Långfredag AD 2018

Publicerat den 30 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Långfredag. Jesus korsfästs och dör.

David Silverkors, kort om dagen, 4 minuter:

Ola Samnegård, enkel och fin meditation över passionshistorien enl Lukas, 35 min:

Dagens texter:

Jes 52:13-53:12
Min tjänare skall ha framgång,
han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.
Många förfärades över honom,
så vanställt var hans yttre,
så föga mänskligt hans utseende.
Men nu får han många folk att häpna,
och kungar förstummas inför honom,
ty de ser något de aldrig hört talas om,
bevittnar något de aldrig anat.
Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

—

Ps 31:2, 6, 12-13, 15-17, 25:
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,
Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud
för alla mina fienders skull.
Jag blir hånad,
jag är en börda för mina grannar,
en skräck för mina vänner,
de som ser mig på gatan viker undan.
Jag är bortglömd som en död,
jag är som ett krossat kärl.

Men jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig,
hjälp din tjänare i din godhet!
Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren!

—

Heb 4:14-16; 5:7-9
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.

—

Joh 18:1-19:42

Jesus fängslas
När Jesus hade sagt detta gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i. Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen.

Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade: ”Det är jag.” Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ”Det är jag” vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ”Vem söker ni?” och när de svarade: ”Jesus från Nasaret” sade han: ”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: ”Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad.” Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Förhöret hos översteprästen.
Petrus förnekar Jesus Kommendanten med sin vaktstyrka och judarnas män grep Jesus och band honom och förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Det var Kajafas som hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket.

Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem.

Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära. Jesus sade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad jag har sagt.” En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: ”Skall du svara översteprästen på det sättet?”Jesus sade: ”Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?”

Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas. Men Simon Petrus stod där och värmde sig. De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.

inför Pilatus
Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. Pilatus gick då ut till dem och frågade: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” De svarade: ”Om han inte hade varit en förbrytare skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig.” Pilatus sade: ”Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag.” Men judarna svarade: ”Vi har inte rätt att döda någon.”Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade sagt för att ange hur han skulle dö.

Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: ”Så du är judarnas konung?” Jesus svarade: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” Pilatus sade: ”Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Jesus skymfas. Pilatus villrådighet
Sedan gick han ut igen till judarna och sade: ”Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?” Då ropade de igen: ”Inte honom, utan Barabbas!” Barabbas var en rövare.

Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.

Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: ”Jag för ut honom till er för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!” Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.”Judarna svarade: ”Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son.” När Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad. Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: ”Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld.” Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men judarna ropade: ”Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.”

Domen och korsfästelsen
När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. Joh 19:14 N Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: ”Här ser ni er kung.” Då ropade de: ”Bort med honom! Korsfäst honom!” Pilatus frågade: ”Skall jag korsfästa er kung?” Översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.” Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig.

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.”
Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

Jesu död
Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre.

Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

Gravläggningen
Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen.

Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

jasnagorakorsväg

Från Korsväg jasna Gora av Duda Gracz

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Skärtorsdag AD 2018

Publicerat den 29 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Vi är mitt inne i Stilla veckan, kyrkoårets höjdpunkt och centrum. Jesus dödsångest i Getsemane och Nattvardens instiftande är det liturgiska temat för idag.

Den som vill fördjupa sig kan välja bland följande länkar:

David Silverkors, präst i Svenska kyrkan förklarar enkelt och pedagogiskt på 3 minuter på ett sätt som alla kan ta till sig. Hans utläggning är grundläggande ekumenisk, inget som skiljer sig från katolsk lära.

 

Ulf Ekmans podd. Betraktelse på Skärtorsdagen.
Meditativt, andlig fördjupning.

Ta del av det liturgiska firandet i Katolska kyrkans centrum i Rom i direktsändning, streamat via YouTube

 

Bibeltexter för dagen:

2 Mos 12:1-8, 11-14
Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.”

—

Ps 116:12-13, 15-18:
Hur skall jag återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig?
Jag lyfter räddningens bägare
och åkallar Herren.
De trognas liv
är dyrbart i Herrens ögon.

Herre, jag är din tjänare,
bara din tjänare, din tjänarinnas son,
du har lossat mina bojor.
Jag vill frambära tackoffer åt dig,
jag vill åkalla Herren.
Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk

—

1 Kor 11:23-26
Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

—

Joh 13:1-15: Jesus tvättar lärjungarnas fötter
Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!”
Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”
Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.”
Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.”
Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.
Påsk ABC

 

Låt oss be:
Gud, vår Fader, att älska dig är nödvändigt och rätt. Ge oss din nåd i överflödande mått, så att vi genom Kristi uppståndelse når det eviga liv som du genom hans död har lovat oss. Genom honom, din Son Jesus Kristus vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

$lamb[1]

Publicerat i Church | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Valår – Handling och bön må bli ett i politiken

Publicerat den 25 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Kristna engagerar sig på många sätt i politiken, det märks inte minst nu då det är valår.

Nätverket Sverigebönen brukar anordna förbön för landet och dess ledare varje år på nationaldagen 6 juni. I år har man även en 40 dagars period med fasta och bön 20 februari till 31 mars.

Ett annat nätverk på initiativ av prästen Peter Artman träffas i Sta Clara kyrka och planerar en bönedag i Stockholm i samband med riksdagens öppnande i september. Det blir bönevandring på stan till riksdagshuset och andra för samhället viktiga institutioner och på eftermiddagen gudstjänst i Sta Clara kyrka.

Det finns kontemplativa ordnar som ägnar mycket av sin tid åt att be för världen utanför men som själva lever i avskildhet och sällan lämnar sitt kloster. Förbönen för världen är en viktig andlig tjänst, och en del har som kallelse att mera intensivt ägna sig åt detta.

Men de flesta av oss kristna som lever i världen har som vår kallelse att engagera oss och tillsammans med alla människor av god vilja hjälpas åt att i handling och efter bästa samvete och förnuft göra denna världen bättre och i aktiv handling visa kärlek till medmänniskan, allt enligt den gyllene regeln: Älska Gud av hela ditt hjärta och dina medmänniskor som dig själv.

