Var finns kyrkornas röst i samhällsdebatten?

Publicerat den 9 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Joel Halldorf och Susanna Birgersson tillhör dem som efterlyser mer av kyrkligt deltagande i samhällsdebatten där det finns många etiska och existentiella frågor där ett tillskott av kristet andliga perspektiv skulle bidra till en rikhaltigare belysning och fördjupning. Joel Halldorf tillhör en av de få skribenter som regelbundet syns för en större sekulär publik bl.a. genom sina artiklar i Expressen.

Det handlar inte om att bara uttala sig om sådant man är överens om inom kyrkorna och politisera etiska frågor i upprop och krav på politikerna att agera på ett bestämt sätt. Kyrkliga företrädare får gärna vara oeniga, också i offentliga debatter,  det berikar med flera perspektiv, medan tystnad och duckande bara är deprimerande.

Läs Joel Halldorfs ledartext i Dagen idag: Kyrkan kan lära av tvärvändningen om stängda gränser 2015.

I ett etiskt engagemang för flyktingar och utsatta, för miljö, för ofödda barn och alla människors lika värde måste kyrkorna vara en stark profetisk röst. som t.ex. påve Franciskus i sitt engagemang för flyktingsituationen vid Europas gränser etc. Men det innebär inte att man gör sig till tolk för förenklade lösningar som blundar för reella problem.

Som Joel skriver, ”utmaningen är att argumentera för moraliska övertygelser utan att moralisera – och att påminna sig om att bara för att människor sjunger om att hjälpa de utsatta, så betyder det inte att de är beredda att betala för det”. Kyrkans roll är att väcka hjärtana på ett djupare plan än populismens förenklade lösningar och politikernas moraliserande identitetspolitik.

20170212_131236

 

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Lämna en kommentar

Pingst, United och EFS. Sambandet mellan kyrkans sakramentala och karismatiska dimension

Publicerat den 7 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Ekumenik sker på många plan, inte bara genom samarbete och samtal mellan samfund utan också genom faktiska samgåenden mellan samfund vilket vi har haft många exempel på det under senare år. En fördel är om inte annat att det ekumeniska landskapet blir lite lättare att överblicka då man har färre samtalspartners att förhålla sig till.

Men kyrklig enhet får inte betyda likriktning. Enhet i det väsentliga är grunden för att lokalkyrkan skall kunna blomma på lokalplanet. Det är i de små grupperna som lever i den helige Andes kraft och hämtar näring i Ordet och Sakramenten som den verkliga livskraften finns. Karismatiska bönegrupper och nya andliga rörelser inom Katolska kyrkan är exempel på detta liksom många levande församlingsgemenskaper inom Svenska kyrkan och frikyrkornas fokus på plantering av nya församlingar tänkta att fungera på lokalplanet nära människornas vardag. Det är viktigt att centralstyrning och strukturella omorganisationer inte förkväver det fungerande lokala församlingslivet utan tvärtom främjar det.

Nu är det aktuellt att pingstförsamlingen United i Malmö närmar sig Svenska kyrkan genom att ansöka om medlemskap i EFS. Det innebär att man närmar sig en syn på sakrament och ämbete som ansluter sig till de etablerade gamla samfunden. Den eukaristiska gemenskapen stärks och pastorerna kommer väl med tiden att vigas till präster i Svenska kyrkan (jag antar att detta inte blir så enkelt att hantera för Svenska kyrkan, men den diskussionen lämnar jag därhän nu). Det viktiga är att United fortsätter att vara en församling där den Helige Andes liv är i centrum men öppenhet för och praktiserande av de karismatiska nådegåvorna precis som var fallet under Kyrkans första århudraden.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som startade i världskristenheten i början av 1900-talet har spridit sig över hela jorden och blivit en del av livet i alla de etablerade samfunden. Det innebar inget nytt element i Kyrkans liv utan ett återupplivande av en bortglömd men naturlig del av det kristna arvet. Det finns ingen motsättning mellan andedop/karismatiskt liv och ämbete/sakrament. Att Pingströrelsen blev en schismatisk rörelse som skilde ut sig från de etablerade samfunden berodde inte främst på att man hade en ny teologi, utan på att de etablerade samfunden hade svårt att härbärgera och ta emot denna förnyelse.

Så fick vi en pingströrelse med en schismatisk teologi som satte troendedopet och de andliga nådegåvorna i centrum och som tog avstånd från traditionell sakramentalteologi. Pingst FFS står som jag förstår för en sådan syn då föreståndaren, pastor Daniel Alm är tveksam till Uniteds önskan att stå kvar som associerad medlem i Pingst FFS samtidigt som man går med i EFS/Svenska kyrkan. ”I vår teologi kalibrerar dopsynen och synen på Anden också synen på människan, ämbete, ledarskap och församling” säger Daniel Alm.

Men denna schismatiska syn på de etablerade samfunden står inte alla pingstvänner för. Lewi Pethrus var en mycket ekumenisk ledare. Filadelfiakyrkan i Stockholm uteslöts från Svenska Baptistsamfundet för att man gett ickebaptister tillträde till nattvarden. När Stockholms biskop Manfred Björkqvist besökte Filadelfiaförsamlingen presenterade Lewi Pethrus det som en biskopsvisitation.

duplessisPingströrelsen står för ett återupplivande av Andens dop och de karismatiska nådegåvorna. I den delen finns ingen som helst oenighet med Katolska kyrkan. Pingstvännen David du Plessis for världen runt för att bygga brorar mellan Pingströrelsen och den nya karismatiska rörelserna i de etablerade samfunden. Hans budskap var att det är ett och samma Andedop vilket är helt sant.
Att det sedan finns skillnader i synen på ämbete och sakrament får teologerna hantera i framtida dialoger. De nyare pingstkarismatiska församlingarna, till vilka jag räknar United är mera öppna för en sådan dialog än en del av de äldre pingstförsamlingarna som positionerat sig i en viss tradition.

hockenkrakowPeter Hocken, katolsk präst och kännare av den pingstkarismatiska förnyelsen som nyligen gick bort menade att de nyare pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur och därför känner sig mera fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Fler länkar:

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse

Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Den ekumeniska tidsåldern sätter fokus på Kyrkans enhet

Publicerat den 2 februari, 2018 av Bengt Malmgren

En del undrar kanske över de årtal i den judekristna historien jag listade i mitt förra inlägg. Förklaringen kommer i tabellen som avslutar detta inlägg. Jag har tillfogat ett årtal till som jag glömde: År 313, ediktet i Milano då Kristendomen under Konstantin blev tillåten religion i det Romerska riket. (År 385 blev den till och med statsreligion). Att kristna övergick från att vara förföljda till att deras tro blev upphöjd av staten är en mycket viktig händelse, och då menar jag alls inte bara av godo. Det är som att kristendomen utvecklades mera som en existentiellt relevant livsåskådning under förföljelsetiden, medan detta att hamna i maktens centrum gav upphov till mycket maktmissbruk och korruption vilket ledde till förfall.

Idag är vi tillbaka i kristendomens första tid. Kristna förföljs som aldrig förr i många länder. I andra länder är kyrkan fortfarande en etablerad del av samhället, men allt fler upplever det kristna budskapet som irrelevant och många vänder kyrkan ryggen.

Det sägs från många håll: Kyrkan kan inte leva på gamla lagrar, skall kristendomen bli en kraft som genomsyrar samhällena gäller det att varje döpt kristen tar sin kallelse på allvar och lever ut sin tro i vardagen. En förutsättning för detta är samverkan istället för konkurrens. Inget samfund eller kyrka (inte ens Romersk katolska kyrkan) har monopol på att diktera villkoren. Olika samfund har olika betoningar och är viktiga pusselbitar i att gestalta nådens fullhet.

