Erwin Bischofberger in Memoriam

Publicerat den 18 december, 2012 av Bengt Malmgren

ErwinBischofbergerErwin Bischofberger har lämnat oss den 5 december. Ännu söndagen innan firade han mässan i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm. Han föddes 1936 i Schweiz, vigdes till katolsk präst 1961.

Han upptäckte Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, och förvånades över den enorma energi som hans strama livsform utlöste och frigjorde. Jesuiternas sätt att leva, deras förmåga att utveckla sin inre andliga och mänskliga potential, deras intresse för kulturella och vetenskapliga frågor, och insatser för rättvisa i världen gjorde stort intryck på honom och fick honom att inträda i Jesuitorden 1968.

Han kom till Sverige 1973. 1985-1996 bodde han i jesuitkommuniteten i Uppsala och flyttade sedan till Stockholm och var verksam i Sankta Eugenia katolska församling där han var en mycket aktiv och omtyckt själavårdare.

Med kombination av sin kärlek till människan och en självklar övertygelse om människovärdets förankring i Guds skapelseordning, hans skarpsinniga etiska analyser och stora kunskap har han gjort en ovärderlig insats i att hjälpa oss att resonera och tänka kring de medicinskt-etiska frågorna. Han var professor medicinsk etik vid Karolinska institutet och ingick i 15 år i Statens medicinsk-etiska råd. Han undervisade i etik vid Newmaninstitutet och skrev ofta i tidskriften Signum.  Bland hans böcker märks Människovärdet vid livets gränser (1992) och Kroppens etik (2002) och Den svårlösta konflikten – om den ofödda människan (2009, medförfattare), men också andliga titlar som Trons mysterium: teologiska reflexioner kring nattvarden (1981), Guds födelse i människan: om mystik och inre bön i kristen tradition (1986) och Mäster Eckharts andliga undervisning (1994).

Med stor saknad men också i stor tacksamhet minns vi honom. På Jesuiternas hemsida berättar han att han lärde sig genom sin teologilärare Karl Rahner, att när vi överlämnar oss i Guds hand är det som vi verkligen blir till och upptäcker oss själva, något han i hög grad försökt att leva ut under sitt jordeliv och som han nu tar med sig in i evigheten. Vila i frid, käre pater Erwin.

/Bengt Malmgren

——————————

Intervju i Dagen från 2010

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

David LaChapelle: Spännande utställning på Fotografiska museet

Publicerat den 16 december, 2012 av Bengt Malmgren

I år blev det inte bara mat och social gemenskap då jobbet bjöd på julbord, utan också kultur. Jullunch på Fotografiska museet  och därefter guidad visning av den aktuella utställningen.

S

David LaChapelle hade jag inte hört talas om så mycket innan, och jag hade uppfattningen att fotografi handlade om att dokumentera verkligheten, inte något som kunde upphöjas till konst av samma rang och berätta något större, i likhet med de klassiska renässans- och barockkonstnärerna. Michelangelo lyfter han fram som en av sina inspiratörer.

Hans bilder lyfter in vår tids turbulenta visuella populärkultur i ett större existentiellt perspektiv som jag tycker gör dem till stor konst. Ofta tar han bibliska perspektiv som utgångspunkt, t.ex. det klassiska pieta-motivet, syndafloden, eller som här ärkeängeln Michael besegrandes djävulen:

dlc_michaeldev

LaChapelle fotograferade många kändisar, bl.a. Michael Jackson, denna bild är dock tagen efter hans död med person som liknar Jackson som modell.

dlc_pieta1

LaChapelle var först modefotograf och tog många reklamuppdrag och fotograferade många kändisar. Men 2006 lämnade han det kommersiella och satsade allt på det konstnärliga. ”Vi måste lära oss att värdera ­livet mer, vi är bara här en kort tid”, sade han i en intervju.

Känslan att vårt jordeliv är begränsat har alltid funnits hos honom, han var homosexuell och levde mitt i AIDS-epidemin under 1980-talet och såg många vänner tyna bort och dö. Men till skillnad från  konstnärer som Elisabeth Ohlson och Jonas Gardell vars konst inte riktigt tycks lyfta ur en tidsbunden moraliserande fokusering på sexuella identiteter beskriver hans konst vår tids existentiella ångest och sätter in den i ett större sammanhang med hjälp av t.ex. de tidlösa tolkningsmodeller som de bibliska berättelserna erbjuder.

dlc_deluge

LaChapelle lever numera i avskildhet. Han har ingen teve, ägnar sig åt att läsa och simma. Jag tror det är i skärningspunkten mellan hans tidigare utsvävande liv mitt i den amerikanska glamourvärlden och hans tillbakadragenhet till ensamheten mitt i naturen som hans konst föds. ”Borta från mediavärlden och mitt i naturen får jag så oerhört mycket mer idéer”, säger han.

Hans sätt att använda bibliska bilder och exponera Jesus i moderna sammanhang kan kanske provocera en del, jag tänker på Ecce homo-debatten, men om inte Jesus och de blbiliska symbolerna hör hemma i vår tid (liksom i varje tid), vad har de då för relevans? Är det Jesus som profaneras, eller bidrar hans konst till att vår tids människor får upp ögonen för de bibliska perspektiven? Jag tror det senare. Precis som kärleken är starkare än döden, så låter sig inte Jesus profaneras, samtidigt som han är Guds inkarnation in i varje tid där han utger sig själv för dem som bäst behöver det och som lyssnar. ”Vi lever i en väldigt förvirrad värld där all information riskerar att göra oss apatiska och i längden känna hopplöshet”, konstaterar LaChapelle. ”Jag vill göra bilder som får dig att känna dig lika levande som bra musik.” (Fotografiska tidningen nr 5 2012). Den bibliska symboliken bidrar i högsta grad till detta, även om perspektivet är mera på människan än på frälsningen.

Många av hans bilder handlar om undergång och död, som syndaflodsbilden ovan, men bilderna förmedlar också hopp. Som människor har vi möjlighet och förmåga att vända om, inse vad vi håller på med och börja leva mer enkelt, miljövänligt och börja hjälpa varandra istället för att förgöra varandra.

