Jag fortsätter att läsa ur Yves Congars dagbok från konciliet. 6 nov 1962 beskriver han målande den smått kaotiska process man befann sig i när konciliets olika grupper och kommissioner kämpade med texterna. ”ingen visste någonting”, skriver Congar.

Han hade blivit kallad av kardinal Frings för samråd i den tyska gruppen. Ratzinger, Jedin och Rahner var också där. Syftet var att se hur man skulle agera för att föreslå Ratzingers och Rahners alternativa skrivning till vissa ursprungligen förelagda dogmatiska scheman. Det var inte klarlagt vilka formella vägar man kunde gå. ”We floundered about and got nowhere. We know nothing and, seemingly, nobody else knows anything, about how the Council will proceed”, skriver Congar.

I det belgiska lägret mötte han kardinal Suenens som inte heller visste någonting om hur man skulle gå till väga. Det fanns en övergripande kommission som hade exekutivt ansvar att styra processen under konciliet där bl.a. kardinalerna Siri och Confalonieri ingick, men konstaterar Congar, hittills finns inga tecken på att de varit särskilt effektiva.

Så, sammanfattar Yves Congar det hela, ”..to put it in a nutshell, I am very disapointed. The Germans are counting on the French bishops and theologicans. But which? They are hardly any. They have more or less asked me to look into that, but I find myself faced with some very doubtful possibilities.”

Man slås av att kurian hade förlorat greppet och styrde inte processen på det sätt som man nog tänkt från början, förutsättningar fanns att det kunde bli hur kaotiskt som helst eller hur kreativt som helst beroende på hur det utvecklade sig. Att få inblick i detta gör att man blir ännu mera ödmjuk och frapperas av hur den helige Ande ändå ledde processen och att åtminstone de viktigaste dokumenten, de fyra konstitutionerna blev så bra som de blev och kunde röstas igenom med en överväldigande majoritet. Bara en handfull biskopar röstade emot.