Anna Lindman och Uppdrag granskning-teamet har gjort en strålande insats i uppföljningen av Knutby. Onsdagskvällens reportage gjorde att mycket pusselbitar föll på plats kring förhållanden som tidigare kunnat anas, men på grund av att vittnesmålen varit anonyma och ingen har vågat träda fram och den inre kretsen ljugit, som Peter Gembäck och Patrik Waldau nu erkänner, så har det varit höljt i dunkel. Ug-reportaget är ett skolexempel på hur religion skall granskas, oberoende av om det gäller Kristendom, Islam eller något annat.
Nu har tystnaden brutits, flera har trätt fram och berättat, flera i den inre kretsen har brutit tystnaden och slutat ljuga och slutat skydda Åsa Waldau. Den innersta kärnan är sprängd och de har alla lämnat Knutby: Helge Fossmo sitter inspärrad för anstiftan till mord, Åsa Waldau har lämnat församlingen och bytt namn. Efterträdaren till Helge Fossmo som Åsas närmaste kontakt Urban Fält har också flytt fältet och är den ende som konsekvent hållit sig undan det offentliga och vägrat att låta sig intervjuas. Han var avvisande till det nu precis som 2013 då Dagen sökte honom för en intervju.
Efter mordrättegången fanns en berättelse som sade att nu är fallet löst. En psykopatisk galning har ställt till med allt detta och manipulerat andra. Nu är han röjd ur vägen och församlingen kan återgå till det normala. Församlingens pastorer gjorde allt de kunde för att befästa denna bild.
Men samtidigt fanns en annan bild av att det finns fler ugglor i mossen. Anonyma vitnesmål fortsatte att säga något annat. Som en polis från utredningsteamet sade i en Kalla-fakta-intervju 2013: ”Mordet och mordförsöket har vi löst, men vi tror det finns fler bottnar i detta som vi inte vet”.
I min tidigare sammanfattning av Knutby från år 2013 skilde jag på morden och sektproblematiken. Med det vi vet i dag ser vi att det hänger ihop.
Helge Fossmo har också lämnat en hel del material som ger ingångar och nycklar till insidan av Knutby-sekten. 2005-2008 gjorde Eva Lundgren ingående djupintervjuer med honom på fängelset i Kumla som publicerades i boken Knutbykoden. Då kanske man inte fäste så stor vikt vid dessa eftersom man ansåg Helge Fossmo som opålitlig och det var omöjligt att veta vad som är sant och vad som var uppdiktat. Men som vi vet från t.ex. Tomas Quick-fallet kan även brottsdömda sluta ljuga. Eva Lundgrens tes var att Helge Fossmo höll på att tillfriskna från sektindoktrineringen och börjat tala sanning. Materialet som presenteras i Knutbykoden är av allra högsta intresse sett i ljuset av vad som nu avslöjats.
Kanske Helge Fossmo var den första i den inre kretsen som slutade ljuga. Som vi ser i ug-reportaget träder nu en efter en fram och berättar som det var och erkänner att man tidigare ljugit. I berättelserna finns allt med som man tidigare förnekat men som framgick i intervjuerna med Fossmo. Kristi brud-läran, manipulation, våld, sex.
Även Åsa Waldau själv som ug-teamet sökt upp är delvis ångerfull och säger att en del blev fel, men särskilt medveten om eget ansvar verkar hon inte vara utan försvarar sig med att hon blev missförstådd och att alla de andra också var med på det. En del tar delvis på sig ansvar för att de medverkat till att stödja och låta verksamheten fortgå, men genomgående för alla inklusive Helge Fossmo är att ingen tar på sig huvudansvaret, utan beskriver sig som offer för ett sektklimat där alla var delaktiga. Sista kapitlet är inte skrivet än i denna historia, eftersom flera rättsprocesser nu väntar efter att polisanmälningar gjorts från dem som blivit utsatta för fysiskt och psykiskt våld.
Allt material som tagits fram om Knutby måste vara en guldgruva för dem som vetenskapligt studerar mekanismerna bakom sekterism. Knutby handlar om hur en helt vanlig pingstförsamling omvandlades så att praktiskt taget alla de gamla lämnade och bytts ut mot nya unga specialrektryterade personer, om hur man spekulerar i teologiska nytolkningar, om hur man inför ett teokratiskt styrelseskick där pastorerna uppger sig veta bättre för att de har direkt tilltal från Gud och där det gick väldigt väldigt fel.