Detta gäller självfallet också politiken ett valår som detta. Vi kristna och katoliker lever inte i en värld för oss själva utan anbefalls att aktivt engagera oss i politiken. Ett nyttigt hjälpmedel som ger oss riktlinjer för detta är den katolska socialläran som för övrigt är mycket uppskattad långt utanför kyrkans gränser, därför att den ger uttryck för en etik som inte bara är kristen utan som uppfattas som allmänmänsklig. Det är inte för intet som de politiker som byggde det moderna Europa ut de två världskrigens ruiner under 1900-talet alla refererade till katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer hade visionen av en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde och det allmänna bästa grundläggande,  lliksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Socialläran bygger på allmänna principer men talar inte om vilket politiskt parti man skall rösta på. Som människor av god vilja kan vi komma fram till olika slutsatser om hur den konkreta politiken skall utformas, därför är demokratiskt samarbete viktigt.

Som goda katoliker kan vi engagera oss i olika politiska partier, och vi bör också medverka till ett gott samarbetsklimat där vi respekterar varandra trots olika åsikter. Demokratins principer är idag långtifrån självklara och umgängesklimatet, inte minst på sociala media, är många gånger hätskt och det tycks råda ett krypskyttekrig där vi vaktar på varandra och dyker ner på varje yttring av oliktänkande och försöker klassa det som suspekt istället för att som goda respektabla medborgare samtala med varandra.

Det är bra att den alltigenom negativa synen på religion som en tid dominerat den sekulärliberala sfären nu ifrågasätts. Sekulär liberalism i sig står inte för några värden utom individens frihet och att inte inkräkta på andras frihet, så när demokrati och mänskliga rättigheter nu hotas så är liberalismen inte rustad att möta detta. Här behövs en djupare värdegrund, påpekar Joel Halldorf i en ledarartikel i Dagen.

Det är bra att KD´s ledare Ebba Busch Thor precis som tidigare Alf Svensson explicit talar om det judiskt-kristna inslaget i vår västerländska kultur som något att bejaka och slå vakt om.

korshjärtaJustitia et Pax (kommissionen för rättvisa och fred) i Stockholms katolska stift kommer inför valet i Sverige 2018 att presentera ett antal texter och hänvisning till dokument som ligger till grund för socialläran. Den första presenterades förra veckan: Människan är Kyrkans första väg.

Man citerar från  Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, det viktiga dokument från konciliet som tar upp de kristnas relation till världen och det sociala livet. Om människors politiska engagemang sägs:

”Det står helt i överensstämmelse med människans natur att rättsliga och politiska strukturer utvecklas som mer och mer ger alla medborgare utan åtskillnad möjlighet att fritt och aktivt delta i den rättsliga grundläggningen av det politiska samfundet, i ledningen av det politiska skeendet, i fastställandet av de olika samhällsorganens verksamhetsfält och mål och i valet av styrande. Därför måste alla medborgare vara angelägna om att göra bruk av sin rätt och sin plikt att nyttja sin rätt att delta i fria val, till det gemensamma goda. Kyrkan erkänner och högaktar det arbete som utförs av dem som ägnar sig åt att tjäna människorna och verka för statens bästa och som tar på sig det ansvar och de uppgifter som ligger i detta.
(…)
De kristna måste erkänna att det finns olika legitima men sinsemellan motsatta uppfattningar om hur de jordiska förhållandena skall organiseras och respektera andra, enskilda eller kollektiv, som framför sådana uppfattningar på ett anständigt sätt. De politiska partierna skall främja det som enligt deras bedömning krävs för det gemensamma goda. Men de får aldrig sätta sina särintressen före det gemensamma goda.

Den medborgerliga och politiska skolning som idag är så nödvändig för att alla medborgare skall kunna fylla sin uppgift i det politiska livet, framför allt de unga, skall bedrivas intensivt. De personer som är eller kan bli lämpade att utöva politikens svåra men samtidigt ädla konst måste förbereda sig för det utan att bekymra sig om personliga intressen eller materiella fördelar. Med både moralisk integritet och klokhet måste de kämpa mot alla former av orättvisa och förtryck, godtycke och intolerans, vare sig sådant kommer från en enskild människa eller från ett politiskt parti. Redligt och rättfärdigt, fulla av kärlek och politiskt mod skall de ägna sina krafter åt allas bästa.” (GS §75)

Som kristna står vi med båda fötterna på jorden och sträcker oss mot himlen och är på så sätt förankrade både i det andliga och det jordiska. Bönen och liturgin utgör det himmelska brofästet, och vårt engagemang för allt mänskligt och att praktisera kärleken till våra medmänniskor är det jordiska brofästet. Som kristna gör vi ingen boskillnad mellan vår tro i andlig bemärkelse och vårt engagemang i världen. Religionen kan aldrig bara bli en privatsak, vår tro är grunden för vårt engagemang. Men det innebär också att all sekularisering inte är av ondo. Människan är satt att bygga upp och reparera denna världen, i den uppgiften samverkar alla människor av god vilja.

bengtma%cc%8ansken

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Vem lyssnar till kvinnorna i Katolska kyrkan?

Publicerat den 14 mars, 2018 av Bengt Malmgren

På internationella kvinnodagen var jag i Oscars församling i Stockholm och lyssnade till ett samtal med Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen och kardinal Anders Arborelius. Ulla Gudmundson ställde frågor på olika teman, om vad Anders tror påven väntar sig av honom som kardinal, om ekumenik och naturligtvis om kvinnor i kyrkan.

För tredje året i rad har ju hållits en konferens för kvinnor i Rom, Woices of Faith, arrangerad av kvinnonätverket Catholic Women speak bestående av 3000 kvinnor från hela världen.

cwsbookMan har också 2014 gett ut boken ”Catholic Women Speak” med bidrag från kvinnor, ordenssystrar och lekfolk från hela världen,kompetenta inom teologi eller andra samhällsvetenskaper och aktivt engagerade i katolskt liv på olika sätt . En av medförfattarna är vår egen Sr Madeleine Fredell OP. Ulla Gudmundson frågade biskop Anders om han sett boken vilket han inte hade. En fråga som kom upp var uppgifter som nämnts i Signum att den största gruppen som lämnar Katolska kyrkan i Sverige är kvinnor i åldern 35-40 år och vad det kunde bero på. Biskop Anders menade att det ofta är välutbildade välbeställda kvinnor som lämnar medan de fattiga bär upp kyrkan. Han såg det som viktigt att hitta nya uppgifter för kvinnor i kyrkan och verkade inte helt negativ till kvinnliga diakoner, vilket utreds i Vatikanen.

