Vi har inget att berömma oss av annat än Kristi kors

Publicerat den 19 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Ni som varit i Polen och besökt Jasna-Gora klostret har säkert också sett den berömda korsvägen, en serie målningar av konstnären Duda Gracz med motiv som ansluter till den polska 1900-talshistorien. Här några exempel:

jasnagorakorsväg

Bilderna visar människor, biskopar och lekmän, kvinnor och män, barn och vuxna. Ansiktsuttrycken visar bedrövelse inför världens ondska som vi står handfallna inför och som sker utan att vi tycks kunna göra så mycket. Bedrövelse över ondskan, men också bedrövelse över vår egen hjälplöshet, att vi kan göra så lite åt den, lidandet fortgår och har sin obevekliga gång. Detta var 1900-talets Europa, konstnären har Förintelsen i klart minne, och förintelselägret Auschwitz/Birkenau ligger bara några mil från Czestochowa där Jasna Gora-klostret ligger.

Jesus bär korset han kommer att dö på. Det representerar vikten av alla våra kors. Vilken tyngd han känner när han tar det på sina axlar! För varje steg går han djupare in i vår mänskliga erfarenhet. Han går det mänskliga eländets stig och erfar dess förkrossande tyngd.

”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors”, skriver Paulus till galaterna (Gal 6:14). I korset finns vårt hopp och vår frälsning. Vi reser oss igen. Hoppet ger oss kraft att tända ett ljus, göra vad vi kan för att hjälpa Jesus bära korset. Varje gång vi gör något av kärlek för våra medmänniskor, deltar i arbetet att bygga upp världen, ”laga världen” och göra den mer beboelig, så gör vi som Simon och Veronika som hjälpte Jesus bära korset och torkade svetten från hans ansikte.

Denna betraktelse stämmer oss till ödmjukhet. Också biskoparna som betraktar Jesus ser bedrövade och hjälplösa ut. Vilka signaler skickar kyrkan ut till världen idag? Här finns inget utrymme för triumfalism och att gömma oss bakom att vi hör till segrarna. Vi kommer alla till korta. Snart är det konklav och ny påve skall väljas. Kyrkan har genomgått en av sina värsta kriser, pedofiliskandalerna. Mycket har gjorts för att städa upp och läka såren, men mycket återstår. Det finns biskopar och kardinaler som bevisligen bidragit till att skydda präster som begått övergrepp och förflyttat dem istället för att anmäla dem, några av dessa är kvar i tjänst, t.o.m. kommer att delta i konklaven. Kvinnorna i kyrkan är de som bär upp det diakonala arbetet, men dialogen fungerar inte. Istället för att samtala är ledningsorganisationen för kvinnliga ordnar i USA ställd under tvångsförvaltning. Kyrkan lyckas inte övertyga de homosexuella om att den står på deras sida för människovärde och upprättelse.

Sådant uppfattas och registreras av omvärlden. Det gäller att skilja på andarna. Omvärlden är inte bara den skriande hopen som är motståndare till kyrkan och som ropar ”korsfäst, korsfäst”, det är också alla de människor som ser eländet, sina egna och andras tillkortakommanden men som av kärlek vill göra något, och i Simons och Veronikas anda hjälpa vår Frälsare att bära korset.

Låt oss be för Kyrkan inför det kommande påvevalet, att hon blir ödmjuk, och att hon ser och bejakar varje gest av kärlek och god vilja var den än kommer ifrån. Vi är alla syndare och sitter i samma båt.

jasnagora1detalj

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Konst och kultur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kardinal Ravasi leder reträtt för påven och kurian denna vecka

Publicerat den 18 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Kardinal Ravasi, känd från sitt besök i Stockholm förra året, arrangemanget Hedningarnas förgård på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset, leder denna vecka en fastereträtt för påven och kurian.


.

Kardinal twittrar regelbundet, och vi kan alla få dela v det han delar genom att följa honom på Twitter.

Snarst skall det väljas ny påve. Vi kan dock inte följa vad som sker inne i konklaven. Då råder twitterförbud.

Första dagen, sammanfattning

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Apropå Seglora-debatten: Vem har godhetsmonopol?

Publicerat den 15 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Svaret är väl självklart – ingen enskild människa, inget parti, inget samfund, ingen jordisk organisation. ”Ingen är god utom Gud”, svarade Jesus mannen som föll på knä för honom (Mark 10:18). ”Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud” skriver Paulus till församlingen i Rom (Rom 3:23).

Människans storhet består inte i att i självgodhet berömma sig själv och se ner på andra, utan just i detta att å ena sidan inse sin brist och behovet att förbättras, å andra sidan möjligheten att förlåta och låta sig försonas med Skaparen och därmed vinna upprättelse och frälsning. Jesus Kristus visar vägen. Som upprättade och försonade människor kan Gud använda oss även mitt i vår bräcklighet.

I vår iver att hjälpa och vara goda riskerar vi alla lätt att tappa perspektivet. Vi känner till det när det gäller enskilda makthavare, hur goda intentioner lätt slår över i despoti och tyranni. En del anklagar, enligt mig djupt orättvist, påven för sådant. Här i Sverige finner vi en arrogans och besserwisser-attityd som är fräck och beklagansvärd och som till sist slår tillbaka på dem som står för det. I diskussionen kring påvens avgång märks den på twitter och andra sociala media som en undervegetation, och det finns tråkiga spår av det även i nyhetsrapporteringen.  Men det finns tack och lov också andra röster. Tack Alf Svenssson, tack Erik Helmerson, tack Marcus Birro och många flera för ert mod att säga ifrån.

