Frågan om prästens könstillhörighet och frågan om äktenskapets komplementaritet hör egentligen ihop och måste ses i det bredare perspektivet av sexualitetens symbolik och betydelse i skapelsen.
Enligt traditionell kristen tro (som vissa anser det förlegat att hålla fast vid) finns en sexualitetens symbolik i skapelsen vilket har till följd att prästämbetet är manligt och äktenskapet är mellan man och kvinna. En del progressiva katoliker förnekar denna symbolik, följdaktligen måste prästämbetet vara könsneutralt, och ibland hävdas av samma personer att äktenskapet lika gärna kan vara mellan man och man eller kvinna och kvinna.
Men katolska kyrkans läroämbete håller fast vid det förstnämnda synsättet och menar att den moderna tiden inte tillfört något radikalt nytt som gör att detta traditionella synsätt behöver omprövas. Tvärtom markeras starkt att Katolska kyrkans syn är konsistent och ligger fast. Påve Johannes Paulus II fastslog genom ett uttalande att kvinnoprästfrågan inte är något som är öppet för diskussion inom kyrkan.
I Svenska kyrkan är det tvärtom: Man har sedan dryga 50 år infört könsneutralt prästerskap, och frågan om att återgå till att det bara skall vara för män är stängd. Inte desto mindre finns det fortfarande präster och lekmän inom Svenska kyrkan som tycker så.
De som förespråkar kvinnliga präster i den offentliga debatten gör det ofta med utgångspunkt från modernt könsrelativistiskt tänkande. Man bryr sig inte om att argumentera mot de teologiska och antropologiska argument som ligger bakom det manliga prästämbetet, ”…vi har lärt oss att även om kön i grunden är biologi, så är kön i huvudsak en social konstruktion”, skriver Gert Gelotte på KV-bloggen. Man menar att motståndet mot kvinnopräster helt och hållet är en fråga om könsmaktsordning och sexism. Så resonerade f Roy Borurgois som nyligen blev avkragad på grund av att han predikat vid en illegal kvinnlig prästvigning. Det är en mänsklig rättighetsfråga att kvinnor skall få bli präster och att människor skall få gifta sig med partners av samma kön, så resonerar man. Därför gör man allt man kan för at bearbeta den allmänna opinionen. Organisationen Womens Ordination Conference har promotat en lustig musikvideo, Ordain a Lady, en epiksopal församling har lånat ut prästkläder till en grupp unga damer som utför ett dansnummer framför kameran. (Dans och musikvideo är tydligen ett slagkraftigt sätt att nå ut idag, jfr Pussi Riot):
F Zuhlsdorf, en katolsk präst med garanterat traditionella värderingar, bloggar om det hela och vädjar till Episkopalkyrkan att ta emot dem: ”Take the Women’s Ordination Conference! Please…. I encourage Episcopalians and Anglicans far and wide to open their doors to the Women’s Ordination Conference.. Invite them to come over to your side. After all, doesn’t Episcopalian mean ‘everyone’s a bishop’? ”
Nu ligger inte alltid argumentation för kvinnliga präster på den ytliga nivån, det finns en feministteologi med seriösa teologer som t.ex prof Tina Beattie som går på djupet med de teologiska frågorna och könssymboliken, men samtidigt är fullt lojala med Kyrkans läroämbete.
Från dem som försvarar manligt prästerskap hör man sällan längre teologiska utläggningar av argumentationen för manligt prästerskap, och inte heller bemöts argumentet om könsdiskriminering, utan man markerar helt enkelt att Kyrkan lär det den lär. Ett undantag är Peter Kreeft, katolsk apologet och författare som skrivit boken Till den kristna trons försvar. Han hör till dem som lyfter fram argumenten för den traditionellt kristna synen och sätter in det i ett större sammanhang med sexualitetens symbolik i skapelsen och frälsningshistorien. Lyssna till denna föreläsning (ljudfil).
Text av Peter Kreeft: Sexuel symbolism
Sexualiteten finns i skapelsen, inte något vi människor hittat på. Radikalfeminismen och queerideologin betonar det relativistiska i detta och att människan individuellt och socialt formar sin sexualitet. I det perspektivet blir sådana saker som bundenheten till biologiskt kön, att föda barn ett fängelse att bryta sig ut ur istället för en uppskattning av naturens skönhet i det skapelsegivna som människan samverkar med. Barn blir ens egendom istället för en Guds gåva.
Thomas av Aquino såg både naturen och frälsningshistorien som skapat av Guds hand, och allting har en betydelse och en symbolik, precis som vi människor genom det talade och skrivna ordet skapar betydelse och symbolik.
Ordet är skapande, och det är ingen slump att Ordet är centralt i Bibeln. Guds Ord skapade kosmos. I Johannesevangeliet sammanknippas Ordet med Kristus, Ordet som fanns redan i begynnelsen. Vår tids reduktionistiska tänkande har svårt att ta till sig ett sådant perspektiv, ja, är inte sällan avvisande till det. Ingenting betyder något, allt är slump, inget är givet, endast människan ger den betydelse hon vill åt saker och ting.
Om nu allt i naturen betyder någonting viktigt och inte är betydelselöst, så är det givet att en så viktig sak som sexualiteten, att människan är skapad till man och kvinna, hur barn blir till, hur sexualiteten är relationsskapande betyder något stort och viktigt.
Man och kvinna är biologiska kön. Det är viktigt att skilja det från dikotomin maskulinitet/femininitet. Det senare är som yang och yin, universella kosmiska principer som också innefattar det andliga. En man kan rymma både maskulint och feminint, liksom en kvinna kan rymma både feminint och maskulint.
Det maskulina/feminina går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum. Hankön och honkön, man och kvinna, representerar den biologiska aspekten av denna kosmiska princp.
Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom är maskulinum i förhållande till allt annat (obs inte samma som att han är man, det hävdas inte): i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Jesus, Människosonen är man, det måste också ha en betydelse och inte bara slumpmässigt att han inkarnerades som man och inte som kvinna.
Motsatsen till denne maskuline Gud är en panteistisk Gud som inte är personlig, inte aktiv, utan som vi kan tillskriva alla våra subjektiva önskningar och värderingar. CS Lewis skriver:
”Men are reluctant to pass over from the notion of an abstract… deity to the living God. I do not wonder. Here lies the deepest tap-root of Pantheism and of the objection to traditional imagery…. The Pantheist’s God does nothing, demands nothing. He is there if you wish for Him, like a book on a shelf.
He will not pursue you. There is no danger that at any time heaven and earth should flee away at His glance. If He were the truth, then we could really say that all the Christian images of kingship were a historical accident of which our religion ought to be cleansed.
It is with a shock that we discover them to be indispensable. You have had a shock like that before, in connection with smaller matters—when the fishing line pulls at your hand, when something breathes beside you in the darkness. So here; the shock comes at the precise moment when the thrill of life is communicated to us along the clue we have been following.
It is always shocking to meet life where we thought we were alone. ‘Look out!’ we cry, ‘it’s alive’! And therefore this is the very point at which so many draw back—I would have done so myself if I could—and proceed no further with Christianity. An ‘impersonal God’—well and good. A subjective God of beauty, truth and goodness, inside our own heads—better still. A formless life-force surging through us, a vast power which we can tap—best of all. But God Himself, alive, pulling at the other end of the cord, perhaps approaching at an infinite speed, the hunter, king, husband — that is quite another matter.
There comes a moment when the children who have been playing at burglars hush suddenly: was that a real footstep in the hall? There comes a moment when people who have been dabbling in religion (‘Man’s search for God’!) suddenly draw back. Supposing we really found Him? We never meant it to come to that! Worse still, supposing He had found us?” (från Miracles)
Den typ av överväganden jag redogjort för här måste vara av relevans när man diskuterar prästämbetet eftersom prästen representerar Kristus inför församlingen. Att i det perspektivet komma fram till att mannen tilldelas rollen att vara präst har inget med könsdikriminering att göra. Sammalunda: Att i det perspektivet hävda att äktenskapet är mellan man och kvinna har inget med diskriminering av homosexuella att göra. Det går utmärkt väl att inom ramen för att hålla fast vid en sådan äktenskapssyn fullständigt respektera homosexuella (det finns ju även många homosexuella personer som anser att äktenskapet bör fortsätta att vara komplementärt) och att införa lagar som ger sammanboende homosexuella par tillfredställande social trygghet.
Guds maskulinitet är inte manschauvunism eller könsdiskriminering. Att Gud är maskulinum betyder för det första inte att Gud är man, utan mannen och kvinnan representerar lika mycket Guds avbild (1 Mos 5:1-2). Peter Kreeft argumenterar ytterligare i några starka punkter varför det inte har med manschauvinism att göra. Se senare delen av denna text.
Så frågorna om sexualitetens symbolik, kön och könsroller och dess relation till religion, prästämbete, äktenskap engagerar. Det går inte att lägga locket på ett pågående samtal och bara göra det till en lärodisciplinfråga. Det hjälper inte att som F Zuhlsdorf hoppas att kvinnoprästförespråkande katoliker går över till ett annat samfund, frågan kommer ju då i retur förr eller senare som en ekumenisk fråga. Det går inte heller som i Svenska kyrkan att mobba ut kvinnoprästmotståndarna. Vi behöver hålla samtalet levande och gå på djupet med frågorna. Glädjande nog är det flera, även sådana som är för kvinnliga präster, inom Svenska kyrkan som förstår att man inte kan tiga ihjäl frågan utan måste ta i den på nytt. Jag ser att Tidskriften Evangelium skall ha ett temanummer om prästen i mars, då kommer säkert även genusaspekten att avhandlas.
I samband med sina hälsningsord till påven överlämnade br Alois en gåva i form av en korg med hirs-frön som samlats in från 35 nationer i Afrika i samband med ett Taize-möte i Kigali, Rwanda med afrikanska ungdomar en månad tidigare. ”Den stora vitaliteten hos dessa ungdomar är ett löfte för Kyrkans framtid”, sade br Alois, ”och de vill förmedla dessa frön så att de kan växa i Europa som ett tecken på deras hopp”. Kanske kan de planteras i Vatikanens trädgård, föreslog br Alois.
Kan man inte föra dialog inbördes, så kommer nog inte dialogen med världen utanför heller att fungera. Kyrkan, kristenheten måste nog därför lägga ner lika mycket kraft på den inre dialogen och ekumeniken som på dialogen med yttervärlden. ”Man kan inte förneka att Joseph Ratzinger har tro.” säger Hans Küng, välkänd dissident och kritiker i Katolska kyrkan i 
Bengts Blogg 