På internationella kvinnodagen var jag i Oscars församling i Stockholm och lyssnade till ett samtal med Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen och kardinal Anders Arborelius. Ulla Gudmundson ställde frågor på olika teman, om vad Anders tror påven väntar sig av honom som kardinal, om ekumenik och naturligtvis om kvinnor i kyrkan.

För tredje året i rad har ju hållits en konferens för kvinnor i Rom, Woices of Faith, arrangerad av kvinnonätverket Catholic Women speak bestående av 3000 kvinnor från hela världen.

Man har också 2014 gett ut boken ”Catholic Women Speak” med bidrag från kvinnor, ordenssystrar och lekfolk från hela världen,kompetenta inom teologi eller andra samhällsvetenskaper och aktivt engagerade i katolskt liv på olika sätt . En av medförfattarna är vår egen Sr Madeleine Fredell OP. Ulla Gudmundson frågade biskop Anders om han sett boken vilket han inte hade. En fråga som kom upp var uppgifter som nämnts i Signum att den största gruppen som lämnar Katolska kyrkan i Sverige är kvinnor i åldern 35-40 år och vad det kunde bero på. Biskop Anders menade att det ofta är välutbildade välbeställda kvinnor som lämnar medan de fattiga bär upp kyrkan. Han såg det som viktigt att hitta nya uppgifter för kvinnor i kyrkan och verkade inte helt negativ till kvinnliga diakoner, vilket utreds i Vatikanen.

En av deltagarna på årets Voices of Faith-konferens var den tidigare irländska presidenten Mary McAleese. Hon växte upp på Nordirland och hennes familj tvingades av lojalisterna att lämna området då det var som mest stridigheter. Hon har haft starkt engagemang för sociala rättvisefrågor och jämställdhet, antisekterism och försoning mellan stridande grupper. Valspråket för hennes presidentskap var ”bygga broar”. Hon har juristexamen och från 1975 blev hon professor i kriminologi och straffrätt vid Trinity Colalge i Dublin, och sedan 2013 har hon också en magisterexamen i kanonisk lag efter studier vid Gregorianauniversitetet i Rom.

Mary McAleese skrädde inte orden när hon beskrev statusen för jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan som hon kallade en bastion av misogyni. Detta tal förtjänar att lyssnas till, inte bara för vältalighetens och skickliga retorikens skull, utan också för innehållet. Många som lyssnar till det kommer att applådera och känna sig inspirerade, men många kommer förmodligen också att känna sig provocerade. Men ingen kan förneka att det är reella problem McAleese tar upp.

En del avfärdar McAleese för vad de hört henne stå för i andra sammanhang, t.ex. avseende kvinnliga präster, abort där hennes syn inte är strikt konservativt katolsk. Dock nämner hon inget om detta i sitt tal som förtjänar att tas på allvar utifrån vad hon faktiskt säger.

Det är viktigt att möta varandra utifrån sakliga argument, inte avfärda rnågon för att han/hon är ”suspekt” på grund av den åsikten i den och den frågan. Vi får inte låta kvinnoprästfrågan eller diskussionen om abort eller homofobi i Katolska kyrkan bli röda skynken som tystar samtalet. Att livet är skyddsvärt från befruktningen är en självklar katolsk ståndpunkt, och jag är kritisk till den typ av radikalfeminsim som bortser från det. Exakt hur McAleese resonerar vet jag inte, men det är inte en fråga som är i fokus här, inte heller den om kvinnliga präster.

Det finns en varierande spektrum av synvinklar på olika frågor bland katolikerna, men även om man tycker och tänker olika, så väljer ändå många att vara lojala med läroämbetet. Att frågan om kvinnans tillträde till olika ämbeten är en levande fråga framgår till och med i vårt katolska husorgan här i Sverige, Katolskt magasin. I sista numret finns ett samtal mellan ett antal katolska kvinnor som diskuterar hur kvinnor får plats kyrkan. Man har olika åsikter kring kvinnors tillträde till olika vigningar, en del uttalar sig för kvinnliga präster, en del är tveksamma till det, men ingen anklagar den andra för att vara en sämre katolik på grund av sina åsikter, utan man har ett avspänt respektfullt samtal. Detta i motsats till vad som sker på internet där man fortfarande kan möta starkt aggressiva och hatiska reaktioner från dem som ”vet bäst” om man uttrycker ”fel” åsikter.  Inom Vatikanen är det också ovant för många att hantera en situation där högutbildade och vuxna katoliker tänker själva och ger uttryck för sina åsikter. T.ex.var det meningen att Voices of Faith-konferensen skulle hållas inom Vatikanens murar, men bl.a. som man förmodar på grund av Mary McAleeses kontroversiella åsikter i vissa frågor avstyrdes det, och konferensen fick istället hållas på ett Jesuit-kollegium utanför Vatikanen. Kardinal Kevin Farell, ansvarig för departementet för lekmännen och familjefrågor sade senare att beslutet att inte upplåta lokaler i Vatikanen för mötet inte skall ses som att Katolska kyrkan stänger dörren för de frågor som Voices of Faith tar upp.

Oavsett åsikter i ämbetsfrågan var kvinnorna i samtalet i KM var man praktiskt taget eniga om att kvinnor fortfarande ses som underordnade män och att det är viktigt att de bör ta betydligt större plats i olika ledande funktioner. Samma synpunkter som Mary McAleese framförde, men i betydligt mer lågmäld form. Läser man mellan raderna känns det som att man befinner sig i kvinnorörelsens barndom, förhoppningarna att något skall hända på många års sikt, att lite försiktigt satsa på teologiska utbildningsinsatser för kvinnor och biskop Anders något uppgivna förhoppning i samtalet med Ulla Gudmundson att ”hitta uppgifter för kvinnor” i kyrkan känns inte som tecken på så mycket dynamik i frågan, man ser mera framför sig en långbänk, typ diskussionen om fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Ett talande tecken var väl att inte en enda högre dignitär från den manliga hierarkin i Vatikanen deltog i kvinnokonferensen i Rom. Man uttalar sig positivt om att kvinnor behöver ta mer plats i kyrkan, men bevisen i handling att man menar allvar är få. Men kvinnorna ger sig inte utan vill tala i egen sak, bli lyssnade till, inte bara talade om, bli behandlade som jämlika personer med olika bakgrund, politiska åsikter, syn på feminism etc. Det behövs murbräckor som McAleeses tal, annars kommer inget att hända. McAleese: ”Föreställ er att påven beslutar att sammankalla en synod om Kvinnan och 350 celibatära män samlas i Rom för att diskutera det”.

Också i Katolska kyrkan i Sverige är det ganska klart att kvinnors insatser tonas ner till förmån för männen. Det finns ingen brist på kvinnor som kunde lyftas fram.

Dominikansystrarna har gjort strålande insatser både intellektuellt och på andra sätt, t.ex. genom att bygga upp och strukturera katekesundervisningen i flera församlingar. Sr Catharina Broomé i salig åminnelse har gjort stora insatser som folkbildare, psalmförfattare, översättare av katolsk litteratur samt författare till böcker om katolskt tros- och kyrkoliv såsom det stora verket Katolicismen: kyrkan, läran, missionen som för en svensk publik beskrev Romersk-katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet. Vilka känner till henne idag?

Så har vi sr Madeleine Fredell priorinna för Dominikansystrakommuniteten på Västmannagatan i Stockholm som är högst aktiv idag och enligt min mening en av de bästa katolska teologerna i Sverige just nu som väl kan mäta sig med de namnkunnigaste männen. Ändå verkar hon vara mer känd och anlitad utanför Katolska kyrkan än inom hennes egen kyrka, som föredragshållare, hon har haft morgonandakter i P1 och hon har predikat i Storkyrkan vid Riksdagens öppnande. Hennes reflektioner just nu som hon låter oss ta del av i en pågående föredragsserie vid centret på Västmannagatan handlar om att utveckla en teologisk människosyn för vår tid.

Lillemor Hallin som under många år ledde arbetet med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige fram till 2007 hör också till dem som mött stort motstånd och skepsis från den klerikala eliten i kyrkan. Trots det har hon oförtröttligt arbetat för ett engagemang med ekumenisk bredd för Andlig förnyelse och inspirerat lekmän till att ta ansvar i kyrkan och nått människor, kanske framförallt kvinnor för själavård och helande där prästerna gått bet och i många fall åsamkat större skada istället för att hela. Genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige. Bland hennes böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.

Fr.v. Lillemor Hallin, Kerstin Jonsson och Margareta Envall i lekmannakommuniteten i Täby. Bilden från 1980-talet.

Hennes liv och uppväxt som katolik i en klerikal mansdominerad kyrka beskriver hon i den självbiografiska boken När murarna föll som kom ut 2016.  Vi får se Katolska kyrkan ur två kvinnors perspektiv, både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen som kolliderade med en kyrkan som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. Även om det finns många ljusa skildringar med uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, så får vi också möta en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Jag citerar Lillemor Hallin:

”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder*, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”

Boken kom ut 2016 men utgivningen har passerat närmast utan uppmärksamhet. Att boken och Lillemor Hallins insatser inte fått större uppmärksamhet är återigen ett tecken på hur kvinnor förminskas i vår kyrka  (jag kommer att återkomma med en anmälan av boken När murarna föll i ett senare inlägg).

Lite rör det sig i alla fall i Katolska stiftet. Signum tar då och då in artiklar med kvinnofokus, och en författare som skrivit flera artiklar är Magdalena Dahlborg, numera ordförande i Katolska ekumeniska nämnden och handläggare i ekumenik-frågor. Nyligen skrev hon  en artikel som ur kvinnoperspektiv sammanfattar läget i Katolska kyrkan. Jag citerar ett avsnitt som får bli sista ordet i detta blogginlägg:

”När kvinnor nämns görs uppenbarligen försök att faktiskt lyfta upp och rätta till. Problemet är att företrädare för kyrkan oftare talar om kvinnor än med. Även när den som uttalar sig börjar likt helige Johannes Paulus II i sitt brev till kvinnor och säger sig vilja ”reflektera med henne [varje kvinna]”, blir det mer av tal till än samtal med den tilltalade kvinnan. Samtal med någon kräver mer än tal till densamme, det kräver att man lyssnar, att man är öppen för att man kanske inte kommer att tycka om det man hör och att man kanske till och med är beredd att revidera sin världsbild en smula. Samtal, till skillnad mot debatter, handlar om att genom att dela erfarenheter gemensamt nå en djupare förståelse av vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild, snarare än om att övertyga någon annan om sin egen ståndpunkts förträfflighet.

En vanlig uppfattning i teologiska texter om kvinnan och kvinnans plats är att hon är mystisk och mystik. Obegriplig och svårfångad. Det tycks vara en dröm om ”mamma” sådan hon var när man själv var ett litet barn och mamma var hela tryggheten i livet. Som kvinna förväntas man på något sätt införliva detta i sin egen självbild: inte bara acceptera utan också uppskatta, kanske rentav förvänta sig, denna placering på piedestal.

Det finns två stora problem här. Det ena är att kvinnor naturligtvis inte är mer obegripliga än män. Det andra är att piedestaler visserligen ger god utsikt, men inte så stort handlingsutrymme, ingen möjlighet att ta ansvar för världen som händer nedanför och att det därtill blir otroligt smärtsamt att falla när man är så upphöjd.”

Något om Katolsk Karismatisk Förnyelse i Sverige 1972-2007 är en historik över de åren som kan beställas genom mig, Bengt Malmgren. Lillemor Hallins memoarbok När murarna föll (Artos förlag) går att få tag på via bokhandeln. Jag återkommer med en retention.