”Staten, det är jag”, vi vet inte om franske kungen Ludvig XIV verkligen uttryckte sig som ryktet säger, men makt hade han och berusades av den. ”Vi är kyrkan” heter en katolsk reformrörelse som är starkt kritisk till påven och kardinalerna och vill att Kyrkan skall omdanas enligt moderna liberala värderingar. En stark vi-känsla finns också i gänget bakom Seglora smedja som också ger ut Dagens Seglora, och man säger sig kämpa mot främlingsfientlighet och ”mörkerkrafterna”. Men precis som en enskild persons makt kan spåra ur kan också lätt ett ”vi” spåra ur till att bara omfatta vissa ”vi” som är de goda och som kämpar mot ”dom” som påstås representera mörkerkrafterna. Då kan argumentationen skorra falskt, hur god viljan än var från början.

Kritiken mot Seglora tolkar jag som att man menar att man hamnat för långt åt det hållet och framstår som om godhetsmonopolister och de som inte delar samma uppfattning utmålas oförskyllt som svarta får.

Bloggen Tant Hu skriver:

”Varför är det så viktigt för Seglora smedja att framstå som den enda som bryr sig om människovärdet? Jag förstår det inte? Dessutom tycker jag att det finns något problematiskt med synen på ”Den Andre” hos smedjan. Smedjans attityd är ett maktperspektiv där ”Den Andre” inte själv får definiera sig, utan inordna sig i en färdig mall av utanförskap. Med detta menar jag inte att utanförskap inte existerar. För det gör det. Men, det handlar om att låta människor själv definiera vem och vad dem är.”

En som råkat ut för Smedjans missbehag och som inpå bara huden fått känna på hur det är att på Internet få stämpeln på sig att vara lierad med rasism och främlingsfientlighet är prästen i Svenska Kyrkan Annika Borg. Till slut tröttnade hon och skrev en serie blogginlägg på Kristen opinion med samlingsnamnet Åttonde budet där hon sakligt försöker reda ut vad som hänt.

”Jag har arbetat hela mitt liv för mänskliga rättigheter och mot extremism i alla former”, säger Annika Borg till Dagen. ”Och att nu anklagas för att ha ”bruna” åsikter, för att stå nära en ideologi som ledde till folkmord, det är fruktansvärt. Även när det är rena lögner så får människor en bild av dig genom skriverierna, en bild som är svåratt rätta till.”

Jag förstår Annika mycket väl som valde att gå till botten med detta genom att skriva så utförligt. Vi vet att när man blir anklagad på Internet så är passivitet och att ligga lågt inte längre någon gångbar metod. Förr kunde det vara tufft och respektabelt att inte ha någon profil på Internet, idag har en person inget annat val än att vara aktiv om någon baktalar en, för att väga upp det annars bara negativa material som kommer upp då man googlar på personens namn.

Man har försökt definiera bort hela denna debatt genom att göra det till en personkonflikt mellan Helle Klein och Seglora-kretsen och Annika Borg där båda parter framställs som lika goda kålsupare när det gäller att avhandla personliga konflikter i offentlighetens ljus. Seglora har på senare tid valt att kategoriskt tiga och istället anklaga Annika Borg för förtal och konspirationsteorier. Tidningen Dagen hade sökt Seglora för en kommentar, men man avstår från att kommentera. Prästerna Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz skriver dock i ett mejl att ”vi i Seglora smedja avstår från att kommentera Annika Borgs falska beskyllningar och konspirationsteorier.” Därmed medverkar man till att det framstår som att Annika Borg står där med Svarte Petter-kortet som den som försöker hålla igång ett personligt gräl.

Både Dagen och Världen idag tar idag på nyhetsplats upp Seglora-debatten. Orsaken är att saken får en extra dimension i och med att Stockholms stift understödjer smedjan genom att ännu en gång låta den få del av en stiftskollekt, vilket många är kritiska till. Kyrkan bör rikta sitt stöd till sådana som har en mer allsidig inriktning och inte baktalar andra personer inom samma organisation.

Seglora smedja kallar sig oberoende men de som är drivande är knutna till Socialdemokraterna, påpekar prästen Hanna Lönneborg, som menar att det får de gärna vara, men att det borde redovisas öppet.

Är detta ett led i Socialdemokraternas strategi att använda Kyrkovalet som en språngbräda för riksdagsvalet 2014? Frågan är inte obefogad. Kyrkopolitikern Olle Burell (s) har själv redogjort för strategin. Man undrar bekymrat om det är valpropaganda som kyrkobesökarnas kollekt skall gå till.

Dagen har också försökt nå biskop Eva Brunne för en kommentar, men också hon avstår från att kommentera ,men hänvisar genom pressekreterare till tidigare uttalanden. Tillsammans med kontraktsprostarna i Stockholms stift har Brunne utarbetat etiska riktlinjer för hur präster och diakoner bör använda sociala media. Där framgår bl.a. det självklara att personliga konflikter ska inte bearbetas på offentliga arenor.

Läs också:

Kyrkliga ting: Om makten och härligheten

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt | 14 kommentarer

Askonsdag 2013

Publicerat den 13 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Idag börjar Fastan, en tid av 40 dagar fram till Påsk av eftertanke, bön, återhållsamhet med syftet omvändelse, förnyelse, att ladda batterierna helt enkelt. Som människor här i jordelivets vedermöda behöver vi sådana perioder för att återhämta oss.

Samtidigt går sådant på tvärs mot konsumtionssamhället vars mantra tycks vara Mer av allt – hela tiden. I går åt jag min sista semla för säsongen, men i konsumtionssamhället iakttar man inga sådana restriktioner. Tvärtom exploateras traditionen kommersiellt så långt som möjligt. Tidigare respekterades vilodagen, och de flesta butiker var stängda på söndagar. Även sedan man börjat med söndagsöppet respekterades Långfredagen som en stilla dag, stängda biografer och butiker, men nu är också den dagen uppslukad av konsumtionskulturen.

