Förra veckan (22 juni) var det 25 år sedan Yves Congar gick ur tiden 91 år gammal. Han var fransk dominikanpräst och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer och en av dem som genom sitt teologiska tänkande beredde marken för Andra Vatikankonciliet.  Han var också kontroversiell och från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar brukar räknas till den grupp teologer som på franska benämns Nouvelle théologie (nya teologin), en skola med främst franska och tyska teologer som ville balansera den totala dominansen av nyskolastik i Katolsk teologi under början av 1900-talet med dess manualiserade läror, kritik av modernismen och försvarsinställda hållning till allt icke katolskt. Detta var betydelsefullt och öppnade upp för en utveckling som möjliggjorde Andra Vatikankonciliets reformer.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, och han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska kommissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger, Hans Küng och Karl Rahner.

Långt innan Katolska kyrkan blivit en aktiv aktör inom den ekumeniska rörelsen arbetade Yves Congar outtröttligt för enheten i Kristi kropp.

”Kyrkan och dess mysterium har varit och är mitt hela liv som kristen och teolog” sade han i samband med att han mottog sin kardinalshatt. Alla vi som är engagerad i den ekumeniska rörelsen nu inom alla samfund har all anledning att i tacksamhet hedra honom för hans teologiska gärning.

Congar betonade just Kyrkan som mysterium, så att vi inte förväxlar Kyrkan med enbart dess yttre jordiska struktur och prästerliga hierarki, kristet engagemang med militant politiskt handlande, inte förväxlar att leva i Kristi efterföljelse med religiös känslosamhet och att  lovprisning av Gud inte förväxlas med fromma känslor och intellektuell lättja och konfliktundvikande.

Några dagar innan Congars död publicerade påven Johannes Paulus II Katolska kyrkans första encyklika om ekumenik, Ut unum sint (25 maj 1995). På encyklikans 25-årsdag sände påve Franciskus ett brev till Kardinal Kurt Koch, president för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet där han framhöll de framsteg som gjorts på ekumenikens område,  men tillade ”Också jag delar den hälsosamma otålighet hos dem som ibland tänker att vi kan och borde göra mera.”

Påve Franciskus nämnde två viktiga initiativ som vittnar om att Katolska kyrkan menar allvar med ekumeniken:

Tidskriften Acta Œcumenica, som finns på det påvliga rådets hemsida samt att rådet denna höst kommer att publicera ett ekumeniskt dokument för biskoparna, hur de skall applicera kyrkans principer för ekumeniken i verkligheten. Detta är tänkt att komplementera det tidigare ”Directory for the Application of Principles and Norms on Ecumenism” som redviderades senast 1993, liksom riktlinjerna i arbetsdokumentet från 1997 med titeln ”The Ecumenical Dimension in the Formation of Those Engaged in Pastoral Work”.

Läs mer om Yves Congar och Katolska kyrkans ekumeniska arbete i denna artikel  i La Croix engelska upplaga av Luc Forestier direktor för  Institute for Advanced Studies in Ecumenism (ISEO) vid Katolska universitetet i Paris.