Påvens jultal: Fortsatt uppföljning av kuriareformen

Publicerat den 23 december, 2017 av Bengt Malmgren

”May this Christmas open our eyes so that we can abandon what is superfluous, false, malicious and sham, and to see what is essential, true, good and authentic”

”The Good News is that God is Emmanuel, who is born among us and becomes one of us in order to show to all his visceral closeness, his limitless love and his divine desire that all men and women be saved and come to enjoy the blessings of heaven (jfr 1 Tim 2:4). He is the God who makes his sun rise on the good and evil alike (jfr Matt 5:45); the God who came not to be served but to serve (cf. Matt 20:28); the God who establishes the Church to be in the world but not of the world, and to be an instrument of salvation and service.”

3viseOvanstående citat från påvens jultal till kurian 21 dec 2017 talar om Evangeliet, de Goda Nyheterna som påven, och kurian i gemenskap med hela Kristi kyrka är satta att tjäna.  Detta är den yttersta målsättningen för kyrkans verksamhet.

Varje år innan jul håller påven ett tal till kardinalerna och medarbetarna i Vatikanen (kurian). Se tidigare blogginlägg: 2014. 2016

Jultalen kan ses som linjetal som följer upp det som är de viktigaste övergripande strategierna och målen för påvens ledning av Katolska kyrkan. Att analysera dem ger i fågelperspektiv ett hum om vilka strategier påven har för att reformera det tungrodda skeppet Katolska kyrkan.

Påven själv skämtade om Vatikanens tröghet när han citerade ärkebiskop Frédéric-François-Xavier de Mérode som sagt: “Att åstadkomma reformer i Rom är som att rengöra Sfinxen med en tandborste.” En reform av kurian och arbetsformerna för kardinalskollegiet är just vad påve Franciskus hållit på med sedan han tillträdde, och denna reform på väg var också fokus för årets tal.

Påven har stuvat om i Vatikanens departement (dikasterier) och påvliga råd, bytt ut personer på viktiga poster, han har tillsatt nya kardinaler, nu senast i somras då biskop Anders Arborelius var bland dem som utsågs. Han har tillsatt en arbetsgrupp på 8 personer ur kardinalskollegiet som skall vara hans närmaste rådgivare också mellan de tillfällen då hela kardinalskollegiet sammaträder.

Påve Franciskus jultal har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderannde sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.

I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga:

”to make the Curia con-form ‘to the Good News which must be proclaimed joyously and courageously to all, especially to the poor, the least and the outcast’. To make it con-form ‘to the signs of our time and to all its human achievements’, so as ‘better to meet the demands of the men and women whom we are called to serve’. At the same time, this means con-forming the Curia ever more fully to its purpose, which is that of cooperating in the ministry of the Successor of Peter (cum ipso consociatam operam prosequuntur, as the Motu Proprio Humanam Progressionem puts it), and supporting the Roman Pontiff in the exercise of his singular, ordinary, full, supreme, immediate and universal power.”

Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra samma sak. Påven ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål.  Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

Consequently, the aim of reform is not aesthetic, an effort to improve the looks of the Curia, nor can it be understood as a sort of facelift, using make-up and cosmetics to embellish its aging body, nor even as an operation of plastic surgery to take away its wrinkles. Dear brothers and sisters, it isn’t wrinkles we need to worry about in the Church, but blemishes!

Seen in this light, we need to realize that the reform will be effective only if it is carried out with men and women who are renewed and not simply new. We cannot be content simply with changing personnel, but need to encourage spiritual, human and professional renewal among the members of the Curia. The reform of the Curia is in no way implemented with a change of persons – something that certainly is happening and will continue to happen – but with a conversion in persons.” (jultal 2016)

I årets jultal anknöt påven till sina tidigare tal till kurian där han alltså talat om inre attityder och omvändelse (”ad intra”) som är nödvändigt för reformen. I år fokuserade han mera på ”ad extra”, d.v.s. yttre relationer med världen utanför kurian, där han särskilt nämner:

  • världens nationer
  • de lokala katolska kyrkorna
  • östkyrkorna
  • den ekumeniska dialogen med alla kristna
  • den interreligiösa dialogen med Judendom, islam och andra religioner

Han framhöll åter att kurians syfte är att tjäna hela kyrkans bästa, det Jesus Kristus vill med sin kyrka:

…the Curia is an ancient, complex and venerable institution made up of people of different cultures, languages and mindsets, and bound, intrinsically and from the outset, to the primatial office of the Bishop of Rome in the Church, that is, to the “sacred” office willed by Christ the Lord for the good of the entire Church (ad bonum totius corporis). [jfr LG 18: ”In order to ensure that the people of God would have pastors and would enjoy continual growth, Christ the Lord set up in his Church a variety of offices whose aim is the good of the whole body”]

Påven är mycket angelägen att framhålla den diakonala aspekten av hans ämbete. Han använder termen “diaconal primacy”, som påminner om den titel som en av hans företrädare på påvestolen, den helige Gregorius den store myntade: ”Servus servorum Dei”, vilket är mycket mer än en from formel utan uttrycker i sin kristologiska dimension en verklig önskan att efterfölja Kristus som själv tog på sig rollen av en tjänare (jfr Fil 2:7).
Samma diakonala attityd som vi möter hos Kristus och som påveämbetets innehavare är uppmanade att omfatta, skall också karakterisera kurians arbete, sade påven.

A diaconal primacy “with regard to the Pope”, and consequently diaconal as well, is the work which is carried out within the Roman Curia ad intra and outside of it, ad extra. This theme of a ministerial and curial diaconia reminds me of a phrase in the ancient Didascalia Apostolorum, which states that “the deacon must be the ear and the mouth of the Bishop, his heart and his soul”. For this agreement between the two is linked to communion, harmony and peace in the Church, inasmuch as “the deacon is the guardian of service in the Church”. I do not believe that it is by chance that the ear is the organ of hearing but also of balance; and that the mouth is the organ of both taste and speech.

Another ancient text adds that deacons are called to be, as it were, the eyes of the Bishop. The eye sees in order to transmit images to the mind, helping it to take decisions and to give direction for the good of the whole body.

The relationship that these images suggest is that of communion in filial obedience for the service of God’s holy people. There can be doubt, then, that such must be also the relationship that exists between all those who work in the Roman Curia. From the Dicastery heads and superiors to the officials and all others. Communion with Peter reinforces and reinvigorates communion between all the members.

…………………….

I have used the expression “diaconal primacy” and the images of the body…. to make clear that, in order to reach the places where the Spirit speaks to the Churches (history) and to achieve the aim of our work (salus animarum), it is necessary, indeed indispensable, to practice discernment of the signs of the times, communion in service, charity in truth, docility to the Holy Spirit and trusting obedience to Superiors.

Sedan nämner påven specifikt kurian och dess olika ämbetsverks (dikasterier) uppgifter och förhållningssätt till dem de har relationer med:

Nationerna:
Vatikanens diplomati är viktig, att med fortsatta allvarliga och outtröttliga ansträngningar att vara brobyggare och främja fred och dialog mellan nationer. ”As it is a diplomacy at the service of humanity and the human person, of outstretched hand and open door, it seeks to listen, to understand, to help, to support and to intervene quickly and respectfully in any situation, for the sake of narrowing distances and building trust. Its only interest is to remain free of all worldly or material self-interest.”
Vatikanens statssekretariat har detta som sin uppgift.

Lokalkyrkorna:
Det handlar om att ge de lokala stiften och andra lokalkyrkliga strukturer det stöd de kan tänkas behöva. Relationerna måste bygga på samarbete och tillit, aldrig på översitteri och konflikt. Biskopskongregationen har en nyckelroll i detta arbete. Påven betonar kollegialiteten mellan biskoparna och dynamiken mellan det universella och det partikulära.