Mest sorgesam tyckte jag Janne Josefssons intervju med Kim Wincent i slutet av programmet var. Han var helt förkrossad och kunde inte riktigt förstå vad som hänt med hans församling. Kim Wincent hade en komplicerad uppväxt med missbruksproblem. Vid 21 års ålder hade han en frälsningsupplevelse och mötte Jesus och kom sedan i kontakt med Lewi Pethrus-stiftelsen. Han gifte sig, gick i bibelskola och kände kallelsen att bli pastor. 1985 fick han sin första pastorstjänst i Knutby. Församlingen hade då knappt 30 medlemmar. Han arbetade med att öka församlingens kontakter, och 1986 gick man på nytt samman med Edsbro. Kim hade mycket kontakter i samhället, han blev deltidsbrandman och var aktiv inom den lokala idrottsföreningen.
1992 kom så Åsa Waldau till Knutby. Hon fick ansvar i församlingen och snart var allt som förvandlat. Gamla medlemmar lämnade och ett nytt garde drog in. Kim avgick så småningom som pastor, men nu sitter han där i ruinerna av den församling han en gång hade ansvar för och undrar vad som hänt. Det var som om en tornado drog in och förstörde allt och nu finns bara ett tomt skal kvar.
Jag är skeptisk till dem som säger att det som hände i Knutby var en unik händelse och att det inte skulle kunna hända i kristenheten igen. Kanske det är unikt på så sätt att processen blev särskilt elakartad med flera mord till följd av kombinationen av sekterismutvecklingen och personer med komplexa narcissistiska och psykopatiska drag, men som fenomen skulle jag säga att det tvärtom är typiskt för vad som kan hända med en kristendom som går över styr där det saknas ett sunt läroämbete och ledarskap och där banden kapas till källorna, traditionen och övriga delar av Kristi kropp.
Pingströrelsen som sådan karakteriseras inte av oordning och brist på ansvarigt ledarskap. Men i slutet på 1900-talet hände mycket nytt. Experimenterande och en ny individualistisk apostlarörelse driven av unga förkunnare som menade att de hade ett uppdrag som apostlar och församlingsbyggare men som gjorde frikostiga egna nytolkningar av evangeliet blev vanligt. Enskilda personer som framstod som kraftfulla karismatiska ledare i nya frikyrkoförsamlingar fick/tog sig för stort oinskränkt inflytande. Med brist på ledning, och gott herdeskap gick det ofta över styr. I USA var problemet med denna typ av ledare som får löpa amok i församlingarna större än i Sverige. En som skrivit väldigt klokt om problemen med detta och behovet av att karismatiska ledare behöver ta ett ledaransvar för att förebygga att det går fel är Dutch Sheets.
Precis detta ser vi i Knutby där Åsa Waldau är den nya karismatiska ledaren som kommer in med nytt blod. Kim Wincent hade inte kraft och urskiljningsförmåga nog att stoppa det hela. Man gör egna teologiska nytolkningar, det är inte bara den kreativa Kristi brud-läran, Peter Gembäck har i intervjuer även gett uttryck för rent arianistiska ideer där han svävar på målet angående Kristi guddom. Att ledarskapet är dispenserat från de regler för sex och trohet i äktenskapet som gäller för andra är ytterligare exempel på kreativ bibeltolkning. Det rent formella ledarskapet och ansvaret för församlingsordningen blir också upplöst. ”Vi är som en enda familj” sade Peter Gembäck i en intervju tidigare. Inte undra då på att alla skyller på varandra.
Bengts Blogg 
Tack för ett intressant sammandrag.
Några funderingar. Det ligger väldigt nära till hands att göra Åsa Waldau till boven i dramat och det tycks vara svårt att se hur hon blev offer för sin dröm om att ha, på ena sidan, en speciell relation med Kristus och, på andra sidan, vara den hyllade och tillbedjad Kristi Brud. Detta är inte alls ovanligt och framför allt det var ofta så här i katolsk klosterfromhet i gamla tider när nunnorna blev förlovade med ring och allt till Kristus.
