Jag trodde inte mina ögon när jag surfade in på Signums hemsida förra veckan och såg en artikel med braskande rubrik som rekommenderade Katolska kyrkan att hålla distans till Livets Ord. Artikeln som är skriven av en före detta Livets Ord-medlem som sedan blivit katolik är så full av odokumenterade påståenden och felaktigheter att det inte känns meningsfullt att gå i polemik med den. Bara en sådant påstående som att man söker stöd i Katolska kyrkan för att stärka sitt varumärke är fullständigt groteskt.
När jag läser vad författaren skriver om Livets Ords teologi får jag en känsla att jag är mer bevandrad i den än han. Som ekumeniskt sinnad katolik har jag genom åren haft mycket kontakt med Livets Ord och är väl insatt. Jag har många vänner inom församlingen och upplever som jag tror också de gör att artikeln inte bara är osaklig, utan rentav oförskämd, då man helt ignorerar eller förtiger den rikhaltiga dokumentation som finns kring församlingen under senare år. Man undrar om redaktionen på Signum inte alls är pålästa som kunde släppa igenom något så undermåligt.
Livets Ord och dess ledare har ju också varit fullt offentliga och öppna med den förändringsprocess som varit under loppet av 20 år och som svar på artikeln räcker det egentligen att sammanfatta och peka på den dokumentation som sedan länge är öppen för alla som vill ta del. Jag lyfter fram några nyckeldokument här:
Ulf Ekman: Har Livets Ord ändrat sig? (2 artiklar publicerade i MissionsMagazinet 2007)
Jag saxar ur dessa två artiklar, rubriksättningen är min:
1980-talet: Konfrontation med liberalteologin
”När Livets Ord startade var det med ett definitivt mandat från Herren att predika trosundervisning och uppmuntra kristna att återvända till Guds ord. Att göra det innebar också att bejaka det övernaturliga, Andens liv. I en miljö där sekulariseringen starkt hade påverkat vårt land och kristenheten, ledde denna undervisning ibland till nödvändiga konfrontationer. Liberalteologiskt inflytande hade skapat en otrosmiljö där under och tecken sågs med stor skepsis. Inte minst i Uppsala med sin kyliga, rationalistiska universitetsteologi möttes trosförkunnelsen med starkt motstånd, främst från teologer. Under 80-talet var det främst omkring detta striden stod. När jag nu ser i backspegeln tror jag dels att dessa uppgörelser var nödvändiga, men att vi inte alltid hanterade allt rätt och att det fanns både överdrifter och onödiga tillspetsningar hos oss. I stridens hetta kom också uttalanden från min sida som ibland var onödigt kategoriska och dömande.”
Visst har vi ändrat oss…
”Angående frågan om vi har ”ändrat oss” kan man väl säga att i en tidsperiod som sträcker sig över 20 år så har inte bara vi utan alla förändrats på något sätt. På denna fråga brukar jag svara: ”både ja och nej”. Visst har vi förändrats, vuxit till, mognat och breddats. I den meningen har vi naturligtvis ändrat oss. Det kan gälla överdriven demonologi. Det kan gälla ensidigheter i undervisningen om andlig krigföring. Det kan gälla ensidighet i bön. Det kan gälla en överdrivet negativ syn på en del andra kristna sammanhang. Ett exempel jag blivit påmind om är en artikel jag skrev på slutet av 80-talet när den dåvarande påven kom på besök till Sverige. Idag skulle jag definitivt inte ha skrivit artikeln på det sättet. Den skrevs utifrån de protestantiska, frikyrkliga och karismatiska fördomar som jag var en del av. Syftet var den gången, minns jag, bland annat också att be emot enhetsbildningar som baserades på liberalteologi. Men jag medger villigt att min horisont då var för snäv. ”
…men grunden består:
”När det däremot gäller den grundläggande undervisning vi haft (och då får jag dra en skarp gräns emot vad andra menat att vi undervisat och vad vi verkligen har undervisat) så gäller denna undervisning fortfarande. Det är fortfarande så att hela Bibeln är Guds ord som skall tros och efterlevas, oavsett vad världen säger. Det är fortfarande så att evangeliet är Guds kraft till frälsning för den som tror. Det är fortfarande så att tro övervinner världen, kastar berg i havet och att ingenting är omöjligt för den som tror. Det Jesus sa om tron gäller även idag. Det är fortfarande sant att samme Jesus som frälser, också helar och döper i den helige Ande. Det är fortfarande så att Andens liv är ett liv präglat av det övernaturliga och att Andens nådegåvor finns att tillgå för alla troende. Det är också fortfarande så att vi behöver leva ett liv i omvändelse och gudsfruktan, i helgelse och i radikal efterföljelse.”