För att inte fokusera för mycket på lidandet och mänsklighetens mörkare sidor berättar LaChapelle för Fotografiska tidningen att han tänker börja på en serie med en helt ny inriktning. Den har arbetstiteln ”Paradise”. Skall bli spännande att se vad det blir av det.

dlc_nattvarden

Denna nattvardsscen är från hans period som reklamfotograf. Bilden är reklam för idrottskläder.

Fem kornbröd och två fiskar

Publicerat i Konst och kultur | 2 kommentarer

Vinter

Publicerat den 8 december, 2012 av Bengt Malmgren

Fast klockan är nästan 12.00 orkar solen knappt över trädtopparna…

vinter2

vinter3

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kristendomen som stabil garant för människovärdet.

Publicerat den 5 december, 2012 av Bengt Malmgren

 Den tredje Advent firas Livets Söndag i kyrkor över hela landet. Med glädje ser jag att kyrkoledare för många samfund kristna organisationer och rörelser inkludernade Katolska kyrkan, flera ortodoxa kyrkor, Frälsningsarmèn, Trosrörelsen, Svenska Evangeliska alliansen, EFS och Oas-rörelsen samt några emeriti skrivit en artikel som publiceras både i Dagen och i Världen idag.

Den handlar om människovärdet och kristendomens betydelse som stabil grund för att bevara det människovärde de flesta i vårt samhälle är ense om.

”Kristendomen har den världsbild som verkligen kan motivera det absoluta människovärde man gör anspråk på”, skriver man. Trots att den sekulära humanismen gör anspråk på att se människan som värdefull, erbjuder den ingen stabil grund för påståendet om alla människors lika värde, hur god intentionen än är, menar författarna. Kristendomen däremot lär att ”människan är skapad till Guds avbild (vilket) gör henne omätligt unik och värdefull. Den kristna människosynen är inte belastad av det darwinistiska föraktet för den svaga och sjuka, inte heller av ett elitistisk mänskoideal à la Nietzsche.”

 ”Redan från Bibelns första blad får vi veta att människan är något så fantastiskt som Guds egen avbild! Genom Bibelns sidor presenterar Gud sig själv som seendets Gud, den Gud som ser den andra förkastar (1 Mos 16:13). Han är de faderlösas fader och änkornas försvarare, en Gud för den svage och den utsatta (Ps 8:6).”

Sedan tar man upp exempel på hur människovärdet är hotat idag:

”Det är med sorg vi kan konstatera att det i Sverige i dag tillintetgörs en medelstor svensk stad – 38 000 ofödda – varje år, genom aborternas tragiska verklighet. Forster­diagnostik ställer föräldrar i ett medvetet eller oväntat dilemma vilket leder till att allt fler ofödda barn väljs bort när de inte passar in i perfektionismens ytliga chimär. Allt fler röster höjs för att vi genom så kallad dödshjälp ska kunna kontrollera livets, ofta smärtsamma, slut. Inte heller har vårdpersonal– trots EU-direktiv om detsamma – någon laglig rätt att följa sitt samvete och avstå från exempelvis abortingrepp.”

Det är sorgligt hur det propagandistiska mantrat abort är en mänsklig rättighet (vilket det inte är) sopar under mattan hela problematiken med att abort kränker livets värde. Det handlar ju inte om att det inte skulle finnas svåra valsituationer där man måste kompromissa, men att man i vårt samhälle så kompromisslöst vill förneka problematiken är en av vår tids stora tragedier. Kyrkornas röst kanaliserad i Livets söndag behövs verkligen som en motvikt.

I världen idag läser jag fler positiva nyheter: I USA visar antalet aborter en nedåtgående trend. Från 1990 till idag har aborterna blivit 25% färre. Ja till livet menar att deras opinionsbildande verksamhet är bidragande orsak till detta. Detta förnekas av den abortliberala sidan som helt tillskriver det en ökad användning av preventivmedel. Det finns dock ingen forskning som övertygande styrker detta. Varför ser vi i så fall ingen minskning av aborter och sexuellt överförda sjukdomar (STD) i t.ex. Sverige där propagandan för och förekomsten av preventivmedel knappast är en brist.

Tvärtom kan man anta leder preventivmedelskulturen till ett beteende som sekundärt ökar risken för STD, vilket visats i Afrika där enbart satsning på kondompropaganda har en mycket sämre effekt, t.o.m. en negativ effekt för att förhindra spridning av HIV än de s.k. ABC-programmen som också tar in trohetsaspekten och att begränsa antalet sexualpartners.

Men evidens är inte alltid politikens starka sida, där räcker det att tro på och sprida de teorier och påståenden som är till gagn för den egna agendan.

tronsår

Publicerat i Church, Samhälle | 51 kommentarer

Br. Alois: En lidelse för Kristi kropps enhet

Publicerat den 3 december, 2012 av Bengt Malmgren

brAloisNedanstående text är en sammandrag av ett föredrag Broder Alois, prior i Taizé hållet på den eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012, infört som artikel i Vatikanens tidning l´Ossevatore Romano, och överstatt till svenska av Ingrid Yden Sandgren. 

Br Alois efterträdde Br Roger som ledde Taizé under många år och mördades under en gudstjänst. Det var Br Rogers önskan att Br Alois skulle efterträda honom. Br Alois är katolskt kristen och Br Roger var reformert.

—————————-

Från dop till ett liv i kyrkan 

EN KRISTEN IDENTITET

Utdrag ur föredraget  ”En lidelse för Kristi kropps enhet”
    av Br Alois, prior i Taizé, vid Eukaristikongressen i Dublin 2012

EOm kyrkosamfunden är grundade på dopet i en Ande, kan ekumenik inte främst betyda en mänsklig ansträngning att förena olika traditioner. Det viktigaste ekumeniska försöket är att försöka leva i gemenskap med Gud i Kristus genom den Helige Ande. Den schweiziske teologen Maurice Zundel från förra århundradet förklarade på ett utmärkt sätt ”att det är i en mystisk förening med Kristus som ekumeniken slutligen kan förverkligas. Annars, sade han , är ekumenik bara fåfängt prat.”