En av deltagarna på årets Voices of Faith-konferens var den tidigare irländska presidenten Mary McAleese. Hon växte upp på Nordirland och hennes familj tvingades av lojalisterna att lämna området då det var som mest stridigheter. Hon har haft starkt engagemang för sociala rättvisefrågor och jämställdhet, antisekterism och försoning mellan stridande grupper. Valspråket för hennes presidentskap var ”bygga broar”. Hon har juristexamen och från 1975 blev hon professor i kriminologi och straffrätt vid Trinity Colalge i Dublin, och sedan 2013 har hon också en magisterexamen i kanonisk lag efter studier vid Gregorianauniversitetet i Rom.

Mary McAleese skrädde inte orden när hon beskrev statusen för jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan som hon kallade en bastion av misogyni. Detta tal förtjänar att lyssnas till, inte bara för vältalighetens och skickliga retorikens skull, utan också för innehållet. Många som lyssnar till det kommer att applådera och känna sig inspirerade, men många kommer förmodligen också att känna sig provocerade. Men ingen kan förneka att det är reella problem McAleese tar upp.

En del avfärdar McAleese för vad de hört henne stå för i andra sammanhang, t.ex. avseende kvinnliga präster, abort där hennes syn inte är strikt konservativt katolsk. Dock nämner hon inget om detta i sitt tal som förtjänar att tas på allvar utifrån vad hon faktiskt säger.

Det är viktigt att möta varandra utifrån sakliga argument, inte avfärda rnågon för att han/hon är ”suspekt” på grund av den åsikten i den och den frågan. Vi får inte låta kvinnoprästfrågan eller diskussionen om abort eller homofobi i Katolska kyrkan bli röda skynken som tystar samtalet. Att livet är skyddsvärt från befruktningen är en självklar katolsk ståndpunkt, och jag är kritisk till den typ av radikalfeminsim som bortser från det. Exakt hur McAleese resonerar vet jag inte, men det är inte en fråga som är i fokus här, inte heller den om kvinnliga präster.

Det finns en varierande spektrum av synvinklar på olika frågor bland katolikerna, men även om man tycker och tänker olika, så väljer ändå många att vara lojala med läroämbetet. Att frågan om kvinnans tillträde till olika ämbeten är en levande fråga framgår till och med i vårt katolska husorgan här i Sverige, Katolskt magasin. I sista numret finns ett samtal mellan ett antal katolska kvinnor som diskuterar hur kvinnor får plats kyrkan. Man har olika åsikter kring kvinnors tillträde till olika vigningar, en del uttalar sig för kvinnliga präster, en del är tveksamma till det, men ingen anklagar den andra för att vara en sämre katolik på grund av sina åsikter, utan man har ett avspänt respektfullt samtal. Detta i motsats till vad som sker på internet där man fortfarande kan möta starkt aggressiva och hatiska reaktioner från dem som ”vet bäst” om man uttrycker ”fel” åsikter.  Inom Vatikanen är det också ovant för många att hantera en situation där högutbildade och vuxna katoliker tänker själva och ger uttryck för sina åsikter. T.ex.var det meningen att Voices of Faith-konferensen skulle hållas inom Vatikanens murar, men bl.a. som man förmodar på grund av Mary McAleeses kontroversiella åsikter i vissa frågor avstyrdes det, och konferensen fick istället hållas på ett Jesuit-kollegium utanför Vatikanen. Kardinal Kevin Farell, ansvarig för departementet för lekmännen och familjefrågor sade senare att beslutet att inte upplåta lokaler i Vatikanen för mötet inte skall ses som att Katolska kyrkan stänger dörren för de frågor som Voices of Faith tar upp.

Oavsett åsikter i ämbetsfrågan var kvinnorna i samtalet i KM var man praktiskt taget eniga om att kvinnor fortfarande ses som underordnade män och att det är viktigt att de bör ta betydligt större plats i olika ledande funktioner. Samma synpunkter som Mary McAleese framförde, men i betydligt mer lågmäld form. Läser man mellan raderna känns det som att man befinner sig i kvinnorörelsens barndom, förhoppningarna att något skall hända på många års sikt, att lite försiktigt satsa på teologiska utbildningsinsatser för kvinnor och biskop Anders något uppgivna förhoppning i samtalet med Ulla Gudmundson att ”hitta uppgifter för kvinnor” i kyrkan känns inte som tecken på så mycket dynamik i frågan, man ser mera framför sig en långbänk, typ diskussionen om fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Ett talande tecken var väl att inte en enda högre dignitär från den manliga hierarkin i Vatikanen deltog i kvinnokonferensen i Rom. Man uttalar sig positivt om att kvinnor behöver ta mer plats i kyrkan, men bevisen i handling att man menar allvar är få. Men kvinnorna ger sig inte utan vill tala i egen sak, bli lyssnade till, inte bara talade om, bli behandlade som jämlika personer med olika bakgrund, politiska åsikter, syn på feminism etc. Det behövs murbräckor som McAleeses tal, annars kommer inget att hända. McAleese: ”Föreställ er att påven beslutar att sammankalla en synod om Kvinnan och 350 celibatära män samlas i Rom för att diskutera det”.

Också i Katolska kyrkan i Sverige är det ganska klart att kvinnors insatser tonas ner till förmån för männen. Det finns ingen brist på kvinnor som kunde lyftas fram.

Dominikansystrarna har gjort strålande insatser både intellektuellt och på andra sätt, t.ex. genom att bygga upp och strukturera katekesundervisningen i flera församlingar. Sr Catharina Broomé i salig åminnelse har gjort stora insatser som folkbildare, psalmförfattare, översättare av katolsk litteratur samt författare till böcker om katolskt tros- och kyrkoliv såsom det stora verket Katolicismen: kyrkan, läran, missionen som för en svensk publik beskrev Romersk-katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet. Vilka känner till henne idag?

Så har vi sr Madeleine Fredell priorinna för Dominikansystrakommuniteten på Västmannagatan i Stockholm som är högst aktiv idag och enligt min mening en av de bästa katolska teologerna i Sverige just nu som väl kan mäta sig med de namnkunnigaste männen. Ändå verkar hon vara mer känd och anlitad utanför Katolska kyrkan än inom hennes egen kyrka, som föredragshållare, hon har haft morgonandakter i P1 och hon har predikat i Storkyrkan vid Riksdagens öppnande. Hennes reflektioner just nu som hon låter oss ta del av i en pågående föredragsserie vid centret på Västmannagatan handlar om att utveckla en teologisk människosyn för vår tid.