Slutet på 1990-talet: Fokus på enheten
I slutet av 90-talet började Herren göra mig uppmärksam på behovet av enhet. Det gällde inte enhet som en strategi att nå ut med evangeliet effektivare utan var djupare än så. Enheten är Kristi kropps innersta väsen. Detta tog mig djupt och jag upplevde att det låg starkt på Herrens hjärta. Jag insåg att det också skulle innebära en del förändringar hos mig personligen. Jag insåg också att detta inte bara skulle applåderas utan att jag skulle komma att få kritik både från andra kristna och också från en del ängsliga i de egna leden. Detta med enhet kan verkligen missförstås på många sätt. Ändå kände jag och känner idag allt starkare att det är åt detta håll jag måste gå. När man uppfattar vem Gud verkligen är fascineras man av treenigheten. Inte bara av Fadern, Sonen eller den helige Ande utan av den kärleksfulla enhet som utgör hjärtat av Guds väsen. Det som är Guds väsen skall återspeglas i hans avbild – i oss. Gud är kärleken och kärleken måste ha något att fästa sin kärlek på. Kärlek är i sitt väsen utgivande osjälviskhet. Kärlekens motsats är själviskhet och i själviskheten ligger konflikter, isolering, högmod och självupphöjande. Det är allt detta som leder till splittring. Kristi kropp är idag mer splittrad än vi vill erkänna. Vi har alla, på olika sätt, del av denna splittring och vi på Livets Ord har också en del i allt detta.
Framtiden:
”I detta arbete har betoningen på hela Kristi kropp med tiden framstått allt klarare. Vi är inte ensamma och vi driver inte heller – och har aldrig gjort det – en andlig isoleringslinje. Tvärtom står det klarare än någonsin att de andliga genombrott Herren önskar kommer att kräva en upprustning och stärkande förening av hela Kristi kropp. Denna enhet har sin grund i att vi bekänner Jesus som Herre, tror på hans Ord och bejakar Andens verk i tiden. Alla kommer inte alltid att vilja vara delaktiga i detta. Inte heller kommer alla att alltid komma överens, men när ett djupare igenkännande av Kristi kropp kommer, då kommer också en styrka som inte har funnits förut. Det innebär inte att man tappar den egna identiteten utan att man ser att det man själv av nåd har fått del av, är en del av något mycket större och att det är detta större som Herren arbetar med, inte bara med oss.”
Siewert Öholm intervjubok: Pastor Ulf (2008). I ett antal öppenhjärtliga intervjuer talar Ulf Ekman ut om kristen tro, politik, teologi och mission. Boken ger svar på många frågor som utomstående ställer sig om Livets Ord och pastor Ulf, men Öholm fick kritik för att han var för snäll mot Ulf och inte pressade honom mer i de mest kontroversiella frågorna.
.
.
.
Granskande reportageserie i Dagen från 2008 om Livets Ord 7 delar, bla pengarna, makten, ekumeniken.
Ulf Ekman: Andliga rötter (bok 2009). Teologisk bok som beskriver de nya insikterna om att frikyrkan inte kan vända de gamla samfunden ryggen, utan att man är beroende av de rötter man kommer ur och måste ha respekt för det arv som de gamla samfunden representerar. Han beskriver hur dessa tankar började mogna under vistelsen i Israel då han mötte många katoliker.