Vi lever i en ekumenisk tidsålder då majoriteten av Guds folk och nästan alla kyrkoledare uppfattar Andens röst till församlingarna: Samarbeta, se varandra som bröder och systrar, inte som konkurrenter, arbeta målmedvetet mot enheten! Detta sägs tydligt i många dokument från Katolska kyrkan och i det Luthersk-katolska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Sedan finns vissa triumfatoriska strömningar och kontroversteologier, men jag skulle säga att dessa är perifera idag.

I Katolska kyrkans dialog med de Ortodoxa kyrkorna har man nyligen enats om en gemensam syn på påveämbetets funktion under det första årtusendet. Det största hindret idag för vidare färd mot enhet är Katolska kyrkans alltför långtgående syn på påvens primat och centraliseringen till Rom. Påve Franciskus har tagit flera steg för att tona ner och ta steg tillbaka när det gäller centralistiska maktanspråk och vill i stället betona lokalkyrkornas eget ansvar och självbestämmande. Detta tas dock inte emot med glädje av alla, en del vill se en fortsatt centraliserad påvemakt.

Hur tydliga och radikala de kyrkliga dokumenten än är, hur progressiva beslut man än fattar på bilaterala och ekumeniska möten, så åstadkommer det ändå inte enhet om inte majoriteten av folket och de lokala ledarna i de olika samfunden är med på tåget. T.ex vid konciliet i Florens på 1400-talet beslöts att sätta stopp för schismen mellan väst och öst, men det var ett beslut som inte gick att genomföra eftersom det inte var förankrat.

Idag står vi inför ett val: Skall 500-årsminnet av reformationen bli bortre parentesen i en 500-årig schism, eller skall vi få se 500 år till av schism och ytterligare splittring inom kristenheten där var och ett samfund  är sig själv nog? Det är ingen lätt uppgift, och det räcker inte med mänsklig planering och kyrkopolitik. Det krävs en öppenhet för den helige Andes ledning och de andliga nådegåvorna. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som satt fokus på detta är en av de viktigaste och mest signifikanta händelserna under 1900-talets kyrkohistoria. Idag beräknas 25% av kristenheten ha berörts av pingstkarismatisk förnyelse.

Nedanstående tabell tecknar några avgörande milstolpar och epoker i den judekristna historien. Jag försöker ha ett övergripande ekumeniskt perspektiv. Jag har inga anspråk på objektivitet eller fullständighet, andra kanske skulle betonat andra saker, men syftet är att utifrån ett historiskt fågelperspektiv få bättre grepp om var vi som kristenhet står idag.

årtal + –
1800 f Kr
Abram		 Guds förbund med Israel.
Guds tålamod med folket.
Profeter. Bristfälliga ledare som Gud ändå använder.
Guds beredskap att ständigt börja om.		 Folkets bristande tillit till Gud.
Ständiga avfall.
Avgudadyrkan.
0
Kristus		 Guds Frälsning till hela mänskligheten.
Kyrkan grundas. Den Helige Ande och andliga nådegåvor gör kyrkan till en levande gemenskap i Kristus
Bibeln konsolideras.
Kyrkan sprids. Biskopen ledare för varje lokalkyrka.
Kyrkofäderna reflekterar över och utlägger tron.
Biskopen av Roms särskilda ställning.		 Förföljelse av de kristna. Många får lida martyrdöden.
313
Konstantin. Ediktet i Milano gör kristendomen tillåten i Romerska riket		 Konciliet i Nicea. Den kristna trosbekännelserna som omfattas av alla kristna än idag formuleras.

Återkommande förnyelserörelser. Benedictus, Franciskus, Dominicus etc.
Klosterordnar, de teologiska dygderna. Helgonens exempel.

 De andliga nådegåvorna på tillbakagång, försvinner nästan helt från 700 e Kr.
Korruption och förvärldsligande. Kyrkan konkurrerar med den världsliga makten.
1054
Schismen väst/öst		 Liturgin
Klostren
Helgonens exempel
Klosterreform, Cluny
Alla reflekterande människor var vid senmedeltidens slut ense om att en reform var nödvändig i kyrkan.		 Klerikalisering, avlatshandel, ett alltmer förstelnat materialiserat system av benediktioner som prästerna rår över och tvingar på lekmännen. Den personliga tron på tillbakagång. Många blev präster inte av tro utan för att det var en karriärgång.

Förföljelse av judar.
1517
Luther		 Den personliga tron sätts åter i centrum.
Humanismen.
Boktryckarkonsten gör Bibeln mera tillgänglig på folkspråken.
TrientkoncilietSlaget vid Wien 1683 hindrar Osmanska rikets fortsatta utbredning i Europa.		 Reformationen kidnappas av de världsliga furstarna, det blir politik. Trettioåriga kriget.
Schismen mellan Katolska kyrkan och Protestantismen skärps genom konfrontationsteologi  istället för samtal. Påvens makt allt större. Han regerar som vilken världslig furste som helst, för krig och har soldater.
Fortsatt klerikalisering, lekmännen ses som lydiga konsumenter i ett system som upprätthålls av hierarkin.
1870
Påvestaten förlorar sin makt
VC I		 I och med Italiens enande och att Frankrike drar tillbaka sitt stöd för Påvestaten är sagan om påvens världsliga makt all.
Teologer som återknyter till trons källor, bibeln och kyrkofäderna och som vill se en förnyelse av kyrkan. T.ex. Möhler, Newman resourcement-teologerna i Frankrike.
Den saliga Elena Guerra som skrev brev till påven och ville att kyrkan skulle förkunna mer av den helige Andes liv till katolikerna.
Påven Leo XIII skriver den första socialencyklikan som tar upp arbetarnas rätt, stödjer vetenskapen och proklamerar 1900-talet som den helige Andes århundrade.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen  startar i USA 1904, Pingströrelsen bildas och influerar även äldre protestantiska samfund.		 Påve och kuria på kollisionskurs med den moderna världen. Påven fördömde religionsfrihet, protestantism, rationalism, socialism och alla former av modernism. Påvens makt över människors samveten stärks. Under början av 1900-talet ökar centraliseringen till det kyrkliga Rom och gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut så att den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Förföljelse av oliktänkande i Katolska kyrkan.
1962
VC II		 Påven Johannes XXIII sammankallar Andra Vatikankonciliet.
Öppna kyrkans fönster mot världen. Åter till källorna. Stärkt vision av kyrkan som de troendes gemenskap.
Påvens makt balanseras av betoningen av kollegialiteten i kyrkan, lekmännens roll uppvärderas, klerikalismen ifrågasätts.
Ekumeniken anbefalls som ett måste för Katolska kyrkan.
JPII: UT UNUM SINT
Vatikanen öppnar ekumeniska dialoger med samtliga kristna kyrkor och samfund.
Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan blir en världsrörelse och en del av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vid århundradets slut innefattar 25% av alla kristna.		 Schismen med  det traditionalistiska  Pius X prästbrödraskap och Marcel Lefvebre.
Spänningar i kyrkan angående tolkningen av Andra Vatikankonciliet.
Pedofiliskandalerna.
Sekularisering i västvärlden. Läroämbetets auktoritet försvagas. Majoriteten av lekfolket accepterar inte kyrkans morallära t.ex. när det gäller preventivmedel. År 2000: JPII i Jerusalem, ber om förlåtelse för kyrkans förföljelse av judarna genom århundradena.
2017
Första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern		 Påven och Lutherska världsförbundet möts i Lund (hösten 2016). Det gemensamma dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP anbefaller nära samarbete mellan samfunden samt förpliktigande arbete mot enheten. Reformationsminnet firas denna gång inte triumfatoriskt, utan man ser också det negativa i form av kyrkosplittring som reformationen fört med sig.
Ökad förståelse och överlåtelse inom hela kristenheten åt ekumeniken.		 Kontroversteologier och antikatolsk retorik inom evangeliska samfund fortsätter om än i liten skala.
Katolsk triumfalism inom traditionalistiska kretsar fortsätter att avskräcka protestantiska kristna från ekumenisk dialog med katolikerna.