Lillemor Hallin som under många år ledde arbetet med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige fram till 2007 hör också till dem som mött stort motstånd och skepsis från den klerikala eliten i kyrkan. Trots det har hon oförtröttligt arbetat för ett engagemang med ekumenisk bredd för Andlig förnyelse och inspirerat lekmän till att ta ansvar i kyrkan och nått människor, kanske framförallt kvinnor för själavård och helande där prästerna gått bet och i många fall åsamkat större skada istället för att hela. Genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige. Bland hennes böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.

lhkjme

Fr.v. Lillemor Hallin, Kerstin Jonsson och Margareta Envall i lekmannakommuniteten i Täby. Bilden från 1980-talet.

Hennes liv och uppväxt som katolik i en klerikal mansdominerad kyrka beskriver hon i den självbiografiska boken När murarna föll som kom ut 2016.  Vi får se Katolska kyrkan ur två kvinnors perspektiv, både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen som kolliderade med en kyrkan som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. Även om det finns många ljusa skildringar med uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, så får vi också möta en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Jag citerar Lillemor Hallin:

”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder*, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”

Boken kom ut 2016 men utgivningen har passerat närmast utan uppmärksamhet. Att boken och Lillemor Hallins insatser inte fått större uppmärksamhet är återigen ett tecken på hur kvinnor förminskas i vår kyrka  (jag kommer att återkomma med en anmälan av boken När murarna föll i ett senare inlägg).

Lite rör det sig i alla fall i Katolska stiftet. Signum tar då och då in artiklar med kvinnofokus, och en författare som skrivit flera artiklar är Magdalena Dahlborg, numera ordförande i Katolska ekumeniska nämnden och handläggare i ekumenik-frågor. Nyligen skrev hon  en artikel som ur kvinnoperspektiv sammanfattar läget i Katolska kyrkan. Jag citerar ett avsnitt som får bli sista ordet i detta blogginlägg:

”När kvinnor nämns görs uppenbarligen försök att faktiskt lyfta upp och rätta till. Problemet är att företrädare för kyrkan oftare talar om kvinnor än med. Även när den som uttalar sig börjar likt helige Johannes Paulus II i sitt brev till kvinnor och säger sig vilja ”reflektera med henne [varje kvinna]”, blir det mer av tal till än samtal med den tilltalade kvinnan. Samtal med någon kräver mer än tal till densamme, det kräver att man lyssnar, att man är öppen för att man kanske inte kommer att tycka om det man hör och att man kanske till och med är beredd att revidera sin världsbild en smula. Samtal, till skillnad mot debatter, handlar om att genom att dela erfarenheter gemensamt nå en djupare förståelse av vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild, snarare än om att övertyga någon annan om sin egen ståndpunkts förträfflighet.

En vanlig uppfattning i teologiska texter om kvinnan och kvinnans plats är att hon är mystisk och mystik. Obegriplig och svårfångad. Det tycks vara en dröm om ”mamma” sådan hon var när man själv var ett litet barn och mamma var hela tryggheten i livet. Som kvinna förväntas man på något sätt införliva detta i sin egen självbild: inte bara acceptera utan också uppskatta, kanske rentav förvänta sig, denna placering på piedestal.

Det finns två stora problem här. Det ena är att kvinnor naturligtvis inte är mer obegripliga än män. Det andra är att piedestaler visserligen ger god utsikt, men inte så stort handlingsutrymme, ingen möjlighet att ta ansvar för världen som händer nedanför och att det därtill blir otroligt smärtsamt att falla när man är så upphöjd.”

hallinböcker

Något om Katolsk Karismatisk Förnyelse i Sverige 1972-2007 är en historik över de åren som kan beställas genom mig, Bengt Malmgren. Lillemor Hallins memoarbok När murarna föll (Artos förlag) går att få tag på via bokhandeln.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Omdömen om Franciskus: Betonar Guds barmhärtighet men också utmanande och argsint samt har sina blinda fläckar

Publicerat den 13 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Läs Anna Bieniaszewski Sandbergs krönika i Dagen med anledning av Franciskus firar 5 år på påvestolen.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt | Lämna en kommentar

Man kan följa regelsystemet (nästan) perfekt och ändå vara svart inuti

Publicerat den 6 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Signalpolitik är något som kännetecknar vår tid. Man får inte antyda att invandringen kostar pengar eller att det finns problem med lag och ordning i vissa förorter, och man får inte använda vissa tabubelagda ord, därför att då signalerar man rasism och främjar ”mörkerkrafterna”.  Identitetspolitisk attityd är problematisk och lägger sig som en våt filt över alla konstruktiva samtal. Som tur är har alltfler kommit till insikt att det bara är att kasta av sig filten och börja orientera sig i verkligheten med sina sunda själsförmögenheter.

Signalpolitiskt tänkesätt finns också inom Katolska kyrkan, kanske mest tydligt hos dem som kritiserar påve Franciskus för heresi. Påven betonar pastoral omsorg och förståelse för människors verkliga situation i livet som ett viktigt komplement till att följa regelverken. T.ex när det gäller äktenskapets oupplöslighet som Katolska kyrkan förkunnar, så leder det till att människor som är skilda och lever i ett nytt förhållande lever i pågående synd och därför inte kan ta emot kommunionen. I sin apostoliska maning Amoris Laetitia där han mycket fint och pedagogiskt beskriver förhållandet mellan man och kvinna och katolsk syn på äktenskap och familj öppnar han för ett pastoralt förhållningssätt där lokala biskopar som bäst känner personernas livssituation i vissa fall skulle kunna tillåta att omgifta par får gå till kommunion.

– Kommer inte på frågan, säger vissa. Påve Franciskus är rent av heretisk när han antyder något sådant eftersom det ”signalerar” att äktenskapet inte är för hela livet och det skulle vara att misskreditera fastställd katolsk lära. Det ligger i människornas intresse att Kyrkan upprätthåller kadaverdisciplin på detta område, annars hamnar vi på ett sluttande plan där vi undan för undan luckrar upp Guds bud.

– Påves förhållningssätt strider inte på något sätt mot katolsk doktrin, säger hans försvarare. Grundregeln gäller fortfarande, men reglerna är till för människan, inte människan för reglerna. Barmhärtighet och pastoralt förnuft måste också finnas med i tillämpningen.

En av påvens försvarare är Kardinal Walter Kasper som nyligen intervjuades av Alessandro Gisotti vid Vatican News. Kasper välkomnar debatt i kyrkan, det är inget att vara rädd för, men debatten om Amoris Laetitia har blivit för överhettad och förbittrad. Kasper avfärdar argumentet att påven underminerar kyrkans lära om äktenskapet, och han tycker man skall tänka två gånger innan man anklagar någon för heresi.