Citat från recension i Kyrkans tidning:
”Ulf Ekman skjuter lika skarpt mot kristen frontförkortning som mot trångsynthet. Frontförkortningen innebär att enskilda kristna och församlingar kompromissar bort viktiga delar av den kristna tron för att försöka servera den i en mer ”populariserad” version, i hopp om att fler människor är beredda att acceptera en lättversion.
Effekten blir den motsatta. Ingen lockas av en urvattnad tro.Lika hårt kritiserar Ulf Ekman trångsyntheten som återfinns i väckelserörelser där man tror att det mesta kan fungera som i väckelsens barndom….
Det avslutande kapitlet handlar om Kristen enhet, om hur den andliga kartan ritas om. Det är inte längre Europa som är den kristna trons bastion, utan Asien, Afrika och Latinamerika. En ny skiljelinje bland kristna i Europa är mellan en liberal och en konservativ inriktning.
Ett genomgående tema i Andliga rötter är att det är naturligt att spänningar och splittringar i kristenheten ibland uppkommer, men att det nu är dags för ”en djupare och mer tydliggjord enhet troende emellan”.ß Andliga rötter är samtidigt ett teologiskt debattinlägg, en beskrivning av Ulf Ekmans egen personliga resa och en förhållandevis lättläst och samtidigt djupt andlig bok.”
Ulf Ekman Memoarbok Del 1: De första stegen (2011) Bengt Malmgren bloggpost om memoarboken: Ulf ekman och jag är lika gamla. Ur Recention i Upsala Nya Tidning:
”(Det är) svårt att förneka den roll Ulf Ekman spelat för den svenska kristenheten de senaste decennierna. Att han nu ger ut den första delen av sina memoarer – De första stegen 1950-1983 – är därför goda nyheter för alla som är intresserade av kristendomens moderna utveckling… en betraktelse över en andlig mognadsprocess. Men Ekmans berättelse om resan från det sekulära arbetarhemmet i Göteborg till rollen som global predikant är ändå klart läsvärd.. Framför allt är det intressant att få läsa berättelsen om Livets Ords första stapplande steg ur ett inifrånperspektiv. Den berättas alldeles för ofta baserad på hörsägen och lösa rykten.”
Ulf Ekman: Framgångsteologin, finns den? (artikel i Keryx 2011). Atrtikeln i Livets Ords teologiska seminariums tidskrift diskuterar vad som är fakta och fantasi kring detta som kommit att kallas framgångsteologin.
Intervju med Ulf Ekman i Vatikanradion i samband med studieresa till Rom 2011. Jag var med som katolsk resursperson på denna resa och reportern Charlotta Smeds från Vatikanradions skandinaviska avdelning passade på att få en intervju med Ulf och Birgitta Ekman samt undertecknad.
Faktabasen.se skriver om Livets Ords ekonomiska redovisning och tillförlitlighet följande:
Trots hård granskning från media har det aldrig hittats några belägg för de ekonomiska oegentligheter som meningsmotståndare anklagat Livets Ord för. Livets Ord anlitar revisionsbyrån KPMG för oberoende granskning av ekonomin och ekonomisk redovisning finns att hämta ut från Länsstyrelsen i Uppsala Län (Stiftelsen Livets Ord, org.nr 817602-1106).
Stiftelsen Livets Ord har 90-konto. ”90-kontot är för givaren en bekräftelse på att insamlingen sköts på ett ansvarsfullt sätt och att pengarna går till ändamålet utan oskäliga kostnader”, står det att läsa hos Svensk Insamlingskontroll, SFI. I SFI’s granskningar ingår att kontrollera bl. a. ”att insamlingarna sker på ett sunt och etiskt sätt”.
Detta var några exempel ur dokumentationsfloden. Då har jag itne nämnt något om deras eminenta konferenser, t.ex. Europakonferensen varje sommar som samlar deltagare och talare från olika delar av kristenheten, eller deras sociala arbete i Uppsala som är högt uppskattat av såväl kommun som medborgare.
Bengts Blogg 
Oj Bengt
Det var väldigt vad du tar i.
Låt mig ställa en fråga till dig. Är det livsviktigt för dig att dina läsare måste dela din uppfattning om Livets Ord och Ulf Ekman.