Påven lyfter fram den kommande Femtonde generalförsamlingen för biskopssynoden som kommer att ha som tema unga människor, tron och urskiljning av kallelser:

To call upon the Curia, the bishops and the entire Church to give particular attention to young people does not mean considering them alone. It also means focusing on a critical theme for a combination of relationships and pressing issues, such as intergenerational relationships, the family, pastoral work, social life, and so forth. The Preparatory Document makes this clear in its Introduction: ‘The Church has decided to examine herself on how she can lead young people to recognize and accept the call to the fullness of life and love, and to ask young people to help her in identifying the most effective ways to announce the Good News today. By listening to young people, the Church will once again hear the Lord speaking in today’s world. As in the days of Samuel (1 Sam 3:1-21) and Jeremiah (Jer 1:4-10), young people know how to discern the signs of our times, indicated by the Spirit. Listening to their aspirations, the Church can glimpse the world which lies ahead and the paths the Church is called to follow’.

 

De orientaliska kyrkorna:
De orientaliska kyrkorna har en tvåtusenårig historia och är konkreta exempel på hela Kyrkans rikedom och mångfald:

The relationship between Rome and the East is one of mutual spiritual and liturgical enrichment. Indeed, the Church of Rome would not be truly catholic without the priceless riches of the Oriental Churches and lacking the heroic testimony of so many of our Oriental brothers and sisters who purify the Church by accepting martyrdom and offering their lives so as not to deny Christ.

 

Ekumenisk dialog:
Särskilt efter Andra Vatikankonciliet har Katolska kyrkan arbetat hängivet för ekumeniken. Kristen enhet är en grundläggande förutsättning som direkt är given från djupet av vår tro på Jesus Kristus. Påven erinrade om vad han sade till det församlade Påvliga rådet för främjande av kristen enhet tidigare under året:

“Unity is made by walking, in order to recall that when we walk together, that is, when we meet as brothers, we pray together, we collaborate together in the proclamation of the Gospel, and in the service to the least, we are already united. All the theological and ecclesiological differences that still divide Christians will only be surmounted along this path, although today we do not know how and when [it will happen], but that it will happen according to what the Holy Spirit will suggest for the good of the Church”.

Påven påpekade att kurians arbete måste främja fostrandet av ett möte med bröderna och systrarna och försöka lösa upp missförståelsens och fiendskapens knutar och motverka fördomar och rädsla för de andra, vilket hindrat oss att upptäcka rikedomen i mångfalden och djupet i Kristi mysterium och Kyrkan. ”För detta mysterium är alltid större än vad människan kan uttrycka i ord. Möten mellan påvar, patriarker och överhuvuden för olika kyrkor och gemenskaper har alltid fyllt mig med glädje och tacksamhet” sade påven.

 

Judendom, Islam och andra religioner:

I sitt tal vid Internationella fredskonferensen vid Al-Azhar-universitetets konferenscenter i kairo 28 April 2017 talade påven om fred och konflikt. Enda alternativet till ett civilicerat möte är konfliktens barbari. Vi har en plikt att respektera varandra trots olikheter och främja dialog och samarbete. Att mötas med uppriktiga intentioner såsom ett genuint uttryck för vår mänsklighet är i sig en väg till sanningen och något att tålmodigt bemöda sig om i syfte att gå från konkurrens till samarbete. ”Mina möten med religiösa ledare under olika apostoliska besök och här i Vatikanen är konkreta bevis på detta, sade påven.

Påven avslutar med att på nytt genom att varna för att stelna i tron, utan att vi alla behöver bemöda oss att växa och utvecklas genom att göra oss öppna för nåden. Han talar mot den ljumma tron och för engagemang och att låta oss beröras i hela vår varelse:

”Christmas reminds us that a faith that does not trouble us is a troubled faith.

A faith that does not make us grow is a faith that needs to grow.

A faith that does not raise questions is a faith that has to be questioned.

A faith that does not rouse us is a faith that needs to be roused.

A faith that does not shake us is a faith that needs to be shaken. Indeed, a faith which is only intellectual or lukewarm is only a notion of faith.

It can become real once it touches our heart, our soul, our spirit and our whole being. Once it allows God to be born and reborn in the manger of our heart. Once we let the star of Bethlehem guide us to the place where the Son of God lies, not among Kings and riches, but among the poor and humble.”

Det är ett spännande arbete som sker under påve Franciskus pontifikat. Reformen har en profetisk dimension. På ytan är det ett organisatoriskt arbete med omorganisationer av ämbetsverk, nya direktiv och avsättande och tillsättande av personer på olika poster. Men om vi är lyhörda i att tyda tidens tecken anar vi ett djupare andligt skeende som hänger samman med mycket annat som sker i världen nu.  Samarbete och öppenhet kontra isolationism och att bara tänka på den egna gruppen. Att vara medveten om sin egen brist och se förbättringsutrymmet kontra självrättfärdighet och skylla alla brister på omgivningen. Demokrati och varje människas ansvarstagande kontra diktatur och benägenheten att dyrka starka ledare….

#metoo-debatten har gett en välbehövlig knäck åt vår västerländska självgodhet. Förövarna och finns mitt ibland oss. Sexism, rasism, antisemitism, homofobi och vad det är för negativa attityder vi värjer oss emot, finns mitt ibland oss själva. Förhoppningsvis leder detta till en självrannsakan med större ödmjukhet och medvetenhet om vårt eget förbättringsutrymme, inte bara till skapande av nya syndabockar som får ta på sig det onda så att vår självrättfärdighet kan bevaras.

Den kristna människosynen som fokuserar både på människans brist och hennes storhet och på ett hopp som sträcker sig bortom vad vi kan åstadkomma innebär en andlig fördjupning som behövs. Kyrkan skall vara salt och ljus i världen. Livets väg finns inte i självrättfärdigheten, inte heller i en uppgivenhet inför vår brist utan i ett hopp som sträcker sig bortom detta. Påvens reform handlar om att rusta kyrkan att bli bättre på att förmedla detta, att finnas mitt i världen, leva i världen men inte av världen. Den skatt kyrkan förmedlar har den i lerkärl. Den kan inget förmedla av självrättfärdighet utan bara i ödmjukhet och tro.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare.

självrannsakan

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 2 kommentarer

Rättsövergrepp mot kvinnor i El Salvador. Katolska kyrkan borde vara en del av lösningen, ej en del av problemet.

Publicerat den 19 december, 2017 av Bengt Malmgren

Teodora del Carmen Vasquez, kvinnan som jag skrev om igår som avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för att ett sent missfall efter att ha blivit misshandlad av män och slagen i magen tolkades som en medvetet framkallad abort är inte ett enstaka rättsövergrepp, utan verkar följa ett mönster i i El Salvador.

Evelyn Schreiber skrev i DN 18 dec:

”I somras dömdes en nittonåring till samma straff. Den unga kvinnan hade blivit våldtagen och visste inte att hon var gravid när hon sökte vård för magsmärtor. Missfall, konstaterade läkaren och nu är kvinnan dömd för mord…
Just nu sitter det ett trettiotal kvinnor fängslade i El Salvador anklagade för att ha försökt avsluta en graviditet. Oavsett om det varit naturliga komplikationer eller avsiktliga aborter, så är de offer för samma misogyna samhälle.”

Detta är inte frågan om respekt för liv och människovärde, utan en grov kränkning av människors liv och värdighet. Kvinnor med graviditetskomplikationer vågar inte söka vård av rädsla för att anmälas och straffas, och sjukvårdspersonalen kan neka dem vård av rädsla att bli indragen i vad som kan komma att betraktas som kriminella handlingar. Vi får en rädslans och tystnadens kultur istället för en kultur där respekt för liv och människovärde står i centrum.

Evelyn Schreiber som tagit del av Amnesty-rapporten skriver:

”Poliserna som hittade Carmen Vasquez på badrumsgolvet för tio år sedan vägrade att ge henne vård, trots att hon låg avsvimmad i en pöl av blod. För vad de såg var inte en kvinna i akut behov av omsorg – utan en potentiell brottsling. I stället för att stoppa blödningen satte de handklovar på henne.”

Det är viktigt att också vi katoliker speciellt reagerar. Stränga abortlagar motiveras ju av kristendomens syn på människovärdet som odelbart och att människolivet är skyddsvärt och får inte kränkas. Särskilt i länder där katolska kyrkan har en stark maktposition uppstår lätt en ohelig allians mellan kyrkan och den världsliga makten. Man slutar tänka och reflektera över vilka konsekvenser de regler man ställer upp får och det urartar till ett maktmissbruk som ställer till skada och kränker människovärdet istället för att bygga upp kärlekens civilisation.