kreeftbook

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Nyckelårtal i Kyrkans historia

Publicerat den 31 januari, 2018 av Bengt Malmgren

1800 f. Kr

0

33

1054

1517

1870

1962

2017

Publicerat i Church | Märkt , , | 1 kommentar

Vem är jag? – ”En syndare som Herren såg på med barmhärtighet och utvalde”

Publicerat den 22 januari, 2018 av Bengt Malmgren

Vi nordbor med vår protestantiska prägel har rykte om oss att vara plikttrogna och få väldigt dåligt samvete då vi inte sköter oss, medan katolskt präglade sydeuropéer tar sina felsteg mera med en klackspark.

Det är paradoxalt eftersom den evangeliskt lutherska förkunnelsen präglas av att vi är rättfärdiggjorda genom tron, inte av egen förtjänst medan katolsk förkunnelse går ut på att gärningarna har betydelse. Den betonar att den heliggörande nåden förutsätter vårt frivilliga Ja till Gud, och genom att utan ånger framhärda i det onda kan vi gå miste om frälsningen.

Om man som i vårt sekulariserade samhälle förnekar Gud och betraktar synden som ett icke relevant begrepp kunde man tro att det skulle leda till en mer avslappnad hållning, mindre skuldkänslor och mindre dömande attityder mot andra. Men det verkar vara precis tvärtom. Skuldtyngdheten finns kvar hos oss, och det finns ingen barmhärtighet i de domar vi avkunnar. I #metoodebattens spår förföljer vi människor för sådant som hänt även långt tillbaka, människor avskedas, det blir plötsligt känsligt att uttala att man har förtroende för någon som hängts ut I det offentliga, för då riskerar man att hamna på de ondas sida.

Då det inte finns någon synd finns inte heller förlåtelse, och enda sättet att bli rättfärdiggjord är att lita till vår egen självrättfärdighet. Men vi blir aldrig avslappnade i detta, för vi vet att en annan gång kan det vara vi själva som råkar i odåd och får löpa gatlopp i detta obarmhärtiga system.

Civilkurage handlar inte bara om att se och gå emot reell orättfärdighet, brottslighet, korruption och övergrepp när det inträffar, utan också att se och gå emot denna inbilska självrättfärdighet hos samtiden. Vart skall det annars sluta? Är vi inte i samma situation som de judar som drog den otrogna kvinnan inför Jesus och ville stena henne enligt judarnas stränga lag? Jesus svar ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”  gäller i hög grad även oss.

Ett intressant input till detta är Lena Anderssons artikel i DN där hon ger en ny tolkning åt Ingemar Bergmans film Fanny och Alexander: Den stränge biskopen representerar i själva verket inte kyrkans bigotteri utan det sekulära folkhemmets inbilska självbild och egen puritanism.

Påve Franciskus har som motto Miserando atque Eligendo (genom barmhärtighet och genom att utvälja honom) Det är hämtat från en predikan av Beda den Vördnadsvärde (Beda Venerabilis) på aposteln Matteus festdag citerad i den katolska tidebönen: Vidit ergo Iesus publicanum et quia miserando atque eligendo vidit, ait illi Sequere me. Den utgår från episoden i evangeliet där Jesus kallar tulltjänstemannen Matteus (Matt 9:9 ff). Det är inte helt lätt att översätta detta så att betydelsen fullödigt framgår. Läs denna engelska text från Catholic News Agency för fördjupning.

caravaggio

En målning Bergoglio ofta återvände till under sin tid som kardinal i Buenos Aires var Caravaggios Matteus kallelse som finns i i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom. Målningen föreställer tullindrivaren Matteus sittande vid ett bord med andra män och där just Jesus och Petrus har stigit in i rummet. Konstnären låter en ljusstråle falla på Matteus.  I en utläggning för studenter sade påven om tavlan:  ”Jesus called him and those around him said, ‘This one? He has betrayed, he’s no good. And he holds money to himself!’ But the surprise of being loved overcomes him… Don’t be frightened of surprises. They shake the ground from underneath your feet and they make us unsure, but they move us forward in the right direction” .

I en berömd intervju från 2013 med Antonio Spadaro publicerad i tidskriften la Civiltà Cattolica berättar han att han identifierar sin egen kallelse med aposteln Matteus kallelse:

“That finger of Jesus, pointing at Matthew. That’s me. I feel like him. Like Matthew.” Here the pope becomes determined, as if he had finally found the image he was looking for: “It is the gesture of Matthew that strikes me: he holds on to his money as if to say, ‘No, not me! No, this money is mine.’ Here, this is me, a sinner on whom the Lord has turned his gaze. And this is what I said when they asked me if I would accept my election as pontiff.” Then the pope whispers in Latin: “I am a sinner, but I trust in the infinite mercy and patience of our Lord Jesus Christ, and I accept in a spirit of penance.”

Påven återkommer ofta till detta, att han först och främst är en syndare, förlåten och genom Guds barmhärtighet utvald. I den positionen vilar han ganska tryggt och är inte rädd att gripa sig an missförhållanden inom sitt ansvarsområde och kritiserar ofta förhållningssättet hos sina egna kardinaler likaväl som missförhållanden och orättvisor ute i världen.

– Som i jultalet till kardinalerna 2014 då fokus var på hans kuriareform sade han att Vatikanen lider av andlig Alzheimer vilket innebär en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar, som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer. Fler exempel från listan av sjukdomar påven ansåg kuriakardinalerna led av var  existentiell schizofreni (dubbelmoral, inte leva som man lär), känslan att vara odödlig och oersättlig, överbetoning av aktivism, mental och andlig förstelning.

Påven kan säga allt detta utan att uppfattas som sårande eller besserwisser just utifrån sin ödmjuka grundattityd. Syftet är inte att leverera nedgörande kritik, utan att uppmuntra till att arbeta med det förbättringsutrymme alla vi människor har. Om någon trots allt blir sårad är det kanske utifrån just övermodig egenrättfärdig men innerst inne anar att det ligger något i kritiken.

Påven är inte heller rädd att på samma sätt vara kritisk mot olika populära attityder i det offentliga sammanhanget. Skulle han märka av det vi talade om tidigare, en moralistisk folkhemsk självbild som  dömer ut andra skulle han vara den förste att kommentera det. Precis som inte alla män skall dömas på förhand i samband med #metoo-anklagelser så skall inte alla präster och biskopar dömas på förhand som förövare innan handfast dokumentation lagts fram.

Men kanske hans frispråkighet och oräddhet för motstånd ibland gör att han drar på sig onödigt negativ PR. Som nu under resan till Chile där han fick kritik för sitt stöd till biskop Juan Barros under vars ledning en präst som begick pedofili-övergrepp kunde fortsätta att härja. Biskopen anklagas inte själv för övergrepp men för att ha känt till vad som skedde utan att agera. Många chilenare var kritiska till att påve Franciskus lät biskopen medverka vid den stora koncelebrerade mässan under påvebesöket. Biskop Barros själv förnekar att han kände till det prästen höll på med, och påve Franciskus säger själv att inga handfasta bevis har visats honom som styrker anklagelserna. Den dagen sådana kommer fram skall han tala.

