde. Att konciliedagboken nu också finns i engelsk utgåva är mycket bra för alla som inte läser flytande på franska språket. Konciliedagboken är ju en gulddgruva för alla som vill forska i konciliet och förstå de processer som försiggick.

Congar börjar med en återblick från och med 25 januari 1959, den dag då påve Johannes XXIII, på apostlafesten för den helige Paulus och på avslutningsdagen för böneveckan för kristen enhet i basilikan St Paulus utanför murarna tillkännagav sitt beslut att sammankalla ett koncilium.

Boken innehåller smått och stort, vardagsdetaljer blandat med skarpsinniga iakttagelser och teologiska reflektioner. Den kommer nog att vara svår att sträckläsa, så jag har bestämt att läsa lite varje dag. Det faller sig så fint att veckodagarna 1962 infaller på samma datum som 2012, så 5 november var en måndag också 1962. Jag följer dagboken dag för dag 50 år senare och bloggar nog då och då om det, och försöker ge lite blänkare på twitter, om inte varje dag, så ganka ofta. Mitt twitterkonto: @BengtMalm
Några iakttagelser redan från början: Det fanns olika falanger inom konciliet. Inom kurian fanns många som var ganska skeptiska till koncilieprocessen och ville kontrollera det hela på sitt sätt och föra processen i hamn med minsta möjliga förändring av rådande ordning, medan de teologiska rådgivarna, ofta stod för att man verkligen ville med källorna som grund (bibeln och kyrkofäderna) uppdatera kyrkan och göra en verklighet av aggiornamento och ekumenik som Johannes XXIII angivit som tyngdpunkter i konciliets arbete.

Det är tydligt att Congar har klart för sig att det är en komplex process som är svår att överblicka som handlar om mer än att bara snabbast möjligt klubba igenom redan förberedda texter. Här ett par citat:

”I am amazed, now, that I myself was not more critical of the texts that came from the Central Comission, even though I considered them mediocre and, at some points , simply bad. I account for my reaction by the following points:
1) I was under the impression that the texts given to me to study were more or less definite…
2)… I was konvinced that What forms opinion in every case of everything that is truly alive, is not the official texts, but living thought” (4 nov 1962)

 
”Mass in the Maronite rite. This example of Eastern liturgies will influence the Council far more than speeches. It is, in itself, a demonstration of an adaptation oft the liturgy for the people.” (5 nov 1962)

Till konciliet kom biskopar från hela världen, många inte särskilt teologiskt bildade och deras teologistudier låg ljusår tillbaka. Här fick de stifta bekantskap med medbiskopar från hela världskyrkan och se hur mångfacetterad kyrkan är och delta i föreläsningar med världens ledande teologiska experter. Bara detta att stifta bekantskap med olika liturgiska riter vid sidan av den romerska hade ett avgörande inflytande på koncilieprocessen, det har Congar säkert helt rätt i.

En annan viktig sak som ställde kuriakardinalernas plan på huvudet och kastade ut konciliet i en betydlig mer oförutsägbar process var det faktum att konciliekollegiet redan från första dagen tog makt över processen genom att styra hur valet av de biskopar skulle gå till som skulle tjänstgöra i de tio olika kommisionerna. Det fanns från början ett subtilt tryck att helt enkelt välja de biskopar som tjänstgjort i de förberedande kommissionerna, men konciliefäderna manövrerade detta parlamentariskt så att man istället först fick mötas och diskutera i fem olika språkgrupper för att därefter föreslå sina egna kandidater. Detta resulterade i en mer ideologiskt och geografiskt balanserad representation i dessa viktiga kommissioner än vad annars skulle bli fallet.

 
För er som inte har specialintresse och ork nog att läsa Congars dagbok från konciliet vill jag rekommendera en annan koncis och vederhäftig bok som passar var och en som inte vet så mycket om Andra Vatikankonciliet, men vill få en bild av vad det handlade om. Den är på knappa 200 sidor och tar pedagogiskt upp olika grundteman med utgångspunkt från konciliedokumenten:
KEYS TO THE COUNCIL – Unlocking the teaching of Vatican II, Richard R Gaillardetz, Catherine E. Clifford. Liturgical Press 2012