När det gäller min uppfattning så bidrar i alla fall inte textmassornas kvantitet till att jag påverkas åt det håll du vill att jag som läsare ska påverkas.
Du och jag deltog båda i seminariet ”Kyrkan Anden Ämbetet” på Bjärka Säby i maj förra året (som jag liknade vid ett mansläger) och där Ulf Ekman i sitt anförande talade sig så varm för biskopsämbetet och dess oerhörda betydelse. För att komma från en som brutit sig ur en biskoplig kyrka för att starta eget blir påståendet parodiskt.
Det var inte bara jag av åhörarna som fick tankar om att Ulf Ekman drömmer om att få kalla sig biskop Ekman och bli kollega med biskop Anders.
Intressant med ditt ”påhopp” på Signum.
Som du märker säger användandet av begreppet ”påhopp” kanske mest om användaren av begreppet. Eller hur ?
// Irène
PS By the way raderade du min kommentar till Anneli om den intressanta intervjun om LO som hon lagt ut på din blogg?
Irène
Nej det är inte livsviktigt att alla delar samma inställning som jag. Däremot är det livsviktigt med konstruktiv kritik av kyrkor och kristna organisationer, oberoende av om det gäller Livets Ord, Katolska kyrkan eller något annat och samtal/debatt. Jag försöker framlägga bakgrundsfakta och klargöra min ståndpunkt så tydligt som möjligt med syfte att främja det goda samtalet. Mina två sista inlägg verkar ha varit framgångsrika i det avseendet.
Angående dina spekulationer om Ulf Ekmans mer eller mindre ädla motiv för sitt agerande, så svarar jag som jag svarat dig när du spekulerat om påvens och biskopars inre liv: Spekulationer av det slaget är föga konstruktivt i de samtal vi för här. En repektfull dialog utgår från att man får tilltro människor goda avsikter om verkligheten inte uppenbart talar för något annat.
Bjärka Säby-mötet ja, att det var manligt dominerat är en iakttagelse man inte kan förneka. Det som gjorde djupast intryck på mig från det mötet var den nya mera dynamiska metaforen för ekumeniken: Floden istället för den tidigare mera statiska bilden av trädet med grenarna. Det var professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet Samuel Rubenson som levererade den. Bilden går ju ganska väl ihop med den ekumeniska utveckling Ulf Ekman genomgått. Tanken är ju liknande i hans bok Andliga rötter. Man utgår från källorna, rötterna eller de många rännilarna som till slut bildar den dynamiska kropp som kristenheten är. Detta i motsats till träd med grenar där samfunden sitter isolerade från varandra i trädtopparna.
Länk till en bloggpost jag skrev om mötet:
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2012/05/22/floden-ny-metafor-f-246-r-ekumeniken-som-beskriver-det-andliga-skeendet-idag.aspx
Bengt,
Jag betvivlar inte alls att Ulf E. har mognat och utvecklats (jag känner honom inte, men jag känner personer som känner honom). Men det bekymrar mig att hela församlingen – ja, hela ”trosrörelsen” – tycks vara styrd av hans personliga utveckling. I ett helt annat sammanhang (det gäller ryska s.k. ”startser”-”åldringar” i dagens Ryssland) hör jag ibland kritiken att ”de drar människor, men inte till Kristus utan till sig själva”. Detta faller mig i minnet när jag läser vad Du skriver om Livets Ord. Har Du andra källor än hans egna skrifter?
Paul!
Din frågeställning är adekvat. Det finns ju alltid en risk att makt man fått, antingen genom pengar, formella positioner eller genom att man är en karismatisk person att makten medvetet eller omedvetet missbrukas i det egna jagets tjänst. Mest tragiskt och disharmoniskt skorrar det när religiösa ledare missbrukar makten på detta sätt då Jesus lär oss att den skatt vi fått har vi i lerkärl och att den som är störst i himmelriket är den som är allas tjänare.
