Man kan undra vad som händer i vårt land. Förr åtnjöt samhälle och stat relativt högt förtroende, det fanns en känsla för sanning och rätt som man uppfattade att politiker och tjänstemän stod för. Detta förtroende är urholkat idag. Idag räknar man mer och mer med att människor är ögontjänare, också politiker och dem som är i offentlig förvaltning. Att vara återhållsam med statens pengar är inget man behöver tänka på om ingen ser, och upphandlingsregler kan tydligen struntas i hur som helst.

Annie Lööfs fester med Näringsdepartementet verkar inte ha varit  lika excessiva som Tillväxtverkets eller Stiftelsen för strategisk forsknings, men som DN påpekade, först när granskningen var på gång blev man proaktiv och ställde alla formaliteter tillrätta.

Europarådets rekommendationer om samvetsfrihet kan man tydligen också strunta i om man inte gillar dem, medan man gärna lyfter fram reglernas auktoritet i andra fall då det gagnar det egna syftet. Birgitta Ohlsons hållning i abortfrågan är bedrövlig och nonchalant. Att abort skall betraktas som en mänsklig rättighet finns ingen som helst moralisk konsensus om i vårt samhälle. Tvärtom är människolivets helgd och dess skyddsvärdhet en viktig etisk grundval för vår civilisation på vilken hela vårt välstånd och demokratiska utveckling vilar. Birgitta Ohlson borde istället vara glad att det finns grupper i samhället som vill verka för det ofödda livets skydd, vilken har blivit som en blind fläck hos många av våra politiker. Läs den förnämliga ledaren av Elisabeth Sandlund i Dagen idag.

Nog finns det skäl till upprördhet och engagemang för rättvisa, sanning och solidaritet för livet och för de utsatta i samhället. Marcus Birro talar ut vad många känner. Och är man poet får man vara naiv, för också hjärtat har sina skäl. För naiv är han när han ger sig in på politikens område, som han på nytt gjorde i en artikel i Dagen där han kritiserade och utmanade KD. Maria Larsson svarar idag mycket klokt. Hon har naturligtvis rätt. Ett politiskt parti på det sätt som Birro målade upp är omöjligt, ett parti kan inte göra allt, inte ge svar på andliga frågor samtidigt som det stiftar lagar och bestämmer om samhällets politik. Här stakar Maria Larsson ut politikens gränser och konstaterar att ett sådant parti skulle kunna få farligt mycket makt. Istället skall samhället vara pluralistiskt och ge utrymme för kyrka och olika idella rörelser, som på olika sätt positivt bidrar till att skapa värden i samhällsgemenskapen.

Ett politiskt parti kan inte ensam vända en trend. Den förnyelse som Marcus Birro efterlyser måste genomsyra hela samhället, alla politiska partier oberoende av höger eller vänster, tjänstemän, företagare, arbetare.

Politik är att vilja sade en gång Olof Palme. Och då handlar det inte bara om en vilja att pragmatiskt hantera nuet och klamra sig fast vid makten också efter nästa val, utan att ha grundvärderingar och visioner om ett bättre samhälle och en strategisk förmåga att arbeta långsiktigt för att genomföra det man vill. De kristdemokratiska politiker som en gång lade grunden för den Europa-gemenskap vi har idag hade den förmågan. Idag har vi mest pragmatiker.

Jag såg i alla fall att Birro twittrat om att han tänker tacka ja till den inbjudan till samtal som Maria Larsson gav honom i dagens artikel. Bra! Hoppas de får ett fint samtal. Så skall den offentliga debatten och gemenskapen i samhället fungera. Att vi samtalar med varandra, att olika gåvor får komma till tals och att vi tar vara på det positiva var och en har att komma med.