Jag hävdar inte att ett övervägande sekulärt samhälle skall tvingas in i övergivna kristna traditioner, men nog saknas något som är viktigt för människans balans och välmående både fysiskt och andligt när konsumtionskulturen erövrar allt.

Själv gläder jag mig åt att tillsammans med medkristna följa kyrkoårets rytm och gå in i denna period av stillhet.

Vi har mycket att be för. Givetvis för hela samhällets bästa, och att vi som kristna får kraft att vara ett salt och ljus i världen, inte en sekt som stänger oss inne utan som i likhet med Petrus och de första apostlarna gå ut på Jerusalems gator och torg och verkar i samhället.

Samma sak som också påven Johannes den XXIII ville då han sammankallade Andra Vatikankonciliet: Aggiornamento, uppdatering innebar att han ville öppna Kyrkans fönster mot världen.

I år vill vi också särskilt tänka på vår påve Benedikt XVI och ge honom vårt stöd och våra böner under sista fasen av hans pontifikat och förenas med hela Kyrkan och be om den Helige Andes ledning när en efterträdare till Petrus skall utses. Michelle Moran, president för ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) ger denna apell:  

.


.

Jag vill också under fastan särskilt be för ekumeniken och ett gott klimat av samarbete och ömsesidig respekt mellan kristna i Sverige. Den 18 maj är det dags för den stora Jesusmanifestationen i Stockholm som är ett tillfälle för kristna i Sverige att ge uttryck för samhörigheten kring det som är gemensamt centrum för vår tro.

.
Till sist för er som är vana vid datorns kommunikativa gränssnitt: Också andliga sanningar kan pedagogiskt tydliggöras den vägen. Håll till godo med denna korta YouTube-film som berättar om vad fastan betyder:

.


.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Kampen om mediabilden av Ratzinger/påve Benedikt XVI

Publicerat den 12 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Joseph Ratzinger har inte gjort allting rätt, men har betytt oerhört mycket för Katolska kyrkan, både under sin tid som chef för Troskongregationen, och sedan som påve Benedikt XVI. Redan från början har det varit en maktkamp om mediabilden av påven, där vissa nyckelhändelser som tolkats negativt permanentats till en negativ mediaikon av honom, trots att den negativa aspekten av de händelser som återges i själva verket när det kom till krita hade en helt annan innebörd. Detta bryr man sig inte om att analysera, utan den negativa bilden fortsätter att schablonartat och okritiskt återges.

Framställs han inte anakronistiskt löjeväckande så är det som en farlig inkvisitor. Vi läser och hör i svenska media att påven är en konservativ tysk som var med i Hitlerjugend, sopade prästers pedofilibrott under mattan, är vetenskapsfientlig, är mot homosexuella och kvinnor, hetsade mot judar och muslimer och hävdade att kondomer sprider AIDS.

De som läser på och driver analysen en bit bortom tidningsrubrikerna inser att verkligheten är annorlunda. Ju mer påven rest och människor fått lära känna honom som person har den negativa bilden mer och mer förbytts i en positivare bild. Som under besöket i Storbritannien 2009 där pressen och den allmänna opinionen innan besöket besjälades av en djup skepsis, vilket efter besöket byttes i dess motsats. Många katoliker, särskilt ungdomar, älskar påven vilket tydligt illustrerades t.ex. vid Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

..


..

Bakom den negativa bilden av påven står en del vänsterliberala katoliker vars politiska agenda gagnas av att vidmakthålla en sådan bild, i förening med den sekulariserade liberala pressen och kultureliten i västvärlden. I rättvisans namn skall säga att seriös sekulär press modifierat sin bild ju mer fakta man fått. Den inomkatolska kritiken förefaller mig ofta ha varit den mest oförsonliga.

2007 hade idéhistorikern Amanda Peralta en helsides kulturartikel i DN: Inkvisitorn där Ratzinger framställdes som en farlig förföljare av oliktänkande. Hon lyfte fram epitetet ”il pastore tedesco”, ett uttryck som betyder ”den tyske prästen” men också ”schäferhunden”. (j.fr den aktuella debatten om näthat och kulturelitens delaktighet i ansvaret för detsamma)

2008 var det dags igen med en helsidesartikel i DN, En taktiker av Guds nåde, där Erik Tängstrand framställer honom som vetenskapsfientlig (ingenting kunde vara längre bort från sanningen) och taktiskt intrigerande.

Låt oss titta på några av schablonerna om honom som lyfts fram i media:

”Var med i Hitlerjugend som ung”
Det var nästan varenda tyskt barn, det förekom mer eller mindre kollektivanslutning och detta faktum säger inte det minsta om att Ratzinger skulle ha haft sympatier för Hitler. Det finns i själva verket inga som helst tecken på sådana sympatier, tvärtom.

”Sopat pedofilibrott under mattan”
Ratzinger kanske inte har gjort allt helt rätt, men är det något som han borde gå till historien för, så är det som den påve som verkligen på allvar tog tag i pedofiliproblematiken. Redan som chef för Troskongregationen fick han ansvar för detta och ville gå mycket längre än påven Johannes Paulus II som inte riktigt såg problemets allvar och trodde det var ont förtal mot kyrkan. Sedan Troskongregationben fått ansvar för dessa ärenden och direktiv gavs att anmälan om alla ärenden skulle skickas till Rom, så studerade han personligen varje akt och var nog i början på 2000-talet den enskilda person i Katolska kyrkan som hade störst inblick i övergreppens omfattning. Direkt efter sitt tillträde som påve vidtog han kraftfulla åtgärder bl.a. mot bl.a. den notoriske pedofilen och barnskändaren Marcial Maciel Degollado grundaren av Legion of Christ. Läs min Newsmillartikel från 2010.

