Ni som varit i Polen och besökt Jasna-Gora klostret har säkert också sett den berömda korsvägen, en serie målningar av konstnären Duda Gracz med motiv som ansluter till den polska 1900-talshistorien. Här några exempel:

Bilderna visar människor, biskopar och lekmän, kvinnor och män, barn och vuxna. Ansiktsuttrycken visar bedrövelse inför världens ondska som vi står handfallna inför och som sker utan att vi tycks kunna göra så mycket. Bedrövelse över ondskan, men också bedrövelse över vår egen hjälplöshet, att vi kan göra så lite åt den, lidandet fortgår och har sin obevekliga gång. Detta var 1900-talets Europa, konstnären har Förintelsen i klart minne, och förintelselägret Auschwitz/Birkenau ligger bara några mil från Czestochowa där Jasna Gora-klostret ligger.

Jesus bär korset han kommer att dö på. Det representerar vikten av alla våra kors. Vilken tyngd han känner när han tar det på sina axlar! För varje steg går han djupare in i vår mänskliga erfarenhet. Han går det mänskliga eländets stig och erfar dess förkrossande tyngd.

”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors”, skriver Paulus till galaterna (Gal 6:14). I korset finns vårt hopp och vår frälsning. Vi reser oss igen. Hoppet ger oss kraft att tända ett ljus, göra vad vi kan för att hjälpa Jesus bära korset. Varje gång vi gör något av kärlek för våra medmänniskor, deltar i arbetet att bygga upp världen, ”laga världen” och göra den mer beboelig, så gör vi som Simon och Veronika som hjälpte Jesus bära korset och torkade svetten från hans ansikte.

Denna betraktelse stämmer oss till ödmjukhet. Också biskoparna som betraktar Jesus ser bedrövade och hjälplösa ut. Vilka signaler skickar kyrkan ut till världen idag? Här finns inget utrymme för triumfalism och att gömma oss bakom att vi hör till segrarna. Vi kommer alla till korta. Snart är det konklav och ny påve skall väljas. Kyrkan har genomgått en av sina värsta kriser, pedofiliskandalerna. Mycket har gjorts för att städa upp och läka såren, men mycket återstår. Det finns biskopar och kardinaler som bevisligen bidragit till att skydda präster som begått övergrepp och förflyttat dem istället för att anmäla dem, några av dessa är kvar i tjänst, t.o.m. kommer att delta i konklaven. Kvinnorna i kyrkan är de som bär upp det diakonala arbetet, men dialogen fungerar inte. Istället för att samtala är ledningsorganisationen för kvinnliga ordnar i USA ställd under tvångsförvaltning. Kyrkan lyckas inte övertyga de homosexuella om att den står på deras sida för människovärde och upprättelse.

Sådant uppfattas och registreras av omvärlden. Det gäller att skilja på andarna. Omvärlden är inte bara den skriande hopen som är motståndare till kyrkan och som ropar ”korsfäst, korsfäst”, det är också alla de människor som ser eländet, sina egna och andras tillkortakommanden men som av kärlek vill göra något, och i Simons och Veronikas anda hjälpa vår Frälsare att bära korset.

Låt oss be för Kyrkan inför det kommande påvevalet, att hon blir ödmjuk, och att hon ser och bejakar varje gest av kärlek och god vilja var den än kommer ifrån. Vi är alla syndare och sitter i samma båt.