Synd är ett komplext begrepp menar Kasper och säger att enskilda troende måste vara kapabla att bedöma sina egna livssituationer, kanske i ett internt forum tillsammans med en präst. Ur intervjun:

“Sin is a complex term, it not only includes an objective principle, but there is also the intention, the person’s conscience. And this needs to be examined in the internal forum—in the Sacrament of Reconciliation—if there is truly a grave sin, or perhaps a venial sin, or perhaps nothing.

If it is only a venial sin, the person can be absolved and admitted to the Sacrament of the Eucharist. [This] is in complete continuity with the direction opened by preceding popes. I do not see any reason, then, to say that this is a heresy.”
…

“Many people are wounded, even in marriages there are many who are wounded. People need mercy, empathy, the sympathy of the church in these difficult times in which we are living today. I think that mercy is the response to the signs of our times.”

Se hela intervjun här:

Attityden att sätta yttre regler och beteenden framför empati och verklig förståelse för människors situation kallar vi fariseism efter den kritik Jesus ofta riktade mot fariséerna, den tidens rättänkande som strävade efter ett rättfärdigt liv i alla yttre bemärkelser, men som kanske inte alltid var lika medvetna om sina egna inre mörka sidor.

Luk 11:39-46 ”Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er. Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra… Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”

Mark 7:6-8: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.”

Attityderna som Jesus kritiserar känns igen i  identitetspolitikens förespråkare och i dem som kritiserar påven för heresi. Inte så att dessa i sig skulle vara sämre moraliskt sett, många har säkert liksom fariséerna på Jesu tid de mest goda avsikter och vill väl (även Paulus tillhörde fariséerna).  Min poäng är snarare att den ensidiga fokuseringen på yttre beteende riskerar att ta bort fokus från det som är ännu viktigare, nämligen insidan.

Mark 7:15, 20-22: ”Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren… Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse.”

#Metoo-rörelsen avslöjade flagrant insidan av många som trodde sig vara rättfärdiga.

Påven själv är väl medveten om att en del kritiserar honom för heresi och han ber för dem. Han talade om sin syn på detta vid ett besök hos jesuiter i Santiago i samband med Sydamerika-resan i januari:

”When I perceive resistance, I seek dialogue whenever it is possible; but some resistance comes from people who believe they possess the true doctrine and accuse you of being a heretic, When I cannot see spiritual goodness in what these people say or write, I simply pray for them.”

Påven sade att han inte vill se på meningsskiljaktigheter som ”motstånd” eftersom det stänger möjligheten till dialog, urskiljning och att lära något av samtalet eller åtminstone att konstatera att man behöver förklara bättre. Angående några bloggar på internet som är ledande i ”motståndet” mot påven sade han: ”I know who they are, I know the groups, but I do not read them for my own mental health.”

Specifikt angående Amoris Laetitia-debatten sade han:

”One of the things that the church most needs today is discernment. This is put very clearly in the pastoral perspectives and objectives of ‘Amoris Laetitia’. We are used to a ‘yes, you can’ or ‘no, you can’t’ mentality. If you take a look at the panorama of reactions to ‘Amoris Laetitia,’ you will see that the strongest criticisms of the exhortation are against the eighth chapter: ‘Can a divorced person receive communion, or not?’ But ‘Amoris Laetitia’ goes in a completely different direction; it does not enter into these distinctions, it raises the issue of discernment.”

Se nu inte detta att jag gjort mig till tolk för att kritisera vissa attityder som är förekommande i samhälle och kyrka som att jag själv är fri från allt sådant. Vi behöver alla rannsaka oss. Fastetiden är en utmärkt tid för sådan rannsakan.

Påve Franciskus skriver i sitt fastebudskap:

Åter närmar sig Herrens Påsk. För att förbereda oss för denna skänker den gudomliga försynen oss varje år fastetiden ”som en tid för omvändelse och bot”, så att vi kan återvända till Herren av hela vårt hjärta och genom vårt sätt att leva…

I år vill jag med detta budskap hjälpa hela Kyrkan till ett liv i glädje och sanning under denna nådens tid. Därvid låter jag mig ledas av Jesu ord i Matteusevangeliet: ”Genom att laglösheten tilltar, kommer kärleken att kallna för de flesta” (Matt 24:12).

Jag inbjuder Kyrkans lemmar att med iver gå in i fastetiden sporrade till allmosor, fasta och bön. Även om kärleken hos många riskerar att slockna, slocknar den aldrig i Guds hjärta. Han skänker oss alltid nya tillfällen för att vi åter skall kunna visa kärlek.

Låt oss be för vår påve, våra biskopar och präster, alla kristna och oss själva om den Helige Andes ljus i våra liv så att kärlekens låga kan hållas levande och vi kan urskilja vad som är gott och rätt och sant så att Påskens ljus får stråla klart i våra liv då vi vänder oss mot världen och bidrar till att reparera och bygga upp. Amen.

 

 

 

24 timmar för Herren:

Inbjudan till Eukaristisk tillbedjan i Katolska domkyrkan 9-10 mars. Präster tillgängliga för bikt. Mer information här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Biskop Mikael Mogren tog emot biskop Anders Arborelius i Västerås domkyrka.

Publicerat den 26 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Jag läser ett fylligt reportage i Sala Allehanda om biskoparnas möte den 14 februari. Man firade ekumenisk gudstjänst och det hölls ett samtal inför stor publik där biskop Mikael intervjuade kardinalen, biskop Anders.

Jag skriver om detta för att det är glädjande med biskop Mikael Mogrens gest att bjuda in biskop Anders Arborelius, särskilt med tanke på de spänningar som varit sedan tidigare kring kommuniteten på Berget där de två biskoparna hade helt olika uppfattningar. Jag tolkar det som att man vill gå vidare och inte låta sådana meningsskiljaktigheter utgöra hinder för fortsatt byggande av goda relationer.

arboreliusMogrenVästerås

I Mariakapellet finns en kopia av den dopfunt som beställdes av biskop Korp 1391. Detta visar på dopets centrala betydelse för kristenheten genom århundradena, och biskop Anders slog fast att dopet förenar oss kristna.  På sitt stilistiskt drastiskt bildmässiga uttryckssätt som kännetecknar honom sade han: ”I dopet har vi enhet. Vi har flaxat iväg från varandra, men vi kan också flaxa tillbaka till varandra”.