Att alltid se en potentiella brottslingar i kvinnor som får missfall och missa att se att det finns en människa i nöd som behöver hjälp som tycks vara fallet i El Salvador är ett tydligt exempel på detta. Ett annat exempel på denna ensidighet där kyrkans regler får motsatt verkan till vad de är till för är vad jag för några år sedan hörde från min kollega Staffan Bergström som jobbade med mödrahälsovård i ett afrikanskt land. Kvinnor med missfall kom ofta in svårt blödande, och det fanns ont om material. En livräddande behandling kunde vara att lägga in en kondom som fylldes med vätska i underlivet för att stoppa blodflödet. Nunnorna på det katolska sjukhus där Staffan arbetade var så negativt inställda till kondomer att de vägrade att använda dem ens för detta livräddande syfte. Om de gjorde det skulle de kunna anklagas av sina överordnade för att främja preventivmedel. Jag antar att detta är mer än en vandringshistoria utan att det är sådant som förekommit vid mer än ett tillfälle. De flesta katolska hjälparbetare är givetvis mer förnuftiga än så.

Både tidigare påven Benedictus XVI med sin kärva teoretiska moralteologi och påve Franciskus med sin pastorala inriktning skulle fördöma dessa former av kontraproduktivt agerande. Påve Franciskus har ju betonat kyrkans pastorala uppgift i världen genom att beskriva henne mera som ett fältsjukhus med uppgift att förbinda de nödlidande än som en borg som kontrollerar och utesluter människor.  Poliserna som tog hand om Teodora del Carmen Vasquez där hon låg blödande på golvet var säkert också katoliker, kanske gick de i mässan varje söndag. I det läget hon befann sig i spelar det egentligen ingen roll om henens tillstånd berodde på en framkallad abort eller ofrivilligt missfall, hon var en människa i nöd som först behövde fältsjukhusets resurser. Sedan kan vi börja tala om lag och moral.

Jag skulle önska att Katolska kyrkan i El Salvador kraftfullt ställde sig på dessa kvinnors sida som nu blir föremål för godtycklig rättsskipning.

Vi har en kardinal i Sverige, vår biskop Anders Arborelius med makt och inflytande. Vi har ett kardinalskollegium som har en nyckelposition i den världsvida kyrkans ledarskap och där också El Salvadors av påve Franciskus nyss utsedde kardinal Gregorio Rosa Chavez ingår. Man önskar att dessa brännande frågor om kvinnors rätt och likabehandling kunde lyftas där. Det vore ett genombrott. Katolska kyrkan skall inte vara en del av problemet utan en del av lösningen.

flykten

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Fallet Teodora. Kvinnoförtryck lever i Katolska kyrkans struktur. Kardinalerna viktiga ledningspersoner som behöver medvetandegöra detta. #metoo

Publicerat den 17 december, 2017 av Bengt Malmgren

#Metoo-rörelsen som drogs igång för 10 år sedan men som fått sitt crescendo och slutliga genombrott under hösten 2017 har varit välgörande. För mig har det känts som en befrielse att kvinnorna äntligen säger ifrån. Jag har sett dessa fenomen länge men tänkt att det är fel på mig som inte fattar att detta är tingens ordning som alla är med på, eftersom det tillåtits fortgå också i det frigjorda landet Sverige där den feministidska rörelsen är så stark.

Sverige utmärker sig som bäst i klassen genom att driva detta mest intensivt, samtidigt som man återigen ser tecken på hur vi svenskar visar upp en av våra största brister: Att inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. När en rörelse blir väldigt kraftig måste det också finnas utrymme för kritik och att kunna granska när det går över styr, t.ex. att det urartar till drev och tummande på rättssäkerheten där gatans parlament dömer på förhand. Det har hänt flera personer, t.ex. min kollega David Eberhard som blivit av med ett uppdrag för att han hade skrivit kritiskt om #metoo. Det handlade inte om att man inte höll med om att hans synpunkter var relevanta, men att han inte passade för uppdraget längre då styrelsen i organisationen som engagerat honom ansåg honom ”bad for business” eftersom han torgfört detta. Problemet är inte bara svenskt, och Eberhard tar i en krönika i GP upp liknande fall i övriga västvärlden.

I årets samtalsprogram med nobelpristagarna ”Snillen spekulerar” som traditionsenligt sänds i SvT tog man upp problemet att vi mer och mer lever i en tid då första prioritet inte längre är vad som är sant eller inte, utan om hur många läsare man får, hur många ”likes” en nyhetsartikel får på internet.

Katolska kyrkan har haft sitt #metoo genom pedofiliskandalerna som föranledde en smärtsam uppvaknande- och omställningsprocess. Men det återstår mycket att göra. Ännu i denna dag sker övergrepp, och ännu i denna dag finns det förnekandemekanismer och svårigheter att gå till botten med problematiken. Läs om den nyligen släppta statliga rapporten från Australien där det framgår att Katolska kyrkan haft en stor del i de övergrepp som begåtts. Rapporten framhåller att Katolska kyrkan har visat katastrofala misslyckanden vad gäller ledarskap, särskilt innan 1990. Men mycket återstår att göra än idag. Påvens egen kommission för skydd av minderåriga där flera som tidigare varit offer för övergrepp ingick har råkat i svårigheter och flera nyckelpersoner har hoppat av för att man inte tycker att det görs tillräckliga framsteg.

Och precis som i Katolska kyrkan kommer man i det övriga samhället att finna att alla problem inte undanröjs genom en kampanj som pågår under en begränsad tid. Sexismen utrotas inte så lätt, därför att i grund och botten beror den inte på enstaka ideologiska felföreställningar, utan på människans hemfallenhet åt synd och benägenhet att utnyttja andra människor för sina egna egoistiska syften. Sex, pengar och makt är de tre områden där detta tydligast demonstreras. Så länge människor inte vill erkänna detta utan betraktar sig själva som felfria och moraliskt oförvitliga medan ondskan och problemen helt och hållet förläggs hos andra, så kommer problemet att finnas kvar. Ett samhälle som anser sig ha monopol på rättrådighet urartar till slut i sin motsats och blir odrägligt att leva i.

Teologiskt/filosofiskt har kristendomen i allmänhet och specifikt Katolska kyrkan alltid varit medveten om detta. Kristendomen med dess människosyn med medvetandet om människans ofullkomlighet och fokusering på förbättringsutrymmet, och med en moral som sätter kärleken till nästan i centrum är den mest humana och livsbejakande livsåskådning man kan tänka sig. Påve Franciskus betonar detta mycket starkt då han anger färdvägen för Kyrkan bort från allt bigotteri, all fariseism och sätter barmhärtigheten och Guds kärlek till mänskligheten i centrum.

Men det räcker inte med en rätt teologi, det måste till rätt praxis också. Visst, katoliker är medvetna om sin ofullkomlighet, men man kan inte avfärda sin brist på bredvillighet att följa Jesus exempel genom att hänvisa till detta. Att med halvljummen ånger bikta samma synder gång på gång utan att göra minsta ansträngning att låta nåden verka till växt i helgelse är att synda på nåden.

Katolska kyrkan som institution har fortfarande stora problem med att vara fast i orättfärdiga strukturer. Det gäller särskilt i länder där kyrkan har en stark ställning i staten. Det är strukturer som upprätthålls av vissa människors behov att upprätthålla sin makt och andra människors rädsla eller obenägenhet att protestera och ytterligare andra människors blinda tilltro till makten. Maktens arrogans och tystnadens kultur går hand i hand.

teodoraNyligen fick vi ett exempel från El Salvador. I en Amnesty-rapport tas upp fallet med en kvinna som för tio år sedan födde fram ett dött barn där anklagelsen mot henne löd att hon medvetet framkallat en sen abort. Som framgår av rapporten finns inga bevis för detta. Enligt kvinnans vittnesmål var det ett väntat barn, men hon blev misshandlad av några män och slagen i magen mot slutet av graviditeten och det var en stor sorg för henne att barnet sedan dog. I El Salvador har man mycket stränga abortlagar, men i detta fall var det inte ens bevisat att det var frågan om en medvetet framkallad abort, det är något som presumteras av domstolen som dömer henne till 30 års fängelsestraff. Nu, tio år senare skulle fallet tas upp till prövning vilket gav både henne och hennes familj nytt hopp. Det är detta som beskrivs i amnestyrapporten och den tragiska utgången: Att kvinnan inte fick upprättelse utan dömdes att avtjäna resten av sitt straff i fängelse.