”Mot homosexuella”
Det är propagandistisk vrångbild. Påven har inte uttalat sig mot homosexuella. Han är för det som är grundprincipen i Katolsk sociallära, alla människors lika värde och rättigheter. Och han är han för att äktenskapet är mellan man och kvinna, precis som undertecknad och majoriteten av världens kristna, vilket inte är detsamma som att vara mot homosexuella.

”Hetsar mot judar och muslimer”
Påvens Regensburgtal 2006 väckte raseri hos islamister. Den akademiska föreläsningen handlade om att 1) kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld och 2) att tro och förnuft hör ihop. Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Den kraftiga reaktionen kan knappast skyllas på påven utan på stridigheten hos vissa islamistiska grupper som tar varje tillfälle i akt att markera. Men det hela vändes tvärtom i något positivt genom att dialogen med Islam intensifierades. Läs min bloggtext Vad sade påven egentligen i Regensburg?

Williamson-affären var verkligen en media- och PR-mässig blunder av stora mått. Det har påven själv erkänt (Intervjuboken med Peter Seewald från 2011 Världens ljus). Richard Williamson var en av de fyra SSPX-biskopar vars exkommunicering hävdes samtidigt som det blivit känt att han förnekade Förintelsen. Påven kände inte till detta, och han borde ha haft bättre rådgivare som hade koll på läget. Men det har inget som helst med att göra att påven skulle ha antisemitiska preferenser. Tvärtom har han med stor kraft fullföljt den dialog och det försoningsarbete med judarna som hans företrädare Johannes Paulus II inledde. Han har besökt synagogan i Rom och i Köln, han har besökt Auschwitz och besökt Israel (2009).

..


..

2011  inbjöd påven till ett internationellt interreligiöst möte i Assisi med företrädare för de stora världsreligionerna som uppföljning av det möte som Johannes Paulus II inbjöd till under sitt pontifikat.

Läs också min artikel Katolska kyrkan och Israel

.
”Kondomer förvärrar AIDS-spridningen”
Det har påven inte sagt. Att kondomer sprider AIDS och är farligt på andra sätt är ibland förekommande vanföreställningar i oupplysta folkdjup i bl.a. vissa delar av Afrika. Katolska hjälporganisationer som svarar för en stor del av vården och omsorgen om AIDS-sjuka bidrar till upplysnings- och bildningsarbete på denna front. Det är vanligt att hjälparbetare även bidrar till att tillhandahålla kondomer om de ser att människor inte förmår att överge ett promiskuöst leverne, och männen därmed riskerar att föra in smitta i sina familjer. Påven har själv sagt att kondom i sådana undantagsfall kan vara befogat.
Vid en resa till Afrika 2009 svarade påven på intervjufrågor från medföljande journalister. Läs här vad han sade ord för ord. Påven hänvisar till epidemiologisk forskning som visat att folkhälsoprogram som ensidigt tar fasta på kondomutdelning har sämre effekt än program som också tar fasta på att propagerar för avhållsamhet, trohet och att begränsa antalet sexualpratners. I vissa fall har de förstnämnda programmen enligt forskningsrapporter till och med förvärrat spridningen av HIV/AIDS:

Edward C Green, chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies säger:

”Det finns ett återkommande samband som visas i våra bästa studier, innefattande också den USA-finansierade Demographic Health Surveys, mellan större tillgång och användning av kondomer och högre (inte lägre) frekvens av HIV-infektioner. Detta kan delvis bero på ett fenomen kallat riskkompensation, vilket innebär att då någon använder en risk-reducerande teknologi, såsom kondomen, så förlorar man ofta nyttan (reduktionen av smittrisken) genom att det kompenseras av att man tar större risker än vad man skulle ha gjort utan den riskreducerande teknologin…
Jag noterade också att påven angav ”monogami” som det bästa enskilda svaret på Afrikas AIDS-problem snarare än abstinens. Den bästa och nyaste empiriska bevisningen visar helt klart att en reduktion av multipla och samtidiga sexuella partners är den effektivaste enskilda beteendeförändringen som kan relateras till reduktion av frekvensen HIV-infektioner (den andra viktiga enskilda faktorn är manlig omskärelse).”

Läs också:

—

Hur missvisande de påståenden om påven som listats ovan än är, så gör sig ofta media till megafon och återgivare av dem, ofta på grund av nonchalans och okunnighet. Man hämtar information ur tveksamma källor som t.ex. den obskyra stridsskriften mot påven av journalisten Alan Posener på Welt am Sonntag med tyska orginaltiteln titeln  Der gefährliche Papst som spekulativt översattes till svenska och gavs ut av ICA-förlaget under namnet ”Påvens korståg. Vatikanen och kriget mot det moderna samhället.”

Vi kan se sådana tendenser även nu i samband med den aktuella rapporteringen om påvens avgång. Skall man vara välvillig ser man dock en långsam process i rätt riktning mot nyansering av bilden. Olika ledande personer med insikt och urskiljning och utan partiska intressen som t.ex. Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson tillhör dem som bidrar till en sådan nyansering.

Den kristna pressen, oberoende av samfundsanknytning ger i allmänhet en samstämmigt mycket positiv (men inte okritisk) bild av påven.

Läs också på Katolsk Observatör-bloggen:

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 9 kommentarer

Påvens beslut att avgå 28 februari

Publicerat den 11 februari, 2013 av Bengt Malmgren
Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

När jag fick nyheten på förmiddagen via BBC i twitterflödet trodde jag först att det måste vara ett skämt. Liknande händelser brukar ju alltid föregås av föraningar, men detta kom som en blixt från klar himmel.

Sedan jag läst påvens deklaration på Vatikanradions hemsida tänkte jag att det är egentligen ganska klokt av honom att avgå i tid när krafterna sinar och åldern tar ut sin rätt. Det kan då bli en lugnare och mer planerad övergångsprocess till ny påve.