Det finns allmänt en kritik mot påve Franciskus att han inte tar arbetet mot pedofili på tillräckligt allvar i Katolska kyrkan, att han är för lam helt enkelt, detta trots att han tillsatte en kommission för tre år sedan som skulle arbeta med att följa upp och förhindra fortsatta övergrepp mot barn i framtiden. I just detta blogginlägg är inte fokus på att kommentera vad som är sant och inte sant i detta avseende men jag vill fästa uppmärksamheten på en artikel i La Croix engelskspråkiga webbupplaga som tar upp detta och diskuterar hur man skall förstå påvens agerande utifrån vad som diskussionen här.

Tilläggas kan att kardinal Sean O’Malley, ordförande i kommissionen som påven tillsatte har försökt gjuta olja på vågorna och sagt att han finner det förståeligt med de kritiska känslor mot påven som hans avvisande av de folkliga protesterna i Chile innebar.

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Nytt gemensamt dokument: ”Evangeliskt och katolskt kristna bör tala med en röst i alla frågor där det är möjligt”

Publicerat den 6 januari, 2018 av Bengt Malmgren

Katolska kyrkan har genom Påvliga rådet för främjande av kristen enhet dialog med samtliga andra kristna samfundsfamiljer i världen. Rådets ordförande kardinal Kurt Koch såg vi i Sverige bl.a. i samband med påvens besök i Lund hösten 2016.

videvkatJag läser i fredagsupplagan av Världen idag att i dialogen med Evangeliska världsalliansen, WEA har just tagits fram ett dokument: ‘Scripture and Tradition’ and ‘the Church in Salvation’  Catholics and Evangelicals Explore Challenges and Opportunities .

Dokumentet är inte ämnat som en kompromissprodukt eller att ta fram minsta gemensamma nämnare, utan listar de områden där man skiljer sig åt och tar fram de områden där man kan och bör tala och agera gemensamt kring utmaningar som gäller för alla kristna idag. Det handlar t.ex. om sekulariseringen, förföljelsen av kristna som inte känner några samfundsgränser, abort, dödshjälp, det kristna äktenskapet och den gemensamma svårigheten att idag hävda exklusivt kristet sanningsanspråk.

Det är en sammanfattning av samtal som pågått mellan 2009 och 2016. Ledare för WEA´s delegation har varit prof Rolf Hille från Tyskland. Han säger att katoliker och evangeliskt kristna trots skiljaktligheter har ett gemensamt ansvar för att förkunna det frälsande evangeliet för alla människor.

Generalsekreteraren för WEA, biskop Efraim Tendero träffade påve Franciskus i en privat audiens 14 december och samtalade om hur man skall stärka och främja religionsfriheten i världen. Det uppskattas att kring 100 millioner kristna är utsatta för någon form av diskriminering eller förföljelse. Man diskuterade också samarbete kring distribution av biblar och att främja intresset för bibelläsning speciellt bland unga liksom sociala rättvisefrågor. ”Vi vill se en värld där fred, rättvisa och rättfärdighet råder och där alla har en dräglig levnadsstandard och där Jesus Kristus erkänns som Herre av alla, sade biskop Tendero efter mötet.

Jag klipper in några avsnitt från dokumentet (mina markeringar) och hoppas det skall ge smak för att läsa det i sin helhet. Man fördjupar sig speciellt i två områden där man skiljer sig åt: Skriftens och traditionens auktoritet samt Kyrkans roll i frälsningen.  Man konstaterar att det visserligen finns fler skiljepunkter, men detta är två huvudområden som man vill fokusera på och som belyses i detalj.

Dokumentet inleds med att säga något om den gemensamma grunden:

The Biblical Foundations for this Consultation
1. The love of God has been poured out by the Holy Spirit into the hearts of believers (Rom 5:5). This love summons Christians to follow Christ, embracing the way of the cross in humble self-giving (Phil 2: 1-11). In this spirit of love all are called to strive for what makes for peace and for building up the body, with all concerned for the whole community, the strong caring for the weak (Rom 14:19-15:2). Being joined to Christ through faith, each person is personally associated with Christ and becomes a member of his body. But what is the Church, and who belongs to the Church, which is his body? We take consolation in knowing that the Lord knows his own and his own know him (Jn 10:14).

Det finns perspektivskillnader, men vi förtröstar på att vi alla är Guds barn och att i tidens fullbordan kommer allt att uppenbaras:

Evangelicals understand that through the power of the Holy Spirit, the very moment one enters into a relationship with Christ through a personal commitment in confessing Jesus as Lord and Savior (Mt 16: 16) and is baptized, one belongs to the Church, the community which he established (Mt 16:18).[1] As a fruit of this faith, the Christian undertakes the path of life-long discipleship.

Catholics understand that a person is received into the Church at the moment of Baptism, whether as an infant or an adult, and it is expected that the person’s initiation into the church will be deepened through a personal relationship with Jesus Christ that is sealed through confirmation and participation in the Eucharist, as they seek to live as his disciples.

1. As stated in the document Evangelical-Roman Catholic Dialogue on Mission (ERCDOM): ”Conversion and baptism are the gateway into the new community of God, although Evangelicals distinguish between the visible and invisible aspects of this community. They see conversion as the means of entry into the invisible church and baptism as the consequently appropriate means of entry into the visible church” (4.3).
2. The unity of the body of Christ is founded on ”one Lord, one faith, one baptism, one God and Father of us all” (Eph 4:5). The church celebrates unity with Christ and with one another in the Lord’s Supper/Eucharist in which his death and resurrection are proclaimed and ce1ebrated until he comes in glory. At his second coming it will then be revealed in the heavenly community who belongs to the unity of the body of Christ throughout the ages and from all countries and languages. Then, the whole creation will be incorporated into the eternal doxology of praise to God (Rev 5:11-14; Phil 2:10-11; Rom 8:19-23; 1 Cor 15:28). While we look forward to the final consummation of all things, we are called in the Church to be Christ’s body in the here and now.

——————-

10. We as Catholics and Evangelicals are in agreement that Christians believe: that God is triune, Father, Son and Holy Spirit, three persons in one God (Gen 1:1-3; Mt 28:19; Jn 1:1; 10:30, etc.); that he created all things, both visible and invisible, by his Word (Gen l; Jn 1:3; Col l: 16-17); that human beings brought sin into this world, and as a result, all are born sinful and in need of forgiveness and reconciliation with God (Rom 3:20-23); that the Word, the second person of the Trinity, became flesh (Jn 1:14) as our Lord and Savior, true God and true man in one person (Col 1:19); that he came to earth as both God and man to save us from our sins (Phil 2:5-11; Col 2:9), that he was born of the virgin Mary, suffered under Pontius Pilate, was crucified for our sins, died, and was buried, he descended into hell (1 Pt 3:18-19) and rose again on the third day and ascended into heaven where he sits at the right hand of the Father and will judge the living and the dead on the last day. We believe in the Holy Spirit who leads us to repentance, calls us to faith, justifies us by grace through faith, and enlightens us with the Word of God as he inspired the Apostles and prophets; therefore we believe that all Christians of any community can have a living relationship with God, Father, Son and Holy Spirit which the Spirit himself enables; it is the responsibility and privilege of all Christians to proclaim the saving Gospel to all who have not repented, believed and committed their lives to Jesus Christ (2 Cor 5:18); we also believe that the Spirit calls and gathers all believers into his one, holy, catholic,[4] apostolic Church where we strengthen and build one another up in the body of Christ as we receive his gifts of Baptism and the Lord’s Supper (1 Cor 11:23-34; 1 Cor 12:12; Mt 28:19; Mk 16:16; Mt 26: 26-29). We look forward to the resurrection of the body and to the time when we will see God face to face and live with him forever (1 Cor 15; 1 Cor 13:12).

Man konstaterar också att Evangeliskt kristna består av många olika grupper med sinsemellan olika kyrkosyn:

12. Finally, in this introduction it is important to note that the Evangelical movement itself constitutes a highly differentiated ecumenical network. The World Evangelical Alliance brings together Evangelical Christians from Anglican, Lutheran, Reformed, Anabaptist and Pentecostal traditions, This diversity has significant consequences particularly for ecclesiology – that is, questions pertaining to ministry, authority and ecclesial structures, sacraments, and the nature of the church. These Churches differ greatly in their relationship to the Catholic Church. In view of the doctrinal issues raised in our dialogue, such differences were clearly in evidence. The challenge is made more complex when considering that the Evangelical movement has chosen not to address ecclesiological differences among the members of the WEA, but rather, to focus on cooperation in common prayer, evangelism, and witness.

Därefter följer dokumentets två huvuddelar där man fördjupar sig i dessa två ämnesområden:

1: THE WORD OF GOD IS LIVING AND ACTIVE: EVANGELICALS AND CATHOLICS REFLECT TOGETHER ON THE SCRIPTURES AND THE APOSTOLIC TRADITION

2: GOD’S GIFT OF SALVATION IN THE CHURCH: EVANGELICALS AND CATHOLICS REFLECT TOGETHER ON SALVATION AND THE CHURCH

Varje område behandlas utförligt, man konstaterar både vad man har gemensamt och var man skiljer sig åt och vad man uppskattar och kan lära sig av den andre. Dokumentet innehåller mycket referenser till bibeltexter och andra kyrkliga dokument och borde vara en guldgruva för var och en som vill fördjupa sig teologiskt i den ekumeniska dialogen.

Därefter följer sammanfattande slutsatser:

65. We are committed Christians – Catholics and Evangelicals – from Guatemala, Colombia, Brazil, the Philippines, Ghana/Kenya, Spain, Italy, Germany, Canada and the USA. We come from places where there are very good relations and places where the relations are marred by tension and mistrust. But we were entrusted to represent our own ecclesial traditions faithfully and to reflect the realities of Catholic and Evangelical relations around the globe. It became clear early on that Evangelicals represent a wide diversity of Christian communities.
Each community had its own perspective to offer which, while challenging at times, also offered the opportunity to discover the rich and legitimate diversity of the people of God, as well as the bonds of communion.

66. …. During the consultation, we also had the opportunity to see the deep and committed faith of our partner even as we also were able to share our own faith experiences in an open and candid way. We also sought to address issues of doctrine and practice, always attentive to the perspective of the local communities.

67. Over the past six years, we have built up trust with our dialogue partners, allowing us to address difficult issues in a frank but gracious way. We invite our churches to take time to engage in a process of study and reflection on the issues, challenges, and questions they will encounter in this document. Our consultation has learned that it is when we respect and treat one another in a Christian manner that our communities are able to make progress in our relationships with one another in Christ. In humility, we have learned that we must put aside our own self-assurances and focus on Jesus Christ, ”the way, the truth, and the life” (Jn 14:6).

We have also learned that we need to understand the words of the other as they are intended. We each came with preconceptions of the other, but we have opened up to listen to and discover how the other views the doctrines chosen for discussion in this consultation: Scripture and Tradition, and the Church and salvation. We entered into new experiences and insights that we might not have had otherwise. Through these experiences, we have come to know one another and ourselves better.
68. Our consultation has confirmed that real differences remain between Evangelicals and Catholics about certain aspects of the life of faith, but also that we share convictions about Jesus that ground our call to mission. As well, our communities share similar convictions about the Christian life: Christ is forming us by the Holy Spirit into a faithful people called together and sent into the world to obey and serve Him by participating in his life and mission. The Lord calls us not only to enter into conversation but to live out the implications of that conversation. The unity he desires for his disciples is not a theoretical unity but a lived one, ”so that the world may believe” (Jn 17:21).
69. In this concluding section, it is our intent to address local communities of Evangelicals and Catholics worldwide, mindful of very diverse contexts and states of relations. We would invite them to consider both the convergences noted in the text above and the areas of divergence and mutual questioning. Where there have points of agreement or convergence, we would invite local communities to ask: what does this then make possible for us? What can we appropriately and responsibly undertake together, without compromising our convictions, without overstating our current level of agreement? How is the Lord asking us to grow together at this moment in time?

…………………………………….

71. In those areas where our conversation has noted convergences, we would invite you to ask the following questions:

  • In light of those convergences, how is it possible to cooperate in building up the common good and strengthening the community? Are there things that are critical for our communities to do together now?
  •  In light of social and moral upheaval in the world around us, and of the world’s need to hear the Gospel of Christ, how can we responsibly witness together to our shared values, addressing some of the social and political questions in our world that we are facing today? Should we take the opportunity of the 500th anniversary of the Reformation to reflect together afresh on what the Gospel means for us and how it brings good news to our needy world?
  • While for some Evangelicals and Catholics, praying together is not seen to be acceptable, many would want to ask: Are there any times and places where it would be appropriate for us to pray together? If yes, what ought to shape our common prayer?

Angående tredje punkten ovan: I Sverige är vi vana vid ett långtgående ekumeniskt samarbete, och t.ex. att be tillsammans gör vi ofta i samband med olika ekumeniska böneprojekt, men i andra delar av världen är det inte lika självklart.

Dokumentet avslutas med följande uppfordrande ord:

74. Finally, we invite you to view dialogue and consultation as a way of engaging your faith, and as a standing together before Christ. Christ is the truth and the fullness of truth can only be found in him. We invite you to consider joining us in pledging ourselves to mutual conversation, consolation, and continuation in admonishing and encouraging one another to remain faithful to the Word who gave us his word that he would be with us to the end of the age (Mt 28:20).

75. ”Now to him who by the power at work within us is able to do far more abundantly than all that we ask or think, to him be glory in the church and in Christ Jesus to all generations, for ever and ever. Amen” (Eph 3:20-21).

 

Här slutar jag denna redogörelse. Nedan några tidigare ekumeniska dialoger jag skrivit om:

Påven vid 50-års-jubileet för dialogen med Metodistsamfundet: Låt oss arbeta mot fullt ömsesidigt erkännande som möjliggör att bryta brödet tillsammans.

FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Det gemensamma dokumentet mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet som togs fram till Reformationsminnet.

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse.

Dialogen med Ortodoxa kyrkan där man nu kommit fram till en samsyn på påve-ämbetet under kyrkans första årtusende.

Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod

Anden och Kyrkan – Fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer. Rapport från ett seminarium på Ribbingebäck 2011

Pingstkarismatisk förnyelse och kyrkans enhet. Mitt föredrag på FKE´s årsmöte 2011

Från profetian i Kansas City till Lutherjubileum 2017

 

bengtra%cc%88ttvikvinter

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Anders Arborelius: All synd kan förlåtas om man uppriktigt ångrar sig.

Publicerat den 5 januari, 2018 av Bengt Malmgren

Lyssna till denna intervju med biskopen av Stockholm, kardinal Anders Arborelius från SR P1 4 januari.