Det är sant att kyrkor och kyrkliga gemenskaper ibland visar olika sätt för att nå denna förening. Men ju djupare var och en tillhör Kristus, desto mer har de förmågan att ärligt se på varandra som systrar och bröder. Ja man kan till och med gå längre: att erkänna varandra som systrar och bröder är ett tecken på att man verkligen tillhör Kristus.

Dorotea av Gaza från 500-talet beskrev detta med en bild: Om Gud är centrum i en cirkel,  och strålarna dras mot centrum, desto närmare kommer de varandra.
En grupp protestanter och katoliker i Frankrike, ” Groupe des Dombes”, förklarar att när man skall identifiera sin kristna tillhörighet börjar de flesta nästan alltid med att säga att de är katoliker, protestanter eller ortodoxa. Men Les Dombes anser att dopet borde vara det första; alla kristna borde identifiera sig själva som döpta människor.

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade. Som förberedelse till en försoning borde man betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Många har förstått att vissa aspekter av trons mysterium har förklarats bättre av en annan tradition än deras egen. Hur kan vi dela dessa skatter i framtiden? Och vad är dessa skatter?

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Är det inte för att broder Roger så envetet höll fast vid sin vision av att Kyrkan skulle föra samman alla döpta och levde det med alla konsekvenser, att han blev erkänd av olika kyrkoledare som en broder i gemenskap med Kristi kyrka? Broder Roger levde i Kristus. Han lät sig inte hejdas av splittringen mellan olika riktningar. Han upptäckte Kristus i de döpta i alla samfund. Han såg till och med kvinnor och män som utan att bekänna en speciell tro var Kristi budbärare, kärlekens och fredens vittnen: några av dem, skrev han, ”går före oss in i himmelriket.”

Under sitt liv var broder Roger aldrig rädd att förlora sin identitet. Han  menade att  en kristens identitet först av allt  finns i gemenskapen med Kristus och utifrån den i gemenskap med alla som tillhör Kristus. Redan i sin ungdom anade han, att en gemenskap av män som ständigt sökte försoning,  kunde bli ett tecken. Detta är den djupaste kallelsen i Taizé, att grunda vad han kallade ”en liknelse av gemenskap”.

Men klosterlivet hade försvunnit från de reformerta kyrkorna. Utan att förkasta sitt ursprung skapade han en gemenskap med rötter i den odelade Kyrkan som fanns före protestantismen och som genom själva sin existens ofrånkomligt blev förenad med den katolska och ortodoxa traditionen. Broder Roger var övertygad om att en sådan  gemenskap skulle bli ett synligt uttryck för Kristi Kropp, inte bara som ett mål utan något som redan finns i Gud. Kyrkan är delad men i djupet är den odelad. I Guds hjärta är den ett, Därför måste vi skapa platser där denna enhet kan utvecklas och manifesteras. Broder Roger levde ett liv så djupt rotat i den odelade Kyrkan att, född i en reformert kyrka, önskade han att den gemenskap han skapade skulle påskynda föreningen med den katolska Kyrkan och med de ortodoxa Kyrkorna.

Vår gemenskap började tidigt söka en gemenskap med den Ortodoxa kyrkan. 1965 sände patriarken Athenagoras munkar till Taizé för att de skulle leva sitt monastiska liv med oss under några år. Banden av vänskap och tillit med de Ortodoxa kyrkorna har blivit allt djupare fram till i dag.

Och när de första katolska bröderna mot slutet av 1960-talet upptogs i vår gemenskap , uppstod den allt viktigare frågan i vår kommunitet om gemenskapen med den katolska Kyrkan: hur kunde splittringens skiljemur mellan dessa två traditioner övervinnas?
För broder Roger, som i sitt liv gradvis gick in i full gemenskap med Katolska Kyrkan, blev det förverkligat på två sätt – genom att ta emot Eukaristin och genom att erkänna behovet av ett  gemensamt andligt ledarskap utövat av Biskopen i Rom.

Han såg inte detta som ”en ekumenik i betydelsen att återvända till flocken”, ty enligt hans uppfattning hade den Katolska kyrkan från och med Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet välkomnat reformationens grundläggande krav: vikten av Guds nåd, samvetets frihet. Kristuscentrerad tro och tonvikten på Bibeln. Och han skulle ha blivit glad att få höra att Biskopssynoden år 2008 i Rom,”Guds Ord i Kyrkans  liv och mission,” erinrade om att två saker redan förenar de kristna: dopet och Guds Ord.

Vår gemenskap hade kommit fram till att försoningen mellan icke-katoliker och Kyrkan i Rom inte kunde åstadkommas genom att ställa obegränsade villkor utan att hjälpa den att växa fram inifrån. Tjugonde århundradet har visat att Petrusämbetet har kunnat förändras. Johannes Paulus II vädjade till icke-katoliker att delta i denna utveckling som han skrev i encyklikan Ut Unum Sint.

Bröderna i vår gemenskap som kommer från protestantiska familjer accepterar dessa två steg utan att förkasta sina bakgrunder men genom att bredda sin tro. De bröder som kommer från katolska familjer upplever sin tro berikad genom att de öppnar sig enligt Andra Vatikankonciliet inför de reformerade kyrkornas frågor och gåvor. Detta har blivit alldeles självklart för oss.

 Om dessa försök ibland innebär begränsningar och offer – kan försoning uppnås utan offer? – så är utvidgningen av ett liv i gemenskap oändligt mycket viktigare.

————————————–

Nedan: Videoinspelning från br Alois föredrag vid Eukaristiska kongressen i Dublin

Publicerat i Church | Märkt , | 8 kommentarer

Advent

Publicerat den 2 december, 2012 av Bengt Malmgren

S

”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.” (Luk 21:25-28, 34-36)

Publicerat i Church | 1 kommentar

Gert Gelotte till hårt angrepp mot Vatikanens uteslutning av katolsk präst som stödjer kvinnligt prästämbete.