Man talade också om kontrasten mellan biskop Anders nuvarande utåtriktade liv som biskop och hans tidigare liv i stillhet och tystnad som karmelitermunk. Men biskop Anders menar att man också kan behålla kontemplationen och stillheten mitt i det aktiva livet. ”Vi är alltid djupt förankrade i Jesus…. Det är en styrka att veta att livet som jag började leva i klostret fortsätter i någon form”.

Biskop Anders deltar gärna i reträtter. Om tystnaden säger han: ”Tystnaden är inte tomhet utan rymd. Där får vi ta emot Jesus på ett djupare plan.”

Innan reformationen var Västerås domkyrka en berömd vallfartskyrka och där förvarades relikerna av David av Munktorp, Västmanlands apostel som också gett namn åt S:t Davidsgården i Rättvik.

davidavmunktorp.JPG

S:t David av Munktorp. Ikonen finns i kapellet på S:t Davidsgården.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Be och fasta för världsfreden idag, 23 februari

Publicerat den 23 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus uppmanar alla att under fredagen den 23 februari be och fasta för fred i krigsdrabbade länder och då särskilt Sydsudan och Kongo-Kinshasa.

Syrien är i nyhetsmedias fokus nu med de fruktansvärda lidanden som drabbar civilbefolkningen. Vi bevittnade nyss dödandet och fördrivningen av Rohingas från Burma, en konflikt som långtifrån är över.  I Sydsudan och Kongo-Kinshasa pågår långa konflikter med våldtäkter, korruption, mördande men som hamnat i medieskugga.

Det är som att vi inte orkar ta in allt. men låt oss inte glömma. Låt oss inte bli immuna mot omänskligheten. Medvetenheten och att lyfta upp i förbön är en viktig sak som kan  försätta berg. Det gäller särskilt när många ber för samma sak.

När nu påven inbjuder alla människor av god vilja att delta i detta bönearbete, haka på du också och dra ditt strå till stacken. Be idag och under resten av fastetiden. Jag gläder mig att detta böneinitiativ uppmärksammats av många, t.ex här Pingströrelsen i Sverige.

ljus

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Knutby: Pusselbitarna faller på plats

Publicerat den 15 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Anna Lindman och Uppdrag granskning-teamet har gjort en strålande insats i uppföljningen av Knutby. Onsdagskvällens reportage gjorde att mycket pusselbitar föll på plats kring förhållanden som tidigare kunnat anas, men på grund av att vittnesmålen varit anonyma och ingen har vågat träda fram och den inre kretsen ljugit, som Peter Gembäck och Patrik Waldau nu erkänner, så har det varit höljt i dunkel. Ug-reportaget är ett skolexempel på hur religion skall granskas, oberoende av om det gäller Kristendom, Islam eller något annat.

Nu har tystnaden brutits, flera har trätt fram och berättat, flera i den inre kretsen har brutit tystnaden och slutat ljuga och slutat skydda Åsa Waldau. Den innersta kärnan är sprängd och de har alla lämnat Knutby: Helge Fossmo sitter inspärrad för anstiftan till mord, Åsa Waldau har lämnat församlingen och bytt namn. Efterträdaren till Helge Fossmo som Åsas närmaste kontakt Urban Fält har också flytt fältet och är den ende som konsekvent hållit sig undan det offentliga och vägrat att låta sig intervjuas. Han var avvisande till det nu precis som 2013 då Dagen sökte honom för en intervju.

Efter mordrättegången fanns en berättelse som sade att nu är fallet löst. En psykopatisk galning har ställt till med allt detta och manipulerat andra. Nu är han röjd ur vägen och församlingen kan återgå till det normala. Församlingens pastorer gjorde allt de kunde för att befästa denna bild.

Men samtidigt fanns en annan bild av att det finns fler ugglor i mossen. Anonyma vitnesmål fortsatte att säga något annat. Som en polis från utredningsteamet sade i en Kalla-fakta-intervju 2013: ”Mordet och mordförsöket har vi löst, men vi tror det finns fler bottnar i detta som vi inte vet”.

I min tidigare sammanfattning av Knutby från år 2013 skilde jag på morden och sektproblematiken. Med det vi vet i dag ser vi att det hänger ihop.

knutbykodenHelge Fossmo har också lämnat en hel del material som ger ingångar och nycklar till insidan av Knutby-sekten. 2005-2008 gjorde Eva Lundgren ingående djupintervjuer med honom på fängelset i Kumla som publicerades i boken Knutbykoden. Då kanske man inte fäste så stor vikt vid dessa eftersom man ansåg Helge Fossmo som opålitlig och det var omöjligt att veta vad som är sant och vad som var uppdiktat. Men som vi vet från t.ex. Tomas Quick-fallet kan även brottsdömda sluta ljuga. Eva Lundgrens tes var att Helge Fossmo höll på att tillfriskna från sektindoktrineringen och börjat tala sanning. Materialet som presenteras i Knutbykoden är av allra högsta intresse sett i ljuset av vad som nu avslöjats.

Kanske Helge Fossmo var den första i den inre kretsen som slutade ljuga. Som vi ser i ug-reportaget träder nu en efter en fram och berättar som det var och erkänner att man tidigare ljugit. I berättelserna finns allt med som man tidigare förnekat men som framgick i intervjuerna med Fossmo. Kristi brud-läran, manipulation, våld, sex.

Även Åsa Waldau själv som ug-teamet sökt upp är delvis ångerfull och säger att en del blev fel, men särskilt medveten om eget ansvar verkar hon inte vara utan försvarar sig med att hon blev missförstådd och att alla de andra också var med på det. En del tar delvis på sig ansvar för att de medverkat till att stödja och låta verksamheten fortgå, men genomgående för alla inklusive Helge Fossmo är att ingen tar på sig huvudansvaret, utan beskriver sig som offer för ett sektklimat där alla var delaktiga. Sista kapitlet är inte skrivet än i denna historia, eftersom flera rättsprocesser nu väntar efter att polisanmälningar gjorts från dem som blivit utsatta för fysiskt och psykiskt våld.