Jag kan inte säga att Livets Ord är fri från sådana tendenser, lika lite som jag kan säga att jag själv eller Katolska kyrkan är fri från sådana tendenser. Men jag känner många inom Livets Ord, både pastorer och församlingsmedlemmar, jag har deltagit i möten och konferenser och kan inte säga att församlingen utmärker sig negativt i det avseende du säger. Det finns en glädje i tron, inget tvingande eller den typ av stämningar man möter i manipulativa miljöer.
Faktaartikel av mig här om sekter och tankestyrning:
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/pages/sekter-och-tankestyrning.aspx
Bengt
Jag svarar dig här istället (utifrån ditt svar till mig på förra LO-posten)!
När jag skrev baksida, menar jag att detta sekteristiska fenomen finns (inte överallt, men det finns)!
Jag har extremt stor erfarenhet av frikyrkan (jag växte upp mitt i Skånes Jerusalem, med flest frikyrkor per invånare o har gått i kristen skola i 10år)! Jag har djup erfarenhet från hela det protestantiska spektrat och INGEN bitterhet. Jag älskar mitt ursprung, men kärleken till sanning ledde mig in i Kyrkan (via studier på CredoAkademin o katoliker i Stockholm)!
Att LO har drivit folk i fördärvet är ingen överdrift. Min kusin är ett utmärkt tragiskt exempel. Jag tror Ulf har många lik i garderoben (som behöver bearbetas). Och jag ser spännt fram mot en ekumenisk framtid för svensk kristenhet. Det är spännande att leva nu.
Men att inte våga se baksidorna (just auktoritetsfrågan är brännande) är naivt.
Sanningen befriar. Frikyrkligheten som jag växte upp med (vilket inkluderade 2 LO-församlingar) var sekteristisk och skärmande. Det finns sekterism kvar i LO , men den har mildrats; Gud ske lov o pris!
Men den finns kvar. Personfixeringen är stor i LO. I Kyrkan är den betydligt mindre. En präst som lämnar en församling, betyder inte allt. En LO-rörelse utan Ulf är svårtänkt.
Jag fascineras av Ulf, men har definitivt en kritisk distans (av personliga o frifräseliga sekteristiska tendens-skäl)!
Jesuscentreringen, dopet o bibelglädjen förenar. Sekteristiska tendenser, sakramenten, enheten o historiciteten skiljer oss åt. Därför blev jag UPPTAGEN i Kyrkans FULLA GEMENSKAP.
Ära vare Fr, PX o dHA. Nu o alltid o i evigheternas eviga klippfasta grund.
Tack Anders för ditt inlägg. Det är den här typen av nyanserade samtal vi behöver föra. Vi behöver alla ha en kritisk distans till oss själva. Det är när man stänger sig för det och ser all utomstående kritik som fientlig som man har benägenhet att slå in på sekterismens väg.
Bengt
Jag tycker du gör ett bra jobb. Men vad exakt finner du så upprörande med Torgnys artikel i Signum?
Jag ser inte den polemiken.
Jag ser möjligen att Ulf faktiskt har en genuin längtan till Kyrkan, men kan också förstå att det ligger andra mindre fromma motiv bakom. Att legitimera LO, genom att synas med Kyrkan är kanske ett (jag har ingen insyn i det, men det är många som menar det). Jag tycker påståendet är bisarrt (inte minst när det drivs av katolikhatare som Aletheia), men inte i sig omöjligt.
Om Torgny har insikt (vilket man bör ha som ex-LO:are i Uppsala) får han väl påstå det. Men det är ju klumpigt formulerat.
Vad annars är konstigt med artikeln? Kritiken av ”family-ministries” är mer än välbefogad. Har du sett på Hinn-videorna på you-tube?
Man häpnar. ”Somethings is rotten in the States” (för att parafrasera Hamlet).
Små-Guru:s (läs småpåvar) med enorma förmögenheter o minst sagt bristande vandel o själavård är smärtsamma varningsklockor om att frifräseriet kräver mycket. Mycken smärta, lyxsökeri o brända avhoppare är baksidan av protest-karismatiken.
Kyrie eleison!
Anders!
Tack för erkännande, och tack för strukturerande frågor som hjälper oss att bena lite i detta.
Också jag ser det svårt att gå i polemik med Torgnys artikel, just för att den är så ostrukturerad och allmänt hållen. Du har helt rätt att det finns stora problem med den typ av församlingar vi talar om, inte bara i USA utan också andra delar av världen. Om artikeln tagit fasta på det och berskrivit det utan relation till Livets Ord vore gott och väl, men nu används detta i ett guilt by association-resonemang, trots att Livets Ord idag knappast är en församling som dras med den typen av problem. Tvärtom har den ju vilket även kritikerna erkänner utvecklats i positiv riktning.
Jag har följt vad Ulf skrivit under många år, vi är födda samma år och båda på västkusten och har i vår utveckling kulturellt och som kristna delvis konfronterats med samma problemställningar. Därför är det för mig inte svårt att känna igen mig i Ulfs utveckling som han beskriver i sin biografibok eller i hans teologiska utveckling mot en allt mer katolskt präglad syn på Kyrkans väsen. Visst, rent teoretiskt skulle detta kunna vara ett spel för gallerierna och bara utanverk för att främja Livets Ords varumärke, men varför skulle man gå på så långsökta förklaringar när det inte finns minsta belägg för det?
Jag är också kritisk till Signum-artikeln därför att den går helt på tvärs mot dagens förhållande till ekumenik som är förankrad i Katolska kyrkan genom Andra Vatikankonciliet och postkonciliära dokument som t.ex. Johannes Paulus II´s Ut unum sint. Förbi är den tid då vi kristna umgås med varandra genom kyrkopolitiska markeringar, nu handlar det om samarbete och att bygga relationer. På så sätt hjälper vi både oss själva och andra samfund att övervinna sina brister och svagheter.
En bra och vänskapligt sinnad relation till Livets Ord från Katolska kyrkans sida kombinerad med en öppen debatt om svagheter och styrkor tror jag är betydligt mer konstruktiv hjälp för Livets Ord än att fortsätta isolera och stigmatisera församlingen.
Det finns en berättelse om Livets Ord som går ut på att den är och förblir en sekteristisk församling och har en elitistisk teologi, och att det i grunden finns kvar och besjälar församlingen än idag, att det ser bättre ut på ytan beror bara på att man har ögonen på sig mera. Den berättelsen vill avhopparna gärna skall vara sann än idag, och en del andra kristna också kanske för att det är så lätt att kasta problemen på en syndabock så att man kan framstå som godare själv.
Men jag tror det finns andra bilder som är sannare idag.
Nu hann jag inte med att kommetera detta med Benny Hinn. Det finns mycket mer att säga om detta med pingstkarismatism och andliga nådegåvor. ICCRS, International Catholic Charismatic Renewal Services som arbetar som ett centralt organ i Katolska kyrkan med statuter från den Heliga Stolen, och arbetar mycket med att fostra och integrera det pingstkarismatiska livet i Kyrkan och kanalisera det i sunda banor som förhindrar avarter. En bok speciellt för ledare inom karismatiska förnyelsen har just getts ut som resultat av ett teologsymposium.
I mars kommer man att ha en teologisk konferens i Rom som fortsätter att arbeta med dessa frågor och tar upp även ekumeniska aspekter. Att inbjuda andra kristna samfund att ta del av sådant samarbete tror jag är mycket mera konstruktivt än att marginalisera och ta avstånd.
Anders!
Angående Benny Hinn, jag var med när han gästade Livets Ord 2010. Jag skrev en kommetar om det på bloggen.
Jag har några fler inlägg i Benny Hinn-debatten. Klicka på sökordet benny hinn i slutet på artikeln så hittar du dem.
Bengt
Jag förstår hur du tänker. Vi får se vad som händer med kristenheten i Sverige.
Det är spännande.
Läste igenom ånyo vad du skrev om Hinn. Ja, det dröjer (nog) innan han kommer till Sverige igen.
Och det är en guilt by association.
Låt oss be o arbeta för att Kyrkligheten i Sverige blir en igen. Det finns mer hopp idag, än på flera hundra år.
Amor vincit omnia!