Detta är ett exempel på maktmissbruk mot kvinnor och fattiga där mycket låga krav ställs på bevisning. Det var en fattig kvinna som inte hade råd att bekosta en bra advokat. Samtidigt ser vi att män som våldtar och misshandlar kvinnor inte tillnärmelsevis behandlas på samma stränga sätt. De går ofta fria och mycket höga beviskrav ställs om någon skall fällas. Vad säger kyrkan i El Salvador? Jag har inte kännedom om några uttalanden från El Salvadors biskopar. I andra liknande fall har vi sett en benägenhet från kyrkliga diginitärer att inte stödja kvinnor åberopande att abort är en svår synd och med en kyrka i ohelig allians med den statliga makten drar kvinnan alltid det kortaste strået. Presumtionen är att människor (kvinnor) är onda som gör sådana handlingar och istället för att lyssna och förstå anser man det nödvändigt att statuera exempel genom de stränga lagarna. Så skriande orättvist och dubbelmoralistiskt då mäns brottslighet och övergrepp ses med överseende och inte alls bekämpas lika nitiskt.

Abort är en synd, det har kyrkan rätt i, precis som alla andra övergrepp och våldsdåd som utförs här i världen, de flesta av män, är det. Det handlar inte om att Katolska kyrkan skall överge den grundsynen och förkunna något annat. Men det handlar om sans och förnuft och en pastoral hållning som sätter människan i centrum och utövar barmhärtighet och vädjar till den personliga tron istället för att styra och kontrollera människor med maktmedel.

Kardinalerna har nyckelpositioner som ledare i kyrkan, och det är nu ett gyllene tillfälle att med den pastorala inriktning påve Franciskus angivit i ryggen verka för en mänskligare värld. Katolska kyrkan skall inte behöva vara en del av problemet utan en del av lösningen. Kardinal Anders Arborelius skriver i sitt herdabrev för Livets söndag 2017 (mina markeringar):

Till vår sorg och fasa har vi sett att flickor och kvinnor av alla åldrar och av olika social bakgrund kränks i skolor och på arbetsplatser. Tyvärr är det många män som på det grövsta missbrukar sin maktposition. Stora delar av vår livsmiljö har sexualiserats i så hög grad, att man inte längre har reagerat när kvinnor trakasserats sexuellt och deras integritet utsatts för övergrepp. Därför är det  verkligen på tiden att man nu reagerar kraftfullt och vidtar effektiva motåtgärder för att förhindra allt detta.

Detta gäller givetvis lika mycket om det sker inom Katolska kyrkan som i samhället i övrigt. Må de som bäst behöver höra dessa ord höra dem.

Det är tragiskt att feministrörelsen så militant talar om abort som en ”mänsklig rättighet”, tvärtom förväntar jag mig av denna rörelse att man slår vakt om sin avkomma och rätten till god reproduktiv hälsa och att få föda i trygghet. Preventivmedel har sin plats och abort kan inte helt undvikas utan måste finnas som en nödlösning då vi inte lever i den bästa av världar, men som Lisa Magnusson framhåller i en ledare i DN har p-pillerkulturen mera kommit att handla om en sexuell revolution för männen som tillåter dem att fortsätta förtrycka kvinnorna än om kvinnlig frigörelse. Samma sak gäller den fria aborträttens ideologi. För en tid sedan då en av mina vänner blev gravid ville hon behålla sitt barn med fadern inte. Då hon insisterade tyckte fadern det var på sin plats att införa ”juridisk abort”, dvs att mannen lagligen kan frånsäga sig sitt ansvar för barnet om modern mot hans vilja väljer att föda.

Man kan inte ha dubbla agendor. Antingen är det mänskliga livet skyddsvärt och okränkbart i alla situationer, annars inte alls. Jag citerar från herdabrevet igen:

Det mänskliga livet har ett gudagivet skyddsvärde i sig självt, oavsett på vilket stadium av sin existens det befinner sig. Mitt ibland er står de som vi inte känner och ser – och ofta inte vill veta av. Men Gud ser dem, älskar dem och vill att det skall få födas och få finnas till. Det är en del av evangeliets glada budskap, att varje människa från det första ögonblicket till det sista har ett oändligt, okränkbart värde. Ingen människa får kränkas i sin värdighet eller berövas sin existens. Därför kan abort och eutanasi aldrig rättfärdigas eller försvaras, om man inte vill förneka människovärdet i sig.

(uppdat 17 dec 2017 14:05 med citat från Herdabrev från livets söndag)

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 2 kommentarer

Förvirrande krishantering efter Kyrkomötet. Varför är vi nordbor så rädda för den offentliga bekännelsen av vår kristna tro?

Publicerat den 30 november, 2017 av Bengt Malmgren

Idag vill jag skriva lite om hur jag upplever diskussionen i samband med Svenska kyrkans kyrkomöte och den nya kyrkohandboken.

Prästen Kristin Molander skriver i Dagen om att man förväntar sig av den som engagerar sig i kyrkan och dess ledning är brinnande för kyrkans sak. Det håller jag med om. Vad är då kyrkans sak? Molander citerar ur kyrkoordningen för Svenska kyrkan:

”…människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

Man kan definiera sig som brinnande eller ”hängiven” kristen utifrån olika teologiska utgångspunkter: evangelikala, högkyrkliga, pingstkarismatiska, sociala etc. Men grunden är att man är brinnande inte bara för sin favoritidé eller specialinriktning, utan för Jesus Kristus och den frälsande tro som den universella Kyrkans gemenskap delar. Det är ekumeniskt och går över alla samfundsgränser.

Påve Franciskus uppmuntrar speciellt de unga att vara brinnande och aktiva i världen. I förordet till den nyligen utkomna ungdomskatekesen DOCAT om Katolska kyrkans sociallära skriver han:

” Jag önskar att jag hade en miljon unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är ”levande exempel på socialläran” för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in i mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni alla är Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever, för hon låter sig utmanas av ropen från de medellösa, av de utblottades vädjanden, och av dem som ingen bryr sig om.”

popedocat

En del kan känna sig obekväma i att kalla sig hängivet kristna. Jag antar att detta kan ha olika utgångspunkter: Kanske man helt enkelt vill vara ärlig i att man inte har en tro som gör att man vill satsa allt på Kristus och Kyrkan.  Eller kanske man inte vill sticka ut för mycket i en sekulär tid där det anses lite suspekt att kalla sig kristen. Kanske man i själ och hjärta är en hängiven kristen men inte kyrkokristen.  Man säger ja till kärleksbudskapet men menar att det anstår kristna att hålla en låg profil och inkludera alla former av andlighet. Man talar hellre om ”Gud” som en allmän princip än om den mera teologiskt definierade formeln Fadern, Sonen och Anden. Man kan uppskatta Katolska kyrkans sociallära bara man slipper veta av bekännelsen i övrigt.

Men för en kristen är socialläran och den frälsande tron på Jesus Kristus två sidor av samma mynt. Som kristen bärs min kärlek till nästan inte bara upp av min egen godhet och förträffliga vilja, utan motiveras av något större, att Gud först älskat oss människor och sänt sin son Jesus Kristus för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (jfr Joh 3:16).