Publicerat den 23 november, 2012 av Bengt Malmgren

Gert Gelotte

I en ledarkommentar i Göteborgsposten idag angriper Gert Gelotte Vatikanens disciplinära åtgärder mot den 74-årige prästen Roy Bourgeois som deltagit i en illegal katolsk prästvigning av en kvinna 2008. Bourgeois var officer i Vietnamkriget. Där mötte han f Lucien Olivier, en präst och missionär som förestod ett hem för barn vars föräldrar blivit dödade i kriget. Det förändrade hans liv.

Han blev en stark kritiker av USA´s långdragna krig i Vietnam och blev sedan katolsk präst bland Bolivias fattiga. På grund av hans regimkritik blev han utvisad men på hemmaplan fortsatte han som stark kritiker till USA´s utrikespolitik.

Sedan fyra amerikanska nunnor som verkade i El Salvador på inbjudan av ärkebiskop Oscar Romero mördats av nationalgardister, varav några utbildats i USA startade han 1990 rörelsen School of the Americas Watch i syfte att med fredliga protester stänga den skola där USA:s armé utbildar poliser och militärer åt latinamerikanska regimer. Det renderade honom 4 år i fängelse.

F Roy har i 40 år tillhört den amerikanska missionsrörelsen Maryknoll där han verkat och varit omtyckt för sitt engagerade arbete. Under senare år har han aktivt verkat för att prästämbetet i Katolska kyrkan skall göras tillgängligt också för kvinnor, det var i det sammanhanget han predikade vid den olagliga prästvigningen 2008. Enligt Katolska kyrkans regler som jag uppfattar det anses han ha exkommunicerat sig själv genom denna olydnadshandling. I våras beslöt Maryknoll att utesluta honom, och 4 oktober beslutade Vatikanens Troskongregation att laicicera honom, d.v.s. han får inte längre verka som katolsk präst.
I motiveringen sägs:

”On Aug. 8, 2008, Bourgeois preached a homily at the simulated ordination of a woman to the Catholic priesthood. His participation in the simulated Mass led him to be automatically excommunicated… With patience, the Holy See and the Maryknoll Society have encouraged his reconciliation with the Catholic Church… Instead, Mr. Bourgeois chose to campaign against the teachings of the Catholic Church in secular and non-Catholic venues. This was done without the permission of the local U.S. Catholic Bishops and while ignoring the sensitivities of the faithful across the country…
Disobedience and preaching against the teaching of the Catholic Church about women’s ordination led to his excommunication, dismissal and laicization.”

Man har försökt tala Bourgois tillrätta, men för honom är detta en samvetssak, så han har skärpt sin kritik och fortsatt att framföra den offentligt. Detta ledde till Troskongregationens beslut 4 okt.

Maryknoll offentliggjorde Vatikanens dom i ett meddelande 19 sept och f Roy skriver i en kommentar:

”Vatikanen och Maryknoll kan avskeda mig, men de kan inte avskeda frågan om jämställdhet i katolska kyrkan. Kravet på jämställdhet bottnar i rättvisa och värdighet och kommer inte att försvinna…
Inför en orättvisa är tystnad att ge röst åt delaktighet. Mitt samvete uppmanade mig att bryta min tystnad och tala om sexismens synd i min kyrka. Det enda jag beklagar är att det tog mig så lång tid innan jag konfronterade frågan om manlig makt och dominans i katolska kyrkan.”

Den slutsats Bourgeois drar i kvinnoprästfrågan, att ”the exclusion of women from the priesthood is a grave injustice against women, the sin of sexism”, delar jag inte. Principiellt kan jag tänka mig att olika tjänster viks för olika grupper utan att det i sig innebär diskriminering av andra. Att bli präst är ingen rättighet, utan en kallelse och tjänst åt kyrkan och mänskligheten. I Gamla förbundet var ju prästjänsten vikt åt Levi stam, vilket inte sågs som att de andra stammarna var diskriminerade.

Å andra sidan har jag respekt för hans inställning och kan inte bygga upp en tung övertygande argumentation som står på egna ben för motsatsen. Här väger kyrkans långa tradition tungt samt att jag menar man måste ha respekt för kyrkoordningen och att  beslut fattas i laga ordning. Är det Guds vilja att kvinnor också skall bli präster kommer det att bli så, innebär kravet ett uppror mot en given ordning kommer rörelsen att ebba ut som en parentes i kyrkans historia, precis som andra heresier som temporärt varit starka i kyrkan.

Bourgeois har onekligen paralleller med Luther i sin energiska kamp mot förtryck och bigotteri både i det amerikanska samhället och i Katolska kyrkan, men jag har en känsla att Luther var en större teolog.

  • Luther var katolik och ville reformera kyrkan inifrån men misslyckades och exkommunicerades, istället bildades nya protestantiska samfund.
  • Roy Bourgois är katolik och ville reformera kyrkan inifrån men misslyckades och blev exkommunicerad och laiicerad.

F Roy står i samma situation som Luther. Hur går han nu vidare tillsamman med de kvinnor som olagligt vigt till präster och alla de katoliker som vill solidarisera sig med dem? Jag har en intressant diskussion om detta på Katolsk vision-bloggen med Gert Gelotte. Gert skriver att det dummaste Luther gjorde var att bilda ett nytt samfund. Han skulle helt enkelt ha struntat i exkommuniceringen och blivit kvar och verkat i Katolska kyrkan som om ingenting hade hänt. Då hade utvecklingen kanske blivit helt annorlunda, och så tycker han att f Roy och de som delar hans inställning skall göra. Är det tillräckligt många kan Vatikanen inget göra.

Det är ju faktiskt inte få katoliker som delar f Roys uppfattning om att prästämbetet borde öppnas för kvinnor. Undersökningar från t.ex. Irland och Österrike visar att det gäller en stor del av lekmännen och många präster. I andra delar av Katolska kyrkan utanför västvärlden finns inte dessa krav på förändring. Och i västvärlden finns det också måga katoliker som är mycket fast rotade i övertygelsen att prästämbetet är och skall förbli manligt och betonar de båda sista påvarnas mycket tydliga uttalanden om detta. Frågan är i princip stängd för vidare diskussion. Så är den officiella hållningen.

