13 februari är Askonsdagen,  då inleds fastan som pågår 40 dagar fram till Påsk.

Påvens fastebudskap i år vill jag rekommendera alla att läsa. Det är mycket trosstärkande och nyttigt att reflektera över. Det tar sin utgångspunkt i sambandet och polariteten mellan tro och kärlekens gärningar. Har vi lärt känna Gud och lever i hans kärlek resulterar det med nödvändighet i att vi vänder oss mot våra medmänniskor och öppnar oss för deras behov enligt det dubbla kärleksbudskapet: Älska Gud av allt ditt hjärta, all din kraft, hela ditt förstånd och älska dina medmänniskor som dig själv (jfr Mark 12:30-31)

De tre teologiska dygderna är tro, hopp och kärlek. Påven fokuserar på tron och kärleken. Han tar fasta på 1 Joh 4:16: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”

The celebration of Lent, in the context of the Year of Faith, offers us a valuable opportunity to meditate on the relationship between faith and charity: between believing in God – the God of Jesus Christ – and love, which is the fruit of the Holy Spirit and which guides us on the path of devotion to God and others.

Kärleken är något som väcks i oss, som ett naturligt svar på at Gud först älskat oss genom Jesus Kristus. Den engagerar hela vårt jag, både hjärta och förstånd. Påven hänvisar till sin första encyklika Gud är kärlek där han skrev: “being Christian is not the result of an ethical choice or a lofty idea, but the encounter with an event, a person, which gives life a new horizon and a decisive direction … Since God has first loved us (cf. 1 Jn 4:10), love is now no longer a mere ‘command’; it is the response to the gift of love with which God draws near to us” (Deus Caritas Est, 1).

Påven fortsätter i fastebudskapet:

”Faith is this personal adherence – which involves all our faculties – to the revelation of God’s gratuitous and “passionate” love for us, fully revealed in Jesus Christ. The encounter with God who is Love engages not only the heart but also the intellect: “Acknowledgement of the living God is one path towards love, and the ‘yes’ of our will to his will unites our intellect, will and sentiments in the all-embracing act of love. But this process is always open-ended; love is never ‘finished’ and complete” (ibid., 17). Hence, for all Christians, and especially for “charity workers”, there is a need for faith, for “that encounter with God in Christ which awakens their love and opens their spirits to others. As a result, love of neighbour will no longer be for them a commandment imposed, so to speak, from without, but a consequence deriving from their faith, a faith which becomes active through love” (ibid., 31a).”

Christians are people who have been conquered by Christ’s love and accordingly, under the influence of that love – “Caritas Christi urget nos” (2 Cor 5:14) – they are profoundly open to loving their neighbour in concrete ways (cf. ibid., 33). This attitude arises primarily from the consciousness of being loved, forgiven, and even served by the Lord, who bends down to wash the feet of the Apostles and offers himself on the Cross to draw humanity into God’s love.

“Faith tells us that God has given his Son for our sakes and gives us the victorious certainty that it is really true: God is love! … Faith, which sees the love of God revealed in the pierced heart of Jesus on the Cross, gives rise to love. Love is the light – and in the end, the only light – that can always illuminate a world grown dim and give us the courage needed to keep living and working” (ibid., 39). All this helps us to understand that the principal distinguishing mark of Christians is precisely “love grounded in and shaped by faith” (ibid., 7).

Hela det kristna livet är ett svar på Guds kärlek, skriver påven.

Den första responsen är just att tron väcks som innebär ett accepterande av Guds tilltal, förundran och tacksamhet. Detta leder till ett beslut, vi säger ”ja”, vilket innebär början på en ny väg i vårt liv i vänskap med Herren. När vi öppnar oss för honom blir hans kärlek än mer uppenbar för oss:

”it is not enough for God that we simply accept his gratuitous love. Not only does he love us, but he wants to draw us to himself, to transform us in such a profound way as to bring us to say with Saint Paul: “it is no longer I who live, but Christ who lives in me” (cf. Gal 2:20).”

När vi erfar Guds kärlek på detta sätt väcks ett gensvar hos oss: Att ge kärleken vidare:

When we make room for the love of God, then we become like him, sharing in his own charity. If we open ourselves to his love, we allow him to live in us and to bring us to love with him, in him and like him; only then does our faith become truly “active through love” (Gal 5:6); only then does he abide in us (cf. 1 Jn 4:12).

Tron är att känna sanningen och hålla fast vid den, kärlekens gärningar är att leva i den tron. Genom tron träder vi in i gemenskap, vänskap med Herren och genom kärlekens gärningar lever vi och kultiverar denna vänskap.
Det finns ett oupplösligt samband mellan tron och kärlekens gärningar skriver påven. Det är missledande att enbart beskriva det som en dialektik eller kontrast.

 ”On the one hand, it would be too one-sided to place a strong emphasis on the priority and decisiveness of faith and to undervalue and almost despise concrete works of charity, reducing them to a vague humanitarianism. On the other hand, though, it is equally unhelpful to overstate the primacy of charity and the activity it generates, as if works could take the place of faith. For a healthy spiritual life, it is necessary to avoid both fideism and moral activism.

The Christian life consists in continuously scaling the mountain to meet God and then coming back down, bearing the love and strength drawn from him, so as to serve our brothers and sisters with God’s own love.”

Läs hela brevet här.