Påve Franciskus skrev 2013 den apostoliska maningen Evangelii Gaudium som blivit något av en programskrift för hans pontifikat. Där riktar han sig till alla kristna i ett mycket starkt dokument som jag rekommenderar till läsning med eftertanke och begrundan av alla kristna som vill ha ett brinnande hjärta för Evangeliet. I inledningen skriver han:

 ”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

I dokumentet sägs att alla vi döpta har ett ansvar att vittna om Evangeliet i världen.
Redan Paulus VI, påven som fick fullfölja och avsluta Andra Vatikankonciliet, skrev ett berömt  dokument om evangelisation: Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Principerna därifrån är fortfarande grundläggande för det som utvecklats i Katolska kyrkan alltifrån Johannes Paulus II som lanserade begreppet ”den nya evangelisationen” till biskopssynoden om den nya evangelisationen 2012. Evangelii Gaudium är en sammanfattande syntes av detta och kan ses som en uppföljare till Evangelii Nuntiandii.

Det handlar om att evangelisation är Kyrkans grundläggande uppdrag här på jorden, det är inget man kan göra eller låta bli, och att evangeliet förkunnas både genom kärlekens gärningar, socialt hjälparbete och genom proklamation, det kerygmatiska budskapet om Jesus Kristus, Guds Son och att varje människa på vår jord kan finna frid, glädje och evig frälsning i honom.  Paulus VI ställer i början av Evangelii Nuntiandi frågan:

”-Vad har det i våra dagar blivit av Evangeliets dolda kraft som förmår att påverka människors samveten?” (4)

Evangelii Gaudium har många referenser till Evangelii Nuntiandi och frågan ställs om vi verkligen tagit till oss Evangeliets glädje och känner från vårt hjärtas djup ivern att föra det vidare, eller har vi gripits av letargi och ljumhet eller anpassat oss till ett helt inomvärldsligt perspektiv. 

Evangelii Gaudium är inte tänkt som ett lärodokument utan som en uppmuntran och maning att besinna det som Kyrkan redan lär. Det har sagts förr, och påve Franciskus säger det igen: Kyrkan måste alltid börja med att evangelisera sig själv. Ständigt på nytt måste vi höra Evangeliet och begrunda det och ta emot det i vårt hjärta.

I nästa steg innefattar evangelisationen:

  • De som redan går i kyrkan men inte uppfattar att de har ett evangeliserande uppdrag och inte brinner för det.
  • Avfallna kristna som inte längre regelbundet går i kyrkan och inte ber.
  • Alla de övriga, icke döpta som ännu inte hört budskapet eller inte tagit emot det i sitt hjärta.

Påve Franciskus´ svar på Paulus VI´s uppfordrande fråga vad det blivit av evangeliets dolda förvandlande kraft är drömmen om en levande evangeliserande kyrka med Jesus i centrum, ledd av den helige Ande, utåtriktad, fri från allt introvert navelskådande:

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. Vi är fria att säga ja eller säga nej. Gud är beroende av vårt ”ja” som han var beroende av Marias ”ja” för att kunna födas in i vår värld. Läs Evangelii Gaudium, begrunda, be. Fördjupa ditt ”ja”!

—

Det blev en lång inledning som handlade om hängivenhet i den kristna tron. Jag tänker att de flesta kristna har en längtan att vara brinnande i sina hjärtan kan bejaka dessa grundläggande tankar. Det gäller också medlemmar i Svenska kyrkan, dess biskopar, och medlemmar i kyrkomöte och kyrkostyrelse.

Kristin Molander skriver i Dagen-artikeln att man inte kan mäta den kristna tron hos någon. Det stämmer. Endast Gud och den enskilda personen själv vet vad som finns i hjärtat. Men ofta har vi förutfattade meningar om varandra.

De som ivrigt bekänner sig som hängivna kristna betraktar ofta de icke hängivna som liberalteologiska, sekulariserade och allmänt benägna att vända kappan efter vinden, medan de icke hängivna kritiserar de hängivna för fanatism, högerextremism eller fundamentalism. Det blir en schablon som vi gärna inrangerar våra medmänniskor i. Men vi vet ju att alla hängivna kristna är inte fanatiker och alla icke-hängivna kristna är inte liberalteologiska. Det finns den som kallar sig hängiven men vars hjärta är av sten och långt från Kristus och det finns den som i sin ödmjukhet inte vill kalla sig hängivet kristen vars hjärta är mycket nära Kristus.

Utan hängivna kristna som intill martyriet hållit fast vid sin kristna tro skulle vi inte ha någon kyrka idag.  Situationen är liknande idag. Det går inte att leva på gamla lagrar, varje kristen har ett ansvar. Benedikt XVI sade till 80.000 katoliker församlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

Men sant är att det finns kyrkopolitiker inom Svenska kyrkans organisation som inte känns vid dessa tankar, inte uppfordras av dem utan ser sitt engagemang i kyrkopolitiken som en helt sekulär sak. Trots det är de med och beslutar om viktiga inomkyrkliga angelägenheter som har avgörande betydelse för gudstjänstlivet, såsom den nya kyrkohandboken. Deras intention är snarare att med sitt engagemang och vilja påverka kyrkan än att som påve Franciskus uppmuntrar ungdomarna till, att utifrån tron på Jesus Kristus genomsyra världen.

Det är den stora anomalin i Svenska kyrkan att man har ett system där sekulära politiska partier styr över kyrkan. Debatten och försvaret för denna ordning är minst sagt förvirrande. Det är som att det finns en allians mellan de styrande i kyrkan och berörda politiska partier (främst s och c) att inte tala om detta. När kritiker framhåller det som ett problem avfärdas det som att de överdriver eller har en konservativ förlegad världsbild och följer inte med sin tid.

På kyrkomötet mals alla invändningar  effektivt ner då alla motioner från minoriteten tröskas igenom och avslås. Kyrkohandboksförslaget trodde man skulle få en mer allsidig genomlysning eftersom kritiken från många håll varit så massiv. Men inte så, lätt passerade det genom systemet också.

Prästen Bertil Murray tillhör dem som är kritiska till Kyrkohandboken. Det är inte så att traditionella formuleringar som ”Herre” eller ”Fader” försvunnit som vissa falska nyheter låtit påskina, men ibland har niten att få bort könsattributet fått språket att bli konstlat, säger han i en intervju i Världen idag. T.ex i nattvardsordningen där man i luthersk tradition poängterar att Jesus är närvarande med sin kropp och sitt blod. I den nya handboken talar bönerna mer om att Jesus finns överallt, och att nattvarden är ett av många sätt som han närvarar genom vilket öppnar upp för andra teologier. Och i vigselordningen framgår att man inte ser äktenskapet mellan man och kvinna som något speciellt och relationen man-kvinna tonas ned så långt som möjligt.
– Man kan visserligen ”kryssa sig fram” mellan de olika alternativen så att man får ett förslag som är någorlunda okej, säger han men tror att många kommer tycka att det blir svårt att hålla sig helt till den nya ordningen.

S- politikern Margareta Winberg valdes in i Kyrkostyrelsen, trots att hon i en intervju för fyra år sedan betraktat sig som icke troende. Detta har naturligt nog blivit föremål för debatt trots att det sedan länge är känt att det finns kyrkopolitiker som inte är troende. Man är medveten om att det inte ser bra ut, och kyrkoledningen försöker krishantera genom att försvaga kritikernas argument.

ajtwitterdialogÄrkebiskop Antje Jackelen rycker ut till försvar och i en twitterdialog framhåller hon å ena sidan att ingen kan döma över en enskild människas tro, å andra sidan att Margareta Winberg är döpt och att det är ett tvingande kriterium för att sitta i kyrkostyrelsen.

Om ärkebiskopen här är ute efter att stärka medvetenheten om dopteologin så vore det vällovligt. Men här handlar det ju om att någon faktiskt förnekat att hon är kristen. Vare sig man har en sakramentalt förankrad syn (som katoliker) eller en syn som betonar den personliga tron och Ordet (som evangelikala) så är alla överenskom att tro och dop hör ihop. Barndopet förutsätter föräldrarnas ställföreträdande tro, men då man växer upp måste det bekräftas av personen själv.