Gerts tanke om att Luthers största misstag var att starta ett nytt samfund finner jag intressant. Det ger en nytt perspektiv åt detta med katoliciteten och ekumeniken. Sedan reformationen är vi fast i ett samfundstänkande där det hela tiden uppstått nya splittringar och samfund och en konkurrens om vilket samfund som bäst återspeglar den ”rätta” tron. Men Jesus har ju bara grundat en enda kyrka, och det beror på oss människors trätolystnad och maktanspråk som gör att bilden ser så splittrad ut idag.

I katolska kyrkan finns ett grundläggande bra tänkande om kyrkans väsen som ”katolsk” i betydelsen inriktat på helheten, en enhet i mångfald som omfattar alla folk och som utesluter varje form av sekterism. Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium, lägger tydligt ut texten om detta. Och när jag rör mig inom kristenheten och samarbetar med kristna från andra samfund, nog upplever jag i vardagen något av denna katolicitet både hos mig själv, och jag uppfattar att mina medkristna bröder och systrar intuitivt uppfattar det så: Den som är i Kristus är en ny skapelse, för den finns inga gränser som människor ställt upp, utan vi är ett och förenade genom det dop som är ett gemensamt sakrament för alla samfund.

Men kring år 1000 skedde en ändring i Katolska kyrkan. Från att det första årtusendet förstått sig själv i första hand som de kristnas gemenskap, communio med Kristus i centrum, så började under andra årtusendet bilden av kyrkan som de kristnas korporation mera stå i centrum, med påvemakt och yttre jordisk struktur. Joseph Ratzinger reflekterade över detta i boken ”Kallad till gemenskap”, se min text om detta här. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur ärKristi kropp (communio), men därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till förljd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Så sant som det är sagt, ett övervägande som äger högsta aktualitet i vår tid. Genom att de jordiska strukturerna kommer i centrum följer med det också risken för maktmissbruk, och jag tror det är i det perspektivet vi får se de problem som fanns i Katolska kyrkan före Andra Vatikankonciliet och som gjorde att behovet av aggiornamento (uppdatering) och ekumenik ansågs nödvändigt, och också den kritik Vatikanen får motta idag för maktanspråk och att inte lyssna till gräsrötterna. Vi befinner oss mitt i en process som har djupa historiska rötter.

Det har aldrig någonsin varit så att kyrkans ledning kan fatta beslut och driva igenom det om det inte finns en tillräcklig förankring ute i provinserna och bland de katolikerna som förväntas följa Vatikanens beslut. T.ex. när koncilet i Florens 1439-1445 fattade beslut om att förena öst- och västkyrkorna igen, så kunde det inte genomföras för att det inte var förankrat hos dem som skulle förenas.

Idag lever vi i en demokratisk tidsålder, då är det folket som har makten. Många lever inte efter de regler som kyrkan centralt satt upp, och kyrkans ledning kan inget göra åt det. När det gäller den nu aktuella frågan om förbudet att ens diskutera frågan om kvinnors tillträde till prästämbete, så är ju Vatikanen maktlös om katolikerna i stor skala faktiskt anser annorlunda och fortsätter att diskutera det. Man kan exkommunicera några präster och andra som går i spetsen, men om de fortsätter att verka, fira gudstjänst som om inget hänt, då är kyrkans ledning maktlös.

Jag är inte expert på kyrkans historia, men jag kan tänka mig att så var det under de första århundradena då olika heresier uppstod, t.ex. arianismen,, det fanns ingen stark centralmakt som direkt kunde eller ville säga ifrån, utan det fanns en kollegialitet och självstyre, subsidiaritet, ute i de olika stiften, först så småningom efter en prövningsprocess samlar man sig, andarna urskiljs och vid ett koncilium avgörs vad som är rätt lära. Det finns också rörelser i kyrkan som börjat som heresier och varit motarbetade av kyrkoledning och biskopar men som sedan har visat sig vara fröet till en äkta förnyelse som berikat kyrkans liv.

Samma sak med synen på genusfrågorna och dess konsekvenser för prästämbetet. Kyrkan kan inte stänga frågan om man inte har folket med sig. I sista hand tror jag den måste få diskuteras och prövas i den breda ekumeniska kontexten.  Den är ju aktuell i många samfund. Svenska kyrkan är en spegelbild av den katolska. Katolikerna har inte kvinnliga präster, och ledningen försöker förbjuda samtal om det, i Svenska kyrkan har man kvinnliga präster, men frågan lever trots att man försökt tysta motståndarna i 50 år. I Church of England har länge varit en process att genomföra att kvinnor får bli biskopar. Det finns majoritet bland biskopar och präster för det, men där stoppade lekmännen förslaget.

Är kravet på kvinnors tillträde till prästämbetet en dagslända driven av modernt genustänkande utan djupare teologisk förankring kommer det att ebba ut, är det inte så, utan en utveckling som är i linje med evangeliets grund, så kommer det en gång att bli genomfört i hela kristenheten. Den som lever får se.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | 28 kommentarer

Vad skadar egentligen äktenskapet?

Publicerat den 22 november, 2012 av Bengt Malmgren

En vanlig argumentation mot könsneutrala äktenskap är att samhället inte bör understödja det, eftersom det underminerar betydelsen av det ursprungliga naturliga äktenskapet som innefattar kvinna och man och alla de barn som blir till genom deras äktenskapliga förening. Själv stödjer jag helt och fullt den katolska synen på äktenskapet, som man menar inte är religiös i grunden, utan allmänmänsklig och grundad i naturrätten.

De kristna remissvaren till äktenskapsutredningen som föregick att Sverige införde könsneutrala äktenskap, inkl det som kom från Katolska kyrkan och Sveriges kristna råd tog fasta på detta och menade att en allians mellan två personer av samma kön inte i något avseende kan betraktas som ett äktenskap. Om staten vill ge ett lagsstadgat socialekonomiskt skydd åt sådana relationer (vilket van vara behjärtansvärt ur social trygghetssynpunkt) bör det betecknas som något annat än äktenskap.

