Polariseringen på sociala media med drev och en oförsonlig uppdelning i vi, de goda och de andra, de som har onda avsikter och inte förstår känner vi så väl igen i västvärlden. Det karakteriserar mer och mer också politiken. ”Färre möts i samförstånd. Ilskan har blivit politikens drivkraft. Polariseringen marginaliserar mitten” skriver Henrik Sundbom i SvD

Detta gäller tyvärr inte bara  den sekulariserade delen av världen, utan  i hög grad även Katolska kyrkan. Polariseringen mellan traditionella, påve-kritiska och ofta Trump-vänliga grupper och progressiva som är positiva till den utveckling kyrkan genomgår under påve Franciskus pontifikat  har blivit mycket stark, särskilt i USA.

Men även i Sverige märks detta tydligt i ofta ganska hätska skärmytslingar på sociala media där oförsonligheten och de personliga påhoppen blir allt grövre vilket gör att de olika grupperna hellre än att mötas isoleras i olika internet-bubblor där de kan trivas med likasinnade och odla sina fördomar om motståndarna.

Det borde inte vara så. Vi katoliker borde föregå med gott exempel och visa vägen för ett respektfullt samtal. Jag tycker i grunden det är bra med sociala media och deltar ofta i Facebook-grupper och tror det är nyttigt att  vi katoliker talar med varandra. Låt mig nämna tre olika Fb-grupper för att exemlifiera vad jag menar:

Katoliker i Sverige är en grupp jag ofta besöker och ibland gör inlägg i. Den har c:a 3000 medlemmar, offentlig för alla att läsa, bara medlemmar kan göra inlägg. Den skapades av en privatperson 2009 som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, men också som en möjlighet för intresserade att möta kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Det betonas (på förekommen anledning) att den inte är tänkt som  en diskussionssida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Inte desto mindre blev det mer och mer av diskussion och mer och mer av fraktionsstrider. Det styrdes upp genom moderatorer, man tillät bara inlägg från medlemmar, men trots det har tonen ibland varit ganska hård. Särskilt hård har diskussionen blivit när människor från grupper som förespråkar fri diskussion om olika kontroversiella frågor såsom t.ex. manligt/kvinnligt, HBTQ, den pågående tyska synoden publicerar information om sådant. Det leder genast till skarp kritik och ofta personangrepp. 

Katolskt samtalsforum har c:a 1000 medlemmar och bildades 2013 efter en diskussion på Katoliker i Sverige just för att kunna vara mer av ett diskussionsforum. Den är sluten och modereras av tre personer. Medlemmar kan bjuda in nya medlemmar. Jag är inte själv medlem i gruppen, men vad som entydigt sägs från många som har haft kontakt med den är att det är en ganska militant traditionalistisk linje som drivs i gruppen med stark kritik mot progressiva katoliker som anses heretiska och inte riktiga katoliker. Gruppen tycks besjälad av samma anda som Church militant i USA.

Vi är kyrka – Sverige är en nyare öppen grupp, idag c:a 150 medlemmar. Den är startad av katoliker som tillhör de mer reformvänliga som i likhet med katoliker i andra länder ser positivt på parrhesia, det öppna samtalet som gäller i dagens kyrka och där man är öppen för diskussion även av de mer kontroversiella frågorna i kyrkan idag kring antropologi manligt/kvinnligt etc.

Man säger sig utifrån Andra Vatikankonciliets dokument mötas i dialog kring bibelstudier, seminarier, bön, praktiskt och socialt arbete och föra en mångsidig, engagerad och respektfull dialog kring frågor, såsom

* samarbete och gemenskap i kyrkan
* relationen mellan lekfolk och kyrkans vigda ämbetsbärare
* jämlikhet mellan män och kvinnor
* kvinnors kallelser till kyrkans vigda ämbeten
* homosexuellas situation i kyrkan
* situationen för skilda och omgifta

Presentationen avslutas: ”I en levande och trovärdig kyrka får alla viktiga frågor plats
Kärleken till Kristus och evangeliet är rörelsens centrum och alla som söker detta centrum är välkomna”

Jag har inte varit med i denna grupp tidigare, men har nu gått med och tänkte hänga där lite under sommaren när Katoliker i Sverige har stängt.

—

Några avslutande tankar: Det är inte fel med engagerade och heta debatter í kyrkan, det gäller både inomkatolskt och i det större ekumeniska sammanhanget. Det är tecken på en levande kyrka och att tron är en existentiellt viktig dimension i livet. Därför skall vi inte överdramatisera att det blir bråk ibland. Men vi måste hantera det på ett bra sätt.

Det är det tråkigt när det uppstår en polarisering som går så långt att en och annan präst och många fler lekmän på forumet Katoliker i Sverige beskyller katoliker i den mer reformvänliga gruppen för heresi och att endast vara styrda av sin egen personliga (ideologiska, politiska) agenda ovilliga att i ödmjukhet underkasta sig någon som helst kyrklig auktoritet.  Vi går mot samma polarisering i Sverige som i USA där Katoliker i Sverige definierar sig som ”de riktiga katolikerna” i motsats till de heretiska reformisterna.

Jag menar att det är nödvändigt med parrhesia, och vi katoliker måste kunna tala med varandra inte bara om varandra. Den andan anbefaller påve Franciskus och majoriteten av världens biskopar. Ett sådant öppet samtal innebär på intet sätt att man är olojal med kyrkans läroämbete som en del tycks befara. För mer tankar om detta, läs mitt tidigare inlägg: [Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.]

Samtalsklimatet är viktigt i Katolska kyrkan, ytterst handlar det om evangelisationen och vilket intryck vi gör på människor som söker sig till kyrkan. Därför är det bra som jag hörde talas om att frågan skulle tas upp med stiftets prästråd. Jag hoppas då att man tar ett vidare grepp och att det inte reduceras till disciplinärendn och att ta fram syndabockar.

Om vi inte kan hålla sams inbördes, hur skall vi då kunna agera i det ekumeniska samtalet, och i den yttre evangelisationen och presentera den kristna tron på ett trovärdigt sätt? Vi katoliker, lekmän såväl som vigda ämbetsbärare behöver samarbeta med vår biskop kring detta. Jag tror det kommer att gå bra.