Margareta Winberg själv försöker också krishantera genom att i en intervju i Dagen modifiera bekännelsen av sin icke-tro för fyra år sedan.
Hon börjar med att slå ifrån sig och säger att hon är trött på alla dem som sprider en förenklad och stundom osann bild av en komplicerad fråga. Tron är privat menar Winberg och bagatelliserar frågan om den offentliga bekännelsen. Men hon delar ändå med sig lite om sitt trosliv:

– För mig är tron ett mysterium som måste sökas och som man kanske finner svar på, säger hon. (Underförstått: kyrkans gemensamma bekännelse räcker inte). Under tiden handlar jag efter bästa förmåga i enlighet med det jag tolkar som det kristna budskapet (Åter igen, den privata tolkningen, ej kyrkans bekännelse).

Då jag är med på kyrkans gudstjänster ber jag, säger Winberg i en intervju med Kyrkans tidning.  Men det är ju i ord och handling en offentlig bekännelse. Jag antar då att hon också instämmer i trosbekännelsen. Hon berättar också om en privat erfarenhet av bönesvar.
– Jag bad för en sjuk medarbetare, och hon fick leva ganska många år till. Den händelsen har jag tänkt mycket.

Winbergs berättelse illustrerar vårt privat individualiserade sätt att se på det andliga här i Norden och hur svårt vi har för den offentliga bekännelsen och tillhörigheten till kyrkan som gemenskap.

Jag undrar om alla i kyrkostyrelsen tvingas att redovisa sin tro, frågarMargareta Winberg retoriskt. Jag skulle vilja vända på det och fråga: Om man nu är döpt, går i kyrkan och deltar i den offentliga bönen och trosbekännelsen, varför skall det då vara så svårt att bekänna sin tro offentligt också utanför kyrkans väggar?

Om vi betraktar Jackelens och Winbergs båda bidrag till denna debatt i ett sammanhang hamnar vi ganska långt från Luthers vision om tron som personlig bekännelse och Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk. Istället frammanas bilden av en klerikal kyrka där prästerna förvaltar sakramenten men där den enskildes personliga tro saknar betydelse för gemenskapen. Låt var och en bli salig på sin tro, bara man inordnar sig i den allmänna ordningen som Svenska kyrkans ledning beslutat. Men så vill man väl egentligen inte ha det?

 

Publicerat i Church | Märkt , , | 9 kommentarer

Rohingas som syndabockar för människors irrationella rädsla gör att vi nu ser den största humanitära krisen i Ostasien sedan Vietnamkriget och Röda khmerernas folkmord

Publicerat den 28 november, 2017 av Bengt Malmgren

Påven har just inlett sin resa till Burma (Myanmar) och till Bangladesh.

Just nu ser vi en etnisk rensning av monumentala mått av den etniska minoriteten Rohingier där militären bränner byar, våldtar, dödar. Inför våra ögon utspelas återigen grova brott mot mänskligheten, vi påminns om Bosnien, Rwanda och andra tillfällen då folkgrupper fått agera syndabockar och drivits bort med andra etniska gruppers goda minne. Det är starka krafter, psykologiska mekanismer och grupprocesser som ställer folk mot folk och sätter humanitetens lagar ur spel. Och vissa vill aldrig försonas. hellre skriver man om historien än erkänner att man hade fel. Det finns fortfarande de bosnienserber som anser Ratko Mladić vara en hjälte och ingen kriksförbrytare.

Det är inte möjligt för påven att inte säga något om Rohingiernas situation under sin resa, samtidigt är det en balansgång. De kristna är i minoritet och också förföljda, och Rohingas ses som inkräktare och är avskydda. ”Jag tror påven vill uttala ett starkt budskap till försvar för Rohingyas, men han måste också vara orolig för vilka negativa konsekvenser detta kan få för de kristna som redan lider i Myanmar” säger katolske prästen Thomas Reese i en intervju med CNN.

Religiös fundamentalism interagerar i ökande grad med politiken i Myanmar och Bangladesh. Rohingierna är en folkgrupp som kommit i kläm, men vars lidande länge varit bortglömt. Militanta buddistmunkar som många bedömare tror är finansiellt uppbackade av Burmas militär driver rasistiska kampanjer mot dem i Myanmar. Den påstådda anklagelsen är att de muslimska rohingierna är ett hot mot landets buddhistiska kultur. När de nu till följd av våldtäkter, mördande, bäränning av deras byar tvingas fly till Bangladesh möts de inte bara av hänsynslösa människohandlare som försöker stjäla deras barn utan också av militant islamism som inte anser dem vara tillräckligt trogna muslimer.

Rohingas exodus är den största humanitära katastrofen i Asien sedan Vietnamkriget och Röda khmerernas folkmord i Kambodja. Det finns en utbredd rädsla i befolkningen för ett muslimskt övertagande i Myamar. Denna irrationella impuls leder till att rohinga-folket får rollen som syndabockar. Ärkebiskopen i Yangon, kardinal Charles Bo sammanfattar situationen:

 “Scapegoating — a concept popularized by the French philosopher, Rene Girard — is a process by which violent and frustrated societies with a deep sense of collective victimization channel their anger onto individuals or groups to smother their frustration.
The scapegoat is ‘sacrificed’ either through massacre or expulsion to the ‘desert’. Bosnia and Serbia, after long years of totalitarianism, went into a spiral of fratricidal genocide till the international community intervened.
The large-scale exodus of Rohingya may be seen as the ‘scapegoat’ sent to the desert (for the frustrations and anger felt by many in Myanmar).” [källa: La Croix 24 nov 2017]

Läs också tidigare blogginlägg av mig:

FN-generalen i Rwanda: In på bara huden fick han känna på världssamfundets oförmåga eller ovilja att gripa in

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder

Varför vill de som upprepar historien samtidigt förneka den?

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Bryt tystnaden kring pornografin och våra barn

Publicerat den 27 november, 2017 av Bengt Malmgren

Det har setts som lite insnöat och moralistiskt att ha synpunkter på pornografi och människors konsumtion av sådan. I den fria sexualitetens namn har det varit tabu att tala om hur det påverkar våra barn och framförallt om dess inverkan på beteenden som våld och kvinnoförtryck. Man har gärna lyft fram rapporter från forskare som säger att det inte finns några vetenskapliga belägg för samband mellan att tittas på porr och våldsbrottslighet. Dessa forskningsrapporter motsägs nu av alltfler rapporter som säger motsatsen, och sunda förnuftet säger att porren som visuellt medium är ett oerhört effektivt verktyg att mixtra med våra hjärnor, den berör våra djupaste drifter och triggar belöningssystem som frigör de mest primitiva sidorna av oss själva.

Sätt detta i relation till att grov våldsporr har våra barn tillgång till bara några klick bort i sina mobiltelefoner. Några fakta som Anna Bieniaszewski Sandberg tagit fram i sitt utmärkta dokument i Dagen 24 september:

– Snittåldern när de svenska barnen första gången kommer i kontakt med porr är 9 år

– Snittåldern då svenska barn (främst pojkar) börjar konsumera, dv.s. titta regelbundet på porr är 12,3 år.

– Så stor andel unga svenska män tittar på porr enl. rapport av Magdalena Mattebo, Uppsala universitet och Max Waltman, Stockholms universitet:
  • Dagligen: 10 procent
  • Flera gånger i veckan: 25-30 procent
  • Några gånger i månaden: drygt 25 procent
  • Bland 16-åriga killar tittar drygt 70 procent minst en gång per vecka.
  • 10 procent av dem är högkonsumenter.
  • Högkonsumenterna tittar på våldsporr och BDSM-porr (sadomasochism) i större utsträckning än andra.

– Huvuddelen av porren idag är våldsam och brutal. I framställningarna finns ingen plats för samtycke och kvinnor reagerar positivt eller neutralt på övergrepp.

– Pornografin finns i dag i varje nioårings byxficka . Man googlar tre bokstäver och får upp en sida med filmer där morfar har sex med sitt barnbarn, läraren med sin elev, mamman med sin styvson och läkaren med sin patient.

Lägg till detta att barnens huvudsakliga sexualupplysning kommer från porren och att samhällets sexualupplysning går ut på att allt är tillåtet bara båda är överens, och att det inte behöver vara något samband mellan kärlek och sex.

Det är inte svårt att förstå att barnen blir förvirrade och behöver vägledning.

