Den ekumeniska tidsåldern sätter fokus på Kyrkans enhet

En del undrar kanske över de årtal i den judekristna historien jag listade i mitt förra inlägg. Förklaringen kommer i tabellen som avslutar detta inlägg. Jag har tillfogat ett årtal till som jag glömde: År 313, ediktet i Milano då Kristendomen under Konstantin blev tillåten religion i det Romerska riket. (År 385 blev den till och med statsreligion). Att kristna övergick från att vara förföljda till att deras tro blev upphöjd av staten är en mycket viktig händelse, och då menar jag alls inte bara av godo. Det är som att kristendomen utvecklades mera som en existentiellt relevant livsåskådning under förföljelsetiden, medan detta att hamna i maktens centrum gav upphov till mycket maktmissbruk och korruption vilket ledde till förfall.

Idag är vi tillbaka i kristendomens första tid. Kristna förföljs som aldrig förr i många länder. I andra länder är kyrkan fortfarande en etablerad del av samhället, men allt fler upplever det kristna budskapet som irrelevant och många vänder kyrkan ryggen.

Det sägs från många håll: Kyrkan kan inte leva på gamla lagrar, skall kristendomen bli en kraft som genomsyrar samhällena gäller det att varje döpt kristen tar sin kallelse på allvar och lever ut sin tro i vardagen. En förutsättning för detta är samverkan istället för konkurrens. Inget samfund eller kyrka (inte ens Romersk katolska kyrkan) har monopol på att diktera villkoren. Olika samfund har olika betoningar och är viktiga pusselbitar i att gestalta nådens fullhet.

Vi lever i en ekumenisk tidsålder då majoriteten av Guds folk och nästan alla kyrkoledare uppfattar Andens röst till församlingarna: Samarbeta, se varandra som bröder och systrar, inte som konkurrenter, arbeta målmedvetet mot enheten! Detta sägs tydligt i många dokument från Katolska kyrkan och i det Luthersk-katolska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Sedan finns vissa triumfatoriska strömningar och kontroversteologier, men jag skulle säga att dessa är perifera idag.

I Katolska kyrkans dialog med de Ortodoxa kyrkorna har man nyligen enats om en gemensam syn på påveämbetets funktion under det första årtusendet. Det största hindret idag för vidare färd mot enhet är Katolska kyrkans alltför långtgående syn på påvens primat och centraliseringen till Rom. Påve Franciskus har tagit flera steg för att tona ner och ta steg tillbaka när det gäller centralistiska maktanspråk och vill i stället betona lokalkyrkornas eget ansvar och självbestämmande. Detta tas dock inte emot med glädje av alla, en del vill se en fortsatt centraliserad påvemakt.

Hur tydliga och radikala de kyrkliga dokumenten än är, hur progressiva beslut man än fattar på bilaterala och ekumeniska möten, så åstadkommer det ändå inte enhet om inte majoriteten av folket och de lokala ledarna i de olika samfunden är med på tåget. T.ex vid konciliet i Florens på 1400-talet beslöts att sätta stopp för schismen mellan väst och öst, men det var ett beslut som inte gick att genomföra eftersom det inte var förankrat.

Idag står vi inför ett val: Skall 500-årsminnet av reformationen bli bortre parentesen i en 500-årig schism, eller skall vi få se 500 år till av schism och ytterligare splittring inom kristenheten där var och ett samfund  är sig själv nog? Det är ingen lätt uppgift, och det räcker inte med mänsklig planering och kyrkopolitik. Det krävs en öppenhet för den helige Andes ledning och de andliga nådegåvorna. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som satt fokus på detta är en av de viktigaste och mest signifikanta händelserna under 1900-talets kyrkohistoria. Idag beräknas 25% av kristenheten ha berörts av pingstkarismatisk förnyelse.

Nedanstående tabell tecknar några avgörande milstolpar och epoker i den judekristna historien. Jag försöker ha ett övergripande ekumeniskt perspektiv. Jag har inga anspråk på objektivitet eller fullständighet, andra kanske skulle betonat andra saker, men syftet är att utifrån ett historiskt fågelperspektiv få bättre grepp om var vi som kristenhet står idag.

årtal +
1800 f Kr
Abram
Guds förbund med Israel.
Guds tålamod med folket.
Profeter. Bristfälliga ledare som Gud ändå använder.
Guds beredskap att ständigt börja om.
Folkets bristande tillit till Gud.
Ständiga avfall.
Avgudadyrkan.
0
Kristus
Guds Frälsning till hela mänskligheten.
Kyrkan grundas. Den Helige Ande och andliga nådegåvor gör kyrkan till en levande gemenskap i Kristus
Bibeln konsolideras.
Kyrkan sprids. Biskopen ledare för varje lokalkyrka.
Kyrkofäderna reflekterar över och utlägger tron.
Biskopen av Roms särskilda ställning.
Förföljelse av de kristna. Många får lida martyrdöden.
313
Konstantin. Ediktet i Milano gör kristendomen tillåten i Romerska riket
Konciliet i Nicea. Den kristna trosbekännelserna som omfattas av alla kristna än idag formuleras.