Vist var hon en nyckelfigur, men utan prästerskapet runt om henne, hade det inte blivit som det blev. När det gäller sekter ,blir en karismatisk person en hyllad helig gestalt, men det krävs ett hov runtomkring henne. Detta gäller i det världsliga sammanhanget likadant .
Men ingen blir en ”Kristi brud” av egen kraft. Knutbys självuppfattning var att vara speciellt utvald och prästerna runt Åsa var förkunnare för detta. Man ansåg väl att Åsas helighet var ett öppet dör till det himmelska och detta kommer till församlingens del på grund av hennes person. Att prästerna ryktes med ,är inte konstig i sammanhanget.Den bode ekonomiska, sociala och psykologiska belöningen var ju deras.Självbedrägeriet hörde till, när man närde det grandiosa självbilden. Som individer var dom inte mycket att ha, men som medlem i lokala eliten gav dom en oerhört bekräftelse att vara något speciellt.
Jag tror att deras huvudanklagelse om Åsa ,är att bubblan sprak. Att illusionen visade sig att vara, just det, en illusion. Man kan leva i en illusion hela livet men meningen med allting rasar samman om bubblan spricker och då skall häxan brännas på bålet.
Detta var ett kollektivt vanföreställning , ett slags psykos.
För att uppehålla detta. krävdes det att ha en helgon eller Maria Magdalena mitt i bland dom och Åsa, tyvärr, var ett lämpligt offer för den rollen. Vilka var dom som såg en Kristi brud i hennes person?Vilka hade ormens tunga? Hon accepterade rollen och kanske började själv tro på det?
Det behövs ingen ledargestalt i en sådan här kulturbygge. Kulturen växer fram automatiskt. Som alla samhällen, så var Knutby ett hierarkiskt uppbyggt samhälle, som liknade gamla kloster med en abbedissa eller prior som Kristi Förebild. Det finns mycket att hämta förståelse från gamla katolska ordnar före Vatican 2.
Av tillfälligheter slog jag på TV:n i onsdagskväll och hamnade några minuter in i Ann Lindmans Knutbyreportage i Uppdrag Granskning. Jag har inte följt med i media kring de märkligheter som sipprat ut kring pingstförsamlingen i Knutby efter mordet 2004. Jag har inte haft en susning om detta som en del anat och en del så mycket att man funnit det motiverat att göra detta undersökande reportage med ganska många intervjuer. Så det var en komplett överraskning. Men jag har under många år varit intresserad av sektdynamik. Så därför satt jag klistrad vid TV:n tills programmet var slut.
Intressant och helt förfärligt att med växande skärpa förstå hur ledande personer i Knutbyförsamlingen utan betänkligheter hotat, manipulerat och även direkt våldfört sig på församlingsmedlemmar utifrån att man i detta haft mandat från Gud och från Jesus. Detta är klockrent exempel på hur hur med bibliskt språk och karismatisk kraft gör allt för att slå ut den enskilda människans personliga känsla för rätt och fel, vad som är kärlek och omsorg visavi vad som är manipulation och maktmissbruk. Denna sorts manipulation från karismatiska personer är destruktiva, det är ett sätt att förstöra människor. Om man släpper ett lillfinger till den sortens människor och organisationer – religiösa eller sekulära – så kommer dom först lite försiktigt att sluka hela handen och sedan hela människan utan pardon. Förutsättningen för denna form av destruktiv manipulation är ett visst mått av inre skörhet parat med vår längtan efter gemenskap och tillhörighet och vår längtan efter att vara en del i ett viktigt och unikt sammanhang. Gärna världens frälsning – i religiös tappning eller politisk!
Jag säger som Markku Hirn, tack för en utmärkt sammanfattning. Och till Markku Hirn säger jag tack för viktiga tankar och komplikationer. Du har övertygat mig om att det är fel att se Åsa Waldau som närmast enda boven i dramat. Du pekar också på hur samma grundmekanismer finns i andra sammanhang, inte minst i vissa klostermiljöer. Jag är inte påläst om detta, men jag anar att du har rätt. Du pekar på mekanismer som är väldigt förrädiska och som i auktoritära, hierakiska miljöer lätt kan bli destruktiva.
