I samband med den ryska Pussy Riot-diskussionen uppmärksammade Dante-bloggen den nykonservative ryske filosofen politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin. (Kan ej återfinna länken nu på Dante-bloggen).

Dugin har en vision av Ryssland som ett euroasiatiskt imperium, ett Super-Ryssland, EURASIEN. Visionen präglas av kristen metafysik och antiliberalism. Detta fick mig genast att associera till FSSPX, Lefvebre och detta prästsällskaps ursprung i fransk gallicanism och idén om en katolsk enhetsstat på ultramontanistisk grund. Dantebloggen som är uttryck för traditionalistisk rörelse inom Katolska kyrkan delar visserligen inte FSSPX ideologi fullt ut, men är ändå närstående, och på bloggen har uttryckts uppskattning för prästsällskapet och förhoppning om ett nära förestående fullt accepterande i Katolska kyrkan.

I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” från 2007 skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Denna neo-eurasiatiska doktrin innebär också en kritik av den liberala postmoderniteten med dess feminism, multikulturalism, nationalism, religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Främst USA ses som företrädare för detta och blir därför den stora fienden. Dugin skriver:

 ”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vårnationella identitet.”

Det kristna inslaget i visionen bygger på den romersk-bysantinska idén om en symfonisk samhörighet mellan kyrka och stat. Imperiet stött av kyrkan skall hålla kaos och normlöshet utanför sina gränser och stoppa Antikrist från att segra.

Ryssland kristnades på 1000-talet. När Bysans hade fallit år 1453 uppkom olika föreställningar om att Ryssland skulle överta arvet från det kristna romerska världsriket, Moskva skulle bli ett ”tredje Rom” efter Rom, och Konstantinopel. För många ryska konservativa tänkare på 1800-talet var föreställningen om imperiet och den ortodoxa kyrkan nästan identiska. Kyrkan var garanten för den imperieuppehållande ideologin. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet har skrivit en artikel om ämnet i Axess nätmagasin.

Det är hela denna föreställning om kyrka-stat och kyrka-imperium som aktualiserats i Ryssland idag.

Franska kungarna och kyrkan har alltid ansett sig ha en självständig inställning gentemot Rom. (Läs Wikipedia-artikel om gallikanism).  De franska kungarna  ansåg sig ha långtgående befogenheter framför allt när det gällde tillsättandet av biskopar och andra högre befattningshavare under teologisk och ideologisk hänvisning till den ”gallikanska kyrkans” frihet och egna rättigheter gentemot påvestolen. Påvens babyloniska fångenskap i Avignon (1303–1376) har de flesta hört talas om, då franske kungen förmådde påven att flytta påvestolen dit.  Ludvig XIV betraktade sig i som mönstret för en katolsk kung trots sina moraliska tillkortakommanden. Han genomdrev en absolutistisk katolsk enhetsstat, med förföljelser av protestanter, men betonade samtidigt det franska kungadömets och den franska kyrkans starka självständighet gentemot Rom.

1905 sade den franska regeringen ensidigt upp konkordatet mellan den franska staten och Heliga stolen som ingåtts av Napoleon år 1801. Motsättningen mellan den sekulära republiken och de franska katolikerna fanns tydligt ända sedan Tredje republikens tillkomst efter kriget mot Preussen 1870–1871 som Frankrike förlorade.

Påven Pius XI manade de franska katolikerna att erkänna republiken som legitim statsform och inte lyssna till propagandan från den nationalistiska, auktoritärt-rojalistiska och antisemitiska rörelsen Action Française. Ledarna där ansåg den katolska kyrkan vara av stor betydelse för sammanhållning och disciplin i samhället. Action Française hade ett förhållandevis stort inflytande bland de franska katolikerna som aldrig hade accepterat republiken. I bakgrunden fanns  förföljelserna  i samband med den franska revolutionen, t.ex. de fruktansvärda massakrerna i Vendée som är ett mörkt kapitel i Frankrikes historia. Denna massterror mot de kungatrogna katolikerna har stannat kvar i det kollektiva minnet hos deras ättlingar, varav en del återfinns bland anhängarna till FSSPX.

Om denna franska katolska och politiska historia och dess betydelse som bakgrund till FSSPX som det ser ut idag berättar Lars Cavallin i en intressant och faktaspäckad artikel i Signum. Han skriver:

”Efter det napoleonska imperiets fall ville vissa kretsar i det restaurerade kungadömet återföra också kyrkan till dess forna ställning… Under dessa senare bourboner väcktes också den gamla gallikanismen till liv, men samtidigt fick den nya ”ultramontanismen” luft under vingarna: både politiskt och religiöst ville man ett slags nygotisk restaurering av det medeltida samhället. Och detta innebar en kraftfull kyrklig centralisering kring påven, både kyrkopolitiskt, teologiskt och liturgiskt.

När den restaurerade monarkin störtades 1830 fanns det tongivande katolska intellektuella, präster och lekmän, som i påvedömet såg garanten för både den inre kyrkliga och den rent politiska friheten, även om det frihetligt-demokratiska inslaget inte precis uppmuntrades av dåtidens påvar. Icke desto mindre blev stora delar av den franska katolska kyrkan från mitten av 1800-talet starkt påvetrogen, men så att säga på ”gallikanskt” sätt: just den franska katolska kyrkan och den franska katolska kulturen och mentaliteten skulle vara påvedömets starkaste stöd, till och med politiskt och rent av militärt; resterna av Kyrkostaten försvarades av främst franska frivilliga och reguljära franska trupper ända fram till 1870…

Det är denna paradoxalt ‘gallikanska ultramontanism’ man finner i FSSPX. De sista ‘gallikanska resterna’ i äldre bemärkelse försvann från den katolska kyrkan i Frankrike då Första Vatikankonciliet (1869–1870) proklamerade påvens aktiva jurisdiktionsprimat, universalepiskopat och ofelbara läroämbete när han ex cathedra i tros- och moralfrågor åberopar sig sin högsta lärofullmakt…

En stor del av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet och som drabbades av olika former av sanktioner från Rom under 1950-talet kom från Frankrike… fick full upprättelse under och efter konciliet; några av dem belönades också med kardinalshatten. Men arvet från den ”ultramontana gallikanismen” var ännu levande, och med åberopande av just den helgonförklarade och odiplomatiske Pius X började man kritisera de romerska auktoriteterna och till slut påven själv…

Marcel Lefebvre deltog i Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och tillhörde dess högerflygel. Han var kritiskt inställd speciellt till dokumenten som handlade om religionsfriheten, ekumeniken och förhållandet till de icke-kristna religionerna.

Både Durgin som ideologiskt försvarar Kirills nära samröre med Putin och FSSPX känns igen på förespråkandet av en starkt kyrkligt inflytande i samhället, man är kritiska till religionsfrihet, och framförallt kritisk till modernism och till den liberala rörelsen som alltmer vinner insteg i Katolska kyrkan inte bara i USA utan också Europa. Det tycks mig som att det är det konservativa politiska konceptet som driver dessa ideologier mer än ett religiöst koncept. Kyrkan används som koncept i den mån det gagnar den egna politiska agendan, men om den egna agendan inte gagnas kan man lika gärna vara kritisk, så som FSSPX kritiserat de sista påvarna och delar av Andra Vatikankonciliet.

Irène Nordgren uppmärksammar på Katolsk vision-bloggen också detta gemensamma intresse som finns för konservativa grupperingar inom Ryskortodoxa kyrkan och konservativa traditionalistiska kretsar inom Katolska kyrkan att bekämpa liberalismen. I motsats till Irène Nordgren räknar jag inte påve Benedikt XVI till dessa konservativa kretsar. Irène ringar in frågan om att vara emot kvinnors och homosexuellas rättigheter som central för intressegemenskapen mellan konservativa i öst och väst, men jag menar att det handlar om ett betydligt vidare koncept. Men det innebär inte att jag tycker dessa frågor är oviktiga. Det är onekligen mycket lättare att tala om mänskliga rättigheter och problematisera t.ex.  diskriminering av homosexuella i det liberala väst än i det repressiva Ryssland.

Andra Vatikankonciliet, som öppnades för snart exakt 50 år sedan har betytt mycket för att öppna Katolska kyrkan för vår tid. I år firar vi Trons år då vi särskilt skall fördjupa oss och tränga in konciliedokumenten, t.ex. det banbrytande Lumen Gentium som beskriver kyrkan  väsen och dess uppdrag i världen eller Gaudium et Spes som tar upp kyrkan pastorala uppdrag att förmedla tro och hopp till en söndrad värld värld.

Som kristna behöver vi alla sätta tron hoppet och kärleken i första rummet och i öppenhet och respekt för medmänniskan söka det som är sant och gott. Sätter vi en politisk agenda i första rummet, så hamnar fokus någon annanstans och vi frestas bli manipulativa för att förverkliga vår agenda istället för att lyssna och samtala och förtrösta på att Herren leder oss rätt.  som Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) sade i en intervjubok 2000: ”…att hon (Katolska kyrkan) också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Jag förstår Irène Nordgrens farhåga (hon snarast påstår att det är så), att vissas ovilja att tala om Kirills liering med Putin och istället fokusera på det problematiska med Pussy Riot handlar om att ”avleda  intresset från det saken  gäller”. Jag går inte så långt att jag säger att det motivet ligger bakom, men i diskussionen får vi känna varandra på pulsen. Som jag svarade Irène i en tidigare diskussion på denna blogg känner jag större sympati med hennes upprördhet än med andras ovilja att fokusera på den oheliga alliansen mellan Kirill och Putin till stöd för en alltmer repressiv politik.

Gamla politiska och kyrkopolitiska motsättningar skall inte få blockera vår väg mot framtidens kyrka, men Lars Cavallin påpekar i slutet av den ovan anförda artikeln att man kan inte gå förbi historien, utan man måste medvetandegöra den och bearbeta den:

”Hur relationen mellan FSSPX skall gå vidare är det knappast någon som vet. Att påven själv vill ha en återförening med rörelsen på vissa villkor, som i huvudsak är väl kända, förefaller vara klart.

Lika klart är det nog att man från romerskt håll är medveten om den inte helt okomplicerade bakgrunden till FSSPX:s framväxt i fransk och europeisk historia och kyrkohistoria. Kanske har man också lärt sig att inte bara glida över sådant som fastnat i det kollektiva minnet utan tar hänsyn till det och arbetar med det för att på ett betydligt mer djupgående sätt än det traditionellt-diplomatiska uppnå verklig enhet.”

Låt oss be att Trons år blir fruktbart i detta avseende.