För att förstå katolsk syn på äktenskapet måste man förstå att det inte så mycket handlar om de vuxnas behov som om barnen. Äktenskapet förenar en man och en kvinna och varje barn som kommer till genom denna förening. Barn är inte betjänta av att födas in i ett samhälle där äktenskapet är något som är till för de vuxnas behov. Den fundamentalt viktigaste poängen med äktenskapet är att det är till för att frambringa och fostra barn på det sätt som är bäst för dem. Moralläran kring äktenskapet och äktenskapets struktur tar sin utgångspunkt i detta. Därav heterosexualitet (annars blir det ju inga barn) och trohet, stabilitet (krävs för barnens fostran och trygga uppväxt).

De flesta människor idag resonerar helt utifrån vuxenfokus, två vuxna människors rätt att vara lyckliga så länge de önskar. Blir det barn är det inte för att äktenskapet handlar om barn, utan bara för att det råkar vara något som ökar de vuxnas lycka. Eftersom vuxna har rätt till lycka har de rätt att gifta sig, och om de blir olyckliga rätt att skilja sig.

Denna allt-handlar-om-vuxna-mentalitet har länge varit ett problem i den heterosexuella kontexten långt innan homosexuella klev fram och ställde krav på att få gifta sig och kalla det ”äktenskap”. Eftersom det är så problematiskt i den heterosexuella kontexten, inte då undra på att det blir en förvirrad debatt i detta nya sammanhang.

Andra livsstilar som avviker från äktenskapet försvagar äktenskapet, så resonerar de som är tveksamma att ge legalt status åt homosexuella samlevnadsformer eller inte vill att skilsmässa skall vara en alltför lättvindig sak. I ett dokument från Katolska kyrkans Troskongregation år 2003 undertecknat av kardinal Joseph Ratzinger heter det:

”In those situations where homosexual unions have been legally recognized or have been given the legal status and rights belonging to marriage, clear and emphatic opposition is a duty. One must refrain from any kind of formal cooperation in the enactment or application of such gravely unjust laws and, as far as possible, from material cooperation on the level of their application. In this area, everyone can exercise the right to conscientious objection.”

Denna text citeras av Katolska kyrkans kritiker som bevis för hur homofientlig Katolska kyrkan är, tolkningen är att katolska politiker i princip förbjuds att ge sitt stöd åt något som helst legalt status från samhällets sida åt homosexuella relationer. Av de som verkligen vill att Katolska kyrkans värderingar skall styra samhällslivet framför självbestämmanderätt och religionsfrihet citeras och tolkas dokumentet också på ett strikt sätt och tas till intäkt för att kritisera ”liberala” katolska politiker som verkar för eller inte opponerar sig mot enkönade äktenskap.

Nu är detta är ingen tung dogmatisk text, och jag är inte säker på att man kan tolka det som styrande på det absoluta sätt som både kyrkans kritiker och de konservativa katolikerna tenderar att göra. Texten måste tolkas i den kontext den skall tillämpas, och i relation till de grundläggande bedömningar som politikerna utifrån egen lokal horisont gör. I texten görs en distinktion mellan å ena sidan legalt erkännande åt homosexuella relationer i allmänhet,  å andra sidan att ge homosexuella relationer samma status som äktenskapet, det senare får förutsättas vara mer negativt än det förstnämnda.

Vi utgår från att det råder konsensus kring grundläggande mänskliga rättigheter som personlig frihet, t.ex. att välja vilka man delar sitt liv med och religionsfrihet (vilket också innebär rätt att inte omfatta någon religion alls). Det är ett faktum att i vårt samhälle män faktiskt lever med män och kvinnor lever med kvinnor och det finns de önskar göra det på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt och omge sin samlevnad med social trygghet. Skall vi då säga åt dessa människor, att ni måste uppoffra era möjligheter till dessa sociala trygghetsförmåner, eftersom annars den naturliga äktenskaps- och familjeinstitutionen undermineras?

Om det verkligen är så att äktenskapet underminerades genom detta vore det rimligt. Det finns många olika saker som samhället aktivt understödjer, passivt accepterar eller aktivt motarbetar av olika anledningar, vilket accepteras och är moraliskt rimligt för att det gagnar det allmänna bästa. Men många homosexuella som lever i fasta förhållanden resonerar som så, att det förhållandet att de lever tillsammans borde inte var det minsta hot mot den heterosexuella familjen, de har inget emot den och förstår inte hur deras samlevnad kan underminera den. Homosexuella par som vill leva i trohet och social stabilitet är tvärtom väldigt familjeinriktade och familjevänliga.

Men är det inte så att det finns många andra faktorer som är till mycket större hot för familjen än att samhället ger en social grundtrygghet åt homosexuella par. Tex. den katolska teologen och professorn Tina Beattie skriver på sin blogg:

 ”I would never come down dogmatically in favour of changing the law, but I have reflectedvery deeply in the light of natural law, scripture, the Church’s teaching and my own wide experience of knowing so many gay people, from my young students to some of my ageing Catholic friends. I think their love and commitment would enrich rather than diminish the meaning of the word ‘marriage’, for those few who would want to get married. Many countries already legislate in favour of same-sex marriage. The real threat to marriage today is not from gay couples but from chaotic heterosexual relationships and the tragedy of so many children who are born into unstable and loveless relationships. That’s a dark social crisis in the making.”

Och det allra största hotet mot familjen är kanske den centrering på den enskilda individen och dennes frihet som präglar de västerländska samhällena. David Brooks skrev nyligen en kolumn i DN om detta. Från 1950 till idag har antalet ensamstående amerikaner stigit från 9% till 28%. I Skandinavien är mellan 40 och 45% av befolkningen ensamstående. 1990 tyckte 65% av USA´s befolkning att barn var mycket viktiga för att ett äktenskap skulle bli lyckat, idag anser bara 41% det. 30% av tyska kvinnor säger att de inte tänker skaffa barn. I en undersökning från 2011 sade en majoritet av Taiwans kvinnor under 50 att de inte tänker skaffa barn.

Det sker idag oerhört snabba kulturella och demografiska förändringar i Västerlandet. Brooks refererar en studie ”The Rise of Post-Familiarism: Humanity´s Future?” som belyser detta.

Möjliga förklaringar till fenomenet:

  • Folk fäster sig mindre vid religionen
  • Allmän framtidspessimism
  • Den globala kapitalismen

I de utvecklade ländernas sociala och ekonomiska system väger kostnaderna för ett barn tyngre än nyttan av barnet. Särskilt i Asien har detta påverkat demografin. Singapore har i dag världens lägsta födelsetal. Citat från en intrevju i nämnda studie: ”Det man inriktar sig på i Singapore är inte att njuta av livet utan hålla sig i täten: i skolan, på arbetet, i inkomster. Många uppfattar en fast relation som ett hinder mot detta.”

David Brooks menar att iden om de oändliga möjligheterna som ligger i den personliga frihetens tidsålder är en återvändsgränd och måste balanseras av ett gemenskapsperspektiv. Människor mår bäst när de är inhöljda i engagemang som står över det privata valet – engagemang i familj, Gud, arbete och fosterland.

Om vi går genom livet och ständigt håller alla valmöjligheter öppna missar vi kanske till sist själva poängen med livet. Detta i kombination med hetsjakten på prestationer som självkänslan vilar på i en kultur som värderar mer vad man har och presterar än vad man är i sig själv som unik person, är den grottekvarn eller ekorrhjul som vår tids människor stressar runt i. En grogrund för depressioner och psykisk ohälsa då den svårfångade lyckan inte infinner sig.

Desto viktigare att Kyrkan inte sveps med i denna karusell utan står fast på stadig grund. Att fortsätta att värna om det naturliga äktenskapet och familjen är en del i detta. Men det betyder inte nödvändigtvis att homosexuella som lever i stabila relationer skall förvägras en laglig reglering som ger ökad social trygghet.

Svanar vid Lilla Essingen. Foto: Maria Malmgren

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt | 4 kommentarer

Tonio Borg och Europas kristna kulturarv kontra svensk sekulärliberal provinsialism

Publicerat den 17 november, 2012 av Bengt Malmgren

Maltas tidigare utrikesminister Tonio Borg gjorde ett mycket bra intryck under utfrågningen i Europaparlamentet i tisdags. Mindre bra intryck gjorde några av våra svenska parlamentariker där särskilt Cecilia Wikström skämde ut Sverige.
Jag är helt ense med Alf Svensson om att hon borde be Borg om ursäkt.
Cecilia Wikström och Marita Ulvskog resonerar som om de hade ensamrätt på att representera Europas folk, som om de blir förvånade att det finns andra sätt att tänka och att alla inte delar deras sekulärliberala agenda. Och vissa aftontidningar var inte bättre utan spelade ut hela sitt register av intolerant provinsialism. Sverige är bäst. Malta är… (läs själva ledaren i Aftonbladet).

Alla vet att Tonio Borg är emot aborter och för att äktenskapet är livslångt och mellan man och kvinna.  Endast åberopande dessa grunder anser Wikström och Ulvskog att han är diskvalificerad som kommissionär. Men han är inte ensam om att tänka så. Som det nu ser ut kommer en majoritet att rösta för att godkänna honom i Europaparlamentet, och klokt och balanserat nog säger Birgitta Ohlsson att Sveriges regering inte kommer att motsätta sig hans utnämning.

”What you see is what you get. I don’t have a hidden agenda.” Så uttryckte sig Tonio Borg under den  tuffa utfrågningen där han ansattes av studvis ganska fräcka frågor av främst nordeuropeiska parlamentariker. Men tänk om alla politiker vore öppna som han.

Vad EU får är en högst kompetent kommissionär, akademiskt utbildad i juridik med inriktning på administration och mänskliga rättigheter och med mångårig erfarenhet från regeringsarbete i sitt hemland.  Normalt sett borde det inte vara några som helst tveksamheter kring hans nominering.

Men Borg är katolskt kristen, det verkar vara problemet. Under veckorna före utfrågningen har  Europeiska humanistfederationen, International Planned Parenthood Federation och International Lesbian and Gay Association (ILGA) drivit en intensiv kampanj där de attackerat Borg på olika sätt och problematiserat hans syn på abort, äktenskap och skilsmässor.

Inga av dessa utomparlamentariska organisationer har kompetens att bedöma EU´s kvalifikationskrav för hälsokommissionärsposten, men dessa och politiker som Cecilia Wikström och andra som hakar på motarbetandet av honom hävdar att de grundvärden han står för inte är europeiska, vissa går så långt som att kalla dem ”extremistiska”. I så fall är påven också extremist, liksom jag och en stor del av Europas kristna. När blev det extremistiskt att hävda traditionellt kristna värderingar som livets helgd och äktenskapet mellan man och kvinna?

Majoriteten av Europas medborgare idag är kristna, att måla ut kristna som extremister är inget annat än intolerant propaganda, och man skulle kunna säga att det är som att såga av den gren man själv sitter på, för mycket av det vi uppskattar mest i vårt Europa idag som frihet, demokrati, respekt för människovärdet och allas lika värde har vuxit fram i en av kristendomen präglad kultur. Detta säger jag inte för att framhäva kristendomen och nedvärdera andra religioner och kulturer, men varför kasta bort det som är värdefullt i vårt eget arv, inga andra kulturer gör det.

Borg är en politiker i samma anda som de politiker som var inspiratörer och grundläggare av Europagemenskapen, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer. De var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar.

I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste. Borg hävisade i utfrågningen till de grundläggande deklarationer om mänskliga rättigheter som gäller för Europasamarbetet och som han helt stöder och arbetar efter. I förordet till Charter of Fundamental Rights of the European Union heter det:

”The peoples of Europe, in creating an ever closer union among them, are resolved to share a peaceful future based on common values. Conscious of its spiritual and moral heritage, the Union is founded on the indivisible, universal values of human dignity, freedom, equality and solidarity; it is based on the principles of democracy and the rule of law. It places the individual at the heart of its activities, by establishing the citizenship of the Union and by creating an area of freedom, security and justice.