Samtalet handlar bl.a. om synd, bikt och förlåtelse. Jag tror kardinalen har något att säga som många kan uppleva vara till hjälp och uppbyggelse.

arborelius4jan

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Evangelisk kritik av påven: Han talar för lite om Jesus.

Publicerat den 3 januari, 2018 av Bengt Malmgren

Bakgrunden till att jag skriver om detta är ett inlägg på Facebook av Stefan Gustavsson, tidigare generalsekreterare för SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) och fortfarande en av Sveriges mest kända apologeter som har skrivit flera böcker. Jag uppskattar mycket Stefan och hans engagerade arbete för evangelisation och apologetik, även om jag inte helt och fullt delar hans teologiska utgångspunkter.

Stefan hänvisar till en artikel av Leonardo De Chiricos som har skrivit om påvens besök i Burma (Myanmar) och Bangladesh i november förra året och är kritisk till att han är alldeles för återhållsam med att nämna namnet Jesus till förmån för att tala om samförstånd på en allmänmänsklig nivå. ”Leonardo De Chirico är i mina ögon den bäste evangeliske kommentatorn till romersk-katolsk teologi”, skriver Stefan i ett Facebook-inlägg.

Leonardo De Chirico är en evangelikal pastor i Rom som regelbundet kommenterar romersk-katolsk teologi i Vatican files, en underavdelning till den evangelikala siten Reformanda Initiative.

De Chirico skriver inte aggressivt och oinitierat, han ger rättvisa åt de katolska texter han refererar, men jag menar att han ändå hamnar fel då han kritiserar påven för att tala för lite om Jesus Kristus. I och för sig uppskattar jag den evangelikala ivern att lyfta fram den kerygmatiska förkunnelsen, och det känns trevligare med en kritik av påven och Katolska kyrkan från det hållet än kritik som tycker att man borde tysta ner budskapet till förmån för en mer gnosticerande och synkretistisk förkunnelse.

De evangelikala slår in öppna dörrar när de framför denna kritik. Det blir fel när man analyserar enstaka tal av påven och tar citat utryckta ur sina sammanhang. Man måste ha en helhetsbild och framförallt ta hänsyn till grundläggande dokument som tar upp dessa frågor:

Lumen gentium (LG), Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan börjar med orden:

”Folkens ljus är Kristus”

Därefter utläggs hur Kyrkans uppdrag i världen är att vittna om detta.

Påven Paul VI skrev strax efter konciliets slut den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (EN), Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld, vilken är en magna charta för evangelisationen som äger högsta aktualitet också idag. Där fastslås att alla döpta är kallade att evangelisera, och att evangeliet principiellt förkunnas i både kärlekens gärningar och i ord, d.v.s den kerygmatiska förkunnelsen om Jesus Kristus, Guds son.

Kärlekens gärningar är redan i sig en evageliserande handling sägs i EN:

”Evangeliet bör förkunnas först och främst genom ett personligt vittnesbörd. En kristen eller en grupp av kristna visar mitt i den mänskliga miljö där de lever sin förmåga att förstå och vänligt möta andra, sin livs- och ödesgemenskap med de andra, sitt solidariska deltagande i de andras strävan efter allt som är gott och ädelt. Dessutom utstrålar de enkelt och spontant sin tro på värden bortom de gängse och sitt hopp om något man inte ser och inte vågar drömma om. Genom detta ordlösa vittnesbörd väcker de kristna oemotståndliga frågor hos dem som ser deras liv: Varför är de sådana? Varför lever de som de gör? Vad är det – eller vem är det – som driver dem. Varför finns de här bland oss? Ett sådant vittnesbörd är en tyst men kraftfull förkunnelse av det glada budskapet. Här börjar redan evangelisationen.” (EN 21)

Men EN konstaterar också att evangelisationen blir inte fullständig utan det uttalade kerygmatiska budskapet:

”Och ändå är allt detta alltid otillräckligt, ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

EN är sannerligen ett dokument som påve Franciskus är väl förtrogen med och citerar flitigt i sin egen uppföljare, Evangelii Gaudium (EG), Evangeliets glädje från 2013. EG kan ses som en programförklaring för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar den till läsning av alla kristna, särskilt Stefan Gustavsson, inte bara för att få en initierad bild av hur Katolska kyrkan ser på evangelisation idag, utan också för att jag tror att den har något att ge som kan inspirera också Stefan och andra icke-katolska kristna. Påven kommenterar förhållandet mellan kärleken till nästan och det kerygmatiska budskapet i avsnitt IV EVANGELISATIONEN OCH DEN DJUPARE FÖRSTÅELSEN AV KERYGMAT. (pp 160-175)

”Evangelisationen syftar till en växandets process. Den innebär att Guds plan för varje person och liv tas på allvar. Vi behöver alla växa i Kristus. Evangelisationen skall stimulera längtan efter detta växande så att alla helhjärtat kan säga: ”Jag lever, fast inte jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Denna kallelse till växande skall inte uppfattas exklusivt i termer av läromässig formation. Det är mera en fråga om att ”iaktta” allt som Herren visat oss som det rätta sättet att bevara hans kärlek.” (EG 160-161)

—
Påven hänvisar till tidigare dokument som utlägger Katolska kyrkans katekes, bl.a. Catechesi Tradende från 1979.

”I katekeserna har vi åter upptäckt den första förkunnelsens, eller kerygmats grundläggande roll. Det behöver stå i centrum för all evangelisationsverksamhet och för allt kyrkligt förnyelsearbete. Kerygmat är trinitariskt. Andens eld ges i tungoform och för oss till tron på Kristus som genom sin död och uppståndelse uppenbarar och förmedlar Faderns oändliga barmhärtighet till oss. Den första förkunnelsen, ‘Jesus Kristus älskar dig; han gav sitt liv för att frälsa dig; nu lever han vid din sida varje dag för att upplysa dig, styrka dig och befria dig’, måste falla från kateketens läppar om och om igen. Den första förkunnelsen kallas ”den första”, inte därför att den kommer i början och sedan glöms eller ersätts av andra viktigare ting. Den är först i kvalitativ bemärkelse, därför att den är den huvudsakliga förkunnelsen, den vi måste höra om och om igen på olika sätt.” (EG 164)

Det kan utifrån ovanstående inte finnas något tvivel om var Katolska kyrkan står när det gäller att tydligt förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Alla vet att påven representerar Jesus Kristus i världen. Han tas emot som Romersk-katolska kyrkans överhuvud. Om han på sina resor inte nämner namnet Jesus beror det inte på en vilja att tona ner den kerygmatiska förkunnelsen, utan snarare på en strategisk bedömning om vad som bäst gagnar den evangeliserande processen just där, att väcka längtan efter växt så att Jesus Kristus kan bli levande i människorna. Ibland är en explicit kerygmatisk förkunnelse på sin plats, ibland inte.

Evangelikala och katoliker står på samma sida när det gäller att framhäva kerygmats betydelse för evangelisationen, därför är det oklokt att göra det till en stridsfråga, vi borde istället samarbeta. De djupare teologiska skillnaderna handlar inte heller om Ordets betydelse, utan om hur vi ser på Kyrkans sakramentala natur. Evangelikalism kan lätt urarta till ideologi som om evangeliet vore ett paktet färdiga tankar som man skall trycka in i människors huvuden. Detta värjer sig människor emot. Evangelikala grupper förmår ofta inte förmedla evangeliets väldoft och väcka längtan hos människor, utan uppfattas inte sällan som en etablerad konservativ medelklass i samhället med ett antal fundamentalistiska idéer som bara attraherar en krympande skara likasinnade (men jag säger inte att det alltid är så).

Katolska kyrkan betonar vid sidan av Ordet och den karismatiska dimensionen framförallt kyrkans sakramentala struktur. Sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Kyrkan har sju sakrament, men LG säger också att Kyrkan i sig (som består av alla döpta) är som ett sakrament:

”Kyrkan är nämligen i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet.” (LG 1)

Vi alla kristna representerar således Kristus med våra liv och är kallade att efterlikna honom. Jesus gjorde inte under sitt liv på jorden några försök att indoktrinera människor och tränga sig på med nya ideologiska budskap. Han var ödmjuk, antog en tjänares gestalt och visade kärlek och vädjade till människor hjärtan vilket väckte en längtan i deras hjärtan och inse sitt eget behov av omvändelse. Så är vi, hans efterföljare, också kallade att vara.

Att överbetona den jordiska delen av det sakramentala finns risk för om Kyrkan får alltför mycket jordisk makt och samtidigt glömmer det som var den första kerygmatiska förkunnelsen och Andens låga falnar. I ett sådant läge kan Katolska kyrkan bli lika oförmögen att sprida evangeliets väldoft som de evangelikala fundamentalistiska grupper jag talat om ovan. Man förlorar då all dragningskraft och förmår ej påverka människornas hjärtan. I ett sådant läge befann sig Romersk-katolska kyrkan i slutet på medeltiden. Luther hade därför rätt i sin kritik. Läs också Erasmus av Rotterdam, samtida med Luther (Till dårskapens lov) eller Anders Piltz kapitel i boken Doften av rykande vekar som kom ut till reformationsjubileet  om trons avmaterialisering under 1500-talet.

Därför är det en viktig grundtanke att också Kyrkan för sig själv på nytt och på nytt behöver evangeliseras, omvända sig och ta till sig den grundläggande kerygmatiska budskapet.

Min slutsats är att evangelikaler bör sluta anklaga katoliker för att vara ovilliga att förkunna Jesus Kristus, för det stämmer inte, däremot behöver både katoliker och evangelikaler vara ödmjuka och medvetna om sina brister och inse behovet av fortsatt egen omvändelse och att behöva höra evangeliet på nytt och utifrån det samarbeta kring evangelisationen, inte strida inbördes.

Sedan finns teologiska skillnader framförallt i synen på Kyrkans sakramentala natur, sådana teologiska frågor kan diskuteras lugnt och vänligt utan att vi behöver ifrågasätta varandras grundläggande engagemang för evangeliet.

bokbord

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Kyrkan måste utmana om man vill vinna tillbaka själarna.

Publicerat den 30 december, 2017 av Bengt Malmgren

Patrik Petterson är en engagerad präst i Svenska kyrkan som älskar sitt arbete som församlingspräst. Han skriver på sin blogg Kyrkliga ting:

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk.

Jag är glad att ha fått lära känna många engagerade medlemmar, både präster och lekfolk i Svenska kyrkan som älskar sin kyrka, inte minst genom mitt samarbete under många år med S:ta Clara kyrka här i Stockholm och med Oas-rörelsen.

Men man hör också att de som är mest engagerade är kritiska till Svenska kyrkans ledarskap och styrningen genom det genompolitiserade kyrkomötet. Det handlar också om hur lärofrågor och förvaltande av den kristna traditionen får träda tillbaka till förmån för ett gnosticerande nyskapande som man tror skall vara mera anpassat för vår tids människor. Förnyelse och reform behövs hela tiden, det gäller alla kyrkor, men den sker genom att man utgår från källorna och det arv man har att förvalta och som man inte rår över utan som blivit oss givet.

Jag har följt Patrik Petterson och hans blogg Kyrkliga ting under en längre tid, och jag märker hur han blir mer och mer artikulerad i sin kritik och tyngd över hur ledarskapet i hans kyrka hanteras. Och jag hör ju samma sak från många av mina vänner i Svenska kyrkan. Det är ansvarsfullt att stå kvar i den kyrka man älskar och framföra kritik hellre än att överge den. Vi är alla levande stenar i Kyrkans gemenskap där vi agerar utifrån vår tro och vårt engagemang. Det kan innebära såväl att positivt stödja genom sitt aktiva sociala engagemang som att framföra kritik. De som framför engagerad kritik skall inte ses som bråkstakar att tysta utan snarare som profetiska röster. Profetia är viktigt för kyrkan att ta till sig och pröva, det gäller alla samfund.

Men det är aldrig lätt att ta på sig en profetisk kallelse, det innebär att man får motstånd vilket vi kan se exempel på hos många av Gamla Testamentets profeter. I vår tid säger sig alla organisationer som vill framstå som moderna understödja sina visselblåsare och det ingår i deras ”värdegrund” att visselblåsare inte skall råka illa ut. I motsvarande situation i auktoritära stater som Turkiet skulle kanske Patrik Petersson fängslas för sina åsikter, och även i Polen under nuvarande regim skulle han nog motarbetas.

Men så enkelt är det inte i Sverige heller. Det krävs alltid civilkurage att träda fram, och några fribrev för visselblåsare finns inte i praktiken hur glassiga organisationernas värdegrundsdokument än kan te sig.

I Svenska kyrkan motarbetas ingen öppet, snarare är det så att hela denna kritiska underström som Patrik Petterson är ett exempel på förtigs och ignoreras, alternativt misstänkliggörs. Man låter kritikerna hållas samtidigt som allt rullar på som vanligt på den politiserade ledningsnivån.  Det är som vattentäta skott mellan de två nivåerna.

Från ett ekumeniskt perspektiv måste man också förhålla sig till denna situation. Ekumenik finns både på gräsrotsnivå och på högsta ledningsnivå. Det senare såg vi ett tydligt exempel på i samband med mötet i Lund där företrädare för Katolska kyrkan mötte företrädare för Lutherska Världsförbundet och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Ceremoniellt fungerar det bra så länge inte svårare teologiska knäckfrågor behöver avhandlas, men det är klart, skall man gå vidare med ekumeniken är det en svårighet att Svenska kyrkan är så politiserad. Vem förhandlar man med egentligen? De socialdemokratiska och liberala kyrkopolitikerna eller de biskopar som förutsätts ha det läromässiga ledningsansvaret? Och vad säger de kyrkopolitiskt valda om det gemensamma katolskt-lutherska dokumentet Från konflikt till gemenskap? Har de en aning om vad det handlar om? Och om de har – är det verkligen okontroversiellt för dem som vill trycka på kyrkan en socialdemokratisk eller liberal ideologi?

Förr eller senare ställs väl sådana frågor på sin spets, men under tiden, låt oss fortsätta med det fruktbara ekumeniska nätverksarbete på gräsrotsnivå vi sedan länge har.

Jag noterar också att intresset för Kyrkan ökar i det sekulariserade samhället. På sekulära tidningars ledar- och kultursidor diskuteras inte sällan kyrkliga frågor, och från det tycks man inte så imponerad av ledarskapets försök till konformism med världen utan efterlyser mer teologisk klarhet och förvaltning av den traditionella tron på ett sätt så att Kyrkan kan vara mer av salt och ljus i samhället och mindre av ett oförargligt socialpolitiskt projekt.

Om vi kan få en sådan vändning finns det hopp. Svenska kyrkan äger ett unikt kapital av tro och kultur att förvalta, det finns infrastruktur, en förankring i folkdjupen och många små aktiva grupper i församlingarna. Det gäller att inte förslösa detta arv. Ekumeniken är här också viktig. Frikyrkorna, Katolska och Ortodoxa kyrkorna, alla kan vi bidra med något om vi samarbetar och inte ser varandra som konkurrenter utan som resurser i den universella kyrkliga kontexten. Salt och ljus i världen. Finnas i världen men inte leva av den utan av Guds nåd, vara förmedlare av nåden.

Det finns många därute som kanske är öppna för tron men inte riktigt funnit någon plats. Joel Halldorf skrev nyligen en artikel i Expressen där ha rekommenderade människor att börja gå i kyrkan. Kanske startpunkten inte behöver vara att man tror så starkt och medvetet (jfr liknelsen om senapskornet) utan att man börjar praktisera. Med praktiken följer tron. Men då gäller det att kyrkoledningen förmår att utmana.

prästerstaclara

Undertecknad med vänner från S:ta Clara kyrka. Bilden från 6 juni 2012, ekumenisk bön i samband med nationaldagsfirandet.

Publicerat i Church | Märkt , | 2 kommentarer

Ni kristna män, kom ut och var inte rädda att offentligt stå upp för er tro.

Publicerat den 28 december, 2017 av Bengt Malmgren

Det är en observation att det finns fler kvinnor än män som fyller kyrkbänkarna och deltar i kyrkornas olika verksamheter, socialt hjälparbete, trosundervisning etc. Åtminstone är det fallet i den Katolska kyrkan där det är slående att medan prästerna uteslutande är män, så är de flesta kvinnor bland det engagerade lekfolket.

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola säger i en TV-intervju i dagarna att kristet troende svenskar i allmänhet har svårt att stå för sin tro offentligt. Man skulle kunna tala om begreppet ”komma ut” precis som vi talar om att homosexuella ”kommer ut. Thurfjell menar att det finns en stark pinsamhetsfaktor i att stå för att man är kristen, något som inte är fallet när det t.ex. gäller att vara muslim. Se videon via denna länk där Thurfjell ger en historisk bakgrund till detta och funderar över orsaker.

Kanske män är mera känsliga för detta än kvinnor som ofta är mera ödmjuka. Hur man skall engagera männen mera i kyrkan har bl.a. min vän Charles Whitehead, tidigare ordförande för ICCRS internationella råd (Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan) funderat över. Hemma i England startade han en rörelse för att engagera männen mera i kyrkan med bl.a. regelbundna nationella konferenser. Se denna 15 min intervju från 2013:

Charles Whitehead har besökt Sverige många gånger, både i katolska och ekumeniska sammanhang, senast i november 2017 då han tillsammans med sin fru Sue (Anglikanska kyrkan) höll ett seminarium i Järfälla för ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

Både evangeliskt kristna (se senaste debatten i Dagen där Jacob Rudenstrand, bitr generalsekr i Svenska Evangeliska Alliansen har en slutreplik och Frida Park skriver en ledare) och katoliker (se sökordet ny evangelisation på denna blogg) är överens om att kristna är kallade att vittna om sin tro (=”evangelisera”) och att evangelisationen innebär både att visa kärlekens gärningar genom att helt enkelt göra gott och hjälpa våra medmänniskor, men också genom att nämna det som är grunden för vårt engagemang: vår tro På Jesus Kristus, Guds Son  (Joh 3:16).

Bland kristna anas en viss polemik mellan dem som vill att evangeliet skall förkunnas främst genom goda gärningar och humanism (medan de mera läromässiga delarna av tron tonas ner) och de som menar att evangelisationen inte kan vara fullständig om inte vår tro på Jesus Kristus, världens Frälsare tydligt förkunnas. Denna polarisering demonstreras också i den aktuella Dagen-debatten, Rudenstad förvånas över den polemiska tonen och konstaterar:

”evangelisation och humanitärt arbete behöver vandra hand i hand; båda ”är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus”

Detta är självklart också för oss katoliker. Påven Paul VI gav strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning ut den apostoliska maningen Evangelii nutiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld), ett dokument som äger största aktualitet också idag. Där konstateras att evangeliet förkunnas både i gärningar och ord:

 Above all the Gospel must be proclaimed by witness. Take a Christian or a handful of Christians who, in the midst of their own community, show their capacity for understanding and acceptance, their sharing of life and destiny with other people, their solidarity with the efforts of all for whatever is noble and good. Let us suppose that, in addition, they radiate in an altogether simple and unaffected way their faith in values that go beyond current values, and their hope in something that is not seen and that one would not dare to imagine. Through this wordless witness these Christians stir up irresistible questions in the hearts of those who see how they live: Why are they like this? Why do they live in this way? What or who is it that inspires them? Why are they in our midst? Such a witness is already a silent proclamation of the Good News and a very powerful and effective one. Here we have an initial act of evangelization. The above questions will ask, whether they are people to whom Christ has never been proclaimed, or baptized people who do not practice, or people who live as nominal Christians but according to principles that are in no way Christian, or people who are seeking, and not without suffering, something or someone whom they sense but cannot name. Other questions will arise, deeper and more demanding ones, questions evoked by this witness which involves presence, sharing, solidarity, and which is an essential element, and generally the first one, in evangelization.

All Christians are called to this witness, and in this way they can be real evangelizers…

Nevertheless this always remains insufficient, because even the finest witness will prove ineffective in the long run if it is not explained, justified – what Peter called always having ‘your answer ready for people who ask you the reason for the hope that you all have'[1 Petr 3:15] – and made explicit by a clear and unequivocal proclamation of the Lord Jesus. The Good News proclaimed by the witness of life sooner or later has to be proclaimed by the word of life. There is no true evangelization if the name, the teaching, the life, the promises, the kingdom and the mystery of Jesus of Nazareth, the Son of God are not proclaimed.  (EN 21-22)

Påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 handlar också om evangelisationen och kan ses som en uppföljare till Evangelii nuntiandi och faktiskt som en programskrift för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar detta inspirerande dokument till läsning för alla kristna, det har en ekumenisk bredd. Finns utgiven på svenska.

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: … jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

 

Evangelisationen måste alltid utgå från människan. Människan är evangeliets första väg sägs i ett påvligt dokument. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor, inte monologens.

  1. Monolog: Kyrkan mot världen. Din syn på dig själv: Du vet bäst och är moraliskt överlägsen. Synen på de andra: Vilseförda, behöver korrigeras.
  2. Dialog. Att dela medmänniskornas vardag. Vittna med mitt liv genom dialog med medmänniskan. Synen på dig själv: Du har funnit en skatt, men du är medveten om att du bär den i lerkärl och att du är bristfällig. Synen på andra: Ni delar samma liv, det finns nedlagt samma längtan efter kärlek och sanning i dem som hos dig.

Jag talar  principiellt, jag ger mig inte in på att bedöma enskilda människor utifrån detta, men jag tror de flesta har en intiutiv uppfattning om vilken som är den rätta hållningen och hur man själv förhåller sig till de två tempelbesökarna i Jesus liknelse om om farisen och tullindrivaren. Jag tror de flesta också har en intuitiv omedelbar upplevelse av hur de uppfattar andra, personer, församlingar, institutioner i förhållande till dessa två, även om man är medveten om att man kan ha fel i sitt första intryck.

När man lyssnar på människor som är kritiska till kyrkan är det ofta så att de uppfattar kyrkans representanter som att de agerar enligt (1) men att deras ideal och önskan är (2).

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes säger:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt som ej väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)

Läs också:

Påven: Ingen jul utan Jesus. ”Falsk okristen respekt vill marginalisera Jesus från julen

Västerås stift vill inte könsbestämma Jesus-barnet.

Publicerat i Church | Märkt | 2 kommentarer