Hej Bengt ! Uppskattar dina inlägg i bloggossfären också specifikt i denna debatt. Jag ser saken på liknande sätt som du gör betr Signumartikeln. Signum som ju har ett väl inarbetat rennomé att presentera sakliga och kunniga och nyanserade artiklar förvånar mig när man sätter in Torgnys Nilssons artikel om LO. Det är till och med så att flera katoliker jag talat med är förvånade över artikeln. Man undrar varför artikeln sattes in överhuvudtaget. Sjäv hann jag vara med i LO 9 år innan jag lämnade LO för KK. Detta gjorde jag emellertid inte i vredesmod över något eller pga att jag såg korruption eller misshälligheter.Tvärtom såg jag nog LO som en ur frikyrkoperspektiv föredömlig församling. Att jag lämnade LO har istället med göra att jag fått nåden att se Katolska Kyrkan som den kyrka Hon är : Guds egen kyrka med all uppenbarelse samlad inom sig och som är bevarad i sin unicitet genom hela Kyrkans historia trots allt som varit.
Anders!
Noterar att du ifrågasätter Signumredaktionens omdöme att låta publicera min opinionsartikel.
Till skillnad från de tidningsorgan som LO kontrollerar finns det inom Signum en ambition att vara ett brett forum för debatt och information.
Som du säkert känner till går heller inte katolska kyrkan fri från kritik och ifrågasättande stundtals i tidningen.
Anser att Signum håller en mycket hög nivå och är en högt respekterad röst inom den svenska medievärlden.
Ditt ifrågasättande av redaktionen är mycket anmärkningsvärt, eller är det så enkelt att det är för att just du inte gillar artikeln som du ifrågasätter att den publicerades överhuvudtaget?
Beroende på graden av erfarenhet av LO kan innehållet i min artikel betraktas på olika sätt.
Du pekar på ett nioårigt medlemskap, jag var själv medlem i nära 15 år.
Jag kom av olika skäl under dessa 15 år, nära den innersta beslutande kretsen i LO inkl Ulf Ekman i ett antal frågor, och grundar min erfarenhet på vad jag då såg och upplevde.
Du avslutar ditt inlägg med en beskrivning över din övergång till katolska kyrkan med att insinuera att jag skulle lämnat den i vredesmod, vilket är en direkt osanning.
Efter att ha kommit fram till beslutet att lämna församlingen meddelade jag mitt och min frus beslut och redovisade skälen vid ett personligt möte med Ulf Ekman.
Sedan följde ett års undervisning i katolska kyrkans liv och lära innan vi också fick nåden att tas upp som medlemmar vilket vi är djupt tacksamma över.
Jag vet inte vad du grundar dina påståenden på att du inte såg korruption och misshälligheter, jag skulle kunna räkna upp massor av väl underbyggda exempel.
Du liknar LO vid en frikyrka vilken som helst, vilket är helt felaktigt.
Strukturen är fortsatt en kopia av ett amerikanskt familyministry och saknar all meningsfull form av information och medinflytande för medlemmarna som faktiskt betalat och fortsätter betala kalaset.
Svensk frikyrklighet är något helt annat, sprunget ur den svenska folkrörelsen med en öppenhet och en hederlighet som är väl värd all beundran och ekumenisk strävan.
Ett av de starkaste skälen till att jag nu börjar tala klartext om LO är omsorgen om alla dem som skadade fallit av utmed vägen och fortsätter skadas, både i min perifera och nära omgivning.
En omsorg som dock inte verkar delas av dig och denna bloggs innehavare, som man väl får bettrakta som en av de mer framstående okritiska svärmarna runt Ulf Ekman.
Hälsningar
Torgny
Torgny!
Ingen behöver betvivla ditt grundade ställningstagande att gå över till Katolska kyrkan. Uppsåtet at ha omsorg om människor som far illa och skadas är ju också vällovligt i grunden. Jag har ingen anledning att gå i polemik med dig och försvara Livets Ord som en församling helt utan problem och svagheter.
Men när man kommer med så allvarliga anklagelser som du gör och menar att Katolska kyrkan skall ta avstånd från och isolera en del av Kristi kropp, så bör man ha mera konkret att komma med. Normalt brukar jag inte godkänna kommentarer på min blogg som bara innehåller anklagelser mot personer utan
dokumenterad faktabakgrund, men eftersom du är författare till den artikel som var ursprunget till vår diskussion är det viktigt att du får komma till tals. Jag tackar dig för inlägget.
En sak har varit positiv med din artikel: En fokusering på de problem som kan uppstå i starkt idealistiska och karismatiska sammanhang om det drar iväg åt fel håll.
Exempel på det finns många inom evangelikal kristendom med starka ledare som låtit det hela gå överstyr, också inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Exempel på risker som goda ledare är väl medvetna om är:
Sensationslystnad, för mycket fokusering på extraordinära fenomen.
Känslosamhet, överdriven betoning av emotionella andliga erfarenheter istället för helgelse och Andens
frukter.
Elitism, att tillmäta enskilda personer med andlig smörjelse extraordinär betydelse och se ner på dem som är utanför förnyelsen.
Fundamentalism, bokstavlig och slentrianmässig användning av bibeltexter utan att se frukterna av seriös bibelexeges.
Oärlig ekumenik, nedtoning av skillnaderna mellan kristna samfund så att vi tappar bort det som är distinkt och centralt till förmån för en flummig gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnaren mellan kristna. Sann ekumenik måste också adressera de svåra frågorna och ha intentionen att komma vidare med dessa.
Självcentrering, tendensen till självtillräcklig pietism med risk att undvika socialt engagemang.
Men att det finns risker betyder inte att vi inte skall släppa fram den helige Andes Liv och förbli passiva. Det viktiga är gott ledarskap, en kritisk distans, medvetenhet om fallgroparna, beredskap att ta lärdom samt ett organiskt samband med den större Kristenheten.
Om inte annat av detta skäl tycker jag det är viktigt att inte isolera Livets ord, och Ulf Ekmans strävan efter att öka kontakten och inse beroendet av de äldre samfunden är ju helt riktig. Hela kristenheten, inklusive Livets Ord och Katolska kyrkan är betjänta av samtal om sådanahär frågor. Att du kallar mig okritisk svärmare får stå för dig.
Torgny !
Man måste inte tycka om din artikel i Signum lika lite som man måste förstå att Signum publicerade den.
Min kritik mot den är att jag har sett hos Ulf Ekman en förändring, som kan betyda att han kan ha hört Gud tala om katolska kyrkan och att han vill närma sig den. Om det är så, vilket jag inte utesluter, efterssom det skedde så för mig, vid ungefär samma tidpunkt och även andra jag känner och om det är så tycker jag inte att man ska stäng alla dörrar till Ulf Ekman utan tvärtom känna honom på pulsen, vilket jag är helt trygg med att våra präster klarar av. Det handlar ju också om andlig urskiljning som dom klarar bäst.
Utifrån min utgångspunkt kan det aldrig vara rätt att bedöma en människa enbart utifrån misstag hon gjort. Om det är så att Ulf E. har upplevt något genuint om Katolska kyrkan , befinner han sig i en inte helt lätt situation, som ledare för LO.
För mig känns det naturligt att hålla dörrarna öppna för kommunikation.
Den Dagen Livets Ord och deras husorgan Världen i Dag medger att man kan kombinera en varm kristen tro med att acceptera Darwins evolution som i huvudsaken rimlig kommer jag att vara mera positiv till L O än jag är än så länge, även om jag håller med att L O har förändrats till det bättre sedan min tid som forskarstuderande i Uppsala på 80-talet där man som aktiv kristen inte kunde undgås att konfronteras med L O.
Ulf Ekman svarar på kritiken:
http://signum.se/replik-ulf-ekman-om-livets-ord/
Så här ska äkta debatt går till. Efter att ha läst Torgnys artikel i Signum, den här bloggposten och nu Ulf genmäle känner jag mig faktiskt en gnutta klokare.
Pingback: Livets Ord under 1980-talet: Hela Sveriges spottkopp. | Bengts Blogg