Allt material som tagits fram om Knutby måste vara en guldgruva för dem som vetenskapligt studerar mekanismerna bakom sekterism. Knutby handlar om hur en helt vanlig pingstförsamling omvandlades så att praktiskt taget alla de gamla lämnade och bytts ut mot nya unga specialrektryterade personer, om hur man spekulerar i teologiska nytolkningar, om hur man inför ett teokratiskt styrelseskick där pastorerna uppger sig veta bättre för att de har direkt tilltal från Gud och där det gick väldigt väldigt fel.

Mest sorgesam tyckte jag Janne Josefssons intervju med Kim Wincent i slutet av programmet  var. Han var helt förkrossad och kunde inte riktigt förstå vad som hänt med hans församling. Kim Wincent hade en komplicerad uppväxt med missbruksproblem. Vid 21 års ålder hade han en frälsningsupplevelse och mötte Jesus och kom sedan i kontakt med Lewi Pethrus-stiftelsen. Han gifte sig, gick i bibelskola och kände kallelsen att bli pastor. 1985 fick han sin första pastorstjänst i Knutby. Församlingen hade då knappt 30 medlemmar. Han arbetade med att öka församlingens kontakter, och 1986 gick man på nytt samman med Edsbro. Kim hade mycket kontakter i samhället, han blev deltidsbrandman och var aktiv inom den lokala idrottsföreningen.

1992 kom så Åsa Waldau till Knutby. Hon fick ansvar i församlingen och snart var allt som förvandlat. Gamla medlemmar lämnade och ett nytt garde drog in. Kim avgick så småningom som pastor, men nu sitter han där i ruinerna av den församling han en gång hade ansvar för och undrar vad som hänt. Det var som om en tornado drog in och förstörde allt och nu finns bara ett tomt skal kvar.

Jag är skeptisk till dem som säger att det som hände i Knutby var en unik händelse och att det inte skulle kunna hända i kristenheten igen. Kanske det är unikt på så sätt att processen blev särskilt elakartad med flera mord till följd av kombinationen av sekterismutvecklingen och personer med komplexa narcissistiska och psykopatiska drag, men som fenomen skulle jag säga att det tvärtom är typiskt för vad som kan hända med en kristendom som går över styr där det saknas ett sunt läroämbete och ledarskap och där banden kapas till källorna, traditionen och övriga delar av Kristi kropp.

Pingströrelsen som sådan karakteriseras inte av oordning och brist på ansvarigt ledarskap. Men i slutet på 1900-talet hände mycket nytt.  Experimenterande och en ny individualistisk apostlarörelse driven av unga förkunnare som menade att de hade ett uppdrag som apostlar och församlingsbyggare men som gjorde frikostiga egna nytolkningar av evangeliet blev vanligt. Enskilda personer som framstod som kraftfulla karismatiska ledare i nya frikyrkoförsamlingar fick/tog sig för stort oinskränkt inflytande. Med brist på ledning, och gott herdeskap gick det ofta över styr. I USA var problemet med denna typ av ledare som får löpa amok i församlingarna större än i Sverige. En som skrivit väldigt klokt om problemen med detta och behovet av att karismatiska ledare behöver ta ett ledaransvar för att förebygga att det går fel är Dutch Sheets.

Precis detta ser vi i Knutby där Åsa Waldau är den nya karismatiska ledaren som kommer in med nytt blod. Kim Wincent hade inte kraft och urskiljningsförmåga nog att stoppa det hela. Man gör egna teologiska nytolkningar, det är inte bara den kreativa Kristi brud-läran, Peter Gembäck har i intervjuer även gett uttryck för rent arianistiska ideer där han svävar på målet angående Kristi guddom. Att ledarskapet är dispenserat från de regler för sex och trohet i äktenskapet som gäller för andra är ytterligare exempel på kreativ bibeltolkning.  Det rent formella ledarskapet och ansvaret för församlingsordningen blir också upplöst. ”Vi är som en enda familj” sade Peter Gembäck i en intervju tidigare. Inte undra då på att alla skyller på varandra.

 

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , | 5 kommentarer

Konspirationsteorier och kamp om historiens myter och sanningar i Polen och annorstädes

Publicerat den 10 februari, 2018 av Bengt Malmgren

Jag har länge diskuterat med mina polska vänner om senaste årens utveckling i landet där PiS-partiets ledare alltmer försöker tvinga på det polska folket och nationen sin egen, enligt min mening ganska trångsynta och konspiratoriska, vision. Många delar mina synpunkter och förstår dem, medan andra genast kommer i försvarsställning och menar att jag är influerad av vad man kallar ”antipolish sentiment”. De framhåller också att eftersom jag inte förstår polska och inte är expert på Polen, dess historia och nuvarande politik, så skall jag inte uttala mig eftersom de informationskällor som finns, den västerländska liberala pressen ger en helt missvisande bild. Mest bekymrad är jag att dessa försvarare av PiS inte erkänner det som ett problem  att grundbultar i västerländsk demokrati såsom oberoende press och domstolar samt yttrandefrihet hotas. Polens problem är speciellt menar man, man måste vidta de åtgärder man gör för att återställa ordningen i samhället och främja det ordinära folkets intressen.

 Den sista diskussionen gäller lagen som förbjuder att kalla koncentrationslägren som var belägna i Polen för ”polska” eftersom det skulle kunna ge intrycket att polacker stod bakom dem. Alla, inklusive Israel och Tyskland är rörande eniga om att koncentrationslägren var tyska, så det borde inte vara ett problem av den digniteten att man måste införa lagar som inskränker yttrandefriheten. Om nu någon oenighet rådde om saken skulle det, menar jag och många med mig, se bättre ut om polska regeringen gjorde ett uttalande där de fastslog att lägren var tyska, och att polska staten inte hade något med dem att göra, samtidigt som man fördömde all form av antisemitism, också inom Polen (för Polen är väl inte det enda ”rena” landet som kan svära sig fri från denna farsot?) och bad om ursäkt I den mån polacker varit involverade I antisemitiska handlingar, såsom angiveri av olika slag. och påmint om den tidigare polske presidenten Kwasniewskis ursäkt till judarna för massakern i Jedwabne. Det hade gett polska regeringen en mycket större moralisk trovärdighet, medan man nu istället drar på sig en självförvållad PR-katastrof och hela världen skakar på huvudet.

aus1kolbe

Studiebesök i Auschwitz. Huset där d.h. Maximilian Kolbes dödscell är belägen.