Återkommande förnyelserörelser. Benedictus, Franciskus, Dominicus etc.
Klosterordnar, de teologiska dygderna. Helgonens exempel.

De andliga nådegåvorna på tillbakagång, försvinner nästan helt från 700 e Kr.
Korruption och förvärldsligande. Kyrkan konkurrerar med den världsliga makten.
1054
Schismen väst/öst
Liturgin
Klostren
Helgonens exempel
Klosterreform, Cluny
Alla reflekterande människor var vid senmedeltidens slut ense om att en reform var nödvändig i kyrkan.
Klerikalisering, avlatshandel, ett alltmer förstelnat materialiserat system av benediktioner som prästerna rår över och tvingar på lekmännen. Den personliga tron på tillbakagång. Många blev präster inte av tro utan för att det var en karriärgång.

Förföljelse av judar.

1517
Luther
Den personliga tron sätts åter i centrum.
Humanismen.
Boktryckarkonsten gör Bibeln mera tillgänglig på folkspråken.
TrientkoncilietSlaget vid Wien 1683 hindrar Osmanska rikets fortsatta utbredning i Europa.
Reformationen kidnappas av de världsliga furstarna, det blir politik. Trettioåriga kriget.
Schismen mellan Katolska kyrkan och Protestantismen skärps genom konfrontationsteologi  istället för samtal. Påvens makt allt större. Han regerar som vilken världslig furste som helst, för krig och har soldater.
Fortsatt klerikalisering, lekmännen ses som lydiga konsumenter i ett system som upprätthålls av hierarkin.
1870
Påvestaten förlorar sin makt
VC I
I och med Italiens enande och att Frankrike drar tillbaka sitt stöd för Påvestaten är sagan om påvens världsliga makt all.
Teologer som återknyter till trons källor, bibeln och kyrkofäderna och som vill se en förnyelse av kyrkan. T.ex. Möhler, Newman resourcement-teologerna i Frankrike.
Den saliga Elena Guerra som skrev brev till påven och ville att kyrkan skulle förkunna mer av den helige Andes liv till katolikerna.
Påven Leo XIII skriver den första socialencyklikan som tar upp arbetarnas rätt, stödjer vetenskapen och proklamerar 1900-talet som den helige Andes århundrade.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen  startar i USA 1904, Pingströrelsen bildas och influerar även äldre protestantiska samfund.
Påve och kuria på kollisionskurs med den moderna världen. Påven fördömde religionsfrihet, protestantism, rationalism, socialism och alla former av modernism. Påvens makt över människors samveten stärks. Under början av 1900-talet ökar centraliseringen till det kyrkliga Rom och gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut så att den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Förföljelse av oliktänkande i Katolska kyrkan.
1962
VC II
Påven Johannes XXIII sammankallar Andra Vatikankonciliet.
Öppna kyrkans fönster mot världen. Åter till källorna. Stärkt vision av kyrkan som de troendes gemenskap.
Påvens makt balanseras av betoningen av kollegialiteten i kyrkan, lekmännens roll uppvärderas, klerikalismen ifrågasätts.
Ekumeniken anbefalls som ett måste för Katolska kyrkan.
JPII: UT UNUM SINT
Vatikanen öppnar ekumeniska dialoger med samtliga kristna kyrkor och samfund.
Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan blir en världsrörelse och en del av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vid århundradets slut innefattar 25% av alla kristna.
Schismen med  det traditionalistiska  Pius X prästbrödraskap och Marcel Lefvebre.
Spänningar i kyrkan angående tolkningen av Andra Vatikankonciliet.
Pedofiliskandalerna.
Sekularisering i västvärlden. Läroämbetets auktoritet försvagas. Majoriteten av lekfolket accepterar inte kyrkans morallära t.ex. när det gäller preventivmedel. År 2000: JPII i Jerusalem, ber om förlåtelse för kyrkans förföljelse av judarna genom århundradena.
2017
Första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern
Påven och Lutherska världsförbundet möts i Lund (hösten 2016). Det gemensamma dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP anbefaller nära samarbete mellan samfunden samt förpliktigande arbete mot enheten. Reformationsminnet firas denna gång inte triumfatoriskt, utan man ser också det negativa i form av kyrkosplittring som reformationen fört med sig.
Ökad förståelse och överlåtelse inom hela kristenheten åt ekumeniken.
Kontroversteologier och antikatolsk retorik inom evangeliska samfund fortsätter om än i liten skala.
Katolsk triumfalism inom traditionalistiska kretsar fortsätter att avskräcka protestantiska kristna från ekumenisk dialog med katolikerna.

kreeftbook

 

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s