Jag har funderat en del kring den här problematiken. Här är ett utdrag från en text som har ett antal år på nacken. Det är slutdelen av avsnitt III.1 “Guds röst och Frestarens röst” i kapitel 2 i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999).
Citat:
”Frestaren’ kan också skickligt utnyttja den bekännande kristnes längtan efter att fördjupa relationen till Gud och ‘säga’ att troheten mot Bibelns bokstav är viktigare än troheten mot samvetets eller hjärtats röst när dessa kommer i konflikt. Han kan ibland listigt pröva att helt vända på begreppen. Lyckas han kommer den utsatta gudslängtande människan att börja tro att det egna samvetets och hjärtats röster är uttryck för ‘förförarens röst’ när de har kommit i konflikt med Bibelns bokstav – eller med någon auktoritativ förkunnares tolkning av Bibelns budskap.
När denna omvändning mellan ”Guds” respektive ”frestarens röst” sker hos en bekännande kristen kan hon hamna i en djupt olycklig belägenhet. Trots ett personligt moraliskt liv enligt Bibelns förkunnelse, intensiv Bibelläsning och bön, flitigt deltagande i församlingens aktiviteter kommer ett mörkt och dovt skikt av skuld och förtappelse växa sig allt starkare i henne. När hon enligt förvändningens logik misstolkar innebörden i dessa dova känslor – och lever i ett trossammanhang som stödjer denna misstolkning – kan hon hamna i en olycklig spiral där hon försöker mota och hålla de mörka känslorna på avstånd genom att intensifiera sitt kristliga engagemang. De goda gärningarna, den ängsligt noggranna och uppriktiga bikten, kraften och intensiteten i bönen och halleluljaropen etc förvandlas då alltmer till besvärjelser mot det inre mörker som obevekligt breder ut sig i denna hållning. Men det finns inga böner eller besvärjelser i världen som kan lyfta bort detta mörker så länge man lever kvar i flyktens hållning. Den enda bön som kan hjälpa är bönen om hjälp och mod att våga se sanningen om sin belägenhet och kraft att återvända till ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster.
I stället för att stödja tillväxten av kärlek, tillit och medkänsla bidrar denna form av kristen förkunnelse till att binda en människa i flyktens hållning. Därmed bidra den också till att bygga upp den typ av inre mörker som denna hållning obevekligt för med sig.
Kärnan i denna förvändning mellan ”Guds” och ”frestarens röst” kan schematiskt beskrivas på följande sätt: Om det hos den enskilda kristne uppstår konflikter i frågor som gäller tro, moral, handlingsalternativ mellan å ena sidan ståndpunkter som samvetets, hjärtats och sanningens röster inom henne försöker göra gällande och å andra sidan de som hävdas av prästen, de kyrkliga auktoriteterna, den karismatiske ledaren i dessas ‘speciella och utvalda gudsrelation’ – så blir förkunnelsens kärna att den enskilda människans inre röster är uttryck för ‘jagiskhet’; att de är ingivna av frestaren som försöker hindra Guds frälsningsverk i henne och i världen. Om den församling, den kyrka eller det samfund man tillhör utgör en viktig del av den personliga livsvärlden krävs det ett ansenligt mått av mod och inre resning att vara trogen det egna samvetet och hjärtat i denna typ av konfliktsituation”
Slut citat.
Länk: http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel2.htm#K2.III
Hela kapitel 2 “Ansvar och flykt” är relevant för att förstå lite mer av de tragiska och destruktiva processer – hos både offer och förövare – som så lysande skildras i reportaget i Uppdrag granskning.
Man får ändå skilja på saker och ting; uppenbarligen var Knutbysammanslutningen mmen synnerligen osund miljö både före och efter morden, men det kan ju aldrig ursäkta Fossmos brott på något sätt och det finns heller inga bevis på något brottsligt från Åsa Waldau och andra, med koppling till våldsbrotten alltså. Det finns ju eller har funnits andra liknande sekter av pingstkaraktär, t ex Maranata som inte missar ett enda tillfälle att spy galla över Katolska kyrkan.