Den nya #metoo-debatten känns väldigt befriande, samtidigt som det är horribelt vilka avgrunder som avslöjas. Befriande därför att äntligen är det tillåtet att sätta ord på något som varit djupt problematiskt men tabubelagt att tala om. Jag förstår kvinnorna där, men även jag som man har haft detta på känn. Jag läste i en artikel att även många barn blir oroade av det som nu kommer fram, och samtalen till Bris ökar. Det är förstås inte bra att barn blir oroade, men som i all krishantering gäller att man måste se verkligheten och inte sopa den under mattan. Det är positivt att barnen blir oroade, för då är de inte helt fördärvade redan och det är möjligt med krishantering.

Men om inte vi vuxna förstår vad goda normer och moral är och beter oss svinaktigt, hur skall vi då kunna hjälpa våra barn? (Gör som vi vuxna säger, men ta inte efter vad vi gör!)

Vilken bild av sex och relationer får våra barn idag frågar sig Ulrica Stigberg, präst på Fryshuset som tillsammans med en medförfattare skrivit boken ”Visuell drog – om barn, unga och nätporr”.

Madeleine Sundell är jurist och nationell samordnare för Frälsningsarméns arbete mot människohandel och styrelsemedlem i barnrättsorganisationen Ecpat. Dagen intervjuade henne:

”Jag blir mörkrädd när jag hör hur högstadie- och gymnasieelever resonerar och när de berättar om vad de har varit med om. Vi vet att näst intill alla tonårskillar kollat på porr och att snittåldern för begynnande porrkonsumtion är cirka tolv år. Vad gör det med deras uppfattning om synen på sexliv när det första de kommer i kontakt med är sex med våldsamma inslag där ett nej från kvinnan inte accepteras utan bara syftar till att öka upphetsningen?

– Vi vet också vilka påtryckningar unga flickor utsätts för. Näthat förstås men också förslag från vänner – eller från män som luras – att visa upp sig med intima bilder eller tvingas utföra sexuella handlingar på nätet. Det som verkar oskyldigt kan snabbt övergå till en tillvaro där sex blir ett självskadebeteende med svåra följder för framtiden.”

Om människohandel och porrindustrin säger Madeleine:

– Människohandel är ingenting som uppstår av sig själv. Ska den kunna stoppas krävs ett helhetsgrepp där man vågar se alla underliggande faktorer – underminering av de mänskliga rättigheterna, mäns våld mot kvinnor, exploatering av människor i fattigdom, tillgången till vapen, droger och mycket annat – och angripa dem systematiskt. Men det är inget som står högst upp på dagordningen för något politiskt parti.

De som befinner sig mitt i denna verklighet vill självfallet legitimera vad de gör och slippa tala om de verkliga orsakerna – sådant som psykisk ohälsa, skuldsättning och drogberoende. Det är en överlevnadsstrategi för dem och inget att bli förvånad över. Men vad är det för bransch vi talar om? Vilka är de verkliga aktieinnehavarna? Det är den organiserade brottsligheten, inte de enskilda individerna som utnyttjas för att skapa vinsterna.

Vad kan vi då göra för att våra barn inte skall bli nästa generations sexköpare och förövare eller som kvinnor offer för denna destruktiva kultur? Madeleine Sundell:

Nyckeln heter klartext. Vi måste våga se problemen och lyfta upp den. Här är det många som har möjlighet att ta ansvar.

Skolan får inte nöja sig med att undervisa om sexlivets teknikaliteter utan behöver trycka mycket mer på värderingsfrågorna. Idrottsrörelsen kan motverka att machokulturen breder ut sig. Kyrkan har stora möjligheter i olika sammanhang att tala om en sund och värdefull människosyn. Föräldrar och vänner har självfallet den största betydelsen att påverka barn- och ungas framtid. Men det krävs mod att sätta sig in i vad som pågår och inte fastna i uppfattningen att det nog inte är så farligt.

Sluta tala om ”barnpornografi” som om det vore en genre bland andra. Det är ett sätt att förminska det oerhörda i att barn exploateras för att tillfredsställa vuxnas osunda begär. Vad det handlar om är ”dokumenterat sexuella övergrepp på barn”, ingenting annat.

 

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Reformationsåret: Vatikanens viljeyttring är full eukaristisk enhet med systerkyrkorna

Publicerat den 2 november, 2017 av Bengt Malmgren

b-och-pc3a5ven-foto-mikael-ringlander-ikonÅret då 500-årsminnet av reformationen uppmärksammades är nu till ända. Det duger inte att passivt fira ett jubileum och sedan gå vidare som om ingenting hänt, men utifrån ett avstamp i historien, de framgångar man rönt och de misstag som gjorts, blicka framåt.

Katolska kyrkan som institution brukar anses som stel och trög, en koloss man inte så lätt rubbar, medan många anser att Svenska kyrkans ledning vänder kappan efter vinden. Evangelikala frikyrkor sitter fast i sina bilder av vad reformationen var/är. De tre sola är kanske mera ett efterreformatorisk uppfinning än något som Luther stod för. Luther var en kyrkans man som inte förnekade läroämbete och sakrament. Sedan finns alla andefyllda kristna i alla samfund som strävar efter ett liv i Jesus efterföljd i vardagen och som förväntar sig av sina ledare att de menar allvar med enheten.

I en utvecklingsprocess behöver det finnas både de som ivrigt driver på och de som eftertänksamt bromsar för att ge stadga åt processen. Det viktiga är dock att det finns en dynamik mellan dessa båda, att man ömsesidigt är beredd att lyssna och lära, inte bara bevaka positioner, annars låses processen i oförenliga motsättningar.

Jag tycker att det görs faktiska framsteg på enhetens väg idag. Det gäller både om vi ser hur dialogen med olika samfund utvecklats på 50 års sikt och det som sker idag, som jag skulle vilja karakterisera som att vädra en doft av genombrott, en ny anda där fler och fler förstår att business as usual inte längre är möjligt där alla sitter i var sina hörn och bevakar de egna positionerna. Redan för fyra år sedan anade jag något av detta då jag föreslog reformationsjubileet som bortre parentesen i en period av 500 års schism.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Dopet är för närvarande det enda gemensamma sakramentet för alla kristna. Ett konkret steg vore att komma överens om att även Eukaristin, brytandet av brödet, kunde vara gemensamt. För andra kristna samfund har detta varit självklart länge, och Katolska kyrkan har av andra betraktats som den som stretar emot. Som utreds i dokumentet Från konflikt till gemenskap är det en större fråga som också inbegriper synen på sakrament och prästämbete liksom synen på kyrkans väsen. Därför förstår jag att Katolska kyrkan inte kan skynda fram.

Men att frågor är komplexa betyder inte att de är omöjliga att lösa. Gemensam Eukaristi är en viktigt steg på vägen till de kristnas enhet. Det är i längden svårt att förklara varför vi kristna som bekänner vår gemensamma tro på Jesus Kristus inte kan dela samma bord som en enda familj. Därför förstår jag många kristnas otålighet som jag också delar.

Det som hänt på senare tid är att påve Franciskus klart uttalar som en konkret målsättning att den fortsatta ekumeniska dialogen skall leda till eukaristisk gemenskap. Nyligen sade han det i samband med att han träffade företrädare för Metodistkyrkan, och i det gemensamma dokument mellan Lutherska Världsförbundet och Påvliga Enhetsrådet i Katolska kyrkan som gavs ut 31 oktober i samband med reformationsminnesårets avslutning citeras vad påve Franciskus och biskop Munib A Younan från Lutherska världsförbundet gemensamt statuerade i samband med den ekumeniska gudstjänsten i Lund oktober 2016:

“Many members of our communities yearn to receive the Eucharist at one table, as the concrete expression of full unity. We experience the pain of those who share their whole lives, but cannot share God’s redeeming presence at the Eucharistic table. We acknowledge our joint pastoral responsibility to respond to the spiritual thirst and hunger of our people to be one in Christ. We long for this wound in the Body of Christ to be healed. This is the goal of our ecumenical endeavours, which we wish to advance, also by renewing our commitment to theological dialogue.”

