Ekumenisk vecka

I januari ber vi särskilt för den kristna enheten. Den 18 jan började böneveckan för kristen enhet. Påven tog upp ämnet i audiensen och sade bl.a:

The full and visible Christian unity that we long for demands that we let ourselves be transformed and that we conform ever more perfectly to the image of Christ. The unity we pray for requires an inner conversion that is both common and personal. It is not merely a matter of cordiality or cooperation, it is necessary above all to strengthen our faith in God, in the God of Jesus Christ, who spoke to us and made himself one of us.

Här i Stocholm har det varit ekumeniska gudstjänster hela veckan, och man tjuvstartade redan 13 aug med dagliga gudstjänster och bönevakor i olika kyrkor som avslutades i S:ta Clara kyrka den 20 jan.

ekumevecka2

Gemensam bön för kristen enhet i S:ta Clara kyrka

Själv har jag legat hemma i influensa hela förra veckan och inte kunnat delta så mycket, men i går kväll var jag glad att jag kunde vara med på en samtalskväll i Katolska domkyrkan med medverkan av p Fredrik Emanuelsson och Sofia Camnerlin, tidigare pastor i Missionskyrkan, nu bitr kyrkoledare i GF-kyrkan, teol dr och ledamot i Kyrkornas Världsråds centralkommitté.

Samtalskväll i KAtolska domkyrkan 22 jan

Samtalskväll i Katolska domkyrkan 22 jan

Jag skall inte försöka ge en sammanfattning av denna mycket givande samtalkväll, men bara komma med några reflektioner.

Missionskyrkan och Katolska kyrkan har sedan tidigare en pågående dialog, och 2007 hade de båda kyrkorna en gemensam ceremoni i Skärholmen där de ömsesidigt erkände varandras dop. Det gemensamma dopet är ju oerhört väsentligt att besinna för oss kristna. Därigenom är vi redan förbundna med varandra som bröder och systrar i tron, och kan samarbeta på många olika plan i bön, diakonalt arbete, studier etc även om den fullständiga enheten inte är återställd. På ledningsnivå är de flesta medvetna om detta, men bland kyrkfolket är ofta kännedomen om varandra låg och kanske skeptisk. Sofia konstaterade att ännu kan man möta frikyrkliga som undrar om katoliker verkligen är kristna. Motsvarande fördomar finns nog också om frikyrkliga från katolskt håll.

Men i det stora hela går vi mot en allt större medvetenhet om att kristenheten är en, Jesus grundade en enda kyrka och det är vår plikt att helhjärtat arbeta för enheten. Både Fredrik och Sofia var eniga att i det läge som är idag, där kristenhetens stora utmaning är att nå ut och tjäna mänskligheten genom förkunnelse och diakoni, så har vi inte råd att verka på var sitt håll som om de andra kristna inte existerar, än mindre strida inbördes.

Vissa grundläggande drag i kyrkan kan vi enas om oberoende av samfund. Kyrkan är konionia (gemenskap), leitourgia (lovsång, bön, eukaristi), diakonia (hjälp åt de behövande).

Kyrkans uppdrag är att missionera, det görs genom ord och gärningar, förkunnelse och diakoni (jfr Evangelii nuntiandi).  Det är viktigt att alla vi kristna är medvetna om detta grundläggande uppdrag. Det uppstår lätt en nyttighetskultur i kyrkorna, att vi måste göra saker för att vara ”nyttiga”. Det håller inte i längden. Människor blir överansträngda, det är svårt att rekrytera volontärer. Om man utgår från den sändning varje döpt kristen har från Kristus själv blir det annorlunda. Viktigt att präster och församlingsledare är jordnära och realistiska i sin predikan så att församlingsmedlemmarna verkligen uppmuntras i detta, inte bara lyssnar till en teoretisk utläggning, sedan går man hem utan att vara förändrad i sitt hjärta.

Hur är kyrkan idag öppen för den nöd som finns ute i samhället, hur når vi dem som bäst behöver det? Sofia nämnde två principer:

  1. Kom och se: Vi bjuder in, men då gäller det att våra gemenskaper är öppna för dem vi bjuder in, att de blir sedda. Församlingar blir annars lätt kotterier för dem som redan är i inne-kretsen och delar ungefär samma värderingar. Att vara öppen för att släppa in nya kräver en medvetenhet.
  2. Jag går med dig. Att möta människor där de befinenr sig, diakonalt arbete.

Sofia hade en mycket ödmjuk inställning till det pågående arbetet i GF-kyrkan med att hitta en gemensam struktur för de tre kyrkorna som gått samman, Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, att man är på väg, att arbetet är provisoriskt och att det självklart ses i det större sammanhanget med hela kristenhetens enhet.

Frikyrkligheten uppstod ju en gång utifrån behovet av förnyelse och personlig helgelse, men sedan frikyrkan separerats och måste klara sig helt själv utan band med den etablerade struktur som de äldre kyrkosamfunden stod för uppstår nya problem. Man måste s.a.s. uppfinna allt från början igen. Sofia sade t.ex. att hon i sin kyrka saknade den form av organiserad katekesundervisning för barn som vi i Katolska kyrkan praktiserar.

Också katolska kyrkan kan lära av andra samfund under vår resa mot framtiden och en större enhet.  Jag påminner om vad br Alios från Taizé sade vid eukaristiska kongressen i Dublin i sommaren 2012: Länk här.

Till sist Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI´s ord om ekumenik i intervjuboken med Peter Seewald, Gud och världen. Hans svar på Peter Seewalds fråga  ”Vem skall ansluta sig till vem?”

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Ekumenisk vecka

  1. annorzzz skriver:

    Amen

  2. Thorsten Schütte skriver:

    Vad glad jag blir, som medlem i en GF-församling, när jag läser det här. Jag tycker att ”mitt” samfund, efter de oundvikliga födelsevåndorna på ett litet steg på vägen till kristen enhet då tre samfund blev ett, nu ska intensifiera det ekumeniska samarbetet framför allt med SvK och RKK!

  3. Staffanw skriver:

    Samtal och ekumenik kan vara bra. Och enhet kan vara bra. Men nog borde GF-kyrkan med flera fundera över vilken enhet det handlar om – enhet i tron, eller enhet under påven. För det är väl så att den enhet som RKK eftersträvar i slutändan är en organisatorisk enhet. Målet är bl a att alla kristna ska förenas, i ett gemensamt firande av Eukaristin osv. Allt enligt Katolska kyrkans egna dokument. Ett gott exempel på denna strävan hittar vi i uttalande från Enhetens vänner som byggde Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster: ”Det är svårt att tänka sig en synlig enhet, där vi också kan dela Eukaristin (nattvarden), om vi inte står i gemenskap med Petrusämbetet, enhetens ämbete, synliggjort av biskopen av Rom”.
    Ta gärna del av förre missionären Stig Andreassons föreläsningar och artiklar (t ex på bibielfokus.se). Han arbetade under 50 år som missionär i Frankrike, och har en gedigen kunskap och erfarenhet av RKK. Sedan kan ni fundera över vilken väg ni vill gå.

    • bema skriver:

      Staffanw!
      Tack för kommentar.

      Vem är du som addresserar oss med ”ni” och vilka avser du med ”ni”?
      Berätta gärna något om dig själv.

      Jag ger ett svar från ”oss”, och då avser jag den gemenskap jag upplever mig stå i med påven, påvliga enhetsrådet, biskop Anders och enhetsarbetet i Stockholms katolska stift som leds av p Fredrik Emanuelsson och alla de dialogpartners vi har inom olika samfund.

      – Visst eftersträvar vi större organisatorisk enhet under påven samt gemensamt firande av Eukaristin. Det är bra att du är otålig på den punkten, men vi är inte där ännu. Både Katolska kyrkan och övriga samfund har en bit att gå (jfr citatet av Ratzinger sist i mitt inlägg). Under tiden får vi inte spara någon möda när det gäller andlig ekumenik, samtal och fortsätta att bygga förtorendefulla personliga relationer.

      Angående gemensam Eukaristi, så finns det många katoliker som i Gunnel Wallquists spår tycker att Katolska kyrkan redan idag kunde ta vissa steg framåt:
      http://www.katolskvision.se/blog/?p=8425

      – Angående Enhetens kyrka så tillhör jag inte entusiasterna för detta projekt som ju framstår som något av Cesarius Cavallins testamente. Framtiden får utvisa om detta är ett profetiskt tecken som kommer att vara en viktig del i den fortsatta enhetsprocessen eller ett sidospår. Hur det än blir så har jag full respekt för Cesarius Cavallin och Östanbäcksbröderna. Deras engagemang i ekumeniken är till stor inspiration och glädje.

      • Staffanw skriver:

        Bengt, var kanske inte helt tydlig, men egentligen vände jag mig till de inom GF-kyrkan som förefaller så entusiastiska över att intensifiera ekumeniken med RKK. Och be dem fundera över ”farorna” med detta.
        Beträffande mig själv, så är jag en f d ateist, som sent i livet mötte Jesus och som numera tillhör en pingstkyrka. Men samfundstillhörigheten är egentligen ointressant, har varit aktiv i såväl en missionskyrka som inom SvK. För mig det mest betydelsefulla att försöka bygga mitt liv på Guds ord och Jesus liv, där grunden är Bibeln. Och i takt med nedmonteringen och kompromissandet med denna grund, känns det alltmer angeläget att slå fast alla dessa hörnstenar. Har en i grunden positiv syn på såväl SvK som RKK, men det finns inom RKK sådant som gör det helt väldigt svårt att prata om enhet. Behöver inte gå in på detta, du vet, och alla vet, som vill veta. Läser med intresse vad olika katoiker som Peter Creeft eller Anders Piltz skirver, eller Bitte Assarmo på hemmaplan. Så det finns ingen som helst ”beröringsskräck”. Tycker också vi ska ha en dialog och föra samtal också med muslimer – men inte blanda våra religioner.

        Sedan, detta med målet med enhet under Påven – vargör inte enhet under Jesus?

      • bema skriver:

        Staffanw!
        Enhet under Jesus är givetvis det väsentliga. Ju närmare Jesus, som är kyrkans centrum, vi kommer, ju närmare kommer vi varandra.
        Påve och läroämbete tillhör yttre strukturer och skall vara tjänande. Med den enorma yttre makt som omgav påvedömet, dels politisk makt under kyrkostatens tid före 1870, dels makt över själarna under den ulltramontanistiska tiden från slutet på 1800-talet (Första vatikan-konciliet) till mitten på 1900-talet förstår man att det är ett hinder inte bara för ekumeniken, utan också för Katolska kyrkans inre utveckling.
        Andra Vatikankonciliet innebar uppdatering och ekumenik. Bilden av kyrkan som Guds folk och biskoparnas kollegialitet kompletterade bilden av kyrkan som hierarki.
        Påven Johannes Paulus II fortsatte på den vägen. I Encyklikan om ekumeniken Ut unum sint öpnade han för en dialog med hela kristenheten där angående hans ämbete som tjänande och till hela kristenhetens förfogande (se p 88-96).

        Några citat:

        ————————
        88. Among all the Churches and Ecclesial Communities, the Catholic Church is conscious that she has preserved the ministry of the Successor of the Apostle Peter, the Bishop of Rome, whom God established as her ”perpetual and visible principle and foundation of unity” and whom the Spirit sustains in order that he may enable all the others to share in this essential good. In the beautiful expression of Pope Saint Gregory the Great, my ministry is that of servus servorum Dei. This designation is the best possible safeguard against the risk of separating power (and in particular the primacy) from ministry. Such a separation would contradict the very meaning of power according to the Gospel: ”I am among you as one who serves” (Lk 22:27), says our Lord Jesus Christ, the Head of the Church. On the other hand, as I acknowledged on the important occasion of a visit to the World Council of Churches in Geneva on 12 June 1984, the Catholic Church’s conviction that in the ministry of the Bishop of Rome she has preserved, in fidelity to the Apostolic Tradition and the faith of the Fathers, the visible sign and guarantor of unity, constitutes a difficulty for most other Christians, whose memory is marked by certain painful recollections. To the extent that we are responsible for these, I join my Predecessor Paul VI in asking forgiveness.

        89. It is nonetheless significant and encouraging that the question of the primacy of the Bishop of Rome has now become a subject of study which is already under way or will be in the near future. It is likewise significant and encouraging that this question appears as an essential theme not only in the theological dialogues in which the Catholic Church is engaging with other Churches and Ecclesial Communities, but also more generally in the ecumenical movement as a whole. Recently the delegates to the Fifth World Assembly of the Commission on Faith and Order of the World Council of Churches, held in Santiago de Compostela, recommended that the Commission ”begin a new study of the question of a universal ministry of Christian unity”.After centuries of bitter controversies, the other Churches and Ecclesial Communities are more and more taking a fresh look at this ministry of unity.
        ……..
        96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ”that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me” (Jn 17:21)?
        ——————–

        Utvecklingen under senare år har på nytt inneburit en centralisering av makt till Rom. Men trots kortsiktiga kyrkopolitiska svängningar åt ena eller andra hållet, så får vi fortsätta att hålla dialogen öppen, tyda tidens tecken och lyssna till vad Anden säger till församlingarna. Andra Vatikankonciliet och Ut unum sint tror jag visar vägen.

  4. Thorsten Schütte skriver:

    När jag fick mera kontakt med den katolska världen hade jag ett val: Antingen att sitta kvar i mitt hörn och tjura över de frågor som jag är djupt oöverens med RKK om (exklusivt nattvard, ”underlivsfrågor” i vidare mening (preventivmedel, kvinnliga präster, tvångscelibat för präster…) eller med Martin Luther ”lyfta på hatten och gå förbi” dessa frågor och inte låta dem störe mitt ekumeniska engagemang. Jag valde det sistnämnda.

    • Staffanw skriver:

      Torsten, jag gläds över att du hittat ditt kyrkliga ”hem”.
      Sedan, förstår inte alternativen för dig, varför sitta i ett hörn och tjura – jag är mycket stolt över min andliga hemvist – inte behöver någon tjura över de som har en annan tro. För det handlar verkligen inte om några små bagatellfrågor, det som skiljer katolicismen från protestantismen. Låt mig bara nämna några sådan, som för mig är helt avgörande:
      a) För mig är Bibelns Guds ord, och Bibeln allena – det vi kallar Sola Scriptura. Betyder att Bibeln innehåller all den kunskap som behövs för att finna frälsning. Den katolska kyrkan menar sig ha en annan källa till uppenbarelsekunskap, nämligen kyrkans tradition. Därför anser påvekyrkan fri att proklamera både läror och dogmer som inte omnämns i Bibeln. Och när en katolsk teolog använder uttrycket ”Guds Ord” menar han både Skriften och Traditionen.
      b) Sedan detta med påvens ofelbarhet, jungfru Marias syndfrihet och himmelsfärd. Bruket att dyrka och tillbe Maria som Guds Moder, och att Maria t om ses som medåterlöserska saknar stöd i Bibeln. Och Maria tycks var den som man hellre tillber än Jesus. Besöker man en katolsk kyrka i t ex Italien, handlar det nästan enbart om Maria. Och Jesus är uppenbart inte längre enda vägen till Fadern.
      c) Påvens ofelbarhet är också märklig – när påven uttalar sig om frågor kring tron från sitt ämbete så är han enligt beslut i Vatikankonsiliet 1870 ofelbar. Det bör ju rimligen innebära att den enda rätta kristna tron är det som den katolska kyrkan säger. Inte särskilt ödmjukt, tycker jag. Det var ju i denna roll som ofelbar som påven Pius XII år 1950 fastställde läran om att Maria togs upp kroppsligen till himlen (Assumptio Mariae). Ingen av dessa läror har f ö något stöd i bibeln, utan grundar sig enbart på påvens ”ofelbara” beslut.
      Det är möjligt att dessa ”stötestenar” inte påverkat ditt val. Men för mig är de helt avgörande.

      • annorzzz skriver:

        StaffanW

        Ingen dogm är obiblisk. Allt finns där, även om du inte ser det.

        Jag har argumenterat för varje punkt du tar upp utifrån Skriften på AveMarisStella.

        Inte minst ”sola scriptura” är avgörande. Vart hittar du den dogmen i Skriften?

      • Thorsten Schütte skriver:

        Staffanw och annorzzz: Jag tror av de ni skriver att ni kommer att uppskatta sajten
        http://www.catholicbridge.com som har den uttalade ambitionen att bygga en brygga mellan katoliker och evangelikaler!

  5. Staffanw skriver:

    annorzzz, och Thorsten,

    är ingen teolog, och känner mig inte kapabel att diskutera dessa stora och viktiga frågor på en bloggsida.
    Vet att det finns massvis med sajter som ivigt försvarar sina ståndpunkter, vara sig man är katolsk, ortodox eller protestant. Kan hitta mycket fint och övertygande i alla dessa olika ståndpunkter.
    Vad gäller sola scriptura, så kan den naturligtvis inte explicit uttryckas i skriften, men det finns otaliga exempel att stödja sig på, t ex 2 Petrusbrevt 1:20-21, eller 2 Timoteusbrevet 3:16-17.

    Sedan kan man ju förundras över varför kristna som uppriktigt söker i Skriften efter svar ändå når så oförenliga lolkningar. Alltså, även om Bibelns är Guds ord, inspirerad av Gud, eller utandad av Gud – så måste orden tolkas. Och jag tror aldrig vi når en fullständigt enhetlig tolkning, vore f ö kanske lite skrämmande om vi gjorde det.

    Men för att åtegå till min skepcis mot delar i den Katolska Kyrkan – så tycks det mig som man ändrat och lagt till i den ursprungliga trosbekännelsen och i sina lärosatser och kyrkobruk sådant som saknar stöd i Bibeln. Det allvarligaste, som jag ser det, är att en enskild person, biskopen i Rom – Påven – upphöljts till den allena avgörande i viktiga trosfrågor som gäller hela kristenheten. Man menar också att det är den Katolska Kyrkan som gav kristenheten Bibeln. Trots att NT:s böcker skrivits och erkänts långt innan den Katolska Kyrkan kom till. Jag vill tillhöra en kyrka vars enda överhuvud är Jesus Kristus själv.

  6. Eric skriver:

    ”Man menar också att det är den Katolska Kyrkan som gav kristenheten Bibeln. Trots att NT:s böcker skrivits och erkänts långt innan den Katolska Kyrkan kom till. ”

    Altaret var först – bordet i aposteln Markus´hem där måltiden åts samtidigt som påskalammet offrades i templet. Och EFTER (obs) måltiden grundades kyrkan, nämligen vid tacksägelsen (euchaistia på grekiska). Der är alltså inte nattvarden som upprepas, utan tacksägelsen och offret som sker i de apostoliska kyrkorna. Evangelierna tillkom inom kyrkan, det fanns redan strukturer och lagar till exempel. Kyrkan prästvigningen, sakramenten – allt tillkom den kvällen, i de sk instiftelseorden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s