Påven skriver att han är medveten om allvaret i beslutet, men att han fattat det efter moget övervägande då krafterna avtagit senaste månaderna. ”Jag tackar er uppriktigast för all kärlek och allt arbete med vilket ni har stöttat mig i mitt ämbete och jag ber om ursäkt för alla mina brister”, skriver påven och avslutar meddelandet med orden:

And now, let us entrust the Holy Church to the care of Our Supreme Pastor, Our Lord Jesus Christ, and implore his holy Mother Mary, so that she may assist the Cardinal Fathers with her maternal solicitude, in electing a new Supreme Pontiff.

Cardinal-Peter-Turkson-of-GhanaSpelbolagen har redan börjat vadslagningen om vem som blir nästa påve. En högt tippad kandidat är Kardinal Peter Turkson från Ghana.

The Guardian, live bevakning

 

 

SvD Sveriges radio

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 6 kommentarer

Den naturliga lagen

Publicerat den 11 februari, 2013 av Bengt Malmgren

I katolskt tänkande talar man traditionellt mycket om ”den naturliga lagen” som grund för etiken i frågor som människovärde, rättvisa, abort, äktenskap eutanasi m.m. Den naturliga lagen är en annan kunskapskälla än den gudomliga uppenbarelsen varigenom vi fått vår tro på frälsningen genom Jesus Kristus. Redan genom vårt förnuft kan vi nämligen ana något av den redan utan uppenbarelsen genom Frälsningshistorien och Bibeln, vilket ligger till grund för en moralisk konsensus oberoende av tros- eller livsåskådning.

Samtidigt pågår det en diskussion, också inom Katolska kyrkan, där många ifrågasätter att man verkligen kan nå så mycket kunskap på denna väg som man gjort anspråk på enl katolsk tradition.

Aleteia, en nystartad webbplats som informerar om Katolsk tro har en artikel om den Naturliga lagen. Låt oss titta på vad det handlar om:

Filosofen Robert Sokolowski definierar den naturliga lagen som “den ontologiska prioriteten av mål före syften”.

  • Mål: Sådant som tillhör objekt i förhållande till dess natur.
  • Syften: Sådant som människor utyttjar objekt för att uppnå, kan vara i harmoni med objektets natur eller helt oberoende av det.

Den naturliga lagen upptäcks av oss när vi ser att det finns mål med saker och ting och att våra syften och val måste respektera att målen är prioriterade. T.ex människans mål är att leva och utvecklas till en fullödig människa. Vi respekterar inte det målets prioritet genom att döda för att uppnå våra egna egoistiska syften.

Ett av sexualitetens syfte är att reproducera släktet. Den moderna tekniska preventivmedelskulturen tillåter oss att helt frikoppla det målet och helt inrikta oss på det kortfristiga syftet att tillfredställa vår lust.

I den mänskliga naturen ingår vissa målsättningar som kan framstå som mer eller mindre självklara för var och en som att upprätthålla existensen, bilda familj, få barn, odla vänskap med varandra, bilda samhällen, främja sanningen.

För den som omfattar en kristen livsåskådning är det självklart att den yttersta och mest grundläggande sanningen är Gud, och att det är Gud som ger mål och mening åt existensen. Thomas av Aquino, den store katolske medeltidsfilosofen hörde till dem som försökte förena tro och vetenskap i ett sammanhängande system. Även om det var ett projekt som var alltför stort för att kunna föras i hamn, så bidrog det till den vetenskapliga utvecklingen under medeltiden, och vi en hel del att lära av hans filosofi.

I Summa theologiæ filosoferade Thomas om den naturliga lagen i förhållande till kyrkans tradition, han beskrev den som förnuftets inriktning på det allmänna bästa upplyst av Guds nåd.

Vissa delar av den naturliga lagen uppfattar alla människor intuitivt, som t.ex. att vår uppgift är att upprätthålla livet och existensen, medan andra slutsatser inte är lika självklara och kräver filosofisk reflektion.    Men den moderna sekulariserade kulturen förnekar Gud, och förnekar också att det skulle finnas något mål för naturen eller objekt i naturen. Enligt modern pseudovetenskaplig kosmologi saknar naturen mål, utan är bara  en arena för olika konkurrerande krafter. Detta sägs gälla både den mänskliga naturen och naturen utanför människan.

Människan enligt mångas synsätt saknar ett mål vilket är hennes bestämmelse. Hon bestämmer själv hur hon vill förverkliga sig själv, vad i naturen och hur hon förverkligar sina syften. Någon naturlig lag existerar inte enligt detta synsätt, och moralen är inget annat än ett sociologiskt eller evolutionärt fenomen.

Sammanfattningsvis hör tron på Gud och förståelsen av den naturliga lagen ihop. Man kan ana den naturliga lagen genom förnuftet, men det är inte så att man rent logiskt kan sluta sig till den. Men om vi utgår från åskådningen att vi är skapade varelser, att det finns mål och mening i människor och natur, då faller allt på plats.

Förhållandet idag är att inte ens alla kristna erkänner den naturliga lagen. Istället för att med hjälp av den gudomliga nåden besinna den naturliga lagen anammar man det sekulära samhällets relativism och prioriterar människans syften framför målet med existensen och skapelsen. Livets skydd blir då t.ex. inte längre självklart, abort accepteras som naturligt, inte bara en nödlösning.

Här går idag nya skiljelinjer inom kristenheten, tex mellan radikala västerländska katoliker som inte accepterar Katolska kyrkans lära på denna punkt, och inom den protestantiska kristenheten har denna skiljelinje just belysts genom den etiopiska Mekane Yesus-kyrkans beslut att bryta med Svenska kyrkan på grund av den senarest beslut att till äktenskap viga samkönade par.

