Jag läser ett fylligt reportage i Sala Allehanda om biskoparnas möte den 14 februari. Man firade ekumenisk gudstjänst och det hölls ett samtal inför stor publik där biskop Mikael intervjuade kardinalen, biskop Anders.

Jag skriver om detta för att det är glädjande med biskop Mikael Mogrens gest att bjuda in biskop Anders Arborelius, särskilt med tanke på de spänningar som varit sedan tidigare kring kommuniteten på Berget där de två biskoparna hade helt olika uppfattningar. Jag tolkar det som att man vill gå vidare och inte låta sådana meningsskiljaktigheter utgöra hinder för fortsatt byggande av goda relationer.

I Mariakapellet finns en kopia av den dopfunt som beställdes av biskop Korp 1391. Detta visar på dopets centrala betydelse för kristenheten genom århundradena, och biskop Anders slog fast att dopet förenar oss kristna.  På sitt stilistiskt drastiskt bildmässiga uttryckssätt som kännetecknar honom sade han: ”I dopet har vi enhet. Vi har flaxat iväg från varandra, men vi kan också flaxa tillbaka till varandra”.

Man talade också om kontrasten mellan biskop Anders nuvarande utåtriktade liv som biskop och hans tidigare liv i stillhet och tystnad som karmelitermunk. Men biskop Anders menar att man också kan behålla kontemplationen och stillheten mitt i det aktiva livet. ”Vi är alltid djupt förankrade i Jesus…. Det är en styrka att veta att livet som jag började leva i klostret fortsätter i någon form”.

Biskop Anders deltar gärna i reträtter. Om tystnaden säger han: ”Tystnaden är inte tomhet utan rymd. Där får vi ta emot Jesus på ett djupare plan.”

Innan reformationen var Västerås domkyrka en berömd vallfartskyrka och där förvarades relikerna av David av Munktorp, Västmanlands apostel som också gett namn åt S:t Davidsgården i Rättvik.

S:t David av Munktorp. Ikonen finns i kapellet på S:t Davidsgården.