Tack för en gedigen sammanfattning av Knutby-händelserna efter Uppdrag Gransknings reportage.
Pastorn Stefan Swärd är en av flera som den senaste tiden omnämnt Knutby Filadelfia i debatten om sektbildning (se Stefans Swärds ledare i Världen idag från den 18/6 2018). Som Swärd skriver är sekt ett begrepp som många gånger används vårdslöst och har ofta ett bakomliggande stigmatiserande motiv. För honom ter det sig självklart att Knutby Filadelfia definitionsmässigt tillhör kategorin sekt medan andra, i hans ögon positiva rörelser snarare tillskrivs epitetet sekt med ett stigmatiserande motiv som bakgrund. Få skulle invända att de tragiska händelserna i Knutby är något annat än ett uttryck för en destruktiv religiositet men min invändning är att Swärds definitioner av vad en sekt är i relation till Knutby och religiositet i allmänhet fördunklar mer än klargör. Bör vi kanske betona sektbeteenden i rörelser snarare än att kategorisera ett visst sammanhang som en sekt?
Ett sektbeteende som Swärd, i sin ledare helt utelämnar är tystnadskulturen i kristenheten, avsaknaden av möjligheten att få viss kritik synliggjord, inte kritik med syftet att stämpla sammanhanget utan för att t.ex. tydliggöra maktstrukturer, definiera tveksamma bibliska läror eller för att konkretisera vad en rörelse egentligen menar med uttryck såsom ”hitta nya vägar” och ”andlig förnyelse”. Är exempelvis läror som beskriver Gud som ännu inte allsmäktig eller Jesus som en andefylld människa och inte Gud oproblematiska eller behövs en befogad kritisk inställning utifrån bibliska principer och den kristna traditionen?
En klingande varningsklocka är utebliven respons på ett befogat ifrågasättande av t.ex. en lära som kanske vid första anblicken tycks överensstämma med vissa grundläggande bibliska principer men som efter en mer noggrann prövning visar sig avvika från grundläggande kristen tro. Kristenheten bör se upp för ledare som bemöter med tystnad dem som ärligt ställer frågor om t.ex. sådant de uppfattar som obibliska och förment kristna läror. Sådana ledare gömmer sig bakom beteendet att tillskriva sina kritiker epitet som ”andlig omognad”, ”bitterhet”, eller att syssla med ”teologiska hårklyverier”. Om kristenheten inte öppet kan tala om dessa frågor utan att kritikerna tillskrivs t.ex. bitterhets- eller omognadsrollen så har vi ett allvarligt sektbeteende i kristenheten.
Min ståndpunkt är att debatten om Knutby Filadelfia präglats av ett vi och de-tänkande och församlingen har således stigmatiserats. Det har funnits en tendens att hänföra Knutby till kategorin sekt i stället för att tala om sektbeteende eller som Knutby-pastorn Peter Gembäck sagt att det varit en grupp i församlingen, inte hela församlingen som känt till vad som pågått. Det som skett i Knutby är, enligt min uppfattning, en komplicerad kedja av andliga mekanismer och en social stratifiering där flera av medlemmarna utvecklats till både förövare och offer. Åsa Jacobsson (tidigare Waldau) är, som jag ser det minst lika mycket offer som de övriga inblandande. Den övriga kristenheten tenderar att tillskriva det egna sammanhanget överdrivet positiva attribut medan de tillskriver medlemmarna i Knutby överdrivet negativa dito, kanske för att skapa känslan av att ”vi” inte är som ”de”.
Kanske bör vi se Knutby som ett föredöme snarare än ett varnade exempel med tanke på att medlemmarna faktiskt till slut började prata öppet, till skillnad från ledare och medlemmar i många andra destruktiva sammanhang. Med en sådan öppenhet i alla kristna sammanhang kan sektbeteenden stävjas i god tid innan det gått för långt.
Tack Peter Lundberg för detta inlägg. Jag är enig med dig om att en alltför stor uppdelning i vi/dom, vitt/svart kan riskera att dölja problem i våra egna sammanhang. De andra får agera syndabock för att vi skall bli av med problemet. Ett öppet samtalsklimat är grundläggande.