Under sista decennierna på 1900-talet fick vi en ny utveckling inom kristenheten med nya pingstkarismatiska församlingar, helt fristående från etablerade samfund, men också av annan karaktär än klassiska pingstförsamlingar. Dessa har inneburit en utmaning både för de äldre etablerade samfunden och för pingstförsamlingarna.
I Sverige har vi Livets Ord som känt exempel, och debattens vågor har ju gått höga till hur man skall ställa sig till denna nya utveckling. I Europa och Nordamerika är det tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (Jfr Ulf Ekmans bok Andliga rötter), medan i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor.
Undertecknad med pastorer från Trosrörelsen på studieresa till Rom okt 2011
Utmaningen ligger inte så mycket på det läromässiga planet, där skiljer de sig inte från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en entreprenörsanda och ett tänkande ’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Det finns en kreativ anpassning till det moderna samhället med flexibla strukturer lätt att adaptera sig till, man bildar nya församlingar, man bryr sig inte så mycket om traditionella kyrkolokaler, utan samlas lika gärna i en industrilokal i stadens utkant eller i hemmen. Det finns ett nätverksinriktat arbetssätt som gör att man lätt når ut i det sekulära samhället med evangeliet.
Man har en syn på ledarskap där ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt. Detta gör att man lyckas där andra inte lyckas utan bara suckar över hur det sekulära samhället lägger sig som en våt filt över kyrkorna som tvingas avveckla sin verksamhet alltmer. I Svenska kyrkan ser vi hur medelåldern är hög bland kyrkobesökarna och det är glest i bänkarna. Man tvingas stänga och göra strukturförändringar, församlingar slås samman. I Katolska kyrkan i Tyskland rapporteras om samma utveckling.
Med dessa nya församlingar fungerar det inte sällan annorlunda. Livets Ord i Uppsala har mer än 3000 medlemmar och deras gudstjänster är välbesökta och livfulla. Man har framgångsrika missioner i andra länder, och ett högt uppskattat utåtriktat socialt arbete i Uppsala. Nyligen tog man över driften av en verksamhet för hemlösa som annars skulle ha lagts ner. Deras Europakonferens som anordnas varje sommar är en av de mest välbesökta och välorganiserade kristna konferenserna med stor ekumenisk bredd och talare från hela kristenheten. Bland katolska talare märks prästen Peter Hocken och Charles Whitehead.
Mottagandet från resten av kristenheten har varit blandat. Många uppskattar dessa församlingar som ett välkommet bidrag till kreativitet och liv i den samlade kristenheten, andra är kritiska. Entreprenörskapet innebär också att man på det praktiskt ekonomiska planet hittar sätt att finansiera verksamheten, de olika missionerna och det utåtriktat evangeliserande arbetet. Man kan bilda stiftelser, där det kan bli en intern dominans av pastorns inre krets. Alla förstår att denna sammanblandning av ekonomisk och andlig makt om den missbrukas kan gå väldigt fel, och så har det också gjort i många fall, vilket är en anledning till att denna typ av församlingar fått dåligt rykte.
I Livets Ords fall tycks dock inga oegentligheter eller skandaler stå att finna, trots att säkert både interna kritiker och den sekulära pressen vänt på alla stenar för att söka hitta sådana. Iställen tycks församlingen växa och bli en alltmer etablerad och accepterad del av den ekumeniska kristenheten. Dagen hade 2008 en artikelserie då man granskade församlingen ur alla synvinklar, också, t.ex. ekonomi, ledarskap, ekumenik.
I övrigt finns mycket dokumentation. För Ulf Ekmans teologi och Livets ords historia är första delen av Ekmans memoarbok självklar grundlitteratur, liksom den teologiska boken Andliga rötter. Den teologiska tidskriften Keryx som ges ut av Livets ords förlag håller hög klass och läses långt utanför Trosrörelsens gränser.
Men det finns det en liten men intensiv grupp kritiker som framhärdar i sin kritik. Kritiken kan se olika ut.
- Maktkoncentrationen till den Ekmanska familjen i Livets Ords stiftelse.
- Auktoritärt ledarskap
- Predikar ett antievangeliskt budskap som man kallar ”framgångsteologi”.
- Att man är för öppen mot Katolska kyrkan
- Att man distanserar sig från liberalteologi
Den första punkten är kanske den mest substantiella. För även om man inte kan påvisa att några oegentligheter har begåtts och att pengar som kommer in förvaltas bra och används vidare i evangeliserande projekt, så kan man ju ha principiella synpunkter på en sådan sammanblandning av ekonomisk och andlig makt.
Anklagelsen för auktoritärt ledarskap kommer huvudsakligen från en grupp avhoppare som på mer eller mindre goda grunder blivit kränkta och fortsätter att vara i bitter fejd med församlingen. Kritiken kan också vara av ideologisk art. I början fick församlingen sekt-stämpeln på sig och det har skrivits spaltmeter i tidningarna om detta. Det finns alltid risk med nya rörelser, särskilt i sin början att man agerar på ett omoget och överdrivet sätt utan att ha tillräckligt själavårdande kompetens, det kan även gälla grupper inom t.ex. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Därför är det oerhört viktigt med gott ledarskap. Idag kan jag inte, utifrån den relativa täta kontakt jag haft med Livets Ord se det på annat sätt att det är en församling med öppenhet och ett sunt klimat, kanske bättre än det är på många håll inom kristenheten inkl Katolska kyrkan.
Är man tydlig och profilerad i sitt ledarskap, så går det inte att undvika att man också får fiender och de som är missnöjda. Det vet alla chefer. Kanske kunde man säga att en kyrka utan kättare och utan konflikter är ingen levande kyrka. Alla konflikter måste hanteras på ett bra sätt, men det är kanske omöjligt att undvika alla, och en del förblir bittra motståndare som gärna ger publicitet åt sin kritik. Avhoppare från Liverts Ord finns inom många samfund, också Katolska kyrkan, en del har lämnat kristen tro helt. Per Kornhall, själv med i Livets ord under 17 år har skrivit en bok där han beskriver församlingen som en manipulativ sekt.
Ulf Ekman återger sina tankar om ledarskap och den balansgång man måste gå i boken En andlig ledare:
”Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls.”
Angående framgångsteologin, så är det från början ett tveksamt begrepp. Har den någonsin funnits, eller är det en uppfinning av kritikerna? Ulf Ekman skrev en artikel i Keryx om detta 2011. I vilket fall finns ingen som helst grund för att idag påstå att Livets Ord besjälas av den nidbild av evangelikal kristendom som framgångsteologi har beskrivits som.
Att man är för öppna mot katolsk tro: Ulf Ekmans syn på kyrkans väsen har föranlett till att han med tiden fått en större öppenhet mot de gamla samfunden. Detta har föranlett kritik framförallt från andra frikyrkliga församlingar som tidigare räknat Ulf som en själsfrände inom den evangelikala protestantiska kristenheten. Ulf betraktas inte längre som en pålitlig protestant utan anklagas för att ”hoppa på tåget till Rom”. Ett centrum för den kritiken har varit den antikatolska bloggen Aletheia.se. På Aletheia har också framförts stark kritik mot den ekonomiska maktkoncentrationen.
Distansering från liberalteologi: Livets Ord tar klart ställning mot liberalteologi. Det gäller både i grundläggande lärofrågor och i dagens mycket heta frågor som abort, äktenskap och familj där man omfattar traditionellt kristna värderingar. Här går kanske den största skiljelinjen inom kristenheten idag, den skär genom alla samfund och blir ibland mer betydelsefulla än samfundsgränser. Men inte Livets Ord: Man står tydligt i opposition till liberalteologi. Därför blir man en stötesten för dem som omfattar liberalteologiskt tänkande och en bundsförvant till dem som är på andra sidan.
Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden ”återvänder” till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.
I oktober 2011 var jag med Trosrörelsens (där Livets Ord ingår) pastorer på Studieresa till Rom. Där träffade vi biskop Brian Farrell på Påvliga enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också.
Många som är ovana vid pingströrelse och karismatisk förnyelse betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar. Peter Hocken, katolsk präst, forskare och expert på karismatisk förnyelse och pingströrelse konstaterar att tillbedjan har en central plats i de nya pingstkarismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterar:
”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.” (Tal vid konf om pingstkarismatisk teologi på Livets ords Teologiska Seminarium 2011)
Synen på ledarskap utmanar också i dessa nya församlingar där fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:
“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”
Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna i Katolska kyrkan är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen.
Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.
Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menar Hocken.
Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och evangelikalismens kritiker, men nu utvecklas också en seriös teologisk reflektion på akademisk nivå, samt en större förståelse för de äldre etablerade samfunden, vilket inte minst är tydligt hos Ulf Ekman.
De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
– De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
– De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Ref: Böcker av Peter Hocken:
THE GLORY AND THE SHAME reflections on the 20th Century outpouring of the Holy Spirit by Peter Hocken (1994)
Finns på svenska: Skammen och härligheten, (Livets Ords förlag)
The Challenges of the Pentecostal, Charismatic and Messianic Jewish Movements (Ashgate New Critical Thinking in Religion, Theology and Biblical Studies) 2009
Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. En biskopssynod som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och ett nytt Påvliga rådet för den nya evangelisationen har instiftats.
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”
Bengts Blogg 