Det gemensamma dokumentet går igenom milstolpar under de sista 50 årens katolskt-lutherska dialog.

Man ser tillbaka på reformationen i ett ekumeniskt perspektiv, ej triumfatoriskt ur ett snävt samfundsperspektiv.

”Among the blessings of this year of Commemoration is the fact that for the first time Lutherans and Catholics have seen the Reformation from an ecumenical perspective. This has allowed new insight into the events of the sixteenth century which led to our separation. We recognize that while the past cannot be changed, its influence upon us today can be transformed to become a stimulus for growing communion, and a sign of hope for the world to overcome division and fragmentation. Again, it has become clear that what we have in common is far more than that which still divides us.”

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som undertecknades 1999 var banbrytande framhålls i dokumentet där det också sägs att den har tillika undertecknats av Metodisternas världsråd år 2006 och 2017 av World Communion of Reformed Churches (där Anglikanska kyrkan ingår).

Jag menar att det är viktigt att sätta upp konkreta mål även om man inte till fullo ser vägen dit ännu. Hinder är inte till för att konstatera att det är omöjligt, utan för att arbeta med att röja undan. Dokumentets avslutning:

”Looking forward, we commit ourselves to continue our journey together, guided by God’s Spirit, towards the greater unity according to the will of our Lord Jesus Christ. With God’s help we intend to discern in a prayerful manner our understanding on Church, Eucharist and Ministry, seeking a substantial consensus so as to overcome remaining differences between us. With deep joy and gratitude we trust “that He who has begun a good work in [us] will complete it until the day of Jesus Christ” (Phil 1:6).”

biskpåve

Läs också p Raniero Cantalamessas fastepredikan för påven och kurian vid fastereträtten 2017: Hur 500-årsminnet av den protestantiska reformationen kan bli en stund av nåd och försoning för hela kyrkan, här i svensk översättning publicerad i Signum.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Efter Förintelsen: Kampuchea 1975-79 , Rwanda 1994, Srebrenica 1995, Burma 2017. 

Publicerat den 2 november, 2017 av Bengt Malmgren

Det duger inte med vackra ord som saknar täckning i en äkta vilja att agera i enlighet med dem. Är det något vi kan säga om människan, så är det att hon är trög och har mycket svårt att lära av sina misstag, det gäller även när det är blodigt allvar. I stort som smått får vi höra att det som inte fick hända igen faktiskt hänt och att man nu tillsätter en utredning för att se varför det hände igen. Tänk om lika mycket kraft och energi kunde ägnas åt att verkligen försöka få till stånd förändringar som man lägger på att avvakta och tillsätta utredningar.

Efter Förintelsen då 6 miljoner judar fick sätta livet till har vi gång på gång uttalat orden ”Aldrig mer”. Men det senare historien visar det fåfänga i dessa besvärjelseramsor:
Kampuchea 1975-79 (Röda khmererna), Rwanda 1994, Srebrenica 1995 och nu kan vi lägga till Burma 2017.

FN var ett gott initiativ, men organisationen är maktlös så länge enstaka stormakter lägger in sitt veto. Men det är nog inte hela problemet. Att stå upp för rättfärdighet och rätt är nog inte heller Västvärlden bäst i klassen på. Girighet, extrem individualism som sätter de egna intresset i centrum framför det allmänna bästa gör oss om inte likgiltiga så åtminstone ljumma inför andras lidande och världens framtid. Det gälle ju inte bara krig, utan också klimatet och vår åverkan på vår jord.

Vi behöver tala om värderingar i politiken och människor som rakryggat och modigt står uppför dem, inte bara i ord utan också i handling. Bland de nu levande är påve Franciskus mitt största ideal i detta avseende. Katolsk sociallära är ingen dålig värdegrund. För Europas del har jag också stor aktning för Angela Merkel.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Spännande berättelse om ekumenik och evangelisation i Kazakstan

Publicerat den 28 oktober, 2017 av Bengt Malmgren

Jag talade med Ulf och Birgitta på kyrkkaffet i Katolska domkyrkan strax efter deras hemkomst från sin resa i Kazakstan nyligen. De hade mycket spännande att berätta, och nu berättar de på Ulfs pod 20 minuter med Ulf Ekman om resan vilket jag gärna länkar till.

Kazakstan är ett stort land, har en yta som Indien och en befolkning på drygt 16 miljoner varav 70% är muslimer. Bland de kristna finns Rysk-ortodoxa kyrkan representerad (6 miljoner) samt katoliker (500.000) och protestanter från olika samfundsfamiljer. Läs mer om kristna i Kazakstan här.

De reste dit på inbjudan av katolske ärkebiskopen i Astana, Tomash Petra. Ärkebiskopen hade låtit översätta Ulf och Birgittas bok Den Stora Upptäckten till ryska och nu ville han ha med dem på en resa runtom i Kazakstan för att träffa olika församlingar. Det hade också anordnats med ekumeniska möten på varje plats, och Ulf och Birgitta fick nu återknyta kontakten med församlingar man tidigare varit med om att grunda genom Livets Ord.

De berättar om en ärkebiskop och en katolsk kyrka som är mycket fokuserad på både evangelisation och ekumenik. Jag tänker att Katolska kyrkan är många gånger den kyrka som är mest öppen för att bygga broar till andra kristna, Kazakstan är ett fint exempel på det. Det slog mig hur Ulf och Birgitta som tidigare varit med och grundat församlingar i öst under Livets Ord-tiden nu genom Katolska kyrkans initiativ får återknyta till dem i en ekumenisk kontext.

Lyssna till Ulf och Birgittas berättelse som också innehåller mycket om Kazakstans mörka historia under Stalintiden. Bl.a. byn Kokshetau där polacker dumpades av Stalin till att lida svältdöden. Hör om deras överlevnadskamp deras böner och Guds under som sände dem föda på det mest mirakulösa sätt.

image

Jag med Ulf och Birgitta Ekman i Katolska domkyrkan 2015 då de introducerade sin bok Den Stora Upptäckten om deras väg till Katolska kyrkan.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , | 25 kommentarer

Påven vid 50-års-jubileet för dialogen med Metodistsamfundet: Låt oss arbeta mot fullt ömsesidigt erkännande som möjliggör att bryta brödet tillsammans

Publicerat den 28 oktober, 2017 av Bengt Malmgren

popemethodistFörra veckan träffade påven ledare från Metodistsamfundet, World Methodist Council, för att fira 50 år av dialog. Katolska kyrkan har sedan länge dialog med samtliga kyrkor och samfund inom världskristenheten och ett särskilt påvligt råd, Påvliga rådet för kristen enhet som ansvarar för dialogerna. Rådet har även dialog med de nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingarna som bildats under senare tid.

Påven noterade att i Gamla testamentet innebar jubelåret som återkom var 50:de år att slavar släpptes fria och att ”vi också har blivit befriade från främlingskapets och den ömsesidiga misstänksamhetens slaveri”. Efter 50 år av tålmodig dialog är vi inte längre främlingar för varandra utan snarare genom dopet som vi delar ”medlemmar i Guds hushåll”.

Påven prisade Metodiströrelsens grundare John Wesley och sade att hans ord och exempel förde många människor till Kristus. När vi känner igen den Helige Andes verk i andra kristna samfund, sade påven, kan vi intet annat än glädja oss då de kan också hjälpa oss att växa närmare Herren.

Påven tog också upp gemensamt socialt arbete för de fattiga och utsatta och avslutade med att blicka framåt i ett fortsatt arbete för försoning och enhet med målet full eukaristisk enhet:

Vi kan inte växa i helighet utan att växa i gemenskap, sade påven och önskade att den fortsatta dialogen skulle vara en gåva till alla kristna, så add de kan bli försoningens tjänare. ”Låt oss förbereda oss själva med ödmjukt hopp och konkreta ansträngningar för det fulla erkännande som kommer att göra det möjligt för oss att förenas i att bryta brödet tillsammans”.

Läs också mitt referat från en konferens 2011 där bl.a. katolske prästen och forskaren Peter Hocken medverkade: Anden och Kyrkan – fördjupad reflektion hos pingstkarismatiska teologer.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer