Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.

Som ung reste Erasmus av Rotterdam, samtida med Martin Luther, till Italien för att studera. Där fick han se missförhållanden som försatte honom i chock. Han kom till Bolonga just som staden stod under belägring av självaste påven Julius II. Erasmus bevittnade påvens inridande i staden i full stridsmundering, och Bolongas invånare tvingades hylla honom. Påvarna uppfattade sig vid denna tid som territorialfurstar och Kyrkostaten bestod av ett  stort landområde på Italienska halvön. På väg till Bologna hade Erasmus också sett påvens män avkräva fattiga bönder deras sista slantar. Italien var inte det humanistiska paradis han drömt om. Efter Italien-resan skrev han den satiriska skriften Till dårskapens lov där han bl.a. häcklar vidskepelse och dekadent religion, obildade munkar och flärdfulla biskopar.

1513 dog Julius II i en febersjukdom, och hans eftermäle började på tidens vis formuleras i hyllande ordalag. Men diskret viskades om helt andra saker, som hans förtjusning i rusdrycker och hans älsklingsdotters stora inflytande. Snart dök en anonym satir upp, man förmodade att Erasmus var författaren där den döde Julius II upptäckte att hans nyckel inte passade till Himmelrikets port utan bara till hans kassakista, och då lät han sin vana trogen belägra paradiset. [Ref: Nina Burton, Gutenberggalaxens nova, Bonniers 2016]

Under högmedeltiden stod striden mellan påven och kejsaren/kungamakten. Man kan förstå att de maktstrider som utkämpades som rena krig var korrumperande för påvemakten. Samtidigt var det en kamp om kyrkans frihet gentemot den världsliga furstemakten. Resultatet blev en betoning av biskoparna och det högre prästerskapets makt och befogenhet att styra kyrkan utan inblandning av lekmän, det vill säga furstar och adelsmän. Här grundläggs klerikalismen och föreställningen vi har än idag om påven som en monark i toppen av en hierarki.

Kampen fortsatte under den västliga schismen 1378-1415 då den latinska kyrkan var delad under två, tidvis tre påvar. Först vid konciliet i Konstanz 1417 löstes tvisten och en ny påve kunde väljas. Därefter följde en period där man betonade vikten av allmänna kyrkomöten, koncilier, som överordnade påvens makt genom vilka man försökte reformera kyrkan. Det gick inte så bra på grund av motstånd från påvarna och kurian. Frustrationen över detta var en bidragande orsak till reformationens framgång.

Konciliarismen gick heller inte att skilja från nationalstaternas inflytande och kampen mellan påven och mera nationellt inriktade biskopar som fortsatte ända fram till franska revolutionen.

Under 1800-talet uppstod ultramontanismen som verkade för ett stärkande av påvens ställning gentemot liberala och modernistiska rörelser. Tillkomsten av dogmen om påvens primat och ofelbarhet vid Första Vatikankonciliet år 1870 måste förstås mot hela denna bakgrund. Dogmen var inte inriktad mot vare sig protestanter eller  östkyrkan, utan hade en helt inomkatolsk bakgrund.

I och med Fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade påven all politisk makt och Kyrkostaten blev av med huvuddelen av sina landområden i och med Italiens enande. Istället ville man nu befästa kyrkans makt över själarna. Tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet var kyrkan som en fästning som skulle skydda tron och de troende mot liberala och modernistiska inflytanden. Katolska fackföreningar, politiska partier och andra lekmannaorganisationer byggdes upp. På det vardagliga planet var de troendes liv reglerat av en mängd bud och föreskrifter. Bismarcks kulturkamp i Tyskland var ett tidigt försök att begränsa den katolska miljöns inflytande.

Ofelbarhetsdogmen har missförståtts ända sedan den proklamerades 1870. Bismarck, kanslern i Tyska kejsarriket skickade ut en depechskrivelse där han hävdade att de lokala biskoparna nu måste behandlas som representanter för en främmande makt. Påven Pius IX som själv varit drivande vid tillkomsten av dogmen svarade då att så inte är fallet: Biskoparna har sitt ämbete direkt från Kristus via den apostoliska successionen och är ingalunda påvens delegater. Inte desto mindre har ofelbarhetsdogmen, de ultramontanistiska strömningarna i början av 1800-talet samt antimodernismen och den lekmannakontrollerande katolska kulturen mellan de två Vatikankoncilierna frammanat en bild av Katolska kyrkan med drag av en hierarkisk feodalstat med biskopar och präster som furstar och vasaller och lekfolket som passiva konsumenter som beskyddas av ledarna, ett synsätt som kastar sin skugga över kyrkan intill denna dag.

Än idag lider många katoliker av en fixering vid den yttre auktoriteten och har svårt att ta till sig Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk där alla är levande lemmar utrustade med andliga nådegåvor och med delansvar för kyrkans liv. Även utifrån betraktas Katolska kyrkan som framförallt dess hierarki som styr över lekmännen.

Samtidigt finns traditionalistiska grupper som ser den antimodernistiska eran före Andra Vatikankonciliet som ett ideal att återgå till.  Men den detaljstyrning av det katolska lekfolket som präglade den antimodernistiska epoken är det varken möjligt eller önskvärt att uppehålla. Och teologiskt ser inte Kyrkan så på sig själv idag. Redan många av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet som kardinal Newman, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner m.fl hade visionen av en mer levande kyrka med modell av Kyrkans första tid. Åter till källorna, urkyrkan och kyrkofäderna, samt att öppna Kyrkan mot den moderna världen var Andra Vatikankonciliets ärende, och de grundläggande dokumenten ger uttryck för en kyrkosyn som ger grundförutsättningarna för en levande kyrka där alla, präster som lekfolk, är lika viktiga och utrustade med en mångfald nådegåvor.

Men idag, mer än ett halvsekel senare är konciliets intentioner långtifrån genomförda. Påve Franciskus driver reformarbetet vidare. Kardinal Suenens hade rätt när han liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som fanns där och bidade tiden i väntan på att slå ut i full blom.

Vi väntar fortfarande på blomningen. Betraktar vi kyrkan idag är det som om man tagit med sig det sämsta av det man borde ha lagt bakom sig, auktoritetsbundenheten och den överdrivna fokuseringen på hierarkin, men samtidigt inte gått in i det som är de bästa av konciliets intentioner, Kyrkan som Guds folk och lekmännen som fullvärdiga ansvarstagande lemmar i Kristi kropp utrustade med andliga nådegåvor och samarbetande med de vigda.

Vi ser en fruktlös kamp mellan traditionalister som vill bevara en hierarkisk struktur och reformister som i likhet med generationer av katoliker kommit att uppfatta kyrkans påbud som bestämmelser som begränsar den individuella friheten. Detta låser reformarbetet och fler och fler i västvärlden lämnar kyrkan.

Att beskylla kyrkan för att utfärda påbud och förbud och ställa sig utanför den kyrka man skulle vara en levande del av är att göra det lätt för sig. När man fixerar sig vid den yttre auktoriteten gör man det svårare för sig att noga tänka igenom vad som är det väsentliga: Lagen beskriver principerna för vårt handlande men nåden verkar på ett inre plan. Kyrkans bud är inte ämnade att sätta upp hinder för oss, utan att vara grunden för ett lyckligt och fullödigt liv.

Vi behöver alla döpta lyssna till traditionen och ta ansvar för det gemensamma målet, att förkunna evangelium för hela skapelsen. De mest kontroversiella frågorna idag både i kyrkan och i samhället utanför rör antropologin, de fundamentalt mänskliga frågorna kring livets början och slut, sexualetiken, manligt och kvinnligt, de nya biovetenskapernas konsekvenser.

För reflektion över detta har vi alla ett ansvar, inte enbart teologer och specialister. Ett rent pliktmoraliskt perspektiv är otillräckligt. Grundmönstret är inte bud och lydnad som i en yttre rättsordning, utan auktoritet och förtroende. Vars och ens lojalitet med kyrkans tro och ordning måste vara förankrad i en inre identifikation, annars blir det ett utanverk som inte bär frukt, som vetekornet som faller på stengrunden eller bland ogräset enligt Jesus liknelse om sådden.

Professor Gösta Hallonsten, teolog från Lund och tidigare medlem i Katolska kyrkans internationella teologkommission, avslutar en artikel från vilket jag hämtat grundmaterial till denna utläggning med följande ord:

”Det kan förefalla optimistiskt att tro att en sådan samstämmighet skall komma till stånd i kyrkan kring de frågor som nu är som mest kontroversiella. Men kyrkan har fått löftet om den helige Andes bistånd, ett löfte som är själva grunden för tron på kyrkans ofelbarhet. Men ofelbarheten är ingen vaccinering mot kontroverser. Erfarenhetsmässigt måste kyrkan ofta genomlida kontroverser under lång tid för att till slut finna sanningen. Kyrkan är ingen demokrati som fattar snabba beslut med enkel majoritet. Men hon är inte heller en ”helig pyramid” där bud och lydnad gäller. Varje kristen är uppfordrad att tillägna sig traditionen, att använda sitt ”trosmedvetande”(sensus fidei) för att bidra till att den kristna visionen om människan skall förverkligas och bli klarare.

[Ref Gösta Hallonsten: Från auktoritetsfixering till den kristna visionen om människan, Signum nr 5 2005]

grödingeka

Grödinge medeltidskyrka på Södertörn

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.

  1. Kaj Engelhart skriver:

    Tack Bengt för en bra exposé!

  2. Bengt Säfsten skriver:

    Mycket intressant och en källa till ständig diskussion. Klerikalism är ju ett ”hett” ämne och vad jag förstår (eller inte) finns en märklig ontologisk självförståelse av att vara katolsk präst som också kan driva på just klerikalismen? Finns inte en koppling till hierarkins upplevda auktoritet? Problematiskt? Borde inte detta bli mer allmänt känt?

  3. Irene Nordgren skriver:

    Dina apologetiska bortförklaringar når här nya höjder. Hur förklarar du konsekvensen av Gammalkatolska kyrkans inställning vid Första Vatikankonciliet och hur förklarar du din favvo kardinal Ratzingers bestraffning av Hans Küng ? http://www.katolskvision.se/blog/?p=18827

    • bema skriver:

      Det är inget jag behöver förklara. Det du anför motsäger på inget sätt min framställning.

      • Irene Nordgren skriver:

        Bengt Vilka begrepp och ord vi väljer att använda är avgörande för vilken bild vi vill teckna av i det här fallet katolska kyrkan. ”Missförstånd” och ”misstag” är ju inte synonyma begrepp !

      • bema skriver:

        Visst är det så. Det har nog skett många både misstag och missförstånd. Det var inte mitt ärende med denna utläggning att utreda det. Miraklet är att kyrkan består och utvecklas trots allt. Att det dragits alltför stora växlar på ofelbarhetsdogmen, (läromässigt har den missförståtts) menar jag dock, vilket resulterat i att katolikerna ända in i vår tid blivit alltför auktoritetsfixerade och synen på kyrkan utifrån är den av en pyramid.

        Det kan också bero på misstag och medvetet maktmissbruk, att klerker och lekfolk som vill ha en centralstyrd kyrka överutnyttjar dogmen och bromsar den utveckling som Andra Vatikankonciliet öppnade dörrarna för.

  4. Ping: Polariseringen på sociala media västs akilleshäl. Katolska kyrkan inget undantag men borde vara det | Bengts Blogg

  5. Ulrika Erlandsson skriver:

    Tack för en värdefull historisk utläggning. Jag har varit så bedrövad över vår tids polarisering, både i samhället och inom kyrkan. Du är en sann brobyggare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s