Det är inte bara brister i det filosofiska resonerandet som gör att man förkastar den naturliga lagen, det kan också bero på psykologiska faktorer. T.ex en person som överväger suicid gör det sällan av filosofiska själ, utan pg grund av desperation eller under inflytande av en djup depression. Att erkänna och prioritera en högre målsättning med tillvaron ställer krav på omvändelse och att ge upp något av vår egen bekvämlighet, och när det gäller att principiellt hänvisa till högre mål som gäller för alla, inte bara man själv blir man ofta anklagad för att vara auktoritär och dömande, vilket ingen vill vara.

De som argumenterar för äktenskap mellan personer av samma kön hänvisar nästan enbart till sistnämnda typ av argumentation, ofta hör man att fasthållandet vid att äktenskapet skall vara mellan två personer av olika kön enbart är ett utslag av homofobi.

Men att en viktig målsättning med att människan är skapad till man och kvinna och med en sexualitet är att bilda familj och befrämja släktets vidareförande går inte att förneka. Även homosexuella personer har kommit till genom en mamma och en pappa, och det finns många homosexuella som vill och argumenterar för att äktenskapet skall fortsätta att vara mellan man och kvinna. Att bekämpa homofobi och sörja för att homosexuella par som önskar leva stadigt tillsammans får ett jämlikt accepterande och en social trygghet i samhället kräver knappast att man behöver förneka dessa grundläggande fakta och införa en helrelativistisk queer-ideologi, vilket inte gagnar någon allra minst hbt-grupperna, utan endast förvirrar.

Dagen, Dagen, Världen idag

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , , , | 7 kommentarer

De stora männens maktkamp. Vem skall bort?

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Kåranda och att särskilt män håller sina egna bakom ryggen förekommer i många sammanhang. Det är t.ex. allmänt känt att det är svårt att få poliser att vittna om övergrepp som begåtts av deras kolleger. Det händer nästan aldrig att en biskop kritiserar en annan biskop. Om en stor man får gå på grund av bevisad eller misstänkt korruption, så försöker han nästan alltid göra det med flaggan i topp, bagatellisera misstagen och framhäva sin storhet i allt bra han uträttat för organisationen.

Ärkebiskop Jose Gomez av Los Angeles hör till dem som brutit mönstret att inte kritisera några av sitt eget skrå. Nyss har han offentliggjort att han tar ifrån kardinal Mahony alla offentliga uppdrag inom sitt stift. Bakgrunden är Mahonys tidigare senfärdighet att ta i tu med sexuella övergrepp på barn, att inte anmäla dem och hellre se till kyrkans och prästerskapets rykte än att beskydda barnen, vilket blivit skriande tydligt uppenbarat genom ett antal dokument om prästers övergrepp som nu offentliggjorts, ett offentliggörande som Kardinal Mahony under flera års tid aktivt försökt motarbeta.

 I min barndom fanns ett TV-program för barn som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Där fanns en lek som hette ”En skall bort”. Fyra föremål presenterades, tre var inbördes relaterade till varandra genom en viss likhet, medan det fjärde var helt udda i  sammanhanget och skulle bort. Men beroende på i vilka banor man tänkte och vilka associationer man gjorde, så kunde olika föremål i denna fyrklöver framstå som det som skulle bort.

4man

Här är en fyrklöver bestående av tre biskopar och en VD. Först  Ärkebiskop Jose Gomez av Los Angeles som vidtagit åtgärder mot nästa person, Kardinal Roger Mahony på grund av dennes tidigare försumlighet att ta tag i prästers övergrepp på barn. Sedan Lars Nyberg som just fått avgå som VD i Telia Sonera pga korruptionsanklagelser. Sist biskop Robert Finn av Kansas City som tidigare blivit dömd i civil domstol för att ha skyddat präster som begått övergrepp.

Vilken skall bort? Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan man komma fram till olika förslag. Jag hoppar över det enklaste förslaget att Nyberg skall bort eftersom han inte är biskop vilket de andra tre är (så var det också i TV-programmet, de mest självklara sambanden som man gissade på först var fel, det var ett betydligt klurigare samband som frågeställaren tänkt sig).

Ett förslag är att Gomez skall bort eftersom de andra tre är anklagade för oegentligheter, men Gomez har tvärtom kritiserat en av de andra för oegentligheter.

Ett annat förslag är att Finn skall bort, eftersom han är dömd i civil domstol vilket de andra inte är.

Ett tredje förslag är att Nyberg skall bort, eftersom han blivit sparkad av sina överordnade, vilket de andra inte har. Rom har inte vidtagit några åtgärder mot biskoparna, inte ens Finn som är dömd i privat domstol. Tvärtom har han fått bli biskop i Kansas City och är en aktiv att kritisera andra, t.ex. tidningen National Catholic Reporter för att inte vara katolskt renlärig samtidigt som han undviker att kommentera den civila domen mot sig själv.

Jag vill stanna vid det sistnämnda alternativet som uppmärksammar Katolska kyrkans högsta lednings bristande lyhördhet när det gäller att göra upp med det förflutna och låta ansvariga ta konsekvenserna av vad som förevarit. Rom har inga synpunkter på att Kardinal Mahony får fortsätta som kardinal och kommer säkert att ha uppgifter centralt i kyrkan, bl.a. vara med i kardinalskollegiet när det drar ihop sig till att välja ny påve.  Det är bara ärkebiskop Gomez som har förbjudit honom att ha offentliga uppdrag inom sitt jurisdiktionsområde, Los Angelses stift. Biskop Finn fortsätter med Roms goda minne att vara biskop i Kansas City trots att han dömts i civil domstol.