 Polska kritiker menar att förbudslagen istället leder till att den inhemska polska antisemitismen sopas under mattan och därmed leder till historieförfalskning. Jag påstår inte att antisemitismen är mera utbredd i Polen än annorstädes, men den finns bevisligen också där. En av kritikerna är Jan Gross som bl.a. skrivit om massakern i Jedwabne. Han avfärdas av PiS-försvararna som en ”oseriös historiker” som man menar överdriver Polens roll i antisemitismen. Jag kan inte bedöma om han överdriver eller inte, men nog är det viktigt för varje land att så sanningsenligt som möjligt rannsaka sin egen historia. Att någon överdriver betyder inte att man har totalt fel, och sanningen kan man närma sig i en intellektuell dialog istället för yttrandefrihetsinskränkningar.

 Det är som att Polen blivit ett delad nation där man antingen är för eller emot Jaroslaw Kaczynski och det PiS-parti han styr. Kaczinsky har kallat de polacker som inte håller med om PiS ideologi och demonstrerade mot den PiS-ledda regeringen för ”den värsta sortens polacker”.  Jaroslav var tidigare var med i Solidaritets ledning. Senare, blev han avpoletterad och kom att betrakta Lech Walesa som en folkförrädare som samarbetade med de kommunistiska krafter han hade varit med om att besegra. Kacinsky och PiS-partiet omfattar en konspiratorisk ideologi enligt vilken det inte är någon skillnad mellan kommunismens auktoritära system och liberal demokrati eftersom båda systemen vill pracka på ”ordinära polacker” en gudlös minoritets vilja.

  The Guardian tecknade 2016 en bild av Kaczinsky-bröderna, Jaroslaw och brodern Lech som tragiskt omkom I en flygolycka vid Smolensk I västra Ryssland 10 april 2010.

 I Katyn-skogen nära Smolensk inträffade I april 1940 en av de mörkaste ögonblicken I Polens historia, Katyn-massakern då över 20.000 polska officerare mördades av Sovjets hemliga polis. Somliga har även anklagat Nazi-Tyskland för delaktighet. En delegation med medlemmar i polska regeringen och andra nyckelpersoner I Polen flög för att hedra minnet av detta 10 april 2010. Planet störtade I skogen nära flygplatsen och alla 96 passagerarna omkom inkluderande president Lech Kaczynski, militära chefer säkerhetschefer och presidenten för Polens nationalbank och medföljande familjemedlemmar.

 Katastrofen fick monumentala symboliska dimensioner med sambandet mellan massakern 1940 och det som skedde 50 år senare. Trots att undersökningar visat att det var en kombination av dåliga väderförhållanden och pilotfel som orsakade flygolyckan, så har PiS skildrat det som ett mord på dess ledare och skyllt på den ondskefulla alliansen mellan kommunister och liberaler. 2012 talade Jaroslaw Kaczynski I polska parlamentet och anklagade dåvarande premiärministern Donald Tusk för att I politiskt mening bära 100% av ansvaret för katastrofen.

 Precis som var fallet med Palme-mordet upphör inte konspirationsteorierna att florera. Ännu idag samlas PiS-supporters varje månad den 10 för att protestera och kräva att ”sanningen” kommer fram.

Kacinsky har även föreslagit att Angela Merkel kan ha kommit till makten med hjälp av Stasi och att tyska investeringar I Polen I förlängningen rymmer en plan att annektera polska landområden. Denna typ av konspirationsteorier måste med kraft avvisas, och de flesta polacker tror jag är införstådda med fortsatt polsk-tysk förbrödring, men att denna typ av konspirationsteorier underhålls av landets regeringsparti är alarmerande och farligt och ställer givetvis de nuvarande konflikterna med EU I en roddig dager.

Nu är ju den typen av historieförfalskning och konspirationsteorier som odlas av Polens styrande parti ingalunda unikt för Polen eller PiS. Vi känner igen mönstret från diktatorer, auktoritära och populistiska regimer över hela världen.

Det är viktigt för det mentalhygieniska klimatet i varje land att man inte förskönar historien utan är beredd att göra upp med de förbrytelser som skett i tidigare. Det kräver en korrekt sanningsenlig beskrivning. Katolska kyrkan var under påve Johannes Paulus II´s tid fokuserad på att göra upp med Katolska kyrkans förbrytelser mot judar under historien och vid ett besök i Jerusalem år 2000 bad han judarna om förlåtelse å hela kyrkans vägnar. Peter Hocken, katolsk teolog skrev en artikel publicerad i Signum 2005 som beskrev bakgrunden till denna nya inriktning att minnas historien, forska och återge den sanningsenligt och utifrån detta be om förlåtelse för tidigare generationers förbrytelser: Att göra bot för historiens synder. Tänk om polska regeringen kunde ta efter andan av sin älskade påve, då skulle den handla helt annorlunda.

jpiiklagomurenbon

Richard Swartz min favoritkolumnist i DN, bördig från Österrike och en mångårig kännare av Central- och Östeuropa skriver idag på temat historieförfalskning.  Han nämner som ett exempel på historieförfalskning Balkan-krigen och hyllandet av förbrytarna som hjältar.  Haag-tribunalen hade som uppgift att ställa personer från de balkankrigen inför rätta. Rättvisa skipades visserligen, men ingen försoning har uppnåtts, ingen förbrödring, ingen insikt om eget ansvar för krig och förbrytelser. Nationalister och ideologer på Balkan har istället utmålat Haag som ett förnedrande förmynderi. Och folk har trott på dem, därmed har indirekt har domstolen stärkt deras myter på historiens bekostnad.

Swartz reflekterar:

”Historien kan så förfalskas genom att till den lägga vad som inte hör dit eller aldrig hänt, men kanske ännu oftare genom att utplåna vad som faktiskt både funnits och hänt. Det är vad förnekarna ägnar sig åt: de som säger att Shakespeare eller Auschwitz gaskammare aldrig funnits. Eller de som sysslar med censur, förtiger, raderar, klipper bort, stryker över så att mycket levande och verkliga människor blir till icke-personer. Ofta sker detta i egen sak för att kunna framstå i bättre dager, så som man inte är.”

 

dudagdenuppståndne

Bilden: Den uppståndne från Korsväg Jasna Gora, en serie målningar av konstnären Duda Gracz som finns i Jasna Gora-klostret i Czestochowa där man känner igen många personer och händelser från Polens och Europas historia under 1900-talet.

dudajpii

Duda Gracz, från Korsväg Jasna Gora

Mera material:

Ta del av detta mycket intressanta minisymposium om utvecklingen i Polen. Poland At The Crossroads Between Authoritarianism And Democracy

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar