Debatten om islam, religionskritik, islamofobi och främlingsfientlighet har många dimensioner. Det gäller att hitta balansen mellan att av rädsla eller missriktad hänsyn underlåta att säga det som behöver sägas å ena sidan, och å andra sidan inte anamma ett bigott främlingsfientligt synsätt där man över lag nedvärderar muslimer som människor.
Jag tycker nog debatten i Dagen fått en bra inriktning efter de tres kritik av SEA och de svar de fick. Dagen ägnade nyligen ett nummer åt att belysa frågan.
I Libyen hör vi glädjande nog ett folkligt uppror med demonstrationer mot de militanta milisgrupperna vilket tycks leda till deras avväpnande. Där ser vi en ljusning som verkligen gör skäl för namnent ”arabisk vår”. Och läs här om hur judar och araber går i samma skola och är bästa vänner.
Den folkliga inställningen till militant islamism varierar starkt från land till land inom arabvärlden. Den amerikanska tankesmedjan och forskningsinstitutet Pew Center har lagt fram en studie om attityder och opinioner i ett antal muslimländer. Det var varierande siffror i olika länder hur man ser på terror och militant islamism, som nog inte beror på att folk är så väldigt olika, utan på graden av demokratisk mognad, pressfrihet, och vilken propaganda som är rådande från dem som kontrollerar statsmakt, media och religion. Studien visar att 86 procent i Jordanien, 84 procent i Egypten och 76% i Pakistan vill ha dödsstraff när någon lämnar islam. I Turkiet och Libanon ligger motsvarande siffra långt under 10 procent. I Libanon är c:a hälften av befolkningen positiv till Hizbollah, i den muslimska delen av befolkningen ser man en klar uppdelning mellan Shia och Sunni, där Shia är övervägande positiva och Sunni övervägande negativa till organisationen. I många länder bejakar en majoritet av befolkningen att man ser en kamp mellan de som vill modernisera deras land och islamiska fundamentalister.
Vissa problematiska observationer är tydliga, och det vore dumt att jämställa att föra dessa på tal med främlingsfientlighet. Tvärtom, ett samhälle där man inte kan tala klarspråk är sjukt, många ur muslimernas egna led är befriande tydliga, både intellektuella enskilt som t.ex. Irshad Manji som driver Moral Courage-projektet och kollektivt som nu upproret mot milisgrupperna i Libyen.
Till de problematiska observationerna hör:
- Gång på gång begår muslimska aktivister övergrepp runtom i världen, inte minst mot kristna minoriteter och motiverar det i religionens namn. Det går inte att förneka att det finns en våldsam version av islam.
- En viktig skillnad mellan kristendom och islam är det förhållningssätt som Jesus framhäver i Bergspredikan, icke-våldsprincipen, att älska inte bara sin nästa utan också sin fiende. ”Jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” I Koranen hittar man inga motsvarande formuleringar som med eftertryck fastslår icke-våldsprincipen. Tvärtom låter sig extremisterna inspireras av de mera krigiska formuleringarna i Koranen.
Den varierande graden av förekomsten av antiisraeliska, kristendomsfientliga, USA-fientliga och andra militanta attityder bland befolkningen tror jag beror på vilken typ av propaganda som är förhärskande. Många ledare drar sig inte för att hetsa upp stämningen, och i arabisk press i vissa länder förekommer de mest groteska nidbilder av judar.
Men trots ledare som hetsar är bilden inte bara mörk. Upproret mot milisgruppernas våld i Libyen, många muslimer som själva talar klarspråk, muslimer som lever sida vid sida i samförstånd med kristna och judar, att stora delar av befolkningarna i dessa länder ser konflikten mellan moerniseringen av deras länder och islamsk fundamentalism är positiva tecken. Vi västerlänningar får inte svika våra muslimska bröder och systrar genom att lägga munkavle på oss själva. (Vilket inte är detsamma som att oansvarigt hetsa genom koranbränningar, karikatyrbilder av Muhammed etc.)
Bengts Blogg 
Bengt
”En viktig skillnad mellan kristendom och islam är det förhållningssätt som Jesus framhäver i Bergspredikan, icke-våldsprincipen, att älska inte bara sin nästa utan också sin fiende”
Om jag vore djupt troende muslim och frågade dig hur det då kommer sig att kristna som tror på Jesus och hans icke-våldsprincip har en så blodig historia med mord på muslimer och judar på sitt samvete.
Vad svarar du ?
// Irène
Irène!
Det förvånar mig att du som är kristen och katolik inte vet svaret. Jag antar att du har någon underliggande mening med din fråga. Svaret är givetvis synden!
Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud, och tyvärr är vi kristna lika stora syndare trots den nåd Gud gett oss genom Kristus och trots att han visat icke-våldets väg genom att dö för oss på korset.
Vi berömmer oss inte av övergreppen som skett i historien och känner absolut ingen stolthet över dem. Vi böjer oss djupt och ber om förlåtelse för alla övergrepp som skett i den kristna kyrkans namn.
Du behöver inte övertyga mig eller påminna mig, jag är medveten om allt detta.
Bengt,
Jag rekommenderar läsning av Gert Gelottes krönika i dagens GP. Han frågar sig där varför intellektuella personer ofta dras till diktaturer?
”Varför fascineras intellektuella så ofta av diktaturer – till höger och vänster? Diktaturens radikala lösning erbjuder en utväg ur såväl personliga som samhälleliga kriser. När det är som tyngst är det också som svårast att stå upp för demokratin med dess grå vardag av procedurer och kompromisser.
Och för enklare själar finns diktaturens ideologiska kusiner, partier som erbjuder väljarna syndabockar – då judar, nu muslimer. Fast egentligen duger vilken minoritet som helst – allt och alla som kan kallas dom till skillnad från vi,”
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1076934-gert-gelotte-fornuftets-granser
Det är klokt att tänka på att gränsen mellan sund kritik och att just utse syndabockar kan vara hårfin. Inte minst bland de kristna som tidigare motarbetat all kritik mot det egna samfundet/grupperingen men nu hyllar yttrandefrihet och möjligheten att kritisera Islam.
Anneli
Bengt
”Svaret är givetvis synden!”
Som troende muslim skulle jag då fråga. Menar du att det var en synd att dina påvar anbefallde korståg mot muslimer ? Menar du att påvar medvetet begick en synd genom att anbefalla korståg eller menar du att synd var något som det hela blev bedömt som först långt senare ?
Och en fråga till. Anser du att kristendom och islam är jämbördiga religioner med samma sanningsvärde ?
// Irène
Irène! Det blir en väldigt krystad och hypotetisk diskussion. Jag samtalar hellre med en äkta muslim om det.
När det gäller att göra upp med historiens synder är det inte jag som enskild person som skall ha generella åsikter om allt. Skall vi tala om korstågen får vi bli lite mer detaljerade och gå in på enskildheter. Jag är glad att kyrkan tagit tag i detta med judarna och försoningsprocessen med dem, jag vet att vår påve också har många samtal med muslimska ledare och är mån om goda relationer med dem.
”Sanningsvärde”, vad är det? Tro är tro och sanning i vetenskaplig bemärkelse är en annan sak. Man kan inte tala om olika sanningsvärde hos religioner på det sättet. Jag tror att Kristus är världens ljus och att i honom finns frälsning för alla folk. Det vittnar jag om som det evangelium jag verkligen tror på. Troende muslimer tror på det de tror på. Jag uppfattar att vi troende från olika religioner som verkligen tar vår tro på allvar förstår vad det innebär att tro och ta tron på allvar. Vi kan umgås utan att tävla och konkurrera om vem som har mest rätt.
Bengt
Vi tar om det.
Jag frågade
”Hur det då kommer sig att kristna som tror på Jesus och hans icke-våldsprincip har en så blodig historia med mord på muslimer och judar på sitt samvete. ”
Nu svarar du ödmjukt och fint
”När det gäller att göra upp med historiens synder är det inte jag som enskild person som skall ha generella åsikter om allt”
Alldeles nyss sa du tvärtom ! Du lät hur TVÄRSÄKER som helst
”Det förvånar mig att du som är kristen och katolik inte vet svaret.” ”Svaret är givetvis synden!”
Jättesvårt att samtala med dig om du svänger fram och tillbaka. !
Både bibeln och koranen kan användas för att legitimera våld men också för att legitmera icke-våld.
Här väcks frågan om REPRESENTATIVITET. Vem representerar en religion eller en kyrka ?
Mycket viktig fråga i våra alltmer pluralistiska samhällen i västvärlden.
” Man kan inte tala om olika sanningsvärde hos religioner på det sättet.”
Vad säger du om att Katolsk Observatör visst kan tala om ”sanningsvärde” hos religioner ?
http://katobs.se/ledare_humanofobi.html
// Irène
Irène!
Det är skillnad på att ha detaljerad kunskap och åsikt om enskilda skeenden i kyrkans historia och utvärdera det och att ha en uppfattning om centrala ting som att övergrepp och våld inte är något vi rättfärdigar genom den kristna tron utan något vi bekänner som synd.
Att det finns ett problem med krigiskhet och våld inom islam kan var och en som har ögon att se med och öron att höra med uppfatta.
KO´s artikel säger samma som jag sade i mitt förra inlägg, att det är självklart att vi som kyrka tror på sanningsvärdet i det vi tror på, särskilt det centrala som Jesus Kristus, världens frälsare. Detta förnekas av islam. Läs Irshad Manji som själv är muslim!
Bengt
Irshad Manji skrev jag om redan för 1 år sedan och hur hon värdesätter ”självständigt tänkande inom religionerna.”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=3964
Utifrån det – vilken gruppering inom katolska kyrkan tror du Irshad Manji skulle känna störst samhörighetskänsla med om hon skulle välja ? Katolsk Observatör och Bengts Blogg eller undertecknarna av Katolsk Visions Manifest ?
PS // Irène
Här ytterligare röst inifrån islam
Mitt svar: Jag tror Bengts blogg, men jag hoppas hon väljer själv.
Anneli,
Jag brukar oftast uppskatta vad Gert Gelotte skriver i sina GP-ledare, men denna gång tycker jag
han skjuter över målet, överdriver sin tes att intellektuella så ofta skulle föredra diktatoriska inställningar. Hans refererade källmaterial synes mig också lite svårt att bedöma. Men jag vill inte gå i polemik med Gert på denna blogg.
Anneli,
Du skriver ”Det är klokt att tänka på att gränsen mellan sund kritik och att just utse syndabockar kan vara hårfin. Inte minst bland de kristna som tidigare motarbetat all kritik mot det egna samfundet/grupperingen men nu hyllar yttrandefrihet och möjligheten att kritisera Islam.”
Jag tror inte att ”de kristna” ovan är speciellt många, t ex inte relativt sett fler än i normalpopulationen av svensk befolkning.