Här tycks det som om Telia Sonera är bättre på att se till att cheferna får ta konsekvenserna av sitt dåliga beteende än vad Katolska kyrkan är. Nu tror jag inte ett ögonblick att det är av moraliska skäl som Lars Nyberg fick gå, men även ett stort företag som agerar inom finansvärlden med dess krämarmentalitet inser att man inte har råd med den dåliga PR det innebär att VD´n misstänks för oetiskt handlande. Katolska kyrkans högsta ledning däremot verkar okänslig för den starka opinion som menar att biskoparna som genom passivitet och prioritering av att skydda kyrkans rykte framför att se till barnens bästa borde ställas till ansvar.

Det är unikt att biskop Gomez nu talar klarspråk och bryter tystnadens kultur. Efter att ha tagit del av det omfattande material om prästers övergrepp som nu är offentliggjort konstaterar han: ”Jag finner dessa dokument brutalt smärtsamma att läsa. Det beteende som beskrivs i dokumenten är fruktansvärt sorgligt och ondskefullt. Det finns ingen ursäkt, inga bortförklaringar av vad som hände dessa barn. De involverade prästerna hade uppgiften att vara deras andliga fäder, och de levde inte upp till det”.

Mahony å sin sida väljer att gå i offentlig polemik med Gomez och försvarar sig på sin blogg med att han inte hade tillräcklig insikt i problemet, inte hade utbildning nog och att det är många år som gått sedan dess. Men som National Catholic Reporter, den tidning som biskop Finn anklagat för brist på renlärighet, skriver i en ledarkolumn:

”There is, of course, some truth to the ‘we didn’t know’ defense. Few knew, years ago, the seriousness of the disease borne by those who molest children. Much of it remains a mystery today.

But the ‘we didn’t know’ defense quickly wears thin against the details contained in the 12,000 pages of documents recently released by the court in Los Angeles, just as it wore thin against the truth revealed when documents were released in other places like Philadelphia and Boston.

That’s why Mahony spent so much time and money over nearly a decade attempting to keep the documents sealed. It’s why, even after agreeing to release documents as part of a 2007 settlement with 508 victims costing $660 million, he continued to fight tooth and nail to keep the documents secret. It is why he and the diocese’s lawyers tried a last-ditch and ultimately failed attempt to get the courts to redact the names of church officials from the documents so it would be difficult to tell who did what. The documents put the lie to the ‘we didn’t know’ defense.”

Biskop Gomez agerar egentligen så som jag länge pläderat för att lokala biskopar skall agera: Det är på lokal nivå problem som kan lösas lokalt skall lösas, och biskopen agerar suveränt inom sitt område enligt subsidiaritetsprincipen. Men samtidigt som Vatikanen förhåller sig passivt till att utkräva ansvar av ansvariga biskoparna förhåller man sig mycket aktiv i att slå ner på sådana som inte uppvisar fullkomlig konformitet med Vatikanen i lärofrågor, som t.ex.  Troskongregationens läromässiga granskning av LCWR (Ledarorganisation för kvinnliga ordnar i USA) eller i avkragningen av den irländske redemtionistprästen Tony Flannery som nu valt att bryta tystnaden han ålagts av Troskongregationen. Dessa disciplinära åtgärder verkar föregå under nästan Kafka-liknande processer där Troskongregationen inte talar direkt med de anklagade, och de inte ens får reda på i detalj vad de är anklagade för. I utlåtanden som kommer senare har det visat sig att man slagit ner på detaljer som bygger på rena missförstånd som lätt kunde ha retts ut om man hade bättre kontakt. Dessa läromässiga disciplinära problem tycker man med fördel skulle kunna handläggas lokalt av biskopar och ordensgeneraler, medan det kanske skulle varit på sin plats att Vatikanen kunde vara mera aktiv i att utkräva ansvar av biskopar som underlåtit att agera i samband med pedofiliärendena.

Ja det finns sannerligen stora problem i vår kära Katolska kyrka. Men det finns också många, både biskopar präster och lekmän som aktivt arbetar med detta.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 6 kommentarer

Tron på Jesus Kristus och bekännelsen till Kyrkan kan inte skiljas åt.

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Det har rasat en katolikdebatt i tidningen Dagens spalter. När man läser pingstvännen Nils-Olof Nilssons mycket skarpa kritik av det katolska institutionaliserade kyrkosystemet är det lätt att bli försvarsinställd och slåss med näbbar och klor mot ”katolikhatarna”. Redan när Nils-Olof skrev sin första artikel förklarade jag emellertid att jag delvis förstod honom, och i hans slutreplik idag framstår han i ännu mer försonlig dager. Inte bara för att båda hans barn är gifta med katoliker ( men det var ju också roligt att höra).

Men Nils-Olof vill vara tydlig med och lyfta fram det han tror på och inte bara för husfridens skull sopa väsentliga saker under mattan. Jag vill kommentera det han skriver i några punkter:

1. För en katolik är det omöjligt att skilja att tro på Gud och Jesus från att bekänna sig till Kyrkans gemenskap eftersom Jesus Kristus grundade Kyrkan och är dess huvud.

2. Detta hindrar inte att det finns brister och fel hos det katolska kyrkosystemet som jordisk institution. All konstruktiv kritik är välkommen, sådan behövs och tas emot med tacksamhet vare sig den är inomkatolsk eller kommer från våra ekumeniska bröder och systrar eller från det sekulära samhället. Det finns också en levande inomkatolsk diskussion om maktmissbruk och brister i kyrkan.