The Union contributes to the preservation and to the development of these common values while respecting the diversity of the cultures and traditions of the peoples of Europe as well as the national identities of the Member States and the organisation of their public authorities at national, regional and local levels.”

När lobbygrupper försöker påverka valet av EU-kommissionär glömmer de detta och argumenterar som om grundläggande europeiska värden var likställt med deras egen agenda.  Borg’s värderingar är helt i linje med det som sägs i Charter of Fundamental Rights.  De intoleranta attackerna mot honom är inget annat än rökridåer för att flytta fram positionerna för specialintressen och en partikulär politisk agenda.

Enligt stadgarna skall valet av EU-kommissionär baseras enbart på grundval av kandidaternas kompetens och skicklighet, inte på grundval av tro och livsåskådning. Att Borg är katolik skall inte på något vis ligga i vågskålen när hans kandidatur skall utvärderas.

Till sist skall sägas att Tonio Borg förvisso är mycket konservativ i sin politiska hållning, långt mer konservativ än vad jag är och än vad de flesta mest konservativa inom svensk borgerlighet är. Han vill att samhällets lagar skall understödja kristna grundvärderingar, t.ex. äktenskapets könskomplementaritet och livslånghet. Således tycker han att skilsmässor skall vara förbjuda, vilket de också var på Malta tidigare. Inte ens majoriteten av det maltesiska folket som är mycket katolskt tycker så. Vid en folkomröstning om huruvida skilsmässor skulle bli lagligt på Malta 2011, så blev det en majoritet för att göra skilsmässa lagligt, och regeringen genomförde en reform enligt folkviljan. Man får tolka resultatet som att Maltas befolkning ville göra boskillnad mellan kyrka och stat. Även om man själv som katolik inte vill skilja sig, vill man inte att den sekulära staten skall göra det socialt svårt för dem som faktiskt skiljer sig.

Men vare sig man är konservativ, radikal eller i mitten, så finns inget som säger att man inte kan bli en bra kommissionär för det, såvitt man respekterar de grundläggande värderingar som Europagemenskapen vilar på.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , | 35 kommentarer

Noll-tolerans mot nyfascism, men övriga riksdagspartier behöver skärpa sig.

Publicerat den 16 november, 2012 av Bengt Malmgren

Från Expressens film

Att SD i grunden är ett nyfascistiskt parti tvivlar jag inte längre på trots partiledarens försök att ge partiet en annan image.  Vilket annat parti skulle inte omedelbart uteslutna medlemmar i partitoppen som i oträngt mål beväpnar sig med järnrör på sta´n.

Det spelar ingen roll om man är iklädd kostym istället för bombarjacka och svarta kängor. Det är precis lika avskyvärt för det. Det är oacceptabelt att det ändå finns en diskussion som är öppen för att förstå och se förmildrande omständigheter i detta. Förutom den nyfascistiska ideologin i sig och det oförblommerade förhärligandet av våld och människoföraktande aggressivitet är det allvarligt att partitopparna far med lögn och försöker manipulera allmänheten.  Trots att Jimmie Åkessons tal om noll-tolerans uppenbarligen är ihåligt, så tycks allmänheten låta sig manipuleras. Bara 30% (sic!) av Svenska folket tycks ha fått minskat förtroende för Åkesson efter att Expressen-filmerna släppts enl en undersökning TV4-nyheterna låtit göra.

Henrik Arnstad i DN, kunnig i fascismens historia hade en intressant artikel i DN igår. Se också Daniel Poohls och Mikael Ekmans (båda från Expo) debattartikel i SvD idag.

 Att SD vuxit sig så starka opinionsmässigt och att ”drevet” nu helt inriktas på deras politiker får inte ta bort fokus från kritik från alla de övriga riksdagspartierna som faktiskt bäddat för den situation som är idag genom att sticka huvudet i busken och vägra att sakligt diskutera reella problem i invandringspolitiken. Svensk invandringspolitik spretar åt alla håll, och många befarar att ansvariga myndigheter saknar kompetens att hantera situationen. Å ena sidan finns ingen diskussion hur kommunerna skall klara trycket från en allt större flyktingström där invandrarna går arbetslösa år efter år och inte ens sådana med hög yrkeskompetens integreras i arbetslivet, å andra sidan utvisas t.ex. kristna till situationer som är mycket farliga för dem i sina hemländer och som verkligen är i behov av asyl.

En annan sak som visar partiernas brist på vilja och kompetens att ta itu med problematiken är att se mellan fingrarna på antidemokratiska värderingar i andra sammanhang än när det gäller SD. För vissa vänsterliberala krafter verkar det närmast ingå i deras ideologi att man betecknas som främlingsfientlig om man inte ser mellan fingrarna. Bitte Assarmo har också helt rätt i sin kritik när hon i en krönika i Världen idag skriver:

”Det handlar inte om oro för invandringen i sig – utan för de övriga sju riksdagspartiernas, och regeringens, oförmåga att hantera den. Afghanska män vill inte gå på SFI tillsammans med kvinnor – då sätter skolan kvinnorna bakom en skärm. Muslimska imamer ger kvinnor råd som strider mot svensk lagstiftning – utan några kännbara konsekvenser. Och i riksdagen sitter Abdirizak Waberi – en man som offentligt, i statlig tv, uttalat att han vill leva i en islamisk stat i vilken politiken styrs efter Koranen.
Det har helt enkelt blivit för mycket av det goda – och då menar jag inte för mycket av invandringen utan för mycket av eftergifter för de krafter som förespråkar antidemokratiska värderingar. I själva verket är det alltså inte särskilt märkligt att alltfler tappar förtroendet för de sju riksdagspartierna.

Samtidigt har SD med all önskvärd tydlighet visat att de inte är något alternativ till den sjuklöver som sitter på makten. Rasismen har endast dolts bakom kostym och slips och blankputsade skor. Nu är det dags att de riksdagspartier som trots allt grundar sin politik på demokratiska värderingar tar tag i de frågor som förde SD till riksdagen.”

Från Blåkyrkan i Vadstena (i samband med Katolskt ungdomsmöte)

 Mer från SvD

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 2 kommentarer