En del undrar kanske över de årtal i den judekristna historien jag listade i mitt förra inlägg. Förklaringen kommer i tabellen som avslutar detta inlägg. Jag har tillfogat ett årtal till som jag glömde: År 313, ediktet i Milano då Kristendomen under Konstantin blev tillåten religion i det Romerska riket. (År 385 blev den till och med statsreligion). Att kristna övergick från att vara förföljda till att deras tro blev upphöjd av staten är en mycket viktig händelse, och då menar jag alls inte bara av godo. Det är som att kristendomen utvecklades mera som en existentiellt relevant livsåskådning under förföljelsetiden, medan detta att hamna i maktens centrum gav upphov till mycket maktmissbruk och korruption vilket ledde till förfall.

Idag är vi tillbaka i kristendomens första tid. Kristna förföljs som aldrig förr i många länder. I andra länder är kyrkan fortfarande en etablerad del av samhället, men allt fler upplever det kristna budskapet som irrelevant och många vänder kyrkan ryggen.

Det sägs från många håll: Kyrkan kan inte leva på gamla lagrar, skall kristendomen bli en kraft som genomsyrar samhällena gäller det att varje döpt kristen tar sin kallelse på allvar och lever ut sin tro i vardagen. En förutsättning för detta är samverkan istället för konkurrens. Inget samfund eller kyrka (inte ens Romersk katolska kyrkan) har monopol på att diktera villkoren. Olika samfund har olika betoningar och är viktiga pusselbitar i att gestalta nådens fullhet.

Vi lever i en ekumenisk tidsålder då majoriteten av Guds folk och nästan alla kyrkoledare uppfattar Andens röst till församlingarna: Samarbeta, se varandra som bröder och systrar, inte som konkurrenter, arbeta målmedvetet mot enheten! Detta sägs tydligt i många dokument från Katolska kyrkan och i det Luthersk-katolska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Sedan finns vissa triumfatoriska strömningar och kontroversteologier, men jag skulle säga att dessa är perifera idag.

I Katolska kyrkans dialog med de Ortodoxa kyrkorna har man nyligen enats om en gemensam syn på påveämbetets funktion under det första årtusendet. Det största hindret idag för vidare färd mot enhet är Katolska kyrkans alltför långtgående syn på påvens primat och centraliseringen till Rom. Påve Franciskus har tagit flera steg för att tona ner och ta steg tillbaka när det gäller centralistiska maktanspråk och vill i stället betona lokalkyrkornas eget ansvar och självbestämmande. Detta tas dock inte emot med glädje av alla, en del vill se en fortsatt centraliserad påvemakt.

Hur tydliga och radikala de kyrkliga dokumenten än är, hur progressiva beslut man än fattar på bilaterala och ekumeniska möten, så åstadkommer det ändå inte enhet om inte majoriteten av folket och de lokala ledarna i de olika samfunden är med på tåget. T.ex vid konciliet i Florens på 1400-talet beslöts att sätta stopp för schismen mellan väst och öst, men det var ett beslut som inte gick att genomföra eftersom det inte var förankrat.

Idag står vi inför ett val: Skall 500-årsminnet av reformationen bli bortre parentesen i en 500-årig schism, eller skall vi få se 500 år till av schism och ytterligare splittring inom kristenheten där var och ett samfund  är sig själv nog? Det är ingen lätt uppgift, och det räcker inte med mänsklig planering och kyrkopolitik. Det krävs en öppenhet för den helige Andes ledning och de andliga nådegåvorna. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som satt fokus på detta är en av de viktigaste och mest signifikanta händelserna under 1900-talets kyrkohistoria. Idag beräknas 25% av kristenheten ha berörts av pingstkarismatisk förnyelse.

Nedanstående tabell tecknar några avgörande milstolpar och epoker i den judekristna historien. Jag försöker ha ett övergripande ekumeniskt perspektiv. Jag har inga anspråk på objektivitet eller fullständighet, andra kanske skulle betonat andra saker, men syftet är att utifrån ett historiskt fågelperspektiv få bättre grepp om var vi som kristenhet står idag.