I en tid då världen befinner sig i ett läge med akut corona-pandemi, nedåtgående konjunktur, en pågående klimatkris, många krigs- och konfliktzoner samt 80 miljoner människor på flykt, så tycks världens ledare allt mindre intresserade av att uppnå politisk vänskap och internationella överenskommelser som en del av det allmänna bästa som världens nationer och folk skulle behöva.

Istället ser vi ökad splittring inom och mellan nationer och ledare som bara ser till kortsiktigt egenintresse. Vi skulle behöva ett globalt ledarskap som kan återuppbygga band av enhet och som undviker att utse syndabockar,  att ömsesidigt skylla på varandra, chauvinistisk nationalism, isolationism och alla former av själviskhet.

Vatikanen, genom sin COVID-19-kommission adresserade dessa frågor vid en presskonferens 7 juli där den akuta hälsokris som corona-viruset utlöst sattes in i sitt sammanhang med ekonomisk nedgång, tilltagande fattigdom och arbetslöshet och samtidigt mot bakgrund av en pågående ekologisk kris.

COVID-19 kommissionen leds av kardinal Peter Turkson som också är prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad human utveckling (Integral Human Development). 

Kardinal Turkson sade att världen står inför en tsunami av hotande humanitära kriser orsakade av den akuta corona-pandemin, konflikter och minskad säkerhet runt hela vår jord.

”As we all know, we are facing one of the worst humanitarian crises since World War II. As the world takes emergency measures to address a global pandemic and a global economic recession, both underpinned by a global climate emergency, we must also consider the implications for peace of these interconnected crises.” 

Han återupprepade påvens ord om behovet av ett eldupphör för alla konflikter under pandemin så att hjälp kan nå säkert fram till de behövande och nämnde Yemen och Venezuela.

FN´s säkerhetsråd hade 1 juli antagit en resolution som kräver allmänt och omedelbart upphörande av alla stridigheter och att alla parter bör enas om en fortlöpande humanitär period.  Påven uttalade sitt stöd för det under söndagens Angelus: “The call for a global and immediate ceasefire is commendable, which would allow the peace and security essential to provide the humanitarian assistance so urgently needed”.

Turkson sade att det finns ett omedelbart behov av nedrustning så att pengarna istället kan användas för att finansiera hälsovårdssystemen.

Den globala akuta hälsosituationen, ekonomisk nedgång och den pågående klimatkrisen innebär minskad tillgång till vatten och mat, ökad social oro, våld, kollaps av lag och ordning och olyckligtvis en normalisering av brist på säkerhet, misstro och framtidsoro menade Turkson och fortsatte:

“The confluence of all of these crises has engendered a veritable tsunami of humanitarian crises, which has spread and spared no human life [or] institution from its disruptive consequences especially its impact on harmony and peace.”

Turkson anknöt till påve Johannes XXIII´s fredsencyklika Pacem in terris från 1963 och menade att vi måste återdefiniera innebörden av fred som innefattande erkännande, respekt, säkerställande och främjande av den mänskliga personens rättigheter. Fredsskapande faktorer är också tillgång på mat, solidaritet och ett inkluderande allmänt hälsovårdssystem. Det behövs lokala fred- och rättvisekommissioner och krav på försoning och global solidaritet, sade han.

Komissionen talar också om att engagera på fältet arbetande institutioner och grupper som Caritas Internationalis och Sant’ Egidio i arbetet att hitta fredliga lösningar på konflikterna. 

Syster Alessandra Smerilli, professor i ekonomi är också medlem i COVID-19 kommissionen och en av de föredragande vid presskonferensen. Hon uppmärksammade påve Franciskus vädjan om att förbereda framtiden, inte bara förbereda sig för framtiden.

Den globala ekonomiska nedgången leder till att miljarder jobb försvinner, och pandemin känner inga gränser, därför behöver vi lösningar som också är gränslösa.

Det talas ofta om att verka för ett återhämtande av ekonomin, men nu bör man hellre tala om ett återskapande, eftersom det handlar om att göra något nytt.

[Alla anföranden vid presskonferensen här i utskrift, engelsk text]

Citat från presskonferensen:

Kardinal Turkson:

Until now, the interconnected crises (health, socio-economics and ecology) are widening the gap not only between the rich and the poor, but also between zones of peace, prosperity and environmental justice and zones of conflict, deprivation and ecological devastation. There can be no healing without peace. Reducing conflicts is the only chance for reducing injustices and inequalities. Armed violence and conflict and poverty are indeed linked in a cycle that prevents peace, furthers human rights abuses and hampers development.

—-

The current interconnected crises I mentioned (health, socio-economics and ecological) demonstrate the urgent need for a globalisation of solidarity to reflect our global interdependence. In the last two decades, international stability and security have deteriorated.^[iii] It seems that political friendship and international concord increasingly cease to be the supreme good that nations desire and are ready to commit to.

Regrettably, instead of being united for the common good against a common threat that knows no borders, many leaders are deepening international and internal divisions. In this sense, the pandemic, through health fatalities and complications, economic recession and conflicts represents the perfect storm! We need global leadership that can re-build bonds of unity while rejecting scapegoating, mutual recrimination, chauvinistic nationalism, isolationism, and other forms of selfishness. As Pope Francis said last November in Nagasaki, we must “break down the climate of distrust” and prevent the “erosion of multilateralism”^[iv]. In the interest of building a sustainable peace, we must foster a ‘culture of encounter’ where men and women discover one another as members of one human family, share the same belief. Solidarity. Trust. Encounter. Common good. Nonviolence. We believe these are the foundations of actual human security.

—-

The COVID-19 pandemic, the economic recession, and the climate change make ever clearer the need to give priority to positive peace over narrow notions of national security. Pope John XXIII already signalled the need for this transformation by re-defining peace in terms of the recognition, respect, safeguarding, and promotion of the rights of the human person (Pacem in terris, 139).  Now, more than ever, is the time for nations of the world to shift from national security by military means to human security as the primary concern of policy and international relations. Now is the time for the international community and the Church to develop bold and imaginative plans for collective action commensurate with the magnitude of this crisis. Now is the time to build a world that better reflects a truly integral approach to peace, human development, and ecology.

—

Sr Alessandra Smerilli:

The pandemic, which is a common enemy, has brought out at an experiential level the importance of the common good. As Pope Francis reminds us, no one can do it alone. We can face a common and global enemy only if we understand that we are all linked to each other: a humanity with a common destiny. We can only succeed with everyone’s commitment.

—

The pandemic has revealed the true extent of our interconnectedness. We know that health is a global commons, and prevention and care services must be global as well. In particular, global health must be considered a common good in the sense that everyone has an equal right to it, but also an equal responsibility to promote it.

—-

Pope Francis has asked us for creative solutions. So, we have been asking ourselves: if instead of doing the arms race, we ‘race’ towards food, health and work security? What are citizens asking for right now? Do they need a strong military state, or a state that invests in common goods? How would every citizen want their money to be spent today? Does it make sense to continue to make massive investments in weapons if human lives cannot be saved because there is no adequate healthcare system? If I have a sick person in the family, for example, who needs medical treatment, won’t I direct all my resources to treating my family member? Military spending in the world in 2019 reached its peak.

—-

The pandemic knows no borders.

We know that the issue is more complicated than it seems: the arms race is a dilemma that sees states, out of fear of other states, or wanting to excel, to continue to increase their military power. This generates a vicious circle that never ends, pushing in turn towards a constant increase in military spending, a positional competition that causes irrational expenses. This type of race stops only with a collective will of self-limitation. We need courageous leaders who can demonstrate that they believe in the common good, who are committed to guaranteeing what is most needed today. We need a collective pact to direct resources for health security and wellbeing.