Vi nordbor med vår protestantiska prägel har rykte om oss att vara plikttrogna och få väldigt dåligt samvete då vi inte sköter oss, medan katolskt präglade sydeuropéer tar sina felsteg mera med en klackspark.

Det är paradoxalt eftersom den evangeliskt lutherska förkunnelsen präglas av att vi är rättfärdiggjorda genom tron, inte av egen förtjänst medan katolsk förkunnelse går ut på att gärningarna har betydelse. Den betonar att den heliggörande nåden förutsätter vårt frivilliga Ja till Gud, och genom att utan ånger framhärda i det onda kan vi gå miste om frälsningen.

Om man som i vårt sekulariserade samhälle förnekar Gud och betraktar synden som ett icke relevant begrepp kunde man tro att det skulle leda till en mer avslappnad hållning, mindre skuldkänslor och mindre dömande attityder mot andra. Men det verkar vara precis tvärtom. Skuldtyngdheten finns kvar hos oss, och det finns ingen barmhärtighet i de domar vi avkunnar. I #metoodebattens spår förföljer vi människor för sådant som hänt även långt tillbaka, människor avskedas, det blir plötsligt känsligt att uttala att man har förtroende för någon som hängts ut I det offentliga, för då riskerar man att hamna på de ondas sida.

Då det inte finns någon synd finns inte heller förlåtelse, och enda sättet att bli rättfärdiggjord är att lita till vår egen självrättfärdighet. Men vi blir aldrig avslappnade i detta, för vi vet att en annan gång kan det vara vi själva som råkar i odåd och får löpa gatlopp i detta obarmhärtiga system.

Civilkurage handlar inte bara om att se och gå emot reell orättfärdighet, brottslighet, korruption och övergrepp när det inträffar, utan också att se och gå emot denna inbilska självrättfärdighet hos samtiden. Vart skall det annars sluta? Är vi inte i samma situation som de judar som drog den otrogna kvinnan inför Jesus och ville stena henne enligt judarnas stränga lag? Jesus svar ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”  gäller i hög grad även oss.

Ett intressant input till detta är Lena Anderssons artikel i DN där hon ger en ny tolkning åt Ingemar Bergmans film Fanny och Alexander: Den stränge biskopen representerar i själva verket inte kyrkans bigotteri utan det sekulära folkhemmets inbilska självbild och egen puritanism.

Påve Franciskus har som motto Miserando atque Eligendo (genom barmhärtighet och genom att utvälja honom) Det är hämtat från en predikan av Beda den Vördnadsvärde (Beda Venerabilis) på aposteln Matteus festdag citerad i den katolska tidebönen: Vidit ergo Iesus publicanum et quia miserando atque eligendo vidit, ait illi Sequere me. Den utgår från episoden i evangeliet där Jesus kallar tulltjänstemannen Matteus (Matt 9:9 ff). Det är inte helt lätt att översätta detta så att betydelsen fullödigt framgår. Läs denna engelska text från Catholic News Agency för fördjupning.

En målning Bergoglio ofta återvände till under sin tid som kardinal i Buenos Aires var Caravaggios Matteus kallelse som finns i i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom. Målningen föreställer tullindrivaren Matteus sittande vid ett bord med andra män och där just Jesus och Petrus har stigit in i rummet. Konstnären låter en ljusstråle falla på Matteus.  I en utläggning för studenter sade påven om tavlan:  ”Jesus called him and those around him said, ‘This one? He has betrayed, he’s no good. And he holds money to himself!’ But the surprise of being loved overcomes him… Don’t be frightened of surprises. They shake the ground from underneath your feet and they make us unsure, but they move us forward in the right direction” .

I en berömd intervju från 2013 med Antonio Spadaro publicerad i tidskriften la Civiltà Cattolica berättar han att han identifierar sin egen kallelse med aposteln Matteus kallelse:

“That finger of Jesus, pointing at Matthew. That’s me. I feel like him. Like Matthew.” Here the pope becomes determined, as if he had finally found the image he was looking for: “It is the gesture of Matthew that strikes me: he holds on to his money as if to say, ‘No, not me! No, this money is mine.’ Here, this is me, a sinner on whom the Lord has turned his gaze. And this is what I said when they asked me if I would accept my election as pontiff.” Then the pope whispers in Latin: “I am a sinner, but I trust in the infinite mercy and patience of our Lord Jesus Christ, and I accept in a spirit of penance.”

Påven återkommer ofta till detta, att han först och främst är en syndare, förlåten och genom Guds barmhärtighet utvald. I den positionen vilar han ganska tryggt och är inte rädd att gripa sig an missförhållanden inom sitt ansvarsområde och kritiserar ofta förhållningssättet hos sina egna kardinaler likaväl som missförhållanden och orättvisor ute i världen.

– Som i jultalet till kardinalerna 2014 då fokus var på hans kuriareform sade han att Vatikanen lider av andlig Alzheimer vilket innebär en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar, som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer. Fler exempel från listan av sjukdomar påven ansåg kuriakardinalerna led av var  existentiell schizofreni (dubbelmoral, inte leva som man lär), känslan att vara odödlig och oersättlig, överbetoning av aktivism, mental och andlig förstelning.

Påven kan säga allt detta utan att uppfattas som sårande eller besserwisser just utifrån sin ödmjuka grundattityd. Syftet är inte att leverera nedgörande kritik, utan att uppmuntra till att arbeta med det förbättringsutrymme alla vi människor har. Om någon trots allt blir sårad är det kanske utifrån just övermodig egenrättfärdig men innerst inne anar att det ligger något i kritiken.

Påven är inte heller rädd att på samma sätt vara kritisk mot olika populära attityder i det offentliga sammanhanget. Skulle han märka av det vi talade om tidigare, en moralistisk folkhemsk självbild som  dömer ut andra skulle han vara den förste att kommentera det. Precis som inte alla män skall dömas på förhand i samband med #metoo-anklagelser så skall inte alla präster och biskopar dömas på förhand som förövare innan handfast dokumentation lagts fram.

Men kanske hans frispråkighet och oräddhet för motstånd ibland gör att han drar på sig onödigt negativ PR. Som nu under resan till Chile där han fick kritik för sitt stöd till biskop Juan Barros under vars ledning en präst som begick pedofili-övergrepp kunde fortsätta att härja. Biskopen anklagas inte själv för övergrepp men för att ha känt till vad som skedde utan att agera. Många chilenare var kritiska till att påve Franciskus lät biskopen medverka vid den stora koncelebrerade mässan under påvebesöket. Biskop Barros själv förnekar att han kände till det prästen höll på med, och påve Franciskus säger själv att inga handfasta bevis har visats honom som styrker anklagelserna. Den dagen sådana kommer fram skall han tala.

Det finns allmänt en kritik mot påve Franciskus att han inte tar arbetet mot pedofili på tillräckligt allvar i Katolska kyrkan, att han är för lam helt enkelt, detta trots att han tillsatte en kommission för tre år sedan som skulle arbeta med att följa upp och förhindra fortsatta övergrepp mot barn i framtiden. I just detta blogginlägg är inte fokus på att kommentera vad som är sant och inte sant i detta avseende men jag vill fästa uppmärksamheten på en artikel i La Croix engelskspråkiga webbupplaga som tar upp detta och diskuterar hur man skall förstå påvens agerande utifrån vad som diskussionen här.

Tilläggas kan att kardinal Sean O’Malley, ordförande i kommissionen som påven tillsatte har försökt gjuta olja på vågorna och sagt att han finner det förståeligt med de kritiska känslor mot påven som hans avvisande av de folkliga protesterna i Chile innebar.