3. Andra Vatikankonciliet fastslog att Gud genom den Helige Ande verkar också utanför Katolska kyrkans synliga struktur. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen t.ex. började ju utanför Katolska kyrkan för att sedan åter komma in i den (men observera att William Seymours föräldrar var katoliker och han var döpt i Katolska kyrkan). Katolska kyrkan erkänner dopet hos andra kristna samfund. Herren är suverän i sitt sätt agera, det är inget vi människor kan ha makt över eller förstå i sin helhet. Säkert fanns det någon mening med pingstmissionen i Sydamerika, troligen inte att det skulle generera en evig hätskhet mellan katoliker och pingstvänner, utan något betydligt underbarare som Gud har i beredskap åt oss i dess förlängning.

maria

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 4 kommentarer

Kristi kärlek tvingar oss.

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

13 februari är Askonsdagen,  då inleds fastan som pågår 40 dagar fram till Påsk.

jesusPåvens fastebudskap i år vill jag rekommendera alla att läsa. Det är mycket trosstärkande och nyttigt att reflektera över. Det tar sin utgångspunkt i sambandet och polariteten mellan tro och kärlekens gärningar. Har vi lärt känna Gud och lever i hans kärlek resulterar det med nödvändighet i att vi vänder oss mot våra medmänniskor och öppnar oss för deras behov enligt det dubbla kärleksbudskapet: Älska Gud av allt ditt hjärta, all din kraft, hela ditt förstånd och älska dina medmänniskor som dig själv (jfr Mark 12:30-31)

De tre teologiska dygderna är tro, hopp och kärlek. Påven fokuserar på tron och kärleken. Han tar fasta på 1 Joh 4:16: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”

The celebration of Lent, in the context of the Year of Faith, offers us a valuable opportunity to meditate on the relationship between faith and charity: between believing in God – the God of Jesus Christ – and love, which is the fruit of the Holy Spirit and which guides us on the path of devotion to God and others.

Kärleken är något som väcks i oss, som ett naturligt svar på at Gud först älskat oss genom Jesus Kristus. Den engagerar hela vårt jag, både hjärta och förstånd. Påven hänvisar till sin första encyklika Gud är kärlek där han skrev: “being Christian is not the result of an ethical choice or a lofty idea, but the encounter with an event, a person, which gives life a new horizon and a decisive direction … Since God has first loved us (cf. 1 Jn 4:10), love is now no longer a mere ‘command’; it is the response to the gift of love with which God draws near to us” (Deus Caritas Est, 1).

Påven fortsätter i fastebudskapet:

”Faith is this personal adherence – which involves all our faculties – to the revelation of God’s gratuitous and “passionate” love for us, fully revealed in Jesus Christ. The encounter with God who is Love engages not only the heart but also the intellect: “Acknowledgement of the living God is one path towards love, and the ‘yes’ of our will to his will unites our intellect, will and sentiments in the all-embracing act of love. But this process is always open-ended; love is never ‘finished’ and complete” (ibid., 17). Hence, for all Christians, and especially for “charity workers”, there is a need for faith, for “that encounter with God in Christ which awakens their love and opens their spirits to others. As a result, love of neighbour will no longer be for them a commandment imposed, so to speak, from without, but a consequence deriving from their faith, a faith which becomes active through love” (ibid., 31a).”

Christians are people who have been conquered by Christ’s love and accordingly, under the influence of that love – “Caritas Christi urget nos” (2 Cor 5:14) – they are profoundly open to loving their neighbour in concrete ways (cf. ibid., 33). This attitude arises primarily from the consciousness of being loved, forgiven, and even served by the Lord, who bends down to wash the feet of the Apostles and offers himself on the Cross to draw humanity into God’s love.

“Faith tells us that God has given his Son for our sakes and gives us the victorious certainty that it is really true: God is love! … Faith, which sees the love of God revealed in the pierced heart of Jesus on the Cross, gives rise to love. Love is the light – and in the end, the only light – that can always illuminate a world grown dim and give us the courage needed to keep living and working” (ibid., 39). All this helps us to understand that the principal distinguishing mark of Christians is precisely “love grounded in and shaped by faith” (ibid., 7).

Hela det kristna livet är ett svar på Guds kärlek, skriver påven.

Den första responsen är just att tron väcks som innebär ett accepterande av Guds tilltal, förundran och tacksamhet. Detta leder till ett beslut, vi säger ”ja”, vilket innebär början på en ny väg i vårt liv i vänskap med Herren. När vi öppnar oss för honom blir hans kärlek än mer uppenbar för oss:

”it is not enough for God that we simply accept his gratuitous love. Not only does he love us, but he wants to draw us to himself, to transform us in such a profound way as to bring us to say with Saint Paul: “it is no longer I who live, but Christ who lives in me” (cf. Gal 2:20).”

När vi erfar Guds kärlek på detta sätt väcks ett gensvar hos oss: Att ge kärleken vidare:

When we make room for the love of God, then we become like him, sharing in his own charity. If we open ourselves to his love, we allow him to live in us and to bring us to love with him, in him and like him; only then does our faith become truly “active through love” (Gal 5:6); only then does he abide in us (cf. 1 Jn 4:12).

Tron är att känna sanningen och hålla fast vid den, kärlekens gärningar är att leva i den tron. Genom tron träder vi in i gemenskap, vänskap med Herren och genom kärlekens gärningar lever vi och kultiverar denna vänskap.
Det finns ett oupplösligt samband mellan tron och kärlekens gärningar skriver påven. Det är missledande att enbart beskriva det som en dialektik eller kontrast.

 ”On the one hand, it would be too one-sided to place a strong emphasis on the priority and decisiveness of faith and to undervalue and almost despise concrete works of charity, reducing them to a vague humanitarianism. On the other hand, though, it is equally unhelpful to overstate the primacy of charity and the activity it generates, as if works could take the place of faith. For a healthy spiritual life, it is necessary to avoid both fideism and moral activism.

The Christian life consists in continuously scaling the mountain to meet God and then coming back down, bearing the love and strength drawn from him, so as to serve our brothers and sisters with God’s